Fischer

Ilska är produktivt när det kommer till att lyfta tyngder; så mycket kan jag lätt slå fast efter dagens pass på gymmet. Därför är mina armar nu lika möra som perfekt stekt oxfilé och imorgon lär jag gå en riktigt ordentlig träningsvärk till mötes. Inväntar den nästan lite förväntansfullt. Det är nåt visst med träningvärk. Den säger åt en att man gjort något bra - något rätt.

I helgen bär det av hem igen också. Dags att gå på Köpings gator och antagligen snabbt komma fram till att inte heller den staden gör mig riktigt nöjd för tillfället. Men det är klart, att få mig riktigt nöjd för tillfället är väl inte det lättaste. Ändå gör endorfinerna ett ganska bra jobb, och likaså gjorde kvällsmaten ett bra jobb.

Att Leksand faktiskt leder just nu gör inget sämre, men det hinner nog förändras. Tänkte jag skriva. Och där small det. Växjö kvitterade. Men jag hänger inte läpp ändå. Imorgon ska jag dock hänga upp lappar. Eller af-fischer. Åh, jag är hysteriskt roligt. Och nu gjorde Leksand mål igen. Fantastiskt.

Antar att det är nu hjärnan visar sig från sin naivaste sida. När den vill se ett SMS med texten "det var inte på riktigt" eller försöker få det hela till en riktigt dålig dröm. Trots att jag har tillbringat hela dagen med att försöka bearbeta det. Den verkar inte riktigt vilja förstå. Fascinerande, om jag nu hade haft någon ork att fascineras. Tänk om jag vaknade imorgon och allt var bra igen. Ah.. jo.. tjena.

Fan.

Trodde på något sätt att såna här kvällar skulle försvinna. Ingen ångest mer över skolan, ett sunt leverne (nåja, nästan i alla fall), nästan ingen alkohol och därför borde jag må bra. Jämt. Så enkelt är det dock knappast. Jag verkar hitta nya saker att bli totalgalen över. Sitter här, efter en totalt underbar dag. Verkligen totalt underbar. Men jag känner mig värdelös. Hela vägen in i benmärgen. Totalt jävla urkass. Otillräcklig. Vill fly någonstans men vet inte vart det skulle vara. Ointressant. Tråkig. Jobbig. Jag.

Usch.

Ibland skriver jag ner en sida i ett block. Inte så mycket mer, utan bara vräker ur mig en sida med allt som jag kan komma på. Jag skriver det med en kulspetspenna så att det inte ska gå att radera när det väl har skrivits ner. Meningslösheter, tankar, idéer. Plötsliga infall och drömmar. Farhågor, oro och såna där saker som jag inte riktigt är nöjd med. Igår kväll skrev jag en hel sida. Världen verkade nämligen snurra lite snabbare än vanligt och jag fick ingen riktig kontroll över den längre. Den snurrade inte som jag ville och jag kunde inte somna hur mycket jag än försökte. Jag skrev en sida med rädslor, med besvikelser och med frågor. Inga snälla sådana. Bittra sådana - besvikna sådana. Frågor jag egentligen skulle vilja vräka ur mig, men som fastnar någonstans halvvägs. Av rädsla för att såra - inte minst mig själv. Så de fastnar på det där pappret istället.

Och vet ni vad? Efter att jag hade skrivit ner allt och avslutat med ett tiotal frågetecken så somnade jag nästan på en gång. Och idag mår jag bättre. Det känns som att jag tömt mig på något sätt. Renat mig själv. Kanske låter det dumt, men det verkar fungera för mig. Samtidigt blir jag rädd för vad jag skrivit. Är det verkligen så allt är, som jag beskrivit det på den där sidan i det där blocket? Jag kanske borde vara arg egentligen. Jag kanske, för en gångs skull, har rätt att vara arg. Tillochmed enligt mig själv.

Don't take things for granted.
Because it hurts,
more than you could ever imagine.