Fischer

Ibland är det inte de längsta bekantskaperna eller de tidigaste vänskaperna som färgar en mest, utan snarare raka motsatsen. Även om det kan vara ögonblick som ändrar allt, såsom det ofta beskrivs i klyschornas mest heliga bibel, så är det väl snarare något längre stunder som har störst inverkan. Det kan handla om nya bekantskaper, eller helt enkelt människor man aldrig tagit sig tiden att prata med tidigare. Och så, vips, sitter man där. Det är här alla dessa historier om hur ett plus ett kan bli mer än bara två tar vid, och alla ord som försöker beskriva händelsen tappar sin betydelse och blir kalla och grå. Meningslösa. Som att ögonblicket som varit så magiskt liksom inte vill att man i efterhand ska kunna beskriva det. Som om det bara ska gå att uppleva just där och just då. Som en drog man ständigt jagar.

 

Kvällar som flyger förbi bland ord och handlingar som skapar en helhet. Som skapar magi. Har ni någonsin försökt jaga denna magi? Återskapa den. Den går nämligen inte att tvinga fram. Bara för att ni upplevt det med någon en gång betyder det inte att det fungerar varje gång. Och varje gång man påtalar den så flyr magin runt hörnet och blir lika ofångbar som horisonten. Det är därför traditioner visserligen är fantastiskt trygga och underbara att kretsa sin vardag – sitt liv – kring, men alla traditioner, ifall de inte förnyas, känns urvattnade. Trygga, men urvattnade. Och snudd på tråkiga. För trots att människan i grunden är så konservativ att även förändringar till det bättre alltid stöter på motstånd så är hon ständigt på jakt efter det nya. Om så är en vän för en natt, ett grönare gräs eller en kväll som inte varken får eller verkar ta slut spelar i detta fall ingen större roll. Så länge det är magi.

 

Det är ett privilegium, har jag insett, att få uppleva såna stunder. Att få ta energi och livsglädje från dessa stunder, men kanske framförallt genom att få dela de stunderna med andra. Har ni någonsin varit seriöst oroliga för att inte få någon luft för att ni inte kunnat sluta skratta? Har ni någonsin suttit och pratat konstant med någon och plötsligt insett att solen gått upp runtomkring er utan att ni ens lagt märke till det? Har ni någonsin skakat på huvudet och sagt rakt ut att det känns overkligt att få dela ett ögonblick, en blick, eller kanske tillochmed en kyss med någon? Det är inget man glömmer. Och nästa gång man träffas, så kommer leendet att dyka upp på ansiktena. I första stunden kanske för att man är glad för att ses, men i längden när man tänker tillbaka på stunden man delat.

 

Det är nog tur att livet är fullt med såna, om man bara letar lite. För det är de som får en att utvecklas, och tro på sig själv som människa. Och de slätar liksom ut alla de stunderna som inte blir som man vill. För nog finns det väl motsatser till dessa ögonblick. Stunder av sorg, ilska och besvikelse. Men vad annat kan man förvänta sig av vår bergochdalbana till liv. Vi är alla människor. Vissa blir på något finurligt sätt mer än bara summan av sina delar, andra mindre. Det man i slutändan kan göra är väl att hoppas att man själv är en av dem som blir mer. Helst mycket mer.

 

Lite som den där gamla klyschan. There’s more to it than meets the eye. Eller hur det nu var.

I Berlin på en uteservering uppdagade sig en av de mest intressanta iakttagelserna på länge. Vi sitter i godan ro, snackar skit på svenska, dricker vårt Berlinska öl och tittar på en clown som underhåller alla gäster genom att imitera folket som går förbi på trottoaren, och göra det sisådär 30 cm bakom dem. Rysligt underhållande är det, vilket alla i publiken tycker, och mannen som gör det här har uppenbart talang också. Han fångar på bara fåtalet sekunder den imiterades stil och hållning och drar skratt i mängder till sig.

Mitt i denna uppståndelse, på denna uteservering, sitter en fin ung tjej. Uppskattningsvis något år över tjugostrecket, sitter hon där med något som kan vara hennes mamma. Plötsligt kommer en herre som är i mammans ålder och sätter sig till deras bord. Jag sliter på en gång blicken från clownen för att istället titta på hur han nu ska kamma hem storvinsten. Det är på en gång uppenbart att det inte är mamman som är hans måltavla, utan den unga tjejen.

De börjar småprata, och trots att jag inte hör ett ord av vad de säger till varandra, så drar jag snabbt slutsatser, eller kanske fördomar, om samtalet som förs. Mannen har en dyr piké på sig, han bär solbrillor med ett racingbilmärke på sidan, och han verkar vilja bjuda damerna på vin. Bra så, tänker jag. Det hör sig ju faktiskt ifall man nu prompt ska sno lite av deras tid.

Plötsligt hör jag några ord av vad han säger till sin kompis, som passande nog är alldeles för full trots att klockan bara är ungefär halv sex på eftermiddagen. Han vrålar ut på ett språk som jag förstår än bättre än majoritetsspråket i Berlin. Han skriker och gormar på... svenska. Han schasas iväg och de fortsätter sin konversation. Och plötsligt så river han upp sin iPhone 4. Som för att stoltsera med den. Det blir komiskt på ett helt annat sätt än clownen bakom ryggen på mig som precis lurat glassen av en förbigående dam.

Mitt i snubbens förföringsprogram kommer vännen tillbaka. Han har blivit utslängd från haket, och måste gå. Vännen följer motvilligt med, men först efter en hel del tjafs med personalen. Go out with a bang. Efter att de gått ser jag hur tjejerna sitter och skrattar hånande åt varandra. Ingen fiskelycka den kvällen. Ja, tills clownen, som fått båda att skratta hjärtligt, kommer dit efter sin avslutade show.

På nåt sätt unnade jag clownen hennes sällskap tusen gånger mer än den där svenska skrytsamma idioten.

Vi skulle gifta oss. Det var redan bestämt. Allt var så enkelt då. Soliga dagar tillbringades ute i solen tills den hade gått ner för länge sen. Det målades vägar med asfaltskritor över hela gatan. Speciellt McDonald’s var något som var oerhört vanligt. Det var på den tiden när vår lilla ort ännu inte hade ett donken som ungdomarna vallfärdade till. Utan det var något exklusivt med att äta ett Happy Meal. Därför blev gatumålningarna fullspäckade med stora M i nästan varje korsning. Det var det vi drömde om. Redan då fick jag kämpa hårt för att vara den som hon tyckte mest om. En av mina bästa vänner än idag var min största rival och vi tävlade om vem som skulle vinna hennes gunst. Lite sådär som små pojkar gör.

 

Men vi tävlade inte om vem som var bäst på att sparka boll eller springa snabbt. Vi försökte vara så roliga som möjligt för att vinna hennes hjärta. Vem som vann vet jag inte riktigt, det kom ju en tid då tjejer var äckliga och jag tror att båda slutade umgås med henne lika plötsligt. Då var det fotbollen som lockade mycket mer. Men jag minns att vi skulle gifta oss. Jag och hon. Hennes syster skulle också få plats i familjen. Hur det skulle gå till vet jag, med mina vuxna ögon, inte riktigt, men just där och då verkade det så självklart. Hon var ju med oss hela tiden ändå.

 

Det var vi mot världen. Vi och Nordman. Vi bodde grannar på den tiden och från mitt fönster såg jag hennes. Jag minns fortfarande hur jag satt och vinkade bort mot det och hon vinkade tillbaka. Vi kunde sitta där länge, medan solen gick ner, och bara vinka till varandra. Och jag minns att Nordman alltid hade ett finger med i spelet. Hans musik kom nog från min stereo bakom mig. Nordman som en kväll fick mig att dansa med alla vuxna hela kvällen. Jag minns att träningsvärken jag hade dagen efteråt inte har kunnat mäta sig med något annat, någonsin. Det kanske var den första riktiga träningsvärken.

 

Men värst av allt var ändå natten jag skulle sova över hos henne. Våra föräldrar skulle tillsammans på en fest, och hennes farföräldrar höll oss sällskap. Det borde väl ha gått bra. Egentligen borde jag ha tyckt att det var fantastiskt roligt, som andra barn hade gjort. Men nu var jag ju den som var så liten och rädd att tillochmed en skolutflykt fick mig ångestfylld och snudd på gråtfärdig. Den här kvällen blev heller inget undantag från denna regel. De fick ringa föräldrarna. Riktigt hur de fick tag på dem vet jag inte, detta var ju innan alla hade varsin mobiltelefon, men jag är i alla fall säker på att jag grät ända tills de var hemma. Något minne av att jag och hon lekte den kvällen finns inte. Bara skrikandet, gråtandet och den långa väntan på att mamma och pappa skulle komma och rädda mig.

 

En feg liten stackare till unge var jag. Javisst. Men tydligen väldigt rolig ändå. För jag och hon skulle ju gifta oss, det var säkert. Och vi skulle bo tillsammans i ett stort hus föralltid. Det kunde ingen ändra på. Sen kom tiden ifatt mig och hon flyttade iväg. Sedan dess har jag bara sett henne en gång. Under en skogspromenad med skolan. Jag såg henne, och jag är säker på att hon såg mig. Det hade gått flera år sedan jag sett henne för sista gången. Vi fastnade båda två i varandras blickar fastän vi var säkert 50 meter ifrån varandra.

 

Men ingen vågade säga något, och vi skulle åt olika håll. De vaga minnena kommer dock upp till ytan ibland. Lite sådär som för att påminna mig om att jag också varit liten. Liten och fruktansvärt naiv. Och rädd.

En bänkrad i en rastlös sen april.
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill.
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång.
Och du och jag håller andan och håller händer i språnget.
Det är inte så långt hem. Och än finns det tusentals tårar kvar.

Det är märkligt hur det där med motivation fungerar. Tre år har gått sedan jag stod på samma balkong där barbenta flickor och fantastiskt välklädda pojkar idag kommer skrika ut sina lungor, i den ofattbara värmen. Liksom vi gjorde. Det var ett ögonblick av glädje, av tårar, av vemod. Ett hejdå till livet som man hade levt det i 12 år. Hejdå till livet man kände igen utan och innan. Fyllt av bänkrader, lektioner och klagomål på de aldrig sinande läxorna. Och jag minns de sista uppgifterna i de sista kurserna vi läste. Hur lärarna liksom tappade hoppet, och insåg att det var lönlöst. Vi hade ingen motivation längre. Vi hade bara festen kvar.

Och trots att man kan argumentera för att det där med studenten – det kan vem som helst klara av – så minns jag att jag var stolt. Och det var alla mina släktingar också. För det ska man vara. Så fungerar det. Och när vi stod på balkongen och skrek ut vår glädje var det inget som spelade någon roll. Vi var alla kungar och drottningar av världen, av staden och av skolan. If your gonna quit, do it with a bang. Värmen ackompanjerade oss och vi spelade en symfoni så mycket vackrare än bara musik.

Jag hade ingen röst dagen efter. Jag hade egentligen ingenting dagen efter. I folkbokföringen var jag inte längre student; jag var arbetslös. Inga pengar ramlade in i form av bidrag på kontot, och det jag kunde enligt mina papper var något diffust om att tolka ideologier och möjligtvis även en del historia. Vid sidan av språkkunskaperna. Och jag minns också att hösten efter studenten på många sätt var den jobbigaste i mitt liv, hittills. Vem var jag? Var det nu jag skulle bli vuxen? Och vad skulle man egentligen göra med livet.

Det är inte lätt att kastas ut från sitt näste, och få prova på sina vingar. Det minns jag som om det vore igår. Plötsligt slog ansvaret mot en som en hård glasvägg så välpolerad att man bara såg märkena efter ens eget ansikte efter att man redan kraschat in i den. Dessutom gick man alldeles för snabbt. Det gjorde ont, men det är väl som de säger. What doesn't kill you...

Dessa tankar ska dock inte skugga över denna dag fylld av sol, skrik, fest och glädje. För idag är det deras dag, inte längre min. Även om jag skulle vilja uppleva samma sak igen. Om och om igen. Och än idag undrar jag vad som hände med den där flaskan champagne på studentflaket. Den liksom bara försvann. Liksom tiden som flytt, i vanlig ordning... alldeles för snabbt.

Jag tror att det ovanliga finns bakom varje hörn om man bara letar lite. Det finns små saker som avviker från det normala hela tiden, och under en vanlig dag så finns de också där, även om man kanske väljer att inte se dem. Det finns alltså väldigt få, eller kanske tillochmed inga, normala dagar. Alla dagar är vanligt ovanliga med andra ord.

Det är inte varje dag man står i ösregnet under ett paraply med en milkshake i handen och verkligen njuter utav sommaren. Det är inte varje dag man får chansen att njuta av ett sommarregn och sjunga alla låtar man kommer på som har något med regn att göra Det är heller inte varje dag en galen människa springer runt i alla vattenpölar hon ser framför en och skrattar som ett litet barn. Det är inte varje dag som ens vita skor blir alldeles svartprickiga av smutsen som skvätter upp på dem. Lunch man äter på restaurang brukar mig veteligen också kosta pengar; det är alltså inte varje dag man får den gratis.

Det är sannerligen inte varje dag man får flertalet komplimanger för sitt utseende. Särskilt inte om man är jag.

Kanske är dags att göra om sin självbild ändå. Sådär eftersom den inte passar ihop med spegelbilden... i alla fall inte längre.

Vi hade kunnat se Hitlers bunker, men vi tog en öl istället.

Efter första kvällens bestyr så hade jag lika gärna kunnat sammanfatta hela resan sådär. Om man inte räknar med den väldigt obekväma minibussen som tog oss ner till Berlin. Vi turistade visserligen en hel del, men då jag fick se mig själv som den ende verkligt historieintresserade så låg inte fokus på världskrig, kalla krig, andra krig och gamla saker som egentligen är jättetråkiga att se. Men då jag utan tvekan ska kika in i Berlin fler gånger, så antar jag att det finns tid för det då.

Det är lite spännande att åka iväg på resa med en person man känner och sex stycken man inte känner/ aldrig har träffat tidigare. Hur ska man fungera i gruppen, kommer vi bli osams, och drar alla åt olika håll. Med facit i hand blev det en succé, ingen bråkade och vi hade en fantastisk tur med väder, timing och trafik. Allt man behöver ha tur med i Tyskland med andra ord. Resten ordnade sig själv. Speciellt ölen och maten, som avnjöts i överflöd. Som det ska vara på semester.

Men då det är poänglöst att försöka sammanfatta en resa ni ändå inte var med på så. Huvudsak är; jag är fantastiskt nöjd! Och det var nog alla efter denna resa.

Ibland slås man med förvåning. Som när den vanligtvis löjeväckande dåliga lokaltidningen hittar den där berömda nålen i höstacken och faktiskt publicerar något med egenvärde. En krönika som berör de flesta, som knyter an de yngre generationerna till de yngre och berör döden – som liksom på nåt sätt kommer beröra oss alla någon gång.

Och så citatet:

Hur länge slår ett hjärta?
– Ett helt liv.

Ibland prickar även de rätt. Ibland.