Fischer

Jag är inte självmordsbenägen. Nej, egentligen mår jag ganska bra. Jag har ingen ätstörning. Även om den där chipspåsen på helgen kanske inte var helt nödvändig. Jag är inte psykiskt sjuk. Tvärtom mår mitt psyke alldeles förträffligt. Jag är inte deprimerad. Ändå lyssnar jag på väldigt mycket nedstämd musik. Jag är varken pensionär, tonåring, nybliven mamma, kändis, journalist, tjej, modebloggare eller idol. Än mindre cancersjuk. Jag är bara intresserad av att skriva. Hur många såna finns det därute?

Att kolla igenom blogglistor är lite som att se en kombination av nyblivna mammor och folk som skriver om diverse specialintressen, sjukdomar och skvaller. Nybliven mamma, ätstörningar, nybliven mamma MED ätstörningar. Mitt liv med MS. Mitt liv med bokstavskombinationer. Mitt vanliga liv med min kärlek och mina underbara, jättegulliga, supersöta, alldeles förträffligt fantastiska barn. *insert pictures here* *and here* *… and here* Och visst är det väl fantastiskt att det har blivit så populärt om att ha en blogg där man kan skriva av sig om sina små bekymmer, sina stora bekymmer och sina bekymmer av sådan extrem magnitud att man blir alldeles gråtfärdig av att bara läsa inläggen.

Igår kväll, när jag som mest bara behövde plugga, så halkade jag in på en blogg som drivs en cancersjuk kille som levt åtta år med cancern. Och kunde inte sluta läsa. Läste igenom hela hans historia och satt där tårögd, nästan gråtfärdig efteråt eftersom det var så fångande, så sorgligt och man förstod vilket helvete han vandrat igenom. Att han dessutom orkade skriva om det var såklart galet imponerande, och skänkte i alla fall mig perspektiv. Efter detta så tryckte jag mig in på ännu en sån där blogg av en småbarnsmamma, och stängde snabbt rutan igen. Hon hade inte fått sitt kaffe och var sur, och visst kan jag förstå henne, min huvudvärk när jag inte får kaffe är inte av denna värld. Men i jämförelse med cancerbloggen så kändes det… meningslöst. Slätstruket, tråkigt, ointressant. För henne kanske det är skillnaden mellan att må bra och att inte göra det, en aspekt som är lätt att glömma bort. Men för mig så blir det bara så galet överflödigt.

Jag tillhör ingendera av ovanstående grupper. Jag är mig själv. Utan några större fel, eller egentliga saker att gnälla på. Jag råkar bara gilla att skriva. Och vilja dela med mig av min värld. The world as I see it. En student, musikälskare, språknörd, f.d. tonåring. Mina tankar är inte revolutionerande, men de är överallt, och om allt, framför allt. Kanske kan det väl intressera nån, fastän jag inte slänger upp bilder på dagens outfit, på mina obefintliga barn eller gnäller över nån sjukdom som jag är ensam i Sverige om att ha.

Jag tänker gnälla i alla fall. Och lovorda. Och älska. Och förakta. Och tycka. Kanske framförallt tycka. För det gör jag ganska bra.

Hur skriver man något sånt här utan att låta gnällig, fylld av Carolas berömda självmedömkan, och bitter? Det går antagligen inte, men det är nog samtidigt lika bra så. Det är inte lätt att skriva det här, och en av huvudanledningarna är nog förmodligen att det träffar lite för nära inpå en själv för att det riktigt ska kännas bra. Men ibland måste det skrivas också, även om det blir så långt att ingen orkar läsa det, och det egentligen bara är relevant för mig själv.

Det känns märkligt. På väldigt många sätt väldigt lite som jag, men på något kusligt sätt ändå väldigt mycket som jag. Det är konstigt vad tid kan göra med oss. Förändra oss så i grunden – så fundamentalt, fastän vi förblir vad vi alltid varit. Det är på gott och ont, det där. Att försöka fly ifrån sitt förgångna är ungefär lika meningsfullt som att försöka sudda ut sin spegelbild. När man ser tillbaka kommer den ändå alltid finnas där. Jag har förlikat mig med tanken på att Köping på ett sätt alltid kommer vara förlorad mark. Missförstå mig rätt. Jag är från staden, jag känner med staden, jag känner fasligt mycket för staden fast jag egentligen ger sken av att ogilla stället extremt mycket. Det kommer ändå alltid vara hemma för mig. Men samtidigt också förlorad mark. Det kommer inte vara här jag tar mina första kliv som den människa som jag alltid kunnat vara, utan att komma hit kommer alltid innebära tre steg tillbaka mot något jag aldrig valde att vara själv. Något som tvingades på mig utifrån. En roll som staden gav mig, som människorna här gav mig.

Vem är den där Fischer, egentligen?

Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag nog svarat, naivt inträngd i en roll som inte riktigt var jag, att jag var mig själv. Att jag alltid varit det. Och det är väl sant i viss mån. De sidor jag visade då finns ju bevisligen i det spektrum som är jag. Den jag blev, med andra ord rollen jag fick här i staden, kunde dock inte ha varit mindre jag. För, låt säga, tio år sedan så hade jag accepterat min roll som obotlig tönt. Ni vet, den där människan som man frågar om hjälp med datorn, som man diskuterar nyaste datorspelen med och som rent allmänt vet lite för mycket som lite för många nördiga saker för sitt eget bästa.

Det är å ena sidan i mänsklighetens natur att kategorisera, när barn blir ungdomar blir den kategoriseringen som mest kritisk också. Att det finns en skala är ju svårt att förbise. Några är lite coolare än andra, ni vet. Och oavsett vad man än tycker om sånt, och hur slumpad en sån gradering än är, så är den ett faktum som kommer att beröra många människor. Å andra sidan är denna kategorisering något som går att motarbeta, jag vet det mycket väl. Man skapar sin egen lycka, heter det ju så fint. Men samtidigt är man ett resultat av alla de spegelbilder som andra ser i en, och om de spegelbilderna alla berättar en sak för den, så spelar det snart ingen roll ifall det faktumet är sant eller inte. Var jag tönt, egentligen? Det är irrelevant, för stämpeln fanns där, och satt kvar i pannan på ett synnerligen irriterande sätt. Om man ser ”tönt” i pannan på sig själv varje dag i sex år, så är det svårt att tänka att de har fel och jag har rätt. Den tvättas inte bort över en natt om den sitter fastetsad i själen.

Och sen kom Uppsala, och egentligen blev ingenting bättre, inte i grunden. De som tror att det går som en dans att vända på tankar om sin situation och folket omkring sig tror fel. Det krävs hårt arbete, inte minst med sig själv, för att det ska bli någon förändring alls. Efter några år i studentstaden bland studentstäder ser jag det i ögonen på de nyanlända. Förhoppningen; en nystart. Att bli en av de coola. Men om man inte ändrar på något själv kommer livet te sig så att det fortsätter i exakt samma spår. Man förblir det man är tills man själv ändrar på det. Så enkelt är det. Vad gjorde Uppsala då? Det handlar nog mest om perspektiv. Visst kunde jag vara mig själv på ett annat sätt, men jag blev nog inte ett dugg coolare. Det jag insåg var dock hur lite vad folk tror om en betyder i slutändan. Hur mycket mer det handlar om vad man själv tror om sig. Framförallt så var det skönt att få höra ord om sig själv från människor som inte sett en hela vägen, som inte färgats av det de såg hos mig för flera år sedan. Såna som dömer mig efter det jag är idag, den jag ser ut att vara idag. Den jag, på många sätt, vill vara.

Vem är den där Fischer, egentligen?

Jag ska inte säga att det aldrig händer mig, att jag inte faller i fällan. Att jag blir den jag var tidigare. Den jag trodde att jag var. För det händer mig då och då, och det kommer nog fortsätta också. Ibland är vi alla minst i världen, och inte vidare duktiga på just någonting. Framförallt här, i skrivande stund befinner jag mig nämligen i Köping, så blir jag ofta den jag var tidigare. Rädd är nog ett bra samlingsnamn på allt det. Min största rädsla är att inte räcka till, och den blir påtaglig när jag ser folk som jag inte talat med på extremlänge. De som tror att jag är den jag alltid varit. Det är svårt att ha en ny roll, att bryta det gamla. Därför blir Köping tre steg tillbaka. Att vara tillbaka på mellanstadiet och bli kastad utanför gruppen och hånskrattad åt. Det är inget jag önskar någon, inte för hur hemskt det var då, utan för hur det präglar ens framtid. Stämpeln kanske är borta nu, för gott. Men nu är det inte längre andras bild av en själv som är problemet, den är självbilden som tar tid att bygga upp. Två små steg framåt och ett stort bakåt igen. Som med allt i livet. Man blir inte bäst på en dag.

We’re gonna rise from these ashes like a bird of flame.
Take my hand, we’re gonna go where we can shine.

Men man kan förändras. Det är inte omöjligt. Får man bara chansen kan man bli den man är ämnad att vara. Och det kanske kommer lite som en karatespark i ansiktet för vissa när den där tönten plötsligt är den som skiner ljusast. Och hur mycket jag än inte vill att det ska bli som en karatespark i ansiktet på folk, så är det ju ändå så det kommer bli. För ur askan kommer jag upp, lite som en fågel Fenix. För att visa att det kanske förstörde delar av min barndom, av min uppväxt, men att det inte räckte för att ha sönder mig. Och när allt kommer omkring: Vem fan bryr sig om Köping, egentligen?

Det är en intressant sak, det där med ishockey. Eller överhuvudtaget landslagssport är intressant. Dels i sak för att det alltid handlar om en nationell kamp mot varandra, och där alla de bästa från landet ställer upp för att göra sitt bästa för sitt land och den publik de kan dra till sig i det landet. Men vid sidan av de olika profileringar som ett landslag kan få gällande status, rykte, ikonitet och galenskap så är fansen minst lika intressanta. Eller kanske än mer specifikt deras fördomar om de andra fansen.

Igår befann jag mig, som det hopplösa lejon jag är, likt Simba i närheten av Scar, alldeles för nära fientligt territorium. Förlåt Mufasa, men jag var i Globen. Sveriges nationalarena i ishockey. Bland 10 000 andra åskådare varav säkert 9 000 var svenska supporters. Och jag var där med svenska fans, och satt mitt bland svenska fans. Och det vete gudarna om jag inte för en gångs skull faktiskt satt och höll på Sverige. I vart fall ville jag ju se bra hockey, för det hade jag betalat för. Och gott så, ingen hade ju misstänkt att det var en finne mitt ibland dem ifall jag inte sa något. Det var ju inte så att mina ögon utmärkte mig och min utstyrsel var lika lite finsk som den var svensk eller tjeckisk.

Men när den här snubben, han sa sig vara från Hälsingland, sätter sig bredvid mig och börjar diskutera svensk klubbhockey så börjar det bli intressant. Än så länge klarar jag mig väldigt bra, då jag har ett svenskt lag jag på något vis håller kvar vid, nämligen Leksand, blåvita Leksand. Han håller på Brynäs och jag gratulerar honom för bedriften och applåderar deras SM-guld och inte minst de medverkande Brynässpelarna i truppen. De är nämligen lite utav höjdpunkten med det här landslaget med sin ungdom, sin offervilja och kanske framförallt med sin spelskicklighet.

Sen övergår dock diskussionen till svenska landslagströjan och vilken färg, den blå eller den gula, som är snyggast och jag kan inte hålla mig för skratt. Det må vara fånigt av mig som Finlandssupporter att inte kunna uttala mig i den frågan, och egentligen anser jag väl den blå vara finare, precis som Brynäsarn. Men när han frågar, så reagerar jag instinktivt med att börja gapskratta. Det går inte för mig att hålla masken när han frågar vilken tröja jag tycker är snyggast, och det slutar med att jag skrattandes vägrar att svara på frågan. Ingen av dem, ville jag instinktivt säga.

När han sen fortsätter diskussionen med hur han bor bara nån minut från Globen och tidigare satt och gissade nationaliteter. Han tyckte att det var så galet enkelt. Att se skillnad på en lett, en ryss och en svensk. Inga problem tyckte han. Och jag kunde inte annat än fortsätta att le. Där sitter jag – en stol ifrån honom. Hälften tysk, hälften finsk. Och lyssnar på hur han berättar för mig hur enkelt det är att se skillnad på nationaliteter. Jag är alltså finne ut i fingerspetsarna när det kommer till hockey.

Resten av matchen var jag bra sugen på att berätta för honom hur det låg till. Hur fel han hade. Hur lurad han var. Men jag lät honom hållas. Lät honom tro sig veta. Lät honom tjata om sina fördomar. Och applåderar mig för min egen skådespelartalang.