Jobb-igt
Jag gjorde en sejour som allt-i-allo på en låg- och mellanstadieskola innan jag började studera. Lite mer än ett halvår som resulterade i arbete varje vecka som vikarie, med skiftande antal timmar. Mest jobb blev det dock som fritidspedagog på de tre olika fritidsen som fanns på skolan. Fritidspedadog. Jag? Ja, jag vill bestämt hävda att jag var riktigt duktig som sådan! När sommarlovet började, och jag slutade så kändes det dock skönt att slippa ansvaret.
Nu, med lite avstånd på det hela så saknar jag det nog mer än jag vill erkänna. Det var givande. Ett bra jobb. Dessutom aldrig tråkigt eller förutsägbart och barnen var... barn helt enkelt. Små, naiva, egocentrerande, jobbiga, hyperaktiva och alldeles... alldeles underbara. Sättet ett barn tar tag i ens lillfinger, tittar upp på en sådär hjälplöst och säger "duuuu?". Eller sättet som de får en liten värdelös sak att bli det mest värdefulla i hela världen. Den där lilla papperspåsen som brukar vara runt själva tepåsen ni vet? Den som håller inne smaken och doften av teet. Försök gå runt och lukta på en sån och se nöjdast ut i världen i en hel dag. Ett barn klarar det lätt.
Eller den där glädjen när den ena grabben, som vecka efter vecka inte lyckades göra ett mål när de spelade innebandy utanför fritidset, och han hela tiden blev jättearg och slängde iväg sin klubba. När han äntligen fick göra det där målet, blev gladast i världen och sprang säkert tio varv runt plan och jublade. Sånt fick mig att skina upp på riktigt. Och det saknar jag.
Nu, med lite avstånd på det hela så saknar jag det nog mer än jag vill erkänna. Det var givande. Ett bra jobb. Dessutom aldrig tråkigt eller förutsägbart och barnen var... barn helt enkelt. Små, naiva, egocentrerande, jobbiga, hyperaktiva och alldeles... alldeles underbara. Sättet ett barn tar tag i ens lillfinger, tittar upp på en sådär hjälplöst och säger "duuuu?". Eller sättet som de får en liten värdelös sak att bli det mest värdefulla i hela världen. Den där lilla papperspåsen som brukar vara runt själva tepåsen ni vet? Den som håller inne smaken och doften av teet. Försök gå runt och lukta på en sån och se nöjdast ut i världen i en hel dag. Ett barn klarar det lätt.
Eller den där glädjen när den ena grabben, som vecka efter vecka inte lyckades göra ett mål när de spelade innebandy utanför fritidset, och han hela tiden blev jättearg och slängde iväg sin klubba. När han äntligen fick göra det där målet, blev gladast i världen och sprang säkert tio varv runt plan och jublade. Sånt fick mig att skina upp på riktigt. Och det saknar jag.
Kommentarer
Trackback
