Fischer

En avslutning på pubrundan i onsdags med en simpel bild som säger ganska mycket. Anledningen till att bara hälften fick tequila var att citronen tog slut. Då var det plötsligt inte lika roligt längre. Vi andra shottade jäger på norrlands nation. En fyra jäger och en stor öl för 80 kronor. Jag har varit med om dyrare priser. Sen så mådde jag ju som jag förtjänade dagen efter också. Men roligt, det var det!




Mat! Och juice som inte pressats själv, jag erkänner. Men mat!

Uppsala, lördag den 29 augusti 2009. Trötthet. Snerikes igår kväll till klockan två, och sen fyllekäk på Rosa Pantern som inte alls var så gott som jag hade hoppats på. Dessvärre. Veckorna verkar, utan att överdriva, knappast bli lugnare och nu när nollningen (hur tråkigt det än känns) är avslutad så står man lite där med händerna i fickorna och undrar; och nu då? På måndag börjar undervisningen. Klockan fyra på eftermiddagen och två timmar fram. Fyra föreläsningar första veckan är lagom, och helgen ska tillbringas hemma-hemma i Köping. Bussen går tydligen alldeles från här utanför, så jag måste inte ens vandra iväg långt för att påbörja resan. Det känns skönt.

 

Vad som fortfarande stör mig är dock avsaknad av Internet. SMS täcker väl upp för det en del, men det är mycket man missar utan nätet. Först nu märker jag hur beroende av det jag egentligen var där hemma, där allt serverades på silverfat. Förhoppningsvis kommer bloggarna att läggas upp på nätet när jag väl får kontakt med den stora vida webben igen, men hur länge det kan ta, det får vi helt enkelt se.

 

På dagsplaneringen stod egentligen bara en enda sak. Laga köttfärssås och äta pasta till. Men så blev det inte riktigt. Då orken att åka iväg och handla ingredienser inte infann sig tidigt på dagen, och jag dessutom blev inbjuden på den perfekta idén att gå och titta på Manchester United mot Arsenal på O’Leary’s så försvann tiden en aning. Det fick bli en snabbt ihoprörd Carbonara istället. Gott, men inte alls lika gott som den köttfärssås jag hade längtat efter. Nåväl, den lär väl i alla fall tillagas imorgon istället. Måste ju börja laga mat någon gång, så att man kommer igång med det. Första tvättiden är bokad också, på måndag klockan 12 till 14. Inte för att jag egentligen behöver tvätta, men att hamna efter med det på en gång skulle vara onödigt värre. Istället leker jag duktig!

 

En vecka har nu överlevts i Uppsala, och jag börjar nog komma in i lunken att leva själv litegrand. Det känns skönt att kunna äta när man känner för det och att inte bli väckt varje morgon, men samtidigt så saknas en massa saker enormt också. Det är väl så det ska vara antar jag. Det känns dock skönt att jag, redan nu, har ett gäng vänner här i staden, som jag kan tillbringa min fritid med. Att fastna här hemma varje dag skulle antagligen göra mig smått sinnessjuk väldigt snabbt. Lite vana i att laga mat, tvätta och städa, plus regler för renhållningen i korridoren bara, sen är jag nöjd med livet här. Nöjd med livet, säger jag innan jag ens har börjat studera. Nåja, första terminen skulle vara ganska slö tempomässigt sett, så jag oroar mig inte nämnvärt. Dessutom kommer jag nog försöka engagera mig i V-Dala nation, och tillbringa en del tid där. Det känns nämligen som att stämningen som är där passar mig väldigt bra.

 

Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Jag saknar naturligtvis Köping jättemycket och vissa personer mer än andra. Jag tror att ni vet vilka ni är. Eller nej, det vet jag.

 

Apropå ingenting så ska jag se El Perro Del Mar ikväll. Så det så!

Uppsala, det börjar bli mörkt ute. Snart dags för den dagliga promenaden, som känns inte bara nödvändig utan också rolig såhär på förhand. Upptäcka ännu några kvadratmeter av staden som jag ska komma att bo i de närmaste, låt se; i alla fall, tre åren.  Tre år av mitt liv i denna stad, som jag, efter en och en halv dags skepsism redan börjat smågilla. Inte på riktigt naturligtvis, jag vet ju ännu inte ett skit om den och vad den har att bjuda på. Förutom 16 bibliotek. Sexton liksom. Med böcker som skulle kunna täcka upp sisådär 130 mil. Och så förstås Carolina Rediviva, ett av Sveriges största bibliotek med alla böcker som getts ut i Sverige, någonsin. Ger man ut en bok i den här stan så får kungen en kopia, och detta bibliotek. Dessutom finns det uråldriga silverbiblar där, skrivna på gotiska. Den som är sugen får ju gärna kika på dem, men jag känner inte sådär förvånande många som kan gotiska bara. Hm, antar att det står samma skit i den som i de andra. Utan betoning på skit då förstås, vill ju inte väcka uppseende bland de som tror att de vet bättre. Aj då, nu gjorde jag nog det ändå, bäst att vara tysk… ehrm… tyst.

 

Än så länge, så har jag inte många klagomål, men något finns det förstås. Förutom faktumet att jag inte har något Internet ännu, vilket tydligen kan dröja någon vecka till, så känns det sådär halvroligt att jag ännu bara träffat på en enda av mina korridorsgrannar. Och hon ska inte ens bo här länge till, irländsk tjej. Naturligtvis rödhårig. Ajdå, nu var jag fördomsfull också. Fy på mig. Hur som helst, och som en parentes till allt annat så har jag lite funderingar i vad för mat jag ska laga. Vill ju inte överskatta mig själv det första jag gör, och sedan laga oätlig mat i hundra år. Nåja, ska få lite känsla för det där med portioner, sen kanske jag lagar köttfärssås, ett större lass. Fryser in några portioner och kokar lite färsk pasta varje gång, för så mycket ska jag klara av. Sen ska det gräddas pannkakor någon dag också, men det kan nog få vänta. Hm, verkar ju ändå som att jag har några idéer på mat. Lär ändå klara mig ett par veckor. Dessutom finns ju inte de där kokböckerna där förgäves, någon slags hjälp av dem ska jag väl kunna ha. Jodå, det löser sig.

 

Annars då, hur mår en fisk? Som i vattnet skulle jag vilja påstå. Fast utan vattnet för tillfället. Att jag är beroende av datorer är väl en sak, men att jag var sådär beroende av Internet, och att kunna prata med mina vänner hela tiden genom MSN, det visste jag inte riktigt. Ta igår som ett exempel. Jag ligger på mitt rum och spelar gitarr hela dagen, tar mig bara ut på en snabbpromenad på kvällen och gör annars inget vettigt alls på hela dagen. Knappast produktivt. Men det ska naturligtvis undvikas i framtiden. Nu när man lärt känna lite folk också, och dessutom är medlem i en nation. Det blev V-Dala förstås. Ska nog engagera mig där lite, och jobba en del, så får vi se vad som blir av det hela i slutändan. Man kan tydligen tjäna ett par hundringar då och då genom att jobba på nationen, och dessutom få rabatterade priser på puben. Låter som något jag borde utnyttja, förutom själva huvudgrejen att det genererar vänner också.  De som jag har så få av här i stan än så länge. Men jag känner på mig att just det kommer fixa sig väldigt snabbt. För människor i den här åldern som verkar vara helt okej, det finns det gott om!

 

Nåväl, allt för idag, den 24 augusti 2009, och samtidigt den första dagen som jag träffade klassen som jag ska gå tillsammans med, eller i alla fall delvis tillsammans med, i tre år framöver. Det kommer nog bli kalas det här! Där råder knappast några tvivel.

 

Och… Alla som påstått att Uppsala är en partystad. Ptja. Om jag säger att en av faddrarna kom in i rummet bakfull som ett as, med en skrovlig röst, och i princip luktade sprit, vad föreställer ni er då? Jo, någon som vaknade 20 minuter tidigare, efter en vild kväll ute. En söndag? Ja, det hade tydligen varit personalfest. Det kan bli bra det här. Riktigt jävla bra.

Love, love never changes. Does it?

Vissa saker bara är. Vissa saker går helt enkelt inte att ändra på. Hur mycket man än vill det. Synd.

Orättvisor brukar jag ofta irritera mig på. Världsliga sådana förstås, såsom att miljarder (och den här gången är fantasisiffran inte ens en överdrift) av människor svälter, eller att vi tyskar rent allmänt blir hatade p.g.a. förutfattade och rent av barnsliga fördomar (det sistnämnda är förstås ingen större deal egentligen, men då jag själv är del av den beträffade gruppen känns det på något sätt mer träffande). Orättvisor var det ja. Denna gången ska det dock mer handla om normer. Mallar. Nu menar jag inte direkt en sån där Det här är din väg till framgång-mall utan snarare såna som vi ofta, vid första anblick får av nya bekantskaper.

Naturligtvis ska denna observationen tas med inte bara en liten nypa salt, och stämmer inte alls in på allihopa, utan är bara en reflektion på vad jag själv tror mig ha uppfattat.

Tjock kille på krogen - han är säkert jättetrevlig. Eller som en blogg valde att formulera det. Han (visar bild på en överviktig kille några år yngre än mig) var jättetrevlig ju. Någon svarat i kommentarerna: Klart han var det. Varför skulle det vara så klart? Bara för att man har samlat på sig lite fett så är man snäll? Nej, det var inte så hon som kommenterat bloggen menade det, detta är jag också medveten om. Men när man ser bilder från festen de var tillsammans på så bestod den av tjejer modell snyggare och killar som var modemedvetna. Och så han. Eftersom jag personligen inte känner någon av dessa människor så kan detta bara vara en tolkning som jag gjort, eller så blev han bjuden med av någon av killarna. För en sån människa kan väl inte vara kompis med snygga tjejer, såvida han inte är världens snällaste och agerar slav med personlig dygnetruntringklocksjour. Eller har jag fel? Finns det något djupare än utseendefixering och statuskrav i denna värld? Bevisa motsatsen så blir jag mer än glad över detta.

För ifall man har utrustats med, låt säga, ett, enligt normerna, ofördelaktigt utseende (på svenska; du är helt enkelt inte snygg) så kan du väl inte vara kompis med de, enligt normerna, snyggaste tjejerna? Däremot ifall du är vältränad som ett as, har de moderiktigaste kläderna, en snygg frisyr och ett ansikte värt att rama in, då spelar det plötsligt ingen roll ifall du beter dig som ett svin. I though we'd gone by this superficial crap. Hah, bullshit. Jag har aldrig blivit förvånad när människor föll för den snyggaste killen på festen, för att sedan inse att han inte var något för dem och slutligen gråta ut över min axel. Okej, jag tar den uppgiften med glädje. Men att människor fortfarande benhårt påstår att utsidan inte har någon större betydelse är bland de löjligare sakerna jag hört talas om. Med det inte sagt att jag är bättre själv. Selektiv sortering. Duger, duger inte. Primitivt men jävligt vi. Men hur länge ska det ta för människor att inse att utseendet spelar mindre betydelse (eller ja, naturligtvis inte helt sant det där) i det långa loppet ifall personligheterna inte går ihop.

Det spelar ingen roll ifall din pojkvän, eller flickvän för den delen, är King of School ifall ni inte står ut med varandra när ni väl börjar visa era rätta jag. Ändå börjar gallringen redan på krogen. Selektivt som sällan förut. Kommer snyggingen fram och drar en taskig kommentar till dig, hur reagerar du då? Visst, du kanske blir sur och dissar, men chansen att du försöker skratta bort det och vara spydig tillbaka, lite sådär med glimten i ögat, är större än ifall han inte hade haft det där utseendet. Eller har jag fel? Hade blivit överlycklig av att ha fel just nu.

Stereotyperna haglar. Tjock slav, snygg idiot. I alla fall för att bli accepterad av samhället. Om man inte riktigt kvalificerar in i det, vad tar man sig till då? Jag hoppas att det finns hopp för fula människor som inte orkar slava, och till slut ändå inte tjänar shit på det. Jag vet att det finns bra människor inom alla kategorier, men det är så lätt att bli fördomsfull, för alla har ju ett mönster de ska passa in i. En roll. Oavsett om det är könsroller, åldersroller, samhällsroller eller roller baserade på något annat så förväntas man vara på ett visst sätt på grund av den man är. Oavsett om man är den personen eller inte.

Kan inte någon bara bevisa för mig att inte ytligheten, fördomarna och rollerna är i majoritet i detta samhälle. Det hade varit skönt att höra.

Jag kom upp i tid den morgonen, och chockad över det faktumet var jag också. Det var lördag och jag var vaken klockan åtta. Hurra för mig. Klockan nio var det avfärd, med en planerat ankomst ett par timmar efter lunch. Vissa av oss var tröttare än andra och sov hela resan igenom, men själv kände jag att jag började bli väldigt taggad inför konserten, fastän det var över tio timmar kvar så satt jag och nynnade på någon av de kändare låtarna. Hoppades att de skulle göra en bra konsert. Hoppades att den skulle bli bättre än den som var kvällen innan.

Ett par stopp på vägen, bland annat på Rattugglan i Mariestad, där en slät kopp kaffe för tjugo kronor (galet pris) avnjöts. Sedan bar det av vidare i riktning Sveriges framsida, den vackra staden Göteborg. Och mycket riktigt, efter en halt på ett McDonalds på vägen så var vi framme ett par timmar efter lunch. Väl där var det dags för den långa väntan. Vi skulle stå och köa i tre timmar fram till insläppet och efter det stå i två timmar till. Innan förbandet började spela. Långdragen? Ohja, men det skulle visa sig vara värt varenda sekund av det.

Som vanligt var några lite för ivriga när insläppet började, vilket resulterade i att alla började rusa i riktning ingång. Mannen som var ansvarig för denna port lät sur, men knappast förvånad, över detta faktum. Han bannlyste oss som sprungit som idioter om och om igen och försökte så pedagogiskt han kunde att förklara att när insläppet väl började så var det gå lugnt som gällde. Inte springa. Vilket några hade svårt att förstå tydligen. Vi kom in en halvtimme efter utsagd tid, och lyckades vara bland de första, så våra platser var över all förväntan.

Själv hade jag turen att ha tre korta tjejer framför mig, och i övring absolut ingenting, så jag såg allt perfekt. Tillochmed förbandet Snow Patrol som jag tyckte gjorde en riktigt helgjuten insats. De spelade på som det förväntades av dem, och de lyckades övertyga mig så pass att jag efter detta lyssnat en hel del på dem efter konserten. Dessutom var frontfiguren, tillika sångaren, en skön personlighet som mer än gärna använde de tre orden svenska han kunde. Tack så mycket! Spelningen fick upp tempot på arenan som kort därefter började göra vågen, om och om igen. Till synes outtröttliga sittplatsare blev lika fascinerade varenda gång av faktumet att vågen faktiskt kunde slita med nästan hela publiken.

En galen snubbe i 25-årsåldern, för kvällen iklädd en rosa tischa, var en av de galnade människorna där, och även initiativtagare till vågen de första gångerna, när ingen riktigt ville hänga med. Man skulle kunna säga att han fick igång publiken ganska bra. Emellertid, medan Daniel för den 125:e gången smått gnällde över tryck på blåsan, så började klockan närma sig halv tio. Showtime.

---

Jag har aldrig varit något större fan av U2. Visst, jag har sett upp till deras engagemang i världspolitikens skevaste länder och några låtar har ju alltid varit bra i mitt tycke. De där stora låtarna. De där jättehitsen. Framförallt de har varit lite speciella. Än mer så blev det efter att jag varit med i ett uppträdande och spelat några U2-låtar. Det var naturligtvis speciellt att spela deras låtar, och responsen blev positiv också, men ganska snart föll U2 i glömska igen. När grannen frågade mig ifall jag var sugen på att se dem spela visste jag därför inte riktigt vad jag skulle svara. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det hursomhelst skulle bli en stor upplevelse, och därför inte borde gås miste om. Och så rätt jag skulle ha.

Trots en värdelös inledning, och ja det är verkligen rätt ord att använda, så var jag lyrisk till slut. Men början, den hade verkligen kunnat vara säkert 20 gånger bättre. Fyra nya låtar i rad, varav en av dem är bra, och publiken verkade vara smått uttråkad. Ingen allsång, inga gigantiska hoppande skaror, och än mindre det där jublet man förväntar sig. Sen tog konserten fart med låten Beautiful Day och efter det är allt en enda stor dimma för mig. Allsången i Still haven't found what I'm looking for, stjärnorna på himlen under One och den totala glädjen under Where the Streets have no name. Eufori, eller som Aftonbladet valde att beteckna det; Masspsykos.

När konserten var över strax efter klockan halv tolv var jag så trött att jag hade kunnat somna där på plats, bland de 60 000 andra fansen som den kvällen hade blivit frälsta. Det var så underbart, så känslofyllt, så rakt, och så ärligt. Bonos min när han märkte att publiken ville sjunga var obeskrivlig. Han lade bördan på oss, och bara njöt av att vara. Några sekunder där var han nog lyckligast av oss alla. Tänk att få skapa musik och få en publik som sjunger åt dig. Vi hade kunnat vråla vidare hela låten, men han nöjde sig med första versen. Mäktigt var det hursomhelst. Riktigt underbart mäktigt!

Efteråt blev det lite mer snabbmat på vägen till vandrarhemmet i Mölnlycke. Sov gott gjorde vi nog, men när vi vaknade nästa morgon var vi likväl trötta. Frukosten i Sveriges fjärde största trähus var underbart god. Pannkakor, hembakt bröd, egengjord marmelad. Och så kaffe. Efter det tog vi oss hem igen. Jag hade överlevt helgen. Jag hade sett U2.

Halv tre på natten till torsdag.

Nej, ni behöver inte ens påpeka det. Min uppdatering den senaste tiden har varit under all kritik. Fy på mig. Samtidigt så känner jag ett behov att skriva av mig något enormt. Tömma hjärnan på alla intryck från konserten, som jag ändå lovade att jag skulle dela med mig av, och alla andra tankar som cirkulerar uppe i hjärnkontoret. Men eftersom orken tryter och det i mitt momentära sinnelag skulle bli kvalificerat gnäll av nivå sämre så tänker jag bespara er detta lidande. I alla fall tillfälligt, tills sinnet rensats lite och tankegångarna inte är negativa.

Varför skulle de ens vara negativa? Inget negativt i mitt liv alls för tillfället, så jag borde väl jubla egentligen. Men långa nätter, lite för mycket coldplay och tid att fundera brukar sluta med en del negativa tankar. Det är antagligen så det fungerar, så jag tänker låta det vara så. Fick nyss en plötslig lust att spotta ur mig något jättenegativt, för att sekunden inse att jag inte har något ämne att skriva om, så det får vara även det. Så länge. Så fort jag har något relevant att gnälla om kommer jag antagligen göra det. Inte för att jag behöver eller det kommer att påverka mitt liv negativt i någon större utsträckning, utan mest för att jag kan. Roligt va?

Jag är välbehållen i alla fall. Och hade en, utan att ruinera för mycket av den kommande bloggen om konserten, väldigt rolig dag i Göteborg.