Fischer

Jag sitter framför datorn efter en dag fylld av läsning. Och uppskattar livet. Inte så mycket för alla de sex timmarna jag suttit med en bok i handen, de hade jag kunnat vara utan lika gärna. Utan för den texten jag läste, eller snarare fick upptryckt i ansiktet, när jag kom tillbaka till datorn efter läsningen. Vi, som är födda utom någon större fara, som lever i ett överflöd vi inte ens anar själva, som aldrig utsätts för några extrema situationer ifall vi inte själva väljer det, ser inte det värdefulla i livet jämt. Ser inte hur skör livets natur egentligen är. Hur enkelt det kan ta slut, eller aldrig ens börja. Just nu har jag fått en liten inblick, och den är inte odelat positiv.

I grunden har jag svårt för småbarn. Jag brukar föredra att kunna kommunicera med det jag umgås med, och därför ryggar jag heller än lyfter upp bebisen från sängen när jag kommer in i rummet. Men jag står mer än gärna och fascinerat ser på. Beaktar. Iakttar. Och känner hur min fasad faller. För det är något i mig, och säkerligen i de flesta människor, som gör det tydligt hur värdefull denna lilla individ är. Hur mycket kärlek, omtanke och omhändertagande den behöver. Den individen är skör, ömtålig och värdefull, och det finns i vår moderna värld, med hundratals böcker om hur man ska ta hand om småbarn, så många fel man kan göra, att jag ibland tänker mig att ett körkort för att få barn – det vore nog inte helt fel. Men hur ska man kunna bevisa att man förtjänar detta, högst teoretiska, fåbarn-kort, ifall man inte ens får en ärlig chans?

Orättvisor.  Om det är något som kan få mig att tappa fattningen totalt är det orättvisor på denna planet. Att alla ska få en lika och ärlig chans må låta som urvattnade gamla klyschor, men de är nog så viktiga. Inte minst när det inte är fallet. Som nu. Men mest blir jag illa berörd. Och mållös. Det träffar lite för nära när katastrofen slår ner tre hus bort. Eller ja – egentligen är avståndet så mycket längre på grund av att vi flyttat och donat. Men från våra barndomshem är det bara två hus mellan mig och katastrof. Lite för nära.

Och jag skriver det inte så mycket för deras skull, för de lär aldrig läsa texten, men för egen bearbetnings skull. För jag blev uppriktigt ledsen, och slaget tog någonstans djupt inom mig, och det känns som att livet genast blev lite sämre, om än lite värdefullare. För jag fick en inblick i hur skört det är. Ett barn dör bara timmar innan livet skulle tagit sin början, och jag får fortfarande leva vidare. Då måste jag väl ändå ta vara på mitt eget liv, och se till att leva för alla som aldrig får chansen också. För jag hade tur som kom ända hit. Tur som inte är självklar. Tur som man sällan reflekterar över.

Kanske är livet underbart ändå, trots tråkiga söndagar. Trots alltförmycket plugg. Eller en alldeles för hård bakfylla. Kanske är det största problemet ibland att problemen i grunden är för små för att ens klassas som problem. I alla fall i perspektiv med omvärlden. Kanske är det så.