Fischer

Usch för folk som förstör för andra. Till exempel rycker upp dörren till torktumlaren så att programmet avbryts och jag kommer dit 45 minuter senare och inser att min tvätt visst inte var så torr som den borde varit. Hurra! Idioti. Alltså, det vore ju jättetrevligt ifall det NÅGON GÅNG skulle kunna fungera som man förväntar sig att tvätta. Men nej, det verkar visst inte vara så. Den möjligheten är, så att säga, inexistent. Finns inte.

Apropå att inte vilja inse saker så gjorde Monty Python en trevlig sketch för några decennier tidigare. Eufemismer för att vara död. Hur många kommer du på? På engelska då?

Igår var det Halloweenparty. Intressant det där.



Eftersom Sverige verkar sakna någon som helst möjlighet att skaffa fram en Guy Fawkes-mask så snabbt som det hade behövts fick jag improvisera lite. En felaktig hatt, och ansiktsmålning. Känns som att sminket blev ganska okej ändå, och mina kläder klarade sig ganska bra utan fläckar. Tror inte att jag smetade ner just någonting hos Rebecka med ansiktet heller. Med undantag för Davids kavaj, men det var faktiskt han som gick in i mig, och det kan jag ju knappast rå för.

Kvällen blev trevlig, och alla fick faktiskt plats inne i den lilla lägenheten. Visst var ljudnivån stundtals väldigt hög, men det kändes ändå mysigt rakt igenom, och de flesta hade faktiskt en riktigt bra utklädnad också. Bäst var nog utan tvekan Jacobs, eller borde man säga Jasmines? Att klä ut sig till tjej är väl en sak, men att, för den skullen raka både bröst och ben är heroiskt. Och sminkningen och klädvalet var helt otroligt passande. Jag tror att han, av fullare människor än jag, utanför någon nattklubb lätt hade kunnat få oanständiga förslag. Ifall han nu var ute efter det!

Nåja, en riktigt lyckad fest i alla fall. Och idag är det tvätta/städa/slöa som står på schemat. Ska faktiskt springa ner till tvättstugan en sväng till nu tänkte jag. Dags att slänga in allt i torktumlaren! Hurra!

Ibland förstår jag verkligen inte hur vi kan vara så snabba att döma, att frukta och att hata det som är okänt. Har idag argumenterat för att alla muslimer inte är islamister, och att de än mindre är idioter hela högen. Mot människor som helt ärligt påstod att det inte fanns något främlingsfientligt i att säga att "Den extrema islamismen är den korrekta tolkningen av Islam". Så enligt dem var det fritt fram att hata religionen, och samtidigt påstå att den är hatisk rakt igenom, med det simpla belägget att några rader i Koranen talar om slakt. Så bara för att det i Gamla Testamentet står att alla rättfärdiga troende män ska vara omskurna, eller dö. (Något i den stilen i alla fall.)

Gör det Kristendomen till en religion som är enbart baserad på blodutgjutelse och hat. Och alla kristna blir med ens idioter. Men vänta nu... Äh, om det ändå vore så enkelt. Eller ja, det vore väl tragiskt, men att förkasta allt som har med en religion att göra och att skriva saker med enda syfte att skymfa detta. Nej, jag förstår inte varför. Lika lite förstår jag varför någon måste gå in och argumentera för en sak som kan kännas självklar. Inte för att jag vanligtvis är någon Islamälskare, nej egentligen inte alls. Förstår mig inte på själva underkastelsemomentet i religionen, och än mindre alla olika kulturella saker som har inkorporerats i religionen. Som det extrema patriarkatet, slöjorna eller de stenhårda mat- och dryckesreglerna. Men jag accepterar det.

Nåja, låt folk tro vad de vill, så länge de gör det utan att inkräkta på min tro. Precis i enlighet med vad Islam också säger.

Ironi att man i all sin ensamhet försöker att motverka ensamhet? Ironi att tjej med brustet hjärta vill bli kardiologisköterska? Ironi att Jay Brannan är människohatare och skriver om sin kärlek till just människor? Ironi att jag tänkte sova tidigt inatt, men precis insåg att det var för sent för det, än en gång.

Nej, jag gör inte reklam för någon sån där värdelös "HEJ DU ÄR VÅR 999,999:onde besökare"-sida utan tyckte att denna var lite lustig. Eller vad tycker du om detta? DET ÄR SANT! DU ÄR UTVALD! OCH DESSUTOM ONLINE!

Sen ska man kika efter genom att trycka på länken, då det kanske möjligen inte är deras största vinst. Eller va!? Har någon dessutom tidigare hört talas om LDC-TV? Inte jag, mig veteligen heter de fortfarande LCD. Men nog vill man väl vara en utvald vinnare ibland. Tror jag.

Har man sovit hela dagen så är det inte så lätt att sluta ögonen och bara slockna när man egentligen borde. Och när man ligger där i sängen, med stängda ögon och inser att man inte kan sova så börjar tankarna virvla runt igen. Tankar. Nu igen?

Jag önskar att jag var en sån, som inte tänker alls.

Tjugo i två. Det är natt igen. Igår vid den här tiden kom jag hemvinglandes betydligt mer berusad än jag trodde att jag var. Eller, det måste ha varit fallet, eftersom jag mådde som jag gjorde idag. Nåväl, imorgon är det torsdag, och det ska gås på seminarium. Hadenius kanske borde säga mig någonting, men det gör det inte, än. Förhoppningsvis efter imorgon så. Nu ska gymmet besökas också, imorgon vid lunchtid. Efter ett uppehåll modell längre. Hoppas vi kan få igång rutinen igen, skulle ju kännas bra värdelöst att slösa bort alla dessa pengar. Nej, gymmas, det ska det!

Nu däremot ska jag återgå till mina tankar. För tankar har väl aldrig dödat någon, eller?

Då är det jag som går i solglasögon, och saknar någon jag aldrig haft.

Onsdag. Borde ha betytt att jag var i skolan sisådär fyra timmar. Vilket jag inte var. Förklaringen är nog lika simpel som den är dömande. Jag var nämligen bakfull. Inte bara lite sådär "jag har ont i huvudet och är slapp"-bakis, utan hela paketet. Ni vet. Illamående, ett huvud som kändes lite som slamsorna som blir kvar av ett huvud som sprängts, och en kropp i övrigt som är bortom all räddning.

God morgon Jonas.

Jag skulle ha varit i skolan, men gav upp tankarna efter att jag var helt slut både psykiskt och fysiskt efter att jag hade tagit på mig ett par strumpor. Istället somnade jag på något finurligt sätt och vaknade sisådär fyra eller fem timmar senare och mådde likadant. Underbar dag. Nu mår jag som en människa igen, eller nästan i alla fall. Rösten har fått sig en eller två smällar, och jag och Ulf Lundell skulle nog antagligen kunna tävla i både raspighet i röst och slitet utseende just nu. Passa dig Uffe, jag är på din nivå redan nu!

Om fyrtio år kommer jag inte bara ha glömt texten på låtarna jag skrivit, utan även glömt ATT jag skrivit dem. Antagligen. Eller så kommer jag aldrig skriva några låtar, men det känns också långt borta.

Om dagen tillbringades med att sova, så var kvällen en i slöandets tecken. Inte göra mycket, inte vilja göra mycket, och inte göra mycket åt att man inte gör mycket. Ungefär precis så. Nu sitter jag och förfäras över att någon har misshandlat Imogen Heaps mästerverk. Hide and seek - har blivit Whatcha say - med någon för mig okänd r'n'b-are. Suck. Och de har bara tagit sticket också. Pajat helheten. Förstört låten. Jag; bitter? Inte alls.

Um, whatcha say?
That you only meant well -
well ofcourse you did.

Så steg man upp med tuppen för första gången på länge. Väldigt länge. Eller i alla fall några månader. Vaknade, mer eller mindre levande, tjugo över sex och slängde in mig själv i duschen. Måste ha sett ut lite som när Edward Norton pucklar på sig själv i Fight Club. Frukost och sen tåg hit till Uppsala. Läste lingvistikartikel på vägen. Kändes sjukt skönt att få något produktivt gjort på en annars totalt IQ-befriad resa. Fast ifall jag verkligen lärde mig något kan nog diskuteras. Förutom faktumet att en viss Sampson tycker att gränsen mellan vad som är grammatiskt korrekt och felaktigt ibland är ganska svår att dra.

Varför går jag upp tidigt en morgon i Köping för att ta tågot till Uppsala när jag lika gärna kunde gjort detsamma igår? Nja, bakfulla chaufförer, fotboll på TV och den obligatoriska kebabpizzan såg till att det blev en aning för sent för att åka hem igår, och ännu en natt hemma var minst sagt skönt. Får se när det blir nästa gång, kan nog kanske ta ett lite längre tag på riktigt den här gången.

Snart är det dags för skola, och jag har varit vaken i tre timmar redan. Vanligtvis brukar jag gå upp nu. Lite skillnad faktiskt, men omväxling förnöjer. Sägs det ju.

Hoppade av bussen här i Uppsala och plötsligt så dök Dire Straits upp i hörlurarna.

Here I am again in this mean old town, and I'm so far away from you.

Inga kommentarer.

Apropå mamma och åka till akuten som nämndes tidigare, så var det inte så illa. Tror vi i alla fall. Nog kan det antagligen av någon ses som plågeri att bli skickad att köpa sura karameller för att skynda på salivproduktionen, men jämför med Tuberkulos, HIV, eller staffylokocker (med oerhört stark reservation för stavningen) så låter detta ju väldigt lindrigt. Stenar i salivkanalerna mellan själva  körtlarna och munnen gjorde tydligen så att det svullnade upp när saliv skulle skickas ut i munnen.

Läkemedel? Jo, att skynda på den produktionen och se till att det banne mig kommer stenar ut ur de där små hålen. Käka grus? Jo, jag tackar.

För övrigt så sitter jag här och gör ungefär precis samma sak som jag gjort i några dagar nu. Med andra ord, ger fan i att plugga. Väldigt mycket ger fan i det tillochmed. Så mycket att man nästan kan börja fundera på om jag skiter i det med avsikt. Officiella uttalanden av mig finns inga, så vi får lita på löst gående rykten än så länge. De säger dock inget positivt, så lyssna helst inte på dem heller.

En våg av galenskap närmar sig med stormsteg också. Tror nog att jag ska ta och dyka, eller åtminstone försöka dyka (i något som förmodligen kommer bli ett magplask avdelning mysigare) in i den lite diskret. Vill ju inte bli galen på kuppen. Det är garanterat sådant som skulle kunna rubriceras som bland de onödigare sakerna att göra. Bli galen alltså, inte magplask. De har i alla fall sin charm för omgivningen, för oavsett vad de andra påstår så är skadeglädje någonstans ändå den enda sanna sådana.

Jag tycker om ordet perspektiv. Det ger en helt annan synvinkel på saker. Man kan alltid se saker ur flera perspektiv. Inget är svart eller vitt egentligen. Förutom döden. Fast nog kan man känna sig halvdöd ibland? Ni ser, perspektiv. Allt beror alltid på varifrån man ser saker. Något som ur mitt perspektiv är bra, är således ur ett annat perspektiv dåligt.

Om jag skulle skriva att min mamma åker in akut till lasarettet just nu, vilket faktiskt är sanning, så kanske ni tror att det är jätteallvarligt. Riktigt så illa är det naturligtvis inte, utan hon åker in själv på grund av en svullen spottkörtel. Riktigt vad det är vet ingen, men det gör ont och ser väldigt konstigt ut, så HSU (Hälso- och Sjukvårdsupplysningen) tyckte att hon skulle in akut och kika till det där. Hon ringde in själv, och kan prata, är vid medvetande, mår, efter omständigheterna, väldigt bra. Så ur mitt perspektiv är det inte alls så allvarligt.

Naturligtvis kan det fungera åt precis andra hållet också. Ur någons perspektiv kanske jag har det jävligt bra, vilket i och för sig, är sant. Men ibland, ur mitt perspektiv, så håller jag inte alls med. För jag skulle ju kunna ha det så mycket bättre. Ibland.

Sitter hemma i Köping för andra helgen i rad och är rastlös värre. Något fruktansvärt rastlös tillochmed, men jag har ingen aning om varför. Var iväg ner på stan och sade hej till Sara, tråkade på Hemtex och åt på Culinaren med typ det som betydde mest för några år sedan. Gott var det också. Men nu tänkte jag sätta mig och plugga; och jag försökte verkligen också. Läste tio sidor i en lingvistikartikel vi ska ha ett seminarium om sen, men när det började tjatas om korpora och språkanvänding i kontrast till vad som stod i nån SUSANNA-korpus så tappade jag bort mig själv i tankar på att ta fram elgitarren. Sagt och gjort.

Sitter och spelar i tre minuter och tröttnar igen. Vill göra något annat, men har ingen aning om vad. Roligt. Ingen lust att spela gitarr, ingen lust att sjunga, och verkligen ingen lust att plugga. Vad gör man då? Ptja, antar att man pluggar ändå.



Ron Pope har allt som krävs för att bli något riktigt stort. Kom ihåg var ni hörde det först!

Angående det där med musik som gör en både glad och ledsen samtidigt:

Sitter här igen, efter en halvlång skoldag, och en sovmorgon som utnyttjades för en gångs skull. Lyssnar på Bruce (okej, jag vet, det är onormalt, men jag lyssnar faktiskt på annan musik också; ibland) och hans försnack innan han drar igång The River. Hur han brukade stå i en telefonkiosk på vintern, med sitt axellånga hår. 17 år gammal. Han bråkade mycket med sin pappa, och därför brukade han vara i kiosken. Han brukade ringa tjejen han älskade, i timmar. Hela nätterna. Och till slut fick han modet nog att gå hem, vetandes att hans pappa skulle stå och vänta i köket, varpå han fick en utskällning.

What do you think you're doing with yourself?

Om vi nu antar att jag slutar upp som artist, vilket jag med allra största sannolikhet ändå inte kommer att göra. Vad ska jag då prata om? Har jag några historier att berätta om? Har jag några anekdoter att dela med mig av? Jag, sittandes där med gitarren i handen under en av mina första konserter. Vad ska jag säga? Jag har inga minnen att dela med mig av; alla anekdoter jag kan berätta är inte mina egna, och visst finns det historier, men inga som jag deltagit i. Antagligen skulle det se ut något i den här stilen:

Eeeeh... som några av er i publiken antagligen vet om så är jag väldigt mycket en drömmarnas man. Ja alltså, i tolkningen att jag drömmer mycket, en drömman är jag nog knappast. Där mina föregångare i denna genren hade historier att berätta, anekdoter att dela med sig av och internskämt som växte fram under tiden har jag.. drömmar. Livet har inte alltid varit en dröm, lika lite som jag varit det. Min uppväxt var ren, städad och nästan tråkig. Ja, den första delen i alla fall. Sen flyttade jag hemifrån och det blev smutsigt, ostädat och rörigt. Ja, mitt rum alltså, men livet var fortfarande ganska skötsamt.

Jag var dock rebell en gång. Väldigt rebellisk. Jag provade snus. Den riktigt svaga sorten, som dessutom smakade lakrits. Lakritssnus alltså. Det var aldrig särskilt gott, men man kände sig ju så tuff, när man gick i femman och provade. Sen sprang jag hem, och berättade för mamma och pappa. Båda två, där de satt framför teven och tittade på 'Vem vill bli miljönär? Jag minns det så väl. *strategisk tystnad, nån dramatisk slinga spelas på gitarren* De blev inte ens arga. Så rebellisk hade jag varit. Dessutom ljög jag nog bara för min pappa en enda gång. Det var långt tidigare och antagligen på grund av någon fånig skitsak, men jag ljög. Och grät mig till sömns och skämdes som en idiot. Sen gjorde jag inte om det. Vilken rebell jag varit. En riktig hårding.

Men drömmarna, de fanns alltid där. Allt som jag ville göra. Som liten parvel på sommarloven ville jag bli bäst i världen på att spela fotboll. Vilken ovanlig dröm, eller hur? Vissa påstod tillochmed att mina lyktstolpar till ben hade någon slags talang inbyggd också, men den har isåfall försvunnit med åren, för idag vågar jag knappt sparka på en boll. Nuförtiden har jag också drömmar, men kanske lite ovanligare sådana. Att livnära sig på det här vore ju en dröm. Och att beröra människor med det man gör, att folk tycker om ens skapelser. Ja, att leva kanske man skulle kunna kalla det. Få bekräftelse för det man brinner för. Vilken dröm. *inväntar en applåd och drar igång en låt som större delen av publiken aldrig hört*

Då är frågan, har jag någon talang för den där mellansnacksprylen, eller är det ett hopplöst kapitel i mitt liv? Jag hoppas att det kanske finns en möjlighet någonstans i alla fall.

Och vad frågan jag skulle besvara med musik som både glädjer och ledsnar anbelangar. Det kommer nog senare idag, eller imorgon... eller inte alls.

Jag på MSN:

"Tog alvedonen nyss, så den börjar nog värka snart."

Hoppas innerligt att den verkar, och inte värker. Tänk så fel det kan bli.

Varför kommer människor som är för lika varandra sällan bra överens? Nu förväntar ni er säkert något slags svar från min sida som är glasklart och entydigt, men som så ofta så sitter jag knappast med ett sådant. Eller som någon smart människa uttryckte det; ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet.

Någonstans tror jag ändå att det handlar om att man anser sig själv vara unik. Därför blir det lätt så att man, när man stöter ihop med någon som liknar en på många plan, automatiskt tar avstånd, och ser ner på den andra personen. Någon inkräktar på ens område. Någon är en kopia av en själv. Man är inte längre unik. Samtidigt så kan man komma alldeles underbart överens med människor som är väldigt lika en själv. I mångt och mycket så är nog tillochmed vissa likheter ett måste för att man ska kunna umgås och bli bra vänner. Men, som redan sagt, så är för stora likheter nästan aldrig något positivt.

Vad jag vill ha sagt med det här? Ingen aning. Bara en frågeställning som jag kom in på, lite tack vare en chatt på intranätet. För visst finns det alltid skillnader mellan människor, även om de verkar väldigt lika, såväl till sättet som till utseendet. Små nyanser som är olika. Flera nyanser av samma färg. Små skillnader, men ändå finns de där. Och du (ja, precis. DU!) är unik. Även om du lever livet som någon slags medelsvensson, följer varje trend till punkt och pricka, och inte sticker ut märkbart på något sätt alls så är du unik. Oavsett om du vill det eller inte.

Skönt va? Du är unik, bara du är som du. Således är bara jag som jag också. Skönt det. För oavsett hur lik någon är mig, så är jag inte riktigt den ändå. Jag är jag, och bara jag.

---

För övrigt håller jag nog på att bli sjuk skulle jag tro. Sitter här och fryser mer än vad som borde vara tillåtet. Eller så är det bara faktumet att jag är tillbaka i Uppsala som skrämmer mig lite. Men huvudvärken som finns där lite halvt talar nog sitt otydliga språk. Jag mår inte som jag borde. Hm. Ge mig värme.

Och nu dök han upp också. I högtalarna. Damien. Hur kan musik göra en glad och innerligt ledsen samtidigt? Det blir väl morgondagens fråga att svara på.

Lördag kväll. Idag har varit en tjock dag. Är rädd att jag förstört den hyn jag precis hade fått under kontroll igen. Människor är idioter ibland, även jag inräknad. Varför moffa i sig så mycket av det goda på en och samma dag när man vet hur det blir efteråt? Nåja, får väl se hur illa det blir så småningom.

I vanlig ordning när man befinner sig i hemtrakterna så blir man utskickad på allehanda äventyr. Idag bar det till exempel av till Hällarna vid Hjälmaren där en båt skulle plockas upp ur sjön på grund av den annalkande vintern. Ett jävla skitgöra, men när någon frågar ifall man kan hjälpa till, inte tusan säger man väl nej? Annars har väl dagen handlat om godispåsar, chipspåsar och stora flaskor cola. Och så fotboll och hockey förstås, men det kan ju lätt glömmas bort när man sitter där och snackar skit med tv'n på. Och justja Johan, ifall du läser detta. Jag misshandlade din gitarr lite idag, spelade sånt där gammalt skit på den. Lite Gudfadern och sånt där tjafs.

Idag lyssnar jag på lite Bruce Springsteen för omväxlings skull. Är ni chockade nu? Borde väl inte vara det. Jag verkligen älskar hela liveskivan från '75-'85. The River är så fruktansvärt mäktig, och Bruce, han känns så mänsklig när han står där på scenen och berättar om sina upplevelser. And we go down to the river, down to the river we drive. Önskar att jag någonstans också hade de berättelserna att dela med mig av. Att jag kunde berätta något med min musik, att jag kunde förmedla något annat än den där gamla skiten som alla andra också har sagt tusen gånger om. Men det kommer väl antar jag. Man måste börja någonstans.

Imorgon bär det av.. hem (!?) igen. Ska bli skönt, samtidigt som jag ändå vill vara kvar här. Önskar att man kunde kombinera båda städerna på något sätt. Allt från Uppsala, med allt från Köping. Det vore snudd på underbart. Men nog ska det i alla fall bli skönt att komma hem igen. Ja hem. Nu är nog Uppsala mitt hem ändå. Känns fortfarande lite skumt att säga det så.

You've seen me, I come and stand in every door.
You've seen me, I always leave with less than I had before.
You've seen me, but I can make you smile when the blood it hits the floor.
Tell me friend, can you ask for anything more?

Och vart fan är mitt capo?

Kväll ännu en gång. Sen kväll skulle vissa påstå med andra, mer partyglada individer bestämt skulle hävda att det här banne mig bara är början. Och början är det väl alltid på något sätt, utan att bli för djup. För om en sisådär 16 minuter så börjar en ny dag. Nya möjligheter? Pfft. Den klyschan lär ni knappast höra från mig i alla fall. Ny dag - nya chanser att misslyckas.

Är lite frustrerad, och jättenöjd för tillfället. Samtidigt. Frustrerad över att jag sitter med en sån galet bra text framför mig, och inte får till musiken såsom jag vill. Jag har väl lite visioner, men det blir antingen en Winnerbäck-kopia eller bara ren dynga. Jag vill inte skapa dynga, men inte heller kopiera Lasse. Vill ju skapa min egen musik. Det som symboliserar mig alltså. Jättenöjd är jag över kvällen som varit mysig och allmänt positiv. Och nu sitter jag och avrundar kvällen med lite the Boss.

Boss, vatten och chattande på MSN. En bra avrundning på en bra men regnig dag. Idag har jag dessutom åkt bil. En knallgul ny Chevrolet Aveo. Och nej, det är ingen värstingbil, det är mammas nya. Den är knallgul och hette förut Daewoo. Klockrent att Cheva köpte upp det företaget och nu säljer småbilar också. Ingen impala från 66 med andra ord!

Näe, godnatt på er!

Vaknar upp efter att ha snoozat (finns det verbet ens på svenska?) minst tio minuter för mycket. Vandrar ut i köket och upptäcker att vadå? Jo, det snöar idag igen. Müsli kändes fruktansvärt gott tills idioten inom mig insåg att det faktiskt var slut på yoghurt. Vilken taskig timing av mig. Fy. Jag hade ju tänkt handla. Det är mycket man hade tänkt göra.

Sitter på föreläsning cirka en och en halv timme senare:

Jaha! Så det är alltså synen på det infinita objektet som är skillnaden mellan ackusativ-systemet och absolutivsystemet. Då förstår jag! Dessutom verkar ju absolutiv allt som oftast vara nästintill helt omarkerat, men vad i hela fridens namn är det där för kasusmärkning? Jaha, och nu snöar det igen! Och inte lite heller, det här kanske tillochmed kommer synas på marken, med lite tur. Fast det får vi ju ändå inte se, föreläsningen är inte slut på långa vägar.

Utpumpad på gymmet ytterligare ett par timmar senare:

Oh shit vad peppad jag känner mig idag. Det här är ju kul! Wihow! Men vad i.. spöregnar det ute!? Nu? Solen sken ju på vägen hit. Och nu detta. Först två gångers snö och nu spöregnar det. Stackars han som går utan regnkläder därutanför. Nej, dags för nästa övning.

---

Till detta kan tilläggas att jag aldrig träffades av varken en snöflinga eller en regndroppe. När vi hade gymmat klart sken åter solen på oss. Väldigt skumt väder det här. Varje gång jag tittar ut genom fönstret verkar något komma ner, men när jag väl går ut så försvinner det. Snön verkar inte vilja snöa på mig. Vilken absurd tanke. Snön vill inte snöa på mig. Pfft. Hur kommer jag på sånt?

Ska väl snart ner till skolan, få se ifall vädret väljer att ångra sig och göra mig dyblöt istället, bara för att jag nu skrivit detta. Skulle ju förvåna mig föga.

Det snöade imorse. Inte mycket, bara sådär lätt, såsom det alltid snöar - första gången på året. Oktobersnö, som inte ens syns på asfalten eller i gräset. Den dalar sakta, trevande, på vägen ner och försvinner, till synes. Bara en månad kvar tills denna halvmesyr till snö är utbytt mot fullskaligt snökaos - eller slask. Antagligen slask, sån där äcklig halvsmält vattnig sörja som verkar suga upp all smuts i omgivningen och gör så att man inte kan cykla ordentligt oavsett hur man bär sig åt. Någon månad kvar tills dess. Tänk så jag ska njuta av hösten medan den fortfarande är här.

Och jag vet att det är ett mycket omtalat ämne - men visst känns det väl ändå som att årstiderna flyger fram snabbare för varje år som går? Nyss var det ju sommar, när vi spelade brännboll under nollningen i Eko.Parken. Och nu snöar det alltså. Jaha. Jag hänger inte med riktigt tror jag.

Idag lyckades jag med konststycket att gå upp två timmar för tidigt. Stod fel på schemat på Internet, så jag vandrade till skolan klockan 10 och slogs av faktumet att ingen från kursen var där än. Märkligt. Tills jag tittade i mina papper (som tydligen tillhandahöll ett betydligt mer tidsenligt schema) och insåg att jag var där två timmar för tidigt. Hurra! Så nu ligger jag här och gör mest absolut ingenting medan jag väntar på att skolan ska börja. Och lyssnar Melissa Horn förstås.



It's not that you're not beautiful.
You're just not beautiful to me.
She said; How beautiful do I have to be?
When I look in the mirror,
you're the only thing I see.
And I have loved you beautifully.

Vad ska jag skriva, för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?

Idag har vi å enda sidan frustration. Okej, inget allvarligt, så hetsa inte upp er i oro eller skadeglädje. Frustration över dessa tvättstugor och folk som använder dem. Det är ett lindrigt brott att inte tömma luddlådan i torktumlaren efter att man har använt den, eller hur? Men att tvätta en maskin tvätt över utsatt tid, så att den stannar när tiden är ute och hoppar igång igen när jag ska tvätta på min tid är inte okej. Eller?

Vek och mjäkig som man är, ända in i själen, så satt jag och väntade kvarten som var kvar på programmet istället för att bara riva ut tvätten ur maskinen på en gång. Allt för snällt, jag vet. Och det skulle ju visa sig straffande också, då jag blev försenad med den andra maskinen och sent omsider upptäckte att båda torktumlarna var upptagna. Så nu stod jag med två fulla maskiner tvätt och ingen ledig torktumlare. Gissa vad jag gjorde? Jo, jag väntade tio minuter till, tills ena programmet var färdigt. Istället för att riva ut den halvtorra tvätten och slänga in min egna. Ibland är jag för snäll för mitt eget bästa. Jag vet.

Å andra sidan så fick jag en ganska trevlig överraskning idag. Melissa Horns nya album dök upp på Spotify, två dagar innan egentlig release. Jag som kommer få skivan på releasedagen borde väl känna mig ganska lurad på två dagar, men så är inte fallet alls. Spotify kommer ändå bli det medlet jag använder för att lyssna på musiken mest. Och vilket album sen. Jordnära, träffande (den som inte känner att hon sjunger till alldeles precis dig när den lyssnar är inte normal) och sådär akustiskt och mjukt som vi hade vant oss vid från första albumet. Jag hoppas att det kommer att växa sig lika stort som första albumet. Inte för att det egentligen finns något tvivel.

Texterna är magiska. Så där naivt romantiskt magiska. Sådär verklighetstrogna så att man känner igen sig, och drömmer sig bort. Sådär dystra så att man ryser över hela kroppen, tillochmed i ansiktet. Sådär underbara som de bara blir när man lyckas skriva på svenska. De hjälper en att drömma sig iväg. Söderut. förlåt.

Jag önskar att jag var en sån, som inte tänker alls.

Helg igen. Den andra raka som tillbringades i Köping - en annan del av. Visserligen så tillbringades fredagkvällen och den första halvan av lördagen mellan Julita och Vingåker mitt ute i ingenstans. På Hjälmargården. Det var konfirmationsläger, och trots att en våg av skepsis kanske flyter genom era sinnen när ni läser det, så var det faktiskt väldigt underhållande. Fick träffa en himla massa gamla och mindre gamla vänner, fick spela gitarr och sjunga inför folk och dessutom få beröm för det. Det är inte alltid man har sån tur. Tack för ett roligt läger! :-)

Efter det var det dags för lördagkväll, som blev hockeykväll hos mig. NHL i Globen (eller Ericsson Globe som den nu officiellt heter) måste ju helt klart avnjutas, och det blev jag, Patrik och en alldeles fruktansvärt väldigt bakfull Jesper som tittade, och var alldeles onyttiga för den förmångte gången. Men roligt, det var det, precis som alltid. Lördagkvällen avslutades ganska tidigt, då dagen hade börjat för tidigt efter alldeles för lite sömn. En inte alltför lyckad kombination alla gånger. Speciellt inte då man dagen innan hade haft sin första tentamen på universitetsnivå. Detta dessutom direkt på morgonen. Nåväl, det gick väl skapligt. Hoppas på ett säkert G, men är fortfarande en smula tvekande. I did fuck things up a little here and there. Men med ett bra betyg på hemtentamen så ska det nog fixa sig!

Söndagen blev en sovautdag tills Patrik, som hade jobbat färdig redan vid klockan tio, ringde och väckte en och berättade att han tamigtusan skulle somna ifall han inte hittade på något. Sovit 45 minuter hade han gjort. Imponerande lite. En trött Patrik och jag kikade sen på Män som hatar Kvinnor och blev båda mycket positivt överraskade! Alltid roligt med sånt! Dagen avslutades med en alltid lika trevlig nattpromenad, efter att vi sett en av de sjukare fotbollsmatcherna den senaste tiden. Sevilla - Real Madrid.

Och igår (läs idag men dagen som var igår rent tekniskt) så var det Marcus 18-årsdag. Patrik och jag åkte till MediaMarkt i Västerås och inhandlade några kanonfilmer. Bland annat Conan! Vi fick tårta och fika, och kaffe! Dagen förflöt problemfritt och jag skjutsades hem igen till Uppsala av en trött Jesper och en dödstrött Patrik. Under bilfärdens gång kikade vi bränsleförbrukningen på den halvnya 9-5an. 8,3 liter/100 km. Patrik utbrister:

- Det där betyder ju att bilen drar åtta komma tre liter per tio mil!

Jag och Jesper svarar:

- Ja, det står ju där?

Patrik fortsätter:

- Fattar ni grabbar, det betyder att den drar åtta komma tre liter per 100 kilometer. Det står där!

Jag ställer ironiskt frågan:

- Vad drar den då på en mil? Tre liter?

Jeppe skrattar och instämmer (- Japp, tre liter måste det vara!), men Patrik tar fram sin iPhone och börjar skriva frenetiskt, varpå han lite självföraktligt utbrister:

- Det betyder alltså att den drar 0,83 liter milen... men... är jag helt jävla dum i huvudet eller? Det var ju bara att flytta kommat. Men alltså...

Jag, Jesper och Patrik dör av skratt.

Dagens toppfem:
(Tänkte starta en ny trend där jag listar top-fem av det mesta. Lite inspirerat från rullen High-Fidelity. Detta kommer göra att jag även på dagar där jag inte har något att skriva kan skriva något. Bättre än ingenting.)

Toppfem med att komma hem till hemstaden.

5. Köpingskebaben som banne mig måste vara top-10 i landet.
4. Sin riktiga säng, som trots att den nästan är densamma som den jag har här, känns oändligt mycket skönare.
3. Ordentligt med TV-kanaler, och inte bara 1,2,4,6 som fallet är här.
2. Hemlagade maten som föräldrarna fixar. Lagad mat utan att behöva röra ett finger. Gud, så lätt man hade det förr.

...och på topp:

1. Kompisarna som ställer upp och tar sig tid att umgås när man kommer hem. Filmer i gott sällskap, sport och långa promenader. En överlägsen förstaplats.