Barn är det finaste vi har
Jag vet att bloggens tema den sista tiden handlat om att uppskatta det vi har och vet också att det kan bli tjatigt i längden. Jag är väl medveten om detta. Men när samhället tar de diskussionerna som det gör så kan jag inte låta bli. De senaste dagarna har alltså svenska folket reagerat igen. Inte på pepparkaksgubbar, etno-rap i luciasändningar, Tintin i Kongo eller järnrör i storstaden. Utan nu är det nästa nationalklenod som har tagits isär, förändrats, och följaktligen känner svensken sig kränkt. Så långt allt väl. Men inser man från svenska folket sida vilken bra verklighet man befinner sig i, när detta plötsligt tar upp största rubrikerna i tidningar?
På andra sidan Atlanten har ännu en skolmassaker ägt rum. Denna gång var det en enstöring (för ovanlighetens skull) som stod för dådet. Och han sköt. Han sköt 6-åringar. Och jag kan inte förstå. Framför mig ser jag barnen jag hade den fantastiska äran och möjligheten att jobba med för några år sedan. Ser den lilla flickan som kommer med sin tepåse under näsan och berättar för hela världen att hon blir lycklig av doften och därför kommer spara påsen föralltid. Och jag förstår inte hur man någonsin kan vilja någon sån något illa. Hur den tanken ens kan dyka upp.
Jag brukar inte ha några problem att förstå. De flesta handlingar föregås av ett motiv, en agenda. Terroristattacker är sällan bara för att. Krig har en – om än basal eller subjektivt sett felaktig – grund i något. De skapas inte ur ingenting. Inget skapas ur ingenting. Skolmassakrer är, inte sällan, vända mot de som har skapat ”monstret”. Klasskamrater som fryst ute eleven, mer eller mindre omedvetet. Lärare som inte sett mönstren. Folk som blundat när de som mest hade behövt titta efter riktigt noga. Det rättfärdigar ingenting – aldrig. Men det skapar någon slags grundläggande förståelse.
För om jag känner oss människor rätt kommer vi att hitta en orsak. Om det är den rätta är av mindre betydelse. Vi vill ha en förklaring som vi sen kan skylla på. För att det förenklar för oss, vi slipper ha något ovisst i bakhuvudet. Är det inte satanistmusik (!) eller mördarspel (!) så är det något annat. Psykisk sjukdom är kanske grund för irrationella handlingar, men endast psykisk sjukdom, utan fler bakomliggande orsaker är inte nog. Vi behöver en syndabock. Och som sagt, är det en korrekt åsikt eller ej, det är mindre relevant. Och plötsligt är det farligt att göra ditten för att det leder till datten.
Men vad får en att göra såhär? Jag ser det inte, jag förstår det inte. Och oavsett vad som sen blir anledningen så tror jag inte att jag kommer kunna begripa hur han kunde. Och där är jag så glad över att jag bor i Sverige. För här är barnens liv viktigare än rätten att bära vapen (tack Gardell för den formuleringen), och i ett land där ingenting verkar heligt längre så har barn ändå en status som liknar något heligt.
Trots att de är högljudda, besvärliga, jobbiga, griniga och inte förstår vad vi gör för deras skull. Vi gör det ändå, för att vi vet. För att de inte bara är det viktigaste vi har, utan även vår framtid, vårt hopp, och vårt största ansvar. Större än någon rätt till traditioner eller annat. För i Sverige är det tradition att ta hand om våra unga. Och det, om något, är något att vara stolt över.
