Vakna av SMS halv sju på morgonen är mindre trevligt. När det står grattis i det är det dock mer trevligt. Födelsedag? Ändå inte helt betydelselös, utan alla såna där små söta grattis på Facebook, i mobilen, i brev och på riktigt håller en faktiskt på ett fantastiskt bra humör. Lite sådär som att få konstanta komplimanger på rad, även om de bara påpekar att jag lyckats överleva ännu ett år på denna planet. Något som inte direkt ses som en bedrift i mina ögon egentligen.

Idag har jag dessutom lyckats med att bli tagen för Stockholmare av en tågkonduktör. Innan han såg min biljett så sa han "aha, till Stockholm då ja". Undra om det var rocken, eller mitt eminenta sätt att se upptagen ut som övertygade honom? Jag borde nästan ha svarat på stockholmska också. Bara för att jag kan.

Nu blir jag snart kidnappad på nånting jag inte har någon aning om vad det är. Men det blir säkert bra. Så ja, det finns nog fördelar med att fylla år ändå. Ja, klart det gör! Grattis till mig.

Letar efter helhet som är helt hel.
Kanske något felfritt, med småfel.
Men för min del kvittar det nåt fantastiskt.

Hur är det egentligen med namnsdagar? Är det någon som firar dessa? Jag vet att jag aldrig gjort det i alla fall, men jag är väl knappast normal på det sättet. Skulle kunna ses som fusk att ha namnsdag dagen innan sin födelsedag. Lite som att fylla år den 23 december. Men så enkelt är det inte. Mina föräldrar har helt enkelt förbisett denna högtid för min del, och jag har glatt fått vänta tills dagen efter innan presenterna haglat in. Och sen har de iofs haglat in i ganska snabb takt, så det ska jag inte gnälla på alls.

Det luktar choklad i mitt rum. Självförvållat. Ja, skäms på mig. Jag har antagligen fått mig 100kcal mer än vad RDI säger, redan. Men jag har ju faktiskt namnsdag. Nåt måste man få unna sig. Nu ska jag unna mig John Mayer, och görandet av absolut ingenting. En skön namnsdag, inte sant?

Hur många ord får plats i en hjärna innan den exploderar? Hur många tankar hinner flyga genom sinnet på en lång och mödosam dag? Hur få tankar hinner man grubbla på under en perfekt dag? Spelar födelsedagar egentligen någon roll efter att man fyllt 21? Kommer svensk film någonsin bli det den försöker vara? Finns det ett bättre instrument än gitarren? Vad är en utmaning? Varför använder sig inte fler av stämsång? Varför ska annorlunda alltid betyda speciell? Vem har sagt att bättre eller sämre har något med något att göra? Vad med närhet är det egentligen som gör att vi mår bra? Varför?

Attvarajagnågonminutellertvå

Good Will Hunting är en film som alltid får mig att fundera. Den är såklart fantastiskt bra på alla sätt och vis, och rollprestationerna är så imponerande att man sitter där helt tagen efteråt. Men för mig är det de kvicka replikerna som sätter sig fast i huvudet. Sättet som Robin Williams karaktär Sean får kämpa för att verkligen komma in under skinnet på Matt Damons karaktär Will Hunting. Som han får blotta sig själv för att kunna nå fram till honom. Berätta hela sin livshistoria för att få Will att ens lyssna. Han har ett skal utåt. Han är ett geni, med ett svar på varenda fråga.

Inövade svar, enkla uträkningar. Aldrig något genuint, äkta. Aldrig han. Det är bara ett skal han visar upp. Nåt han har där för att skydda sig mot omvärlden och dess krav. Han är ett geni, alla kräver att han ska göra något av det. Han känner kravet att ta vara på det, trots att ingen gav honom valet att vara smart eller inte. Och nånstans där drar jag en egen parallell. "Du som är så duktig på det här och det här och det här." Ibland är jag så fruktansvärt trött på att höra det. Skulle också vilja vara medioker någon gång. Och dessutom:

"You'll never have that kind of relationship in a world where you're afraid to take the first step because all you see is every negative thing 10 miles down the road" - Sean

Bingo.

Önskar att jag hade nåt vettigt att dela med mig av. Någon finurlig samhällsiakttagelse som får er att häpna, tappa hakan och skratta om vartannat. Men så är inte fallet. Jag har nämligen sålt min hjärnfunktion till bättre behövande, tagit mentalt lov och sitter och kramar om en sko lite som Charles-Ingvar i jagvetintevilken av Jönssonliganfilmerna. Eller nej, inte riktigt, men jag har i alla fall inget vettigt att berätta, eller dela med mig av. Förutom ett par funderingar om evighet och oändlighet.

Om man ser en oändlighet som ett tåg, så måste det tåget ha ett oändligt antal vagnar, eller hur? Men vad händer ifall man lägger till en vagn till det? Blir oändligheten längre? Och om man sätter ihop två oändliga tåg. Blir oändligheten dubbelt så lång då? Och om en oändlighet kan bli längre, är den ens oändlig då längre?

Samma sak med evighet. Forever and a day, som Bon Jovi uttrycker det i en riktig gammal slagdänga. Det borde ju isåfall vara längre än bara en evighet. Och tänk er två evigheter, parallellt? Min hjärna greppar det inte riktigt måste jag erkänna, men det kanske är en av de sakerna som är för stora för hjärnan att helt förstå. Jag hoppas det.

Å andra sidan är väl oändlighet inte mer än ett ord. Lite liksom perfektion. Det får mig hur som helst att tänka på ett citat som tillskrivs vår käre Albert Einstein, eller Abbe som jag skämtsamt brukar kalla honom (well, not really).

"Only two things are infinite, the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former"

Bloggserien Iakttagelser på gymmet fortsätter.

"Min mamma, hon, hon har en kompis, som RÖKER!"

Mellanstadieungar igen. Den här gången efter något slags gympapass och i full gång med att diskutera allehandla grejer. Allt mellan himmel och jord. Och så rökning förstås. Är det verkligen så ovanligt med rökning nuförtiden att när ett barns mamma har en kompis som röker, så är det värt att nämna? Inte bara nämna, utan fullkomligt skrika ut i omklädningsrummet och efteråt insupa alla andras äcklade läten. Finns det så få människor som röker att man kan vräka ur sig något sånt utan att något svarar i stil med "min mamma röker". För det var det ingen som gjorde. Eller så skämdes de bara för mycket för att säga något.

I vilket fall som helst så är det garanterat ett steg i rätt riktning. Om barnen sådär tidigt är sådär äcklade av cigaretter, så åtminstone hoppas jag att de håller sig borta från dem för alltid. Och på så vis slipper förstöra sina liv med dem. Eller vad säger ni?

En gnutta hopp för mänskligheten i vår så fantastiskt dystra tid.

För alla kvällar när du har lite tid att döda, precis har hittat en jättepositiv låt, men inte känner dig så fruktansvärt positiv själv. Fungerar i alla lägen, i de flesta sammanhang och oberoende av årstid. En riktig klassiker!

Du behöver:

- 1 riktigt glad låt
- 1 mediaspelare med repeatfunktion
- 1 riktigt tilltrasslat känsloliv
- 1 kvälls tid

Såhär gör du:

Försök hitta en riktigt glad låt som gärna handlar om kärlek eller något i den stilen. Tag mediaspelarens hörlurar eller högtalare och se till så att deras ljud når ditt huvud. Konfigurera mediaspelaren så att den står på repeat på bara den låten. Sätt dig ordentligt till rätta, gärna vid en dator eller i en skön soffa. Sätt igång låten.

Lyssna en första gång. Humma med till texten och lyssna på vad som verkligen sägs. Dras med i stämningen och det positiva i texten. Känn hur det positiva verkligen flödar ur den och le gärna lite grand, för att låten är så fin. När låten sen börjar om igen från början, börja fundera på vad du egentligen tänker om låten och hur du kan dra paralleller till ditt eget liv från den. Den tredje gången den börjar borde du börja känna hur låten liksom hånar dig och allt du känner.

Känn hur catchy låten är. Sluta för allt smör i Småland inte lyssna på låten. Känn hur humöret flyger all världens väg och en bitterhet smyger in. Fortsätt lyssna tills det är dags att sova.

Färdigt!

Servera gärna med lite bitter choklad eller alldeles för svagt kaffe för bäst effekt.

Ikväll har jag dansat för kvinnors rättigheter. Det låter antagligen tråkigare än det egentligen var. En väldigt god vän till mig arrangerade en klubb här i Uppsala för att uppmärksamma alla framsteg som har gjorts för kvinnors rättigheter, med hjälp av Amnesty de senaste åren. En kväll att stanna upp, svinga sina lurviga på dansgolvet och glädjas åt att det går åt rätt håll. DJs, liveuppträdande och en utställning med små texter om vad Amnesty egentligen sysslar med. En trevlig kväll med en klubb där det för en gångs skull faktiskt verkade vara majoritet kvinnor på plats. Sånt ser man inte varje dag.

En, med facit i hand, väldigt trevlig tillställning. Dock inte utan en massa onödigt tjafs runtomkring den. Som alltid finns där en grupp som känner att de vill ha lite mer uppmärksamhet och skriver därför ett öppet brev där de sågar hela idén vid fotknölarna. Och där de samtidigt missförstått hela grejen. Ännu ett bevis på att missförstånd skapar onödiga konflikter. De ansåg det vara kontraproduktivt att det under kvällen skulle stå fler killar än tjejer på scen, och därför kunde man inte fira framsteg för kvinnors rättigheter. Det var att ytterligare cementera den mansdominerade bilden.

Vad de såklart inte visste var att en tjej låg bakom hela arrangemanget, att nästan alla bakom klubben i övrigt var tjejer och att valet av band inte hade något med kön att göra. Det var snarare efter önskemål från bland annat undertecknad som Frantic Sunday valdes som kvällens huvudattraktion. Och de valdes i alla fall knappast för att de råkar vara killar, utan för att jag anser dem vara ett bra liveband. Musik som berör och gör glad. Med det inte sagt att ett band med tjejer i inte hade kunnat göra samma sak lika bra. Men det var inte det allt handlade om.

Ikväll hade vi roligt. Tillsammans. Fast det bara var killar på scen. Eller ja, nästan i alla fall. Jag lyckades se att fotografen för arrangemanget också var kvinna. Tänk, vilket sammanträffande.

För det första vill jag påpeka att jag aldrig skulle komma på tanken att kalla mig vältränad. Ändock har jag gjort det där gymmandet till något av en rutin och det känns knappast ens i närheten av jobbigt att gå dit längre. Det bara är så. Stället är också min största källa till inspiration för tillfället, så det är inte så konstigt att en hel del bloggar handlar om iakttagelser därifrån. Idag gjorde jag en ledsam sådan, som egentligen var helt obefogad.

Efter dagens pass, som på ett helt irrelevant sidospår dödade livsgnistan i mina ben helt, så kom vi tillbaka till omklädningsrummet igen. Och på andra sidan väggen ser jag en kille skymta förbi. Jag tror att det var hans nya gymgrossisten-tröja som planterade fundamenten för min tanke. Det i kombinationen med att han bar runt på ett tvåsiffrigt antal kilo för mycket på kroppen och den döda blicken rakt in i spegeln. Jag såg misslyckande. Jag kunde lika gärna ha sett möjligheterna till en imponerande förvandling, till en början på ett nytt liv. Men jag såg någon som snavade redan innan han kommit över startlinjen.

Jag känner inte honom. Jag vet inte hur länge han regelbundet har gymmat, eller hur hårt han försöker. Men min hjärna berättade för mig att han kommer att ge upp. Snarare förr än senare också. Det var något med den tomma blicken som sa mig att; ja, han kommer att ge upp. Och det känns allt annat än bra att tänka så negativt. Speciellt då jag inte har någon anledning alls att göra det, då jag inte känner honom, men speciellt på grund av att jag gillar att tänka positivt så långt det går.

Det är ju jag som ska vara den som ser en möjlighet när andra ser problem. Ja, det är sån jag ska vara. Optimisfisk. För sån är jag. Skärpning.

Att barn är fantastiska har jag tyckt länge. Det är något med deras ärlighet som får mig att skina upp som en sol varenda gång. Nu menar jag inte att jag helst av allt skulle vistas bland barn hela dagarna; nej långt därifrån. I lagom dos kan de dock vara humörhöjare utan dess like. Dessutom så kan man nästan inte undvika att göra jämförelser med hur man själv var som barn.

Idag, i omklädningsrummet innan gympasset, så pågick en riktig "min pappa är starkare än din"-konversation mellan några mellanstadiebarn. Men de nöjde sig tydligen inte med det utan började jämföra gammelfarfädrar (?) med varandra. Jag kände aldrig min gammelfarfar, men det gjorde tydligen dessa barn här. Och en börjar berätta om hur hans gammelfarfar blev hundra år gammal och minsann inte bara var med i, utan också krigade, i båda världskrigen. Då kom århundradets mest fascinerade kommentar från en annan unge.

"Otrooooooooooooligt, otroooooooooooooligt, otrooooooooooooooooooooooligt."

Och jag är försiktig med vokalerna. Bakom väggen satt jag och log med hela ansiktet och såg en ny nörd födas. Att den grabben brann för historia var ungefär lika klart som korvspad. Väldigt klart alltså. Nästan helt klart. Hoppas bara han inte blir retad för sitt historieintresse. Då blir jag lite ledsen. För det behövs fler nördar därute. Det tycker jag nog.

Min gammelfarfar var inte med i nåt krig. Han blev ihjälsparkad av en häst under ett krig dock. Dog av en lunginflammation efter sparken. Inget vidare heroiskt och än mindre otroligt. Fast fascinerande på sitt sätt det med.

Ni vet fenomenet när man känner igen sig själv i en låttext? Det är ganska fascinerande, men samtidigt inte alls så märkligt. Att någon skulle skriva något som vi kan applicera på oss själva är väl mer eller mindre en självklarhet med tanke på hur många musiker det finns där ute. Någon av dem måste ju gå i samma tankar som en själv. Så det är väl inte alls konstigt egentligen. Ändå är det en ganska häftig känsla att lyssna på när någon annan sjunger det man själv gått runt och grunnat på. Kanske känner man en del bekräftelse och att man inte är så fantastiskt ensam med de tankarna ändå.

Det är bara jobbigt när den låten är en radioplåga utan dess like och man i grunden inte gillar låten alls. Kommersiellt bullshit. Men vad gör man? Ja, låten går på repeat. Catchy liten sak.

Sitter hemma hos han som brukade vara grannen men är så mycket mer än bara så, fast han idag inte ens är grannen längre. Lika lite på grund av faktumet att jag numera inte bor i Köping längre, som faktumet att han inte längre bor granne med mina föräldrar. Landet. Lugn. Snö. Mängder av snö. Här ute från herrgården syns det inte ens att snön har smält i ett par dagar nu. Det är lika vitt på fälten när man tittar ut genom fönstrena som det varit i flera månader nu. Riktig vinter.

När jag berättade att jag skulle komma hem igår var han den första att boka upp mig en kväll. Och inte mig emot. Vi hamnade ute på promenad genom Köping ganska på en gång. En timme där man går ut och återupptäcker alla de där hörnen av staden som man sett så många gånger tidigare, men som ändå verkar nya på något sätt. Ganska snabbt hamnar diskussionerna hos gamla minnen. Hos saker som fått båda att skratta varje gång tankarna stykt förbi ämnet.

Om alkohol. Såklart. Om nyår, och Leksand och träning. Och trots att han knappast skulle kvalificera in som den mest intelligente eller kvicktänkte så har han alltid haft en känsla av förståelse över sig. Det har aldrig funnits någon tvekan när man berättat saker, utan han har svarat på sitt småfinurliga sätt. Antagligen med ett "Mmmh", och sen en förstående tystnad.

Vi kommer in på oförståelse. För det är mycket man inte förstår, och mycket av det kan, om inte bli helt förståeligt, så åtminstone lite klarare ifall man bollar det med någon annan. Och då säger han det. "Ja, jag förstår mig fan inte på tjejer." Och jag tänker att det där banne mig var det smartaste någon sagt på länge. Fast det var inte så mycket för vad han sa, utan mer sättet han sa det på. Sådär, som att det vore en självklarhet.

Och plötsligt insåg jag varför vi varit vänner längre än vad någon av oss minns. Det var nåt med det där samförståndet. Vi gick vidare. Nu tysta i några minuter.

Försöker skriva något för att tömma mig själv på tankar, men kommer aldrig längre än några meningar innan jag strandar. Det finns liksom inget att säga egentligen. Inget som inte låter komplett patetiskt, halvt självmordsbenäget eller bara... totalt ensamt. Oavsett om man börjar med själva tomheten, med ilskan, eller helt enkelt besvikelsen så räcker det bara till ett par meningar. Sen känns det som att det finns tusen saker till att säga, men ingen att säga dem till.

Jag har nog sällan förstått så lite som jag gör just nu. Och där tog orden slut igen.

Vindpusten från föregående inlägg har nog letat sig vidare en bra bit vid det här laget. Kanske, om den nu inte tvärvände över Östersjön, så håller den på att reta gallfeber i nån stackars finne i landet i öster. Men det lär vi aldrig få veta, och däri är det väl heller ingen skam.

Har kommit på mig själv med att vara rabiat perfektionist gällande namnuttal. I samband med Skid-VM i norska Holmenkollen så deltar det en uppsjö av olika skidåkare, med diverse nationaliteter. Inte helt otippat, eftersom mästerskapet ändå lär vara i "Nordisk Skidåkning" så är det flest norrmän, finnar, svenskar som deltar. Redan där börjar problemen. Lähteenmäki? Nä, tänkte väl det. Och värre blir det när vi börjar blanda in ryssar, tyskar, fransmän och italienare i det hela. Skidkommentatorerna har sannerligen ingen lätt uppgift när det kommer till att få allt rätt.

Men idag i stridens hetta, med andra ord; mitt under finalen, när de dessutom började blanda ihop två åkare blev det nästan för mycket. Fisk svek för det inre trycket. För sor.. nä inte Vreeswijk, men ni förstår ändå. Att kalla en Jauhojärvi för Nousiainen är liksom att överdriva feluttalet ganska extremt. Småaktigt? En aning. Befogat just då? Extremt.

Och förresten. Uttala "skidtävling" snabbt och få det att inte låta som att ni säger "skittävling". Talorgan is a biatch.

Det blåser starka vindar idag. Västerifrån. Rakt i ansiktet på mig och på många andra. Vindar lika iskalla som snön på marken. Vindar som letar sig in i alla skrymslen och vrår. Vindar som blåser in under jackan och får rysningar av kyla att gå genom kroppen. Vindar från väst.

 

Hur många andra ansikten har blivit irriterade av motvinden som mött dem sen den började färdas österut? Hur långt har samma vindby tagit sig och vilka hinder har den övervunnit på sin väg, innan den bestämde sig för att leta sig upp innanför min jacka och tröja och nästan chocka mig så till den grad att jag föll ner från cykeln. Samma vindpust kan mycket väl ha blåst mössan av en gammal tant, fått en student att springa in igen för att byta till tjockare jacka eller fått ögon att tåras. Eller, hur många har haft vinden i ryggen när de cyklade eller gick någonstans?

 

Och hur många kilometer har den där samma vindpusten kvar på sin resa över landskapet?