Fischer

När hela vardagen går ut på att man måste pränta ner bokstäver överallt så finns det inte mycket rum över för att göra det på fritiden också. Eller ja, hälften av måstena är ju såna där frivilliga sådana. Sånt där man tar på sig för att man vill. Och för att man tror sig kunna utvecklas utav det. I alla fall är det svårt att hitta motivation till att skriva något kravlöst, något vettigt, och något smart när man väl får tiden över. Oavsett hur mycket man vill.

För viljan att skriva där finns. Jag skulle egentligen kunna skriva hela dagarna, utan  undantag. Jag skulle kunna livnära mig på att printa ner tecken på en dator. Kanske är det därför jag någonstans aspirerar på att försöka bli något journalistliknande någon gång. Utan egentliga mål på det utan bara en tanke. Men å andra sidan föraktar jag journalister då de bara är ute efter att få så många som möjligt att läsa deras skapelser. Jag är alldeles för dålig på det. Jag fokuserar mer på innehållet än själva dragplåstret. Annars skulle jag antagligen haft en större läsarskara här på bloggen också, men gör man ingen reklam kan man ju inte begära det heller.

Men i alla fall. När varken tid eller ord eller ork finns så är det jobbigt att få något skrivet. Förutom sådär ibland när man, tidigare än vanligt, är klar med dagens alla sysslor. Eller när man bara vill pränta ner en låttext eftersom man känner sig träffad av den för tillfället. Som typ nu.

I wake up, it's a bad dream.
No one on my side.
I was fighting,
but I just feel too tired,
to be fighting.
Guess I'm not the fighting kind.
Wouldn't mind it,
if you were by my side.

Börjar bli tröttare på morgonarna igen. Vet inte om jag ska vara glad eller sur över det faktumet. Det är ju trots allt rätt skönt att bara flyga upp ur sängen och sen vara pigg. Men å andra sidan rätt skönt att kunna sova också. Synd bara att det händer den veckan när jag absolut inte har tid med att sova. Men det är väl som med allt annat. Timingen är allt annat än perfekt.

Musik har nog alltid fascinerat mig. Redan innan jag tillbringade minst en timme om dagen med att spela gitarr, sjunga och försöka skapa musik så vet jag att jag lyssnade mycket på musik. Väldigt mycket. Det finns låtar som fått sig fler än ett par hundra spelningar, som jag idag inte lyssnat på på flera år. Jag minns fortfarande min första skiva. Det var en LP, en sån där stor svart sak som ser ut att komma från stenåldern för er yngre läsare, med Europe. The Final Countdown. Och som jag älskade den. Jag vet inte om pappa någonsin kommer att gilla Europe igen, men antagligen inte. Barn har en knasig förmåga att fastna på en sak och lyssna om och om och om och.. igen.

Men det var inte det som inlägget skulle handla om, utan musiksmak. Subjektivt objektiv sådan. Ni vet väl att det finns såna där band som man måste tycka om ifall man ska anses vara kultiverad? Ja, det är klart att det gör. Band som liksom får ens musiksmak att verka sofistikerad. Band som egentligen inte ens behöver vara bra. I alla fall inte i den subjektivt egna åsikten. Lyssnar man på metal är det legio att tycka om Metallica. Det hörs ju redan på namnet. Tycker man inte om dem är man, enligt den där normen, ingen riktigt metallyssnare. Jag gillar metal, men jag gillar inte Metallica. Därför tog jag det exemplet. Men säg att man måste gilla Håkan Hellström ifall man tycker om svensk indie, typ. Det är ju nästan samma sak. Med undantaget att jag gillar Håkan ibland då.

Sen finns det de där överpretentiösa banden, som gärna spelar progressiv musik på ett eller annat vis. Pink Floyd, Emerson, Lake & Palmer, Jethro Tull eller varför inte King Crimson eller Genesis. Jag fullkomligt älskar Pink Floyd, men det har jag inte alltid gjort. Bara därför tänker jag dock inte bli en av dem som propagerar för att all musik går att nöta in om man lyssnar tillräckligt. För det tror jag inte på. Man måste vilja uppskatta den också, och framförallt lära sig själv att tycka om den. Det går inte att öppna någon annans ögon ifall den inte vill det.

De andra banden har väl några bra låtar, men något hitkavalkad såsom det är med Pink Floyd är inte de andra banden. Nu kanske någon försöker ursäkta sig med uttryck som men de var ju så nyskapa... Nej. Ja. Okej, de kanske var nyskapande, men måste det låta mindre bra bara för att man försöker återuppfinna hjulet när det redan är runt? Visst lyckas de i vissa partier i vissa låtar, men i det stora hela är pretentionen tre nivåer över utförandet, och resultatet blir i mina ögon något väldigt rörigt. Och dessutom ofta på tok för komplicerat.

Några av de bästa låtarna går i 4/4-takt med samma ackord, ofta bara tre av dessa, om och om igen. Och det är totala superhits. Musik som alla kan uppskatta. Musik som inte kräver något av sin lyssnare. Och visst är det väl kul när man väl lärt sig att uppskatta något komplicerat, såsom jag gjort med en del av Pink Floyds musik, men den bästa musiken lär ju fortfarande vara den som inte behöver nötas in, utan den som nöter in sig själv.

När man kallar Supertramps, enligt mig, bästa album Breakfast in America för för poppigt blir jag lite deprimerad. Varför ska pop vara något man undviker? Alla musiker vill väl nå framgång. Och att få sin musik kallad pop, även om den grundar sig i en annan genre är väl ett tecken på framgång? Således borde dessa överpretentiösa as till musiker bli nöjda över en sån benämnning. Inte fnysa och sedan försöka spela in en 27 minuters låt i 7/15-delstakt med trippla baskaggar, och dissonanta tongångar.

Musiker är ett märkligt släkte.

Innan jag försätter mig själv i poesimode och fullkomligt låter mig överösas av franskt smör i lyrikform tänkte jag förunna bloggen ett par ord. Jag gillar Supertramp för tillfället, mer än jag gillar vädret utanför fönstret. Regnet smattrar mot rutan och är rätt lugnande, men samma reaktion lär inte uppstå när jag måste ta mig ut på andra sidan fönsterrutan. Har, ärligt talat, väldigt lite lust för en sån där långpromenad genom regn idag.

Hade tänkt tvätta också. Men eftersom man måste gå en bit ute för att ta sig till tvättstugan så sköt jag upp det på obestämd framtid. Eller till imorgon. Prokrastinering var det ja. Kanske det jag är bäst på av allt, alla kategorier. Jag älskar verkligen att skjuta upp saker på framtiden. För i framtiden finns det ju så mycket tid. Tänkte förresten återkomma med ett lite mer genomtänkt inlägg senare idag. Det blir en smula musik, en himla massa fördomar och ett par ord om den där viljan att bli bekräftad. Resultatet har jag ingen aning om vad det kommer bli men vi lär väl se vart mina ord tar mig den här gången.

Fram tills dess är Supertramp skiten. På riktigt. Ta er en lyssning vetja. Helst albumet 'Breakfast in America'. Underbart är bara förnamnet, och efternamnet har jag inte ens formulerat än.

Trasig fotled från ingenstans. Tackar mig själv för att jag aldrig blev den där fotbollsspelaren vissa envisades med att jag skulle bli. Hade gått sönder oftare än... Owen Hargreaves. Känner lite att just de där så omtalade fotlederna inte är bästa sortering precis. Känsla finns det i dem, det ska gudarna veta, men de är ungefär lika sköra som... något väldigt skört. Tur att jag inte ska någonstans i helgen. Istället har jag en spännande uppsats att skriva. Om Identitet!

This'll be fun. I guess.

Borde egentligen sova. Precis sett klart på The Prestige för andra gången. Naturligtvis inte lika grymt häftig som första gången. Men vetskapen om att David Bowie spelar Nikola Tesla och att Christian Bale kan göra annat än att prata konstigt är bra nog för att jag ska sitta fastklistrad med små rysningar längs ryggraden under filmens gång. Glömma bort helgens desperata uppsatsskrivande för en stund, ignorera faktumet att jag ska upp om lite mer än fem timmar.

Ibland är sömn överskattat. Som när man har bättre saker att göra. Det har jag inte. Därför sömn. Om jag förmår mig att somna. Kommer nog drömma om trolleri, även om det bara är lurendrejeri. Ett sätt för mänskligheten att luras, att glömma bort verkligheten. För vi tittar inte efter hemligheten bakom tricket, inte egentligen. Vi vill bli lurade. Förda bakom ljuset. Glömma bort att allt alltid är logiskt, att allt alltid går att förklara.

Eller ja. Nästan allt. Nästan jämt. Finns nog kanske lite trolleri därute ändå.

Jag tror att min kropp tröttnat på att sova. Eller så vill den bara inte. Trots förtvivlade försök att ta mig en ordentlig sovmorgon vaknar jag fortfarande innan väckarklockan egentligen ska ringa. Som om kroppen tror sig veta att det finns något bättre att göra. Något mer meningsfullt. Har inte drömt något de senaste nätterna heller, i alla fall inget jag kommer ihåg. Inget av värde kanske?

Mina föraningar om ett slaskigt snötäcke på marken förverkligades snabbare än jag trott. Något jag med mina väldigt ickevinteranpassade skor fick erfara under min promenad igår. Skorna är visserligen inte vinteranpassade men fortfarande ganska så vattentäta. I alla fall något.

Har numera infört en regel för hushållet. Det ska alltid stå en burk pepparkakor på vardagsrumsbordet. Fram till jul ska ingen som vill ha pepparkakor behöva vara utan. Sådetså. Och glögg ska det finnas i huset också. Så att man kan dricka en varm glögg när man kämpat sig hem genom slasket. Det låter som en perfekt idé, och har därför förverkligats. Alkoholiserad? Nejdå.

Den kom, den föll, den skapade kaos.

Vi bor i Sverige. Ett land där man, om än kanske inte mer än i någon annat land, tillbringar mycket tid med att diskutera vädret. Men som med allt annat är detta något som går i vågor, och vissa gånger pratas det väldigt mycket mer väder än annars. Det brukar vara den första fina vårdagen (känner en sån där oerhörd längtan vid blotta nämnandet) möjligtvis en riktigt varm period under sommaren, en jätteregnig period under hösten eller kanske framförallt den där första snön som skapar diskussion.

För mitt i alla tågkaos, vägolyckor, nedkylda fiskar och allmänt snöiga kläder så finns det en känsla som genomsyrar de flesta mitt i detta kaos. Nämligen glädje. De flesta statusuppdateringar på facebook vittnar om en förväntansfull glädje. Som om det vore tomten som kom och knackade på redan nu. Man kan få dra sig till minnes att vi idag räknar den nionde november. Alltså är det över en månad kvar innan snön som faller har någon realistisk chans att inte bli till slask på en gång. Bara för att jag skriver detta kommer jag såklart ha jättefel, eftersom det brukar bli så när jag försöker poängtera något.

Jag känner också denna glädje. Det är ändå snö. Det är något mysigt med den där snön när den ligger på backen och lyser upp vinternatten. Det är något alldeles särskilt med snöbollskrig och snölyktor och snöänglar och den där koppen alldeles för varm o'boy som man lika mycket dricker som absorberar värme från. Jag känner också denna glädje, men när man tvingas gå genom snöstorm en halvtimme för att ta sig hem från skolan är det lätt att bli en smula bitter. Och således vräka ur sig en sån här blogg.

Jag fascineras över mycket här i livet. Senast i raden att falla offer för min hämningslösa fascination är Alexandre Dumas. Eller snarare hans bok om 1500 sidor som han skrivit. Ja, den där greven från Monte-Cristo. Precis han. Boken är 1500 sidor lång. 1500 sidor!? Är det bara i mitt huvud som det är en smärre omöjlighet att få en så lång story att bli logisk.

Jag äger bara den första av två böcker, om 800 sidor. Ska läsa de första trettio (!?) kapitlen till nästa vecka. Tur att boken är riktigt bra, eller åtminstone börjar riktigt bra. Så snabbt som sidorna flyger förbi just nu har de inte gjort i någon bok alls hittills. Kan bero på att den är hiskeligt lättläst, eller att jag kan storyn ändå. Eller att jag faktiskt börjar lära mig det där språket. Åh, hemska tanke!

Och credits till mr. Dumb-Ass för att ha lyckats skriva en 1500 sidor lång bok. En bedrift jag aldrig kommer kunna stoltsera med. Det lovar jag er.

Kaffe är en fascinerande dryck. Ännu en sån där sak som morfar lärde mig att uppskatta här i livet. För att uttrycka det milt så var han en principfast människa. Klockan tre på eftermiddagen var det kaffe i hans hus. En sån där sak som inte gick att rubba på, lika lite som vilan efter lunch. En gubblur i ordets rätta bemärkelse. I alla fall, så var det kaffe klockan tre, och även barnen skulle dricka kaffe. Ofta hade någon bakat något till också.

Eller ja, snarare mjölk med en skvätt kaffe i, så att det i slutändan knappt smakade kaffe alls. Men mjölken hade fått en lite mörkare färg i alla fall. I början var det väl inte gott egentligen, det ska jag erkänna. Jag tvingade i mig kaffet men var glad över att få del av den gemensamma måltiden. Lite sådär nöjd över att jag, som barn, fick vara med och prata med de vuxna människorna. Och de tog mig ju nästan på allvar när jag satt där med kaffekoppen i handen. En ovan känsla.

Idag har kaffe blivit något av ett måste för min del. Tänkte först skriva något i stil med "jag är inte beroende, men" men insåg snabbt precis hur det skulle låta. Förnekelse är första steget i ett beroende, inte sant? Men gott, det är det i alla fall.

Ackompanjerad av Daniel Adams-Ray sitter jag och räknar ner minuterna innan jag tar mig i riktning Uppsala igen. Det är söndag. En sån där sistasöndagenpålovet-söndag som känns bakfull även fast man inte druckit någon alkohol. När man stannar upp, och det gör man väldigt ofta på just en söndag, och inser att man inte fått ens i närheten så mycket gjort som man borde, så är det väl lite som att ha den där kvasihuvudvärken som är så signifikativ för baksmällan.

Tittade blodig film igår och såg vän börja gråta av filmen för att den var så hemsk, medan jag själv mest satt och tyckte synd om personerna. Lite blod här, lite ajaj där, lite sönderslitna lemmar här och var och en himla massa läskiga uppgifter. För stunden ganska utmanande rent psykiskt, men inget som kastar omkull mig och får mig att må dåligt. Trevligt dock, trots en del idiotiskt folk som alltid letar sig in i biosalongerna. Men jag är knappast förvånad. Mina sista bioupplevelser här i hålan har ändå varit antingen tomma biosalonger eller helt fel folk. Tacka vet jag Uppsala.

3D är lite häftigt, så där ibland i alla fall. Stundtals så glider dock bilderna isär och bildar något huvudvärksframkallande skiffer, men när det funkar och en stor bit fläsk kommer flygandes mot en är det faktiskt småhäftigt. Blinkade tillochmed till en gång för att hjärnan reagerade som att det var på riktigt. Blev imponerad efter det. Men det måste filas på den tekniken.

Sjätte november. Det var något med den här dagen som kändes fel redan från början. Vid matbordet slog det mig med oanad kraft. Morfar skulle fyllt år idag. Den kanske starkast lysande stjärnan i hela min världsbild. På julafton är det två år sedan. Minnet dock kvar som igår. Min största idol.

Och jag får aldrig glömma, hur svårt det än är stundtals, att jag lovat honom att alltid göra mitt bästa. Att bli den bästa jag någonsin kan bli. Hoppas bara det tar mig i närheten utav en lika bra människa som han var. För då kan jag vara mer än nöjd med mitt liv.

Manchmal vermisse ich dich so sehr. Deine Stimme, deine Geschichten von vergangener Zeit, deine Witze mit eigener Erfahrung, deine Kotletts. Das Haus, und auch Oma. Das ruhige Gefühl im Haus, und auch die Kartenspiele. Maumau. Immer wieder Maumau. Scheiße, ich hab dich immer noch lieb. Und bin so was von stolz so einen Opa zu haben. Du warst, bist, und wirst auch immer was ganz besonderes für mich bleiben. Und das Versprechen, das werde ich halten, denn ein Versprechen ist ein Versprechen.

Und ich weine nicht. Ein Lächeln ist was mich begleitet wenn ich an dich denke. Ein Lächeln, für alle die guten Zeiten. Für das ganze Lachen. Auch für mich ein wenig. Aber am meisten für dich. Weil du immer so stolz über mich warst. Weil du es auch gezeigt hast. Manchmal der einzige, der es gezeigt hat.

Ich vermisse dich.

Det sägs att man antingen har tur i spel eller i kärlek.  Om jag säger så mycket som att alla mina tips går åt skogen just nu så borde detta vara ledande. Men så enkelt är det förstås inte heller. Det är samtidigt läskigt hur stor makt någon kan ha över en. Ja, förutom faktumet att jag numera inte längre styr över min hjärna, utan den då och då gör som den vill. En ny företeelse för mig som skrämmer slag på mig minst lika mycket som själva effekterna av den. Får mig att känna mig lite som ett öppet sår.

Men jag antar att jag inte borde vara förvånad. Det där med nya situationer har trots allt aldrig varit min grej. Inte så mycket för att jag aldrig slängt mig in i dem som för att det varje gång jag faktiskt gjort det varit negativa sådana. Jag har aldrig varit mycket för det där okända, alltid spelat säkra kort. Redan som litet barn. Vad det beror på får ni fråga en psykolog, för jag vet bara att jag alltid varit så. Tråkig? Kanske det. Oftast dock fruktansvärt nöjd.

Ett öppet sår var det. Jag tycker inte om öppna sår, och vem gör väl det? De flesta skulle försöka tejpa ihop det på något sätt omgående, men jag vet inte hur det skulle gå till. Vet inte var jag ska börja, än mindre vad som skulle agera tejp. Men det sägs ju att saker inte alltid ska vara lätta. Så det är väl bara att härda ut.

Morgonstund har guld i mund heter det ju. Fast jag har inget guld i min mun, har för friska tänder för att något sånt skulle vara aktuellt. Fast jag dricker kaffe. Röd dag idag. Allhelgona. Sänder ut en tanke. Tack för allt. Synd bara att så många måste lämna oss för tidigt. Känns riktigt orättvist ibland. Alla människor förtjänar ett värdigt avslut, men det är långt ifrån alla som får det.

Nu ska jag iväg och leta på ett fik som har öppet idag. Tänkte inte på att det var röd dag. Det brukar fixa sig ändå. Det gör det ju alltid. Men det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Tyvärr.

Får lov att sålla bort den där bitterheten. Är ju inte bitter egentligen. Bara formar mina ord på ett sånt sätt. För mycket dystopi, för lite utopi. För lite naivitet. För mycket höst. För många tankar på om det egentligen är rätt att slänga ut sin själ såhär på Internet, att blotta sig för hela världen. Slänga ut sig på en väg och vänta på den där långtradaren som oumbärligen kommer någon gång. Kontrasten till verkligheten är uppenbar och mitt i allt undrar jag bara; vem är jag, egentligen? Är jag den jag är på bloggen eller den i verkliga livet. En blandning, uppenbart nog, men vilken sida lutar jag åt. Hur stor är kontrasten?

Kasserade precis en blogg på grund av tonen i den. Den var inte jag, fast det var jag som skrev den. Svårt att förstå? Jag är inte säker på att jag hänger med heller, så oroa er inte. Samtidigt undrar jag vad själarna som läser det här tänker. För ni finns ju, det är mer än uppenbart. En viss grad av igenkänningsfaktor lär vara självklar, obviös, som Mikael Parkwall kanske hade uttryckt det. Men är allt annat bara galna tankar eller är jag som vem som helst, fast ändå inte? Tvivlar på att jag någonsin får ett entydigt svar på den frågan, men det är inte det som är huvudsaken.

För mycket tankar rent allmänt. Någon som invaderat dem med oanad kraft. Kanske inte den första tanken på morgonen, men att ens konkurrera med tankarna är det morgon redan, shit vad trött jag är och jag behöver kaffe är långt ifrån dåligt gjort. Jag är imponerad. Heller inte den sista tanken men upprepade gånger närvarade i de där drömmarna, och att besviket vakna på morgonen när man inser att det bara var en dröm är ibland jobbigare än eljest. Men jag antar att jag överlever. Man brukar väl göra det ändå.

Vaken innan klockan tio för jagvetintehurmångte gången i rad, med en kopp kaffe bredvid mig. En tystnad vilar över hela huset. Kanske skulle man kunna höra tunga andetag från övervåningen, efter någon som slitit hela natten med att hålla folk vid liv, men just nu är det mest tystnaden som fångar min uppmärksamhet. Ja, förutom en värmepump som får luft att cirkulera genom hela huset, förutom mitt rum som skrämmande nog är iskallt såhär på vinterhalvåret, trots fläkten som pappa satte dit ovanför dörren. Den hjälpte inte, men han försökte i ju alla fall.

Det är sällan så lugnt i det här huset. Inte så mycket för att det lever många människor här, som för att de som faktiskt lever här har en hel del saker för sig. Sådana där okonventionella saker som att dammsuga alldeles för ofta, titta på TV, laga mat, tvätta kläder och prata i telefon. Jag blev väldigt medveten om faktumet att allt vi faktiskt gör låter mer eller mindre när jag satt med min franska bok igår och läste ut den.

Någon som går i trappen, skrammel från köket, en dörr som öppnas. Någon som knackar på dörren, höjdes inte volymen på TVn precis? Plötsligt är det där klickande ljudet från datorn som annars aldrig ens märks av väldigt irriterande. Jag skyller på tråkig bok, men vet att det är mina sinnen som överarbetar. Som de alltid gör, med allt. Varför skulle annars mina föräldrar envist påstå att det enda jag hör är det jag inte borde höra. Inget fångar min uppmärksamhet som ett lågmält samtal i köket. Pratar de i vanlig ton reagerar jag inte, men tisslas det lite grand, viskas det något ord och man hör en försiktighet så är boken i min hand som bortglömd. Jag måste få reda på vad de pratar om.

Sen om det handlar om fiberkablar eller någon gammal patient är oviktigt. Nyfikenheten tar över mig. Helt.

Och det är just nu, med gitarren i handen och den där franska boken av Maupassant som ingen egentligen vill läsa stirrandes mot mig som jag känner ett uns av panik. Inte sådär uppenbart raktfram utan mer i bakgrunden. Jag måste verkligen plugga, och inte bara läsa ut den där boken. Börja på en uppsats, skriva texter, läsa en bok till och lära mig grammatik. Det här språket leker labyrint med min hjärna. Varje gång jag förstår något får jag tre nya saker att hålla reda på, varje gång jag lär mig ett ord inser jag att det finns minst tre synonymer som är bra att kunna, och för varje dag som går utan att jag börjar skriva på den där uppsatsen så blir stressen bara mer och mer påtaglig.

Även till synes döda ting kan leva ibland. Om man tittar efter riktigt noga. Små rörelser, tecken av liv. Men de syns bara om man tittar så noga att näsan nästan snuddar vid dem. Ibland är livstecknet bara en kort ryckning, nästan som en suck för att bevisa att jag lever minsann visste! och kanske återgår allt sedan till sitt lugna, stilla tillstånd. Andra gånger är det ett tecken på ett vaknande till liv. En gradvis ökning till ett fullt levande skeende.