Fischer

Är det konstigt att man aldrig blir nöjd med sina egna talanger när man har snubbar som han där där som sina förebilder. Vilken känsla, vilken röst, vilken magi. Jag är helt tagen!

Nu är det dags för fika. Jordgubbstårta! Undrar fortfarande vad det är som är så speciellt med den här dagen! Nöffblubb.

Trettionde mars. Det är något speciellt med den här dagen. Ska bara försöka påminna själv om vad det är. Kanske har kommit på det när jag vaknar imorgon. Ja, vi får hoppas på det.

Det där med löften. Jag är nog världsmästare att hålla löften. Så länge de är riktade mot någon annan. Har jag lovat någon annan något, så kommer det att bli så. Alltid. Kalla det trogenhet, men jag ser det som en självklarhet, att man gör allt man någonsin kan för att uppfylla löftet. Samtidigt så är jag lika bra på att svika mig själv när det gäller löften. Det kanske låter dumt, men när jag väl lovar mig något så vet jag på förhand att jag inte kommer att fullfölja det till 100 %. Precis så var det med löftet att inte hamna på en fest igår. Det liksom sket sig ganska snabbt.

Kom nämligen hem klockan åtta imorse. Och efter att jag igår på kvällen hade kollat på Millenium med Pappa, och druckit en öl, så hade han gått och lagt sig. När jag kom hem, så hade han redan kokat kaffe. "Jaha" muttrade han. Och jag kände mig som en ung tonåring igen. Pappa suckar åt ens beteende, mamma kommer hem från jobbet efter att ha jobbat natt och jag sover inte ens än. Det är tur att de alltid har varit förstående i alla fall.

Innan det så hanns en hel del fotbollsfrågor och allmänna diskussioner med på festen. Sådär när man själv är ganska nykter och resten är ganska (läs; jätte-) fulla och man liksom triggar igång diskussioner som inte är av denna värld. Ja, roligt var det. Hann dessutom med att spela lite gitarr och sjunga. Fick höra de vanliga kommentarerna. Ja, ni vet "söker inte du till idol så slår jag ihjäl dig" och "jag är såhär kär i dig just nu". Alltid kul med lite uppskattning.

Medan folket omkring verkade njuta för fulla muggar av min underhållning så satt jag, tragisk som jag är och tänkte "det är ju dig jag vill sjunga för och förtrolla, inte dem". Fishär - med rätt att vara tragisk.

Tillbaka i minitown, och det med besked. Det tog inte många timmar efter ankomsten innan första ölen hade knäppts upp. Och vips så var man ute på krogen. Sprang på en semikändis där, men vill ju inte skryta eller något, så jag nöjer mig med att säga att han var trevlig. Och att jag blev förvånad över att det inte var tjejer all around him. Kvällen avslutades i vanlig ordning med en kebab på det där stället som har öppet efter att krogarna inte har det längre, och sen gick vi hemåt. Det var aldrig så jättekallt, känns faktiskt att våren är på väg på riktigt.

Snart är det hockeydags!

Liberia. Vilket fint namn på ett land. Frihet. Drömmar. Jag får en bild av en utopi skapad av någon 40-talsförfattare. Sterila gator, mycket vit marmor och höga byggnader. Folk som alla ser likadana ut, lever efter samma drömmar, med samma mål, på likadana vis. Utifrån sett kanske perfekt, men fortfarande långt därifrån. Verklighetens Liberia är dock en helt annan historia. VBS.tv gjorde en dokumentär där de tog sig in i landet och tittade runt lite. Dagens Liberia, med andra ord tre inbördeskrig senare, är fyllt av korruption, prositution, infektion och kanske inte minst kannibalism. Kannibalism? I dagens värld?

Det är lätt att få sig en tankeställare. När man ser bilderna på hur de två vita männen, guidade av en inhemsk journalist, tar sig genom den kanske värsta slummen i Västafrika, med andra ord den kanske värsta slummen i världen så blir man nästan lite mörkrädd. Öppna avlopp, skräp överallt. Folk som skiter öppet på stranden, precis vid vattnet. Och vad gör FN? De lägger upp fina planer. Ditt och datt ska fixas. Och i slutändan är det ingen som kan göra något. De har inte kontroll, de kan inte få kontroll. För de enda som gör något är gamla krigsherrar från inbördeskrigen med charmiga namn som "General Butt Naked" eller "General Bin Laden". Den ena är nu superkristen ex-kannibal som alltid krigade naken, och den andra driver ett hantverkargille, utan statliga bidrag. Båda har dödat hundratals människor var. They are the good guys.

Världen är ett underbart ställe. Speciellt när man tänker på att Liberia en gång var ett föredöme för Afrika. Liksom Afghanistan har varit ett föredöme för mellanöstern. Och kanske framförallt Iran var det innan den religiösa revolutionen. Eller Kambodja som faktiskt, innan Pol Pots regim, inte hade stora mausoleer fulla med hans samlingar av dödskallar. Nåväl, man ska inte gräva ner sig för långt, man blir nog bara deprimerad i slutändan.

En sak är säker, vi har tur som lever i Sverige!

Idag, ska ni veta, har jag gjort något revolutionerande. Jag har nämligen inhandlat mitt livs första egna våffeljärn. Nu kanske ni tänker att det inte är något speciellt med att inhandla ett våffeljärn, men jag skulle vilja påstå att det är ett stort steg på vägen mot att vara vuxen. Ja, faktiskt. För vilket barn äger ett våffeljärn? Just det, inget. Dessutom valdes våffeljärnet ut med stor omsorg och en fruktansvärt lång eftertanke. Med andra ord, jag klev in på Clas Ohlson, tog det första jag såg och gick ut igen. Manligt? Ohja. Smart i slutändan? Ptja, det kan väl diskuteras.

Idag lyssnar jag bara på Iron Maiden. Det var länge sedan. Välbehövligt är det också. För de är bra, gubbarna från England. De rockar på än. Brave New World har dessutom fått en liten renässans i mina ögon. Ja, engelska gamla gubbar.

Varför kommer man ihåg vissa drömmar bättre än andra? Natten till idag drömde jag nämligen något, men jag har absolut inget minne av någon dröm alls. Dessutom var jag jättetrött när jag vaknade. Antagligen för att de sex timmarna sömn det i slutändan handlade om inte var tillräckliga och för att det skulle snöa hela dagen, något som inte riktigt fick mig att se fram emot den. Men att så ett frö i tanken att man när man drömmer återhämtar sig på fler sätt tycker jag är i alla fall är relevant.

Morgonen innan vaknade jag nämligen efter en ganska kort sömns natt då också. Som jag redan nämnt vaknade jag tidigt och var pigg. Dessutom mindes jag tre stycken olika drömmar från samma natt. Det har nog aldrig hänt mig tidigare. Jag mindes dessutom alla tre helt klart, och kan fortfarande idag återberätta dem, men jag har ingen som helst aning om i vilken ordning jag drömde dem. Jag rånade till exempel tåg i en av drömmarna. Riktigt varför vet jag inte, men nog rånade jag tåg alltid. Och vaknade glad, utvilad och pigg!

Idag var, som redan nämnt, vädret inte lika samarbetsvilligt. Det snöade från sekunden jag gick ut för dörren imorse till sekunden jag kom hem ikväll, åtta timmar senare. Jag hann med att se en bandyfinal och bruncha ett par timmar längre än normalt under den tiden. Eller ja. Se bandyfinalen är lite vagt formulerat. Jag var på plats på Studenternas IP. Jag såg spektaklet kring matchen. Och jag såg snön. Den rosa (eller magentafärgade, för er färgfetischister) bollen såg man när den var alldeles för nära, och ptja, fel lag vann. Hurra!

Har nog aldrig frusit så som när jag tog mig hem därifrån hit. Har heller aldrig känt samma aggression mot snön. Nu får det fan vara nog. Jag vill ha vår. Med allt som kommer därtill!

Tror att jag är inne i en känslig period just nu. På något sätt gör saker mer intryck på mig än tidigare. Skapar fler tankar, rinner inte längre av mig som vatten på en gås. Det gäller allt från musik som starkt påverkar mitt sinnelag från bra till sämre eller tvärtom, via kommentarer, till filmer. Kanske speciellt filmer och filmen Shutter Island jag såg ikväll. Tror aldrig en film har svept bort mina fötter sådär. Jag satt med hakan tappad efter mindre än en halvtimme. Den var så fruktansvärt snyggt gjord. Så fruktansvärt bra. Så hemsk samtidigt. Om det beror på min sinnesstämning eller filmen i sig låter jag dock vara osagt.

Varför en känslig period? Ingen aning. Tror det kan ha med självinsikt att göra. Är inte riktigt säker varför, men jag vet att det gör mig rätt så... ömtålig på något sätt. Mår, utan tvekan, riktigt bra just nu. Det mesta går nästan min väg och jag kunde väl egentligen inte vara nöjdare över det faktumet. Jag mår bra. Låter kanske inte som något speciellt, men det har inte hänt sådär fruktansvärt ofta. Har en förmåga att sätta mig i situationer som inte går att lösa på något vettigt sätt alls, och slutar i lidande hur man än bär sig åt. Nu mår jag i alla fall bra. Väntar bara på att något ska putta ner mig från det här. För så har det alltid varit utan undantag.

Får väl se vad det blir. Jag väntar med spänning. Haha.

Lördag runt lunchtid och jag ligger inte och sover. Något är fel. Något måste vara fel. Vid denna tidpunkt ska jag egentligen i drömmarna brottas med stora gigantiska räkor (öh, att se District 9 ett par gånger gör konstiga saker med min hjärna) eller drömma om betydligt trevligare saker. Men idag vaknade jag pigg för ett par timmar sedan. Och för första gången på jag vet inte hur många år åt jag frivilligt en ordentlig frukost på en helgdag. Dessutom innan klockan tolv. Något är garanterat fel på mig!

Dessutom har jag, genom en diagnos ställd av min sjuksköterskemamma, kommit fram till att jag är läskigt lik min morfar på väldigt många sätt. Förutom det uppenbara när det kommer till utseende och intellekt (ptja, han var inte så dum han heller nej) så är jag tydligen precis likadan när det gäller att baka på helgdagar. För till eftermiddagsfikat när det är helg så hör det ju till att man har färskbakad kaka, eller något i den stilen. Inte sant? Ja, det hade vi nog varit alldeles överens om! Tillochmed beteendet att gå och fråga vad man ska baka på lördag har jag tydligen ärvt, utan att veta om det. Läskigt det där.

Idag blir det äppel/kanelpaj! Den ni!

Jag gjorde en sejour som allt-i-allo på en låg- och mellanstadieskola innan jag började studera. Lite mer än ett halvår som resulterade i arbete varje vecka som vikarie, med skiftande antal timmar. Mest jobb blev det dock som fritidspedagog på de tre olika fritidsen som fanns på skolan. Fritidspedadog. Jag? Ja, jag vill bestämt hävda att jag var riktigt duktig som sådan! När sommarlovet började, och jag slutade så kändes det dock skönt att slippa ansvaret.

Nu, med lite avstånd på det hela så saknar jag det nog mer än jag vill erkänna. Det var givande. Ett bra jobb. Dessutom aldrig tråkigt eller förutsägbart och barnen var... barn helt enkelt. Små, naiva, egocentrerande, jobbiga, hyperaktiva och alldeles... alldeles underbara. Sättet ett barn tar tag i ens lillfinger, tittar upp på en sådär hjälplöst och säger "duuuu?". Eller sättet som de får en liten värdelös sak att bli det mest värdefulla i hela världen. Den där lilla papperspåsen som brukar vara runt själva tepåsen ni vet? Den som håller inne smaken och doften av teet. Försök gå runt och lukta på en sån och se nöjdast ut i världen i en hel dag. Ett barn klarar det lätt.

Eller den där glädjen när den ena grabben, som vecka efter vecka inte lyckades göra ett mål när de spelade innebandy utanför fritidset, och han hela tiden blev jättearg och slängde iväg sin klubba. När han äntligen fick göra det där målet, blev gladast i världen och sprang säkert tio varv runt plan och jublade. Sånt fick mig att skina upp på riktigt. Och det saknar jag.

Baby you know, that maybe it's time for miracles.

Mirakel. Fascinerande ord det där. Mirakel. Liksom klingar bra när man säger det. Testa säg det själva; visst låter det bra? Ifall det nu har med associationen till ordets betydelse att göra, eller om det är ordet i sig som är välljudande låter jag vara osagt. Bra låter det i alla fall. Mirakel är trevliga. Speciellt när man är del av dem själv.

Att uppleva ett mirakel.

Jag vet inte ifall det är jag som sett "A Walk to Remember" ett par gånger för mycket eller om det räcker med att se den en enstaka gång för att stenhårt förknippa mirakel med den filmen. Att skapa en lista på saker man vill klara av innan man dör är något jag funderat på att göra många gånger. Men när jag sitter där med ett anteckningsblock, en tom ruta i anteckningar eller vad man nu kan tänkas skriva den där listan på, så tar det liksom stopp. Visst skulle jag kunna skriva en massa saker på listan, men de känns inte sådär rakt från hjärtat som de borde vara. Det handlar ju ändå om saker man bara måste hinna med. Får nog fundera lite till på det där.

Har ni några saker ni bara måste hinna med innan ni slänger in handduken?

Tror jag på ödet? Eller kanske slumpen? Frågor jag ställt mig själv flertalet gånger under min ännu ganska korta livsresa. Det är inget som man någonsin kommer få ett konkret svar på, ifall några av dessa fenomen verkligen existerar eller det bara är som man tror. Därför kanske det kan kännas lönlöst att leta på en åsikt i dessa ämnen, men jag vet inte, jag tycker om att i alla fall ha en uppfattning om vad jag tycker. För tycka, det tycker jag om att göra.

Ödet känns, sådär rakt, inte som något jag skulle tro på. När vissa saker händer på, till synes, mirakulösa sätt så är det lätt att snabbt tillgripa ödet, krama om det likt en teddybjörn och sen inte fundera mer på det. Men borde inte ödet isåfall betyda att det är lönlöst att försöka vara en god människa. Eftersom ens öde redan är satt. Utstakat, utan någon som helst chans för oss att förändra. Eller som det i ordspråket heter: "Utmana inte ödet." Som att någon redan hade satt en stämpel på oss samma dag som vi föddes. Nej, det tror jag inte på.

Samtidigt låter slumpen som något för tråkigt för att få fungera så. Att allt som händer bara är ett sammanträffande skulle ju betyda att det är lika lönlöst att försöka förbättra sig själv. Ifall man har otur kommer man ändå att råka illa ut. Hurra! Jag tror att jag vill tro på något liknande karma. Att det lönar sig att vara en god människa. Goda gärningar föder gott karma som i sin tur ger en tur eller vad man nu vill kalla det. Jag vill tro på det, eftersom jag siktar efter att vara en så god människa jag någonsin kan. Men ibland undrar man ju verkligen ifall det fungerar så.

Hur skulle det då gå ihop att vissa av de bästa människorna jag känner alltid råkar illa ut, som på löpande band? Det är inte logiskt. Men det är, å andra sidan, inte mycket som kvalificerar in på epitetet logiskt längre. Äh, vad vet väl jag?

Jag tycker om John Mayers musik nästan läskigt mycket. Kanske inte riktigt som alla andra tycker om musiken dock, då jag har en stor förkärlek hans lite bluesigare musik. När han under sin konsert utbrister "Let me first say how wonderful it feels to say that we just launched into a slow blues and 7000 people in LA went nuts. All is not lost" så jublar jag inombords. Inte nog med att låten Out of my mind är ett stycke gitarrporr som det sällan görs. Det är något äkta med musiken. En sån där genuin kärlek bortom pengar och rykte.

Det är ingen hemlighet att jag har tillbringat en stor del av mitt liv lyssnandes till musik. Ifall jag skulle ta bort musiken ur mitt liv skulle det nog bli en hel del tråkigare, och jag skulle nog framförallt inte alls vara samma person. Samtidigt har jag tagit varje chans jag har fått när det kommer till att prata musik med andra. Helst med lite äldre andra personer. Som exempel min pappa. Han är, såklart för mig, världens bästa pappa, med världens bästa musiksmak. En riktig övervintrad rockare. Ni vet allt det där där gitarren spelar huvudrollen och allt annat bara hänger med.

Musik med själ. Jag tror att man förr i tiden hade en annan syn på musik. En annan kärlek för den, om man ska vara krass. För när lite äldre människor pratar om den så är det med en glöd i ögonen som inte finns idag. De pratar om musiken som om den vore allt för dem. Och då menar jag inte allt som någon 14-åring hade uttryckt det. Utan verkligen det som världen kretsade kring. De hade sin musik, sitt sätt att uttrycka sig, sitt sätt att vara rebeller. De klädde sig efter musiker, de betedde sig efter musikens regler och de levde musiken på ett sätt som inte existerar idag.

Den där personliga tolkningen av låtar. Historien att berätta till varje spår på en skiva, eller de gamla LP-plattorna att visa upp, fyllda med repor efter fester på ungdomsgårdar eller hemmafester där det efter den där sista ölen inte riktigt var lika viktigt med hur man tog hand om sina skivor längre.

Ibland blir jag avundsjuk på det de fick uppleva. Sedan skapar jag mig en Spotifylista som jag, helt sonika, döper till Gitarrporr. Och inser att en enda låt i listan är nyare än 25 år. Hade jag haft en möjlighet att gå på Woodstock, ja då hade ni hittat mig där. Det är en sak som är säker.

Igår fick jag nog av att ligga och må dåligt. Det städades, bäddades rent, vädrades och när farten ändå var uppe så bakades det kanelbullar. Bara sådär. Sjukt spontant. Goda blev de också. Lite för goda kan tyckas, då de försvann väldigt snabbt! Och nej, jag åt inte alla själv, även om jag nästan önskar att jag hade gjort det, så goda var de! Dessutom är MacGyver bra mycket bättre än Melodifestivalen. Vilket i och för sig säger mer om Melodifestivalen än MacGyver, som liksom har varit sjukt händig i 25 år nu. Ibland skulle man ju också vilja kunna rikta om laserstrålar med plaströr. Vem gillar inte en händig man, liksom?

Söndagar är underbara dagar för att göra absolut ingenting på, och således är det precis det som står på schemat. Nada. Rien. Nichts. Nothing. Och det ska jag fortsätta med ett tag också, innan de där franskastudierna knackar mig på höger axel och liksom skriker "Tu dois étudier... !" och det måste jag ju också. Men inte just nu!

Ha en bra söndag. Här skiner solen, hoppas den gör det hos er med!

Jag älskar händer. Genom att se på en persons händer kan man säga så mycket. Erfarenheter, ålder, välmående.. ja i stort sett allt kan sägas genom att titta på ett par händer. En vis man sa en gång; Händerna är gjorda för att skapa, fötterna är gjorda för att förstöra. Därför handlar detta om händer. Fötterna vistas bäst gömda i ett par skor.

Att leka med någon annans händer. Sakta stryka fingrarna längs handryggen, tittandes på handen. Sakta utforska varje finger för sig självt, se små egenheter eller helt underbara speciella drag. Naglarna, lederna och de små ljusa hårstråna som växer ute på fingrarna utan att egentligen någonsin synas. Tummen med sin speciella utformning, lite annorlunda utseende och styrka.

Insidan av handleden. Handflatan med alla spår och veck och små fåror. Ett av de enda ställena på hela människokroppen där det inte växer hår. Handleden, det oerhört ömtåliga, sköra stället där handen börjar och armen tar slut. Alla blodådror och nerver som gör handen till det underbara sätt att skapa som det faktiskt är. En lätt strykning där, med kanske en lätt motreaktion som svar. Ett spännande av leder, en lätt knytning av handen. En försvarsmekanism som är igång hur avslappnade vi än är.

Och sen en försiktig kyss på fingertoppen. Vår känsels viktigaste punkt. Där nerverna känner skillnad på substans, värme, form, yta. En kyss ute på fingertoppens spets. En explosion av känslor. Visar hon några tecken?

Hm... Tror jag skulle behöva lite närhet. Nån som har lite över till mig?

Det borde vara en mänsklig rättighet att komma tillbaka till datorn och se att någon man tycker om har skickat ett hjärta via valfri snabbmeddelandeklient. Kanske inte varje dag, men ibland sådär, när man har någon att tycka om. Små saker som kan lysa upp en annars väldigt monoton vardag. Så lite kraft ödslat för att skicka iväg det hjärtat. Så mycket glädje skapad på andra sidan. Ibland känner jag att jag borde visa lite mer uppskattning till min tillvaro. Berätta för dem jag tycker om att jag verkligen gör det. För det förtjänar de ju att höra.

Ännu ett par dagar sjuk. Verkar ha någon klocka inställd inom mig. Klockan två på natten dör jag nämligen nästan. Har gjort så i tre nätter i rad nu. En timmes hostande, och jag menar inte lätt hosta utan verkligen en sån där som gör att man knappt kan andas. I liggande ställning är luftrören spärrade, i sittande ställning hostar jag. När jag dricker vatten hostar jag. Ja, ni förstår. Så lika mycket som jag vaknat klockan två varje natt har jag somnat, helt utpumpad, en timme senare. Inte orkat mer. Förkylningar är hysteriskt roliga. Eller inte.

Nu är jag på bättringsvägen i alla fall, så kanske blir det fler bloggar från min sida snart. Får väl se. Nu är det helg också, och jag har läst klart den mest meningslösa boken någonsin. I väntan på Godot. Jag väntar fortfarande på att någonting ska hända i boken. Och då har jag ändå läst ut den. Nåja, man kan väl inte vara nöjd med allt.

- Qu'est-ce qu'on fait maintenant?
- On attend Godot.
- Oui, on attend Godot.

*vaknar halv fyra på morgonen av att klädhängaren långsamt börjar närma sig*

Tanke till mig själv: Sluta larva dig, och ta ett par alvedon och somna om igen. Sagt och gjort. Inga klädhängare som anföll mig, men feberyra kan ibland vara smått frustrerande. Speciellt ifall det är kombinerat med så hög feber att man inte riktigt längre vet vad som är verklighet och vad som är hallucinationer. Minns en gång som liten när jag tydligen varit sjuk. Hade suttit upp i sängen och skrikit rakt ut. Väckt hela familjen. Jag såg stora kugghjul överallt. Vart jag än tittade så var det jättestora kugghjul som försökte mosa mig. Tänk er att klämma armen mellan kuggar sådär. Jag ryser fortfarande av tanken.

Trots idogt alvedonknarkande de senaste dagarna har jag haft en konstant huvudvärk. Bihålorna kanske. Eller så är det bara mitt huvud som tycker om att ha lite för högt tryck. Förkylningar är verkligen inte trevliga. Inte någonstans. När man dessutom ska läsa den tredje boken i rad om det absurda på franska, ackompanjerad av huvudvärken, så är ju inte lusten sådär jättestor. Tror jag fortsätter lyssna på Winnerbäcks trevande men samtidigt otroligt träffande vardagsskildringar.

"... halvhjärtad husmanskost, och löven ligger klistrade mot marken."

Vissa texter träffar lite mer precist än andra. Ron Pope kan han. Varför är han inte världsstjärna än, berätta det för mig? Nåja. Den här var mitt i prick i alla fall. Bulls-eye. Jag är helt... mållös.

Är det en skada man fått från för många sedda Hollywoodfilmer att tro på det där perfekta paret? Att tro på att det finns personer som passar ihop så bra så att man kan kalla dem en perfect match? Problemet med romantiska komedier är att man aldrig får se morgonen efter den stora festen. När hon vaknar med huvudvärk efter det sista glaset vin, och han är illamående av baksmälla. Där den vanliga världen tar vid, efter att filmen slutat.

När han vaknar ut och blint stapplar sig i riktning badrummet, slår i lilltån i dörrkarmen för att linserna han aldrig tog ut ur ögonen natten innan har torkat, svär ut lite för högt och grovt och på så sätt inte bara väcker henne utan också skrämmer livet ur henne. Eller vänta nu, det låter precis som något som finns med på film, för efter det skulle båda börja gapskratta, kramas, titta varandra sådär i ögonen och se lyckliga ut.

Livet är inte som på film. För till och med när någon har tråkigt på film så händer det ju något. I det riktiga livet börjar vardagen igen. Dagar fyllda av snöslask, sjukdomar och saker som inte alls går som man tänkt sig. Livet hinner ikapp, och ibland springer det tillochmed iväg. Nej, vid närmare eftertanke finns det nog inga perfekta par. I alla fall inte med den definitionen av perfekt.

Med det inte sagt att man inte kan passa ihop underbart bra. För såna exempel finns också. Däremot får man nog aldrig sluta kämpa, för varandra. Ja jävlar vad jag inte tänker ta något för givet någonsin. Säger jag just nu i alla fall.

Solen värmde på riktigt idag. Där jag gick, iförd solglasögon modell tuffare, kände mig som en stekare av den större graden och promenerade i staden idag så såg jag snön smälta lite överallt. Vägarna var nästan helt befriade från snöns isiga hala yta, och de stora fälten med nästan en meter snö började också sjunka ihop lite lätt. Det är nog sannerligen så att solens strålar ger energi. Och det i mängder. För idag var ingenting lika jobbigt som det varit de senaste veckorna. Medgång är sannerligen underskattat ibland.

Har lyssnat en del på svensk musik igen och fastnat lite för Winnerbäck. Den gamle räven, eller något i den stilen. Även märkt av att han i låten "Hugger i sten" förutsåg vampyrtrenden med ganska många år. Här sjungs det om att vilja ha någon där på riktigt inatt, och suga liv ur en halspulsåder. Jag blev med ens lite räddare för Winnerbäck än jag var innan. Han är alltså vampyr. Det förklarar hans klarsynthet. Tror jag också ska bli vampyr någon gång, så att det här textskrivandet kan komma igång. Är lika tom på idéer som gamla Folkets park i Köping är tomt på människor. Det är på tiden att något uppenbarar sig i min hjärna.

Brevet..
Obeskrivligt..

När hjärnan inte riktigt hänger med och man inte kommer på något som man i normala fall vet. Oavsett om det gäller kunskapsfrågor, tillfälliga minnesluckor vad gäller saker man gör eller helt enkelt någon utebliven reaktion så brukar man prata om hjärnsläpp.

Blir hjärtsläpp då saker ens hjärta aldrig skulle tillåta att göra, men man i den situationen gör ändå? Saker som man kanske hatar sig för i efterhand, men ändå är gjorda. Då skulle man ju kunna skylla på lite hjärtsläpp sådär spontant. Tycker att det låter väldigt smidigt. Om än inte alls mindre förkastligt.

Har ni tänkt på det någon gång? Förutom det uppenbara faktumet att leenden kanske är något av det vackraste på denna jord. Att se ett leende kan förgylla ett ögonblick, en dag, ja tillochmed en vecka. Speciellt ifall man ser någon man tycker om när den ler. Sådär glatt, lyckligt, positivt. Underbart helt enkelt. Men har man inte möjligheten att se den andra le, hur det nu skulle gå till i vår högteknologiska supervärld, så misströsta inte. Man kan höra ett leende också. Jo, faktiskt. De hörs väldigt väl. Speciellt ifall de är äkta.

Hur låter ett leende? Lyckligt. Det låter ungefär som det ser ut. Ta exemplet Jag ska sakna dig imorgon - en låt av Melissa Horn. I mitten på den andra versen när hon sjunger "ja du vet hur det kan bli" hör ni ett leende. Underbart. Har lyssnat på låten ganska mycket i etapper och alltid när jag återupptäckt leendet har jag skinit upp lite som en sol. Lett lite själv. Glädje i musik. I dagens pengastyrda musikvärld. Jag vet inte ifall det är ditplacerat medvetet, eller ifall det är en ren tillfällighet att hon ler med hela ansiktet när hon sjunger de där orden, men jag vet det. Jag hör det på henne, och kan nästan se leendet framför mig.

Även fast ett leende som man hör inte ens nästan kan mäta sig med ett sånt som man ser, och alldeles jättebestämt inte ens är i närheten av ett sånt som man både ser och hör sådär på riktigt, så är det ju milsvidder bättre än ingenting. Och valet att höra ett leende eller inte göra det är således alldeles självklart. Även om det är allt man kan göra just där och då.

Ännu ett steg i riktning vuxenlivet avklarat. Eller nej, nu överdriver jag såklart. Partykväll stod på schemat, och så blev det också, men innan dess hade jag en rendez-vous med köket. Målet var att baka bullar, och jag lyckades utan att döda någon jäst (eller gäst för den delen) utan att mjöla sönder degen, utan att.. ja.. listan kan göras lång. Bullarna blev i alla fall riktigt goda. Tro det eller ej. Kan nog vara så att jag sitter på någon talang jag inte visste att jag besatt. Otroligt manligt i vanlig ordning!

Köket såg ut som efter ett tredje världskrig efteråt, mitt i smeten (haha.. nu var jag rolig igen) så insåg jag att vi saknade såväl en kavel som bullformar. Intressant. Blåbär som inte har en förmåga att rinna alls. Nej, nej. Nåja, antar att man får räkna med lite nybörjarmisstag i egenskap av nybörjare. Riktigt kul var det dock, så jag ska nog baka mer. Frågan är bara vad.

"Fischer bakar fiskbullar, hoppas han inte torskar bara."

Vissa ordvitsar är roligare än andra. Hah.

Sitter och pratar med den överlägset snyggaste tjejen på hela stället. En riktigt trevlig konversation också. Tankarna vandrar dock åt ett helt annat håll. Bort från Uppsala. Jag är nog inte helt normal, men det har jag å andra sidan alltid varit ganska dålig på. Det där med normalitet är överskattat. Jag är mig själv istället.



Tur att folk har humor fortfarande. Bilden är tagen från ett dansgolv. Det var tydligen förbjudet att dansa på scenen. Men något vek bort det. Jag kan ju säga att jag dansade, utan att åka hem.

Ibland önskar jag att jag kunde sträcka ut min arm och nå ut på riktigt. Inte bara skrapa lite på ytan eller låtsas nå ända fram utan verkligen nå ut. Känna hur handen verkligen vidrör något där på andra sidan. Få ett svar på så många frågor som ställts tusen gånger. Det handlar inte om brist på tillit; jag har aldrig i mitt liv haft svårt att lita på folk. När det dessutom är makalöst förtrollande människor så är det ännu mindre problemet. Jag litar. Antagligen mer och oftare än jag borde, det erkänner jag. Men jag gör det ändå. Ser ingen anledning att inte göra det.

John Mayer spelar de sista tonerna på sin livekonsert från Los Angeles. Fylld av magi. Fylld av känsla och vemod. Osäkerhet och klarsynthet på samma gång. "We're never gonna win this war, if belief is what we're fighting for." Världens bästa John Mayer; världens bästa livekonsert. Värmeljusen har snart brunnit klart, och det är alldeles på tok för sent än en gång. Ljusen har gett ifrån sig den värmen de ska, men det är ändå inte värme jag känner inombords. Snön utanför kyler nog ner mitt sinne mer än jag egentligen vill erkänna. Även om alternativet att lägga sig i en snöhög och töa ikapp med snön ibland låter lockande så är våren för tillfället mer än välkommen.

Tror jag behöver lite värme just nu. Eller nej, jag vet att jag behöver det. En sol som inte bara finns där utan verkligen värmer. Och lite färger utomhus. Inte bara vitt eller grått. Och trots att jag verkligen tycker att svartvita foton har sin charm så har jag nog aldrig längtat så mycket till lite grönska. Tänk vad ett par färger kan göra.

- Jag måste ut i landet. Resa. För att hitta nån vettig kille.

Hon säger det som om det inte fanns några såna, som om hennes del av det avlånga landet skulle vara befriat från den egenskapen hos killar. Får det att låta som att han som bor kanske två radhus bort men ingen tar notis om inte skulle finnas. Och det är väl typiskt så, för det är trots att så det fungerar. Säga vad man säga vill. Eller jag kanske har fel?

Jag har lite svårt att förstå tankesättet. Att någonting spännande kan locka är väl föga förvånande, så långt är jag med. Men att leta efter någon med uppenbara problem för att sedan "försöka förbättra den" låter lite väl risky. Lite för uppenbart att det kommer att misslyckas. Lite för mycket ett chanstagande för att jag ska se varför man försöker. Människor förändras inte för att man ber dem. De förändras när de vill. Om de vill. Vill de inte - så har man förlorat. Oavsett hur mycket man vill något annat.

Så varför försöka sådär jättemycket? Är det känslan av att ha förändrat någon till det bättre? Är det tron på att man själv har en så stor makt att man kan få andra att ändra på sig själva för att få vara del av någon annans liv? Något sätt att försäkra sig att "han" stannar kvar efter den uppoffringen "han" redan gjort. Sålt lite av sin själ.

Samtidigt vet jag ju så jävla hårt att det som är precis utanför räckhåll glittrar mer än något annat. Kanske mer än allt annat tillochmed. Och definitivt mer än det som man kan plocka lite som man vill. Varför nöja sig med något som man inte måste kämpa för? Detta gäller ju allt i livet.

Det är stundtals mindre kul att vara svärmorsdröm. Speciellt ifall man inte är det medvetet, utan det bara är så man är. Jag kan inte rå för att jag är som jag är, men när det enligt andras utsago är "odelat positivt" och "underbart" så börjar man ju fundera om man inte någon gång skulle prova på att vara problemet. För om det är såhär tråkigt att vara "underbar" så vet jag inte vad. Leka lite gåta att lösa, det vore något det. Kanske bara till en början sådär. Sen uppenbara det där helylle bakom fasaden långsamt, för att vara något man inte är håller aldrig i längden, och uppenbara det där tråkiga som kännetecknar en själv. Jag undrar hur det skulle gå.

Du kanske känner för lite.

Tror att jag kanske har hamnat i nåt slags status quo för tillfället. Kan inte skriva en vettig textrad utan allt blir bara ihopslafsat. Med en stor portion tvång bakom. Ingen inspiration att skapa med. Ingen lera att knåda. Ta ifrån en målare hans penslar och han blir lamslagen. Ta ifrån en musiker hans ord och han är... uttråkad. Jag vill ju kunna skapa igen. Slänga ur mig saker på ren instinkt. Inte behöva tänka efter så mycket utan bara släppa loss händerna i sitt skrivande. Skriva det jag vill ha sagt utan att behöva tänka efter på vad det egentligen är. Som förut. Då jag kunde skriva om vad som helst. Det skrevs om snöflingor, och dammråttor, och hur det egentligen såg ut i ens lägenhet en sån där dag när inte orken infann sig. Och alla dessa bekymmer.

Kärlek, framtid, kärlek, förfluten tid, kärl... mönster brukar uppenbara sig ganska snabbt. Bekymmer var det i alla fall, och jag måste framstått som en väldigt ledsen stackare. I motsats till den ytterst glada och positiva person jag i grunden är. Men när man väl har hittat ett sätt att yttra allt det där man aldrig säger så är man väl fast. Då kanaliserar man ut allt genom samma väg. En slags utrymning av känslor. Men det tar också slut någon gång. Och visst, jag har väl mina bekymmer än idag, för vem är ändå utan några sådana, men det känns som att jag redan skrivit om dem 100 gånger, så det lockar inte riktigt. Men faktum kvarstår att man, om man läser min blogg antagligen tror att jag är en deprimerad stackare. Det är inte riktigt sant, alls.

*blixtförälskad*

Som sagt så föll jag pladask för förbandet. Tänkte här dela med mig av musiken till era öron också. Jag har dock full förståelse ifall ni inte ser samma charm med det som jag gör. Hennes entusiasm bidrog nog en hel del till att jag blev så tagen av musiken. Så efter liveerfarenheten har låtarna blivit mycket bättre än de antagligen är i era öron. Att hon sen är vacker är ju inget negativt i sammanhanget.

Lyssna här!



*stirrar litegrand*

It hurts, it hurts.
Everytime I try to make it better,
it's only getting worse.
It's too much, too much.
Everytime I try to give my best to you,
it's just not good enough.

Det vore ju skamligt att göra något enligt normen. Som att gå på en konsert och tycka om huvudattraktionen (läs; Kent) mer än förbandet. Så därför gör jag inte det heller.

Imorse fanns det nog många trötta personer i Uppsala. Jag var i alla fall en av dem. Slängde igång en stor bryggare kaffe och duschade för att vakna. Mer eller mindre lyckat då jag känner mig halvsovandefortfarande. Skulle pumpa däcken på cykeln också, för att inse att det snöade ute. Horisontellt i vanlig ordning. Det där med att snöa från himlen och rakt ner på marken är tydligen vida överskattat också. Ena ventilen var sönder och jag fick inte i någon luft i andra däcket heller. Så med skitiga händer (nästan som att låtsas vara arbetare, riktigt knegare) som dessutom var förfrusna cyklade jag med opumpade däck till skolan. Igen.

Igår kväll var trevligt. Förutom möjligtvis den där snön. Snö. Usch. I alla fall så var konserten en upplevelse. Nu har jag sett Kent. Skrikit med i de tre textraderna jag visste, och dessutom hoppat runt lite. Men mest blev jag förälskad i "förbandet". Föll sådär redigt pladask. Och jag överdriver inte heller. De spelade bara fem låtar, men det kändes som att bara de fem låtarna gjorde resan värd att göra. Ska tydligen komma ett album i vår. Nu vill jag att snön ska försvinna ännu mer. Det får bli vår, gärna snabbt.

Läsa Sartre, tvätta eller handla. Wonderful day.

"Skulle vi gå halv tio?"

Med en sömndrucken min inser jag att min väckarklocka ringer. Stänger av den och slås av den tystnad som inte infinner sig. Två snöröjare är i fullgång att... röja snö utanför mitt fönster. Och dessutom hör jag Thunderstruck från köket. Ibland tvekar man på om det verkligen är rätt val att gå till gymmet innan skolan börjar. Ibland.

När man dessutom släpar sig upp en timme för tidigt så känns det inte mindre jobbigt. Speciellt inte när man inser det med en chockad min när man redan packat sina prylar och frågar polaren ifall vi inte ska börja röra på oss. "Vi skulle inte gå förrän om en timme ju!" Hoppsan!

Nåja, nu är jag vaken i alla fall. Och ikväll ska jag se Kent. JAG ska se Kent. Jag som inte står ut med Jocke Bergs röst och än mindre gillar deras enformiga och monotona sound. Har inte lyssnat en Kentlåt frivilligt i år. Och nu ska jag alltså spendera mina pengar dels på att åka till Gävle ( borde väl vara nackskott bara på det ) och sen dessutom se ett av de svenska band jag har mest fördomar om. Hurra för mig själv!

Nåja, om en månad är det Mumford & Sons på Debaser i alla fall. Där snackar vi riktig musik.

(Förmodligen kommer jag vara smärre lyrisk imorgon när jag skriver bloggen, så jag tar lite halvt avstånd från vad jag skrivit redan nu, sådär bara för att vara säker!)

Har ett leende på läpparna. Inget sånt där påklistrat eller låtsasleende. Inget leende som måste finnas där för att det ska passa in i en situation, eller för att omgivningen kräver det. För en gångs skull är det inga dåliga ordvitsar inblandade heller, utan bara ren och skär glädje. Livsviktig livsglädje mitt i mitt liv. Jag glittrar, och med det menat så mycket som att mina ögon antagligen ser ut som stjärnor för tillfället. Glittrande stjärnor. Och leendet kvarstår.

Detta trots att jag precis fick kämpa mig genom snöstorm, genom ett omöjligt cykelväder till skolan för att i stort sett inte lära mig någonting. För just nu kan ingenting rubba mitt humör. Inte ens russinfingrarna efter att jag precis helt frivilligt diskade allas disk som stod framme. Tror jag kan säga att jag lever i nuet. För första gången på ett bra tag.

You raise me up.

Kan inte ens beskriva.. det går inte.