Allein
Jag har nog aldrig varit riktigt som alla andra. Som litet barn var jag liten och fantastiskt rädd för allt det okända. Jag drömde gång på gång samma dröm om hur mina föräldrar gick under i en båtolycka. Och jag var en hejare på fotboll. En oslipad diamant. Oslipad, men inte omöjlig att slipa. Men jag var för rädd för att börja i något av de lokala fotbollslagen. Det är lätt att ångra nu i efterhand såklart, men det var fallet. Jag vågade inte. Jag var för feg. Jag höll mig till det som var tryggt och välkänt istället. Som att sparka boll med grannen, eller sitta och leka med lego.
Lite senare fann jag datorn, och även om kärlek vid första ögonkastet antagligen är en grov överdrift, så blev den ändå en viktig, för att inte säga oumbärlig, del av min vardag. Där kunde jag ju hitta saker att göra, som dessutom var intressanta. All denna information som fanns där, som gick att sluka. Och såklart alla spel. Ganska snabbt tappades intresset för allt vad bollsport hette bort, annat än den som utövades på TV – som man kunde titta på från soffan. Det kanske låter tragiskt att jag gick ner mig så totalt, men jag var nöjd. Jag hade ju hittat mina egna intressen som gjorde mig glad. Jag tror att det dessutom var där någonstans som jag började skriva för nöjes skull.
Oftast var det tal om dikter. Om positiva saker skrevs det säkert också, men det är bara alla sorgerna som har etsat sig fast inuti mitt huvud. Det är en gunga för två, som jag ensam sitter på… och vips så hade ensamhet blivit ett tema i min vardag. Kärleken kom nog ganska tidigt in som ett tema också, och det var något annat än den platoniska tillförlitlighet jag kände som litet barn. Det här var mycket större, och mycket läskigare. Än en gång var jag rädd. Flydde nog fältet så fort den där tjejen som var rätt söt dök upp, och att titta henne i ögonen hade antagligen varit lika med plötslig död. Jag vågade inte. Istället fyllde jag min vardag med ohälsosamt mycket datoranvändande, vänner och sport – på TV.
Det rimmade nog väldigt dåligt med bilden som alla fick av mig, att jag inuti trodde att ensamheten skulle äta upp mig. Jag kanske var nörden i allas ögon, men jag förstod det antagligen inte förrän jag på en fest som jag faktiskt gick till för en gångs skull fick frågan ”Har du någonsin varit kär i någon?” av en tjej, och det var uppenbart att hon menade det. Om jag hade! Men eftersom jag blev så ställd av frågan tror jag faktiskt att jag inte svarade, och gick därifrån. I veckor efteråt undrade jag vad hon menade, ifall jag skulle vara så onormal? Vi var ju tonåringar vid det här laget, och flera tjejer hade passerat genom huvudet. Dock hade, såklart, ingen fattat samma tycke tillbaka. Jag var ju tönten. I alla fall i deras ögon.
Men jag gav såklart inte upp. Det fanns en framtid som såg så ljus ut även för mig. Det försäkrade mina vänner mig om när jag kvällar, inte helt olikt denna, satt för mig själv och grubblade på vad som hindrade just mig från att uppleva det där vackra alla andra verkade stöta på överallt. Det var så frustrerande att se hur vännerna, en efter en, hittade någon att falla för – och lätt vettskrämda, överlyckliga och sådär kärleksfullt rusiga insåg att samma sak hände tillbaka. Ändå kunde jag i min iver inte låta bli att bli glad för deras skull. Det var ju så vackert.
Och en dag skulle även jag.
Musikaliskt schizofren
I förrgår när jag vandrade hem genom natten hade jag precis sett en avdankad countrymusiker försöka ta tag i sitt liv. Alltså var det puramerikansk country som mina öronsnäckor levererade där jag vandrade steg för steg hem. Väl hemma var det sliskig, men ack så fångade, pop som som hördes från högtalarna. Blanda det med tragisk singer-songwriter, lite försiktig indierock, en och annan r’n’b-dänga, tysk rap och en klassisk symfoni. Sen vankades det alkohol, hårdrock och den så oundvikliga populära housemusiken. Efterfesten bestod av lite försiktigare toner igen, närmare bestämt Bon Ivers nya platta som har gått varm hemma hos mig den senaste tiden. Och idag, denna bakfyllans dag, har det varit thrash-metal som dominerat. Och i skrivande stund har både Led Zeppelin och Pink Floyd avverkats.
Jag är musikaliskt schizofren. Och det är nog inte ens negativt menat. Konstaterandet är ändå följande. Jag kan inte bestämma mig för vilken musik jag helst lyssnar på. All musik är ett väldigt dåligt svar, även om det antagligen är det bästa jag kan ge. Jag lyssnar förstås inte på all musik – den tanken är lika främmande som befängd. Det jag vill tro är dock att jag gärna ser bortom genre när jag lyssnar på musik. Kanske är det därför jag stöter på problem när jag försöker skapa. Jag vill göra allt. Helst samtidigt. Alla olika delar har ju sin charm, och man borde kunna göra en fusion som fungerar. Det bästa från allt, tillsammans.
Och än en gång så slår det mig att jag antagligen är född i fel årtionde. Jag kommer aldrig få se Pink Floyd, Led Zeppelin eller Guns n’ Roses live. Det kommer inte stå en Jimi Hendrix och stampa sönder sin gitarr på en scen, eller en Janis Joplin med den där rösten som inge förstod hur den kunde hålla. Jag är född i rätt tid för att kunna se tillbaka och förstå att det var något stort, något man egentligen inte kan greppa ifall man inte var där och såg det. Och det låter ju inte så roligt. Frågan är bara vilka som är morgondagens legender. Vilka som man ska passa på att se som kommande generationer kommer att avundas. Det är ju lite svårt att förutse något sånt, men nog finns det band och artister man borde göra sitt yttersta för att se, åtminstone en gång innan de lägger av.
Och då spelar det mindre roll ifall det handlar om Bruce Springsteen, Damien Rice eller Snow Patrol. Så länge musiken finns och fortsätter att skapas så är åtminstone jag nöjd.
