Fischer

Det skulle kunna anses vara galet att ställa klockan på 04:00 för att titta på ishockey. Att bara sova fyra timmar för att ligga framför TVn och titta vad som händer på en hal is på andra sidan världen. Skulle kunna anses vara galet. Men framförallt är det nog galet värt det. För vilken match vi fått se hittills, och vilken underbar sport den där ishockeyn är. Det känns inte ens jobbigt att matchen precis gick till övertid, den får gärna hålla på ett tag till. Tröttheten är någon annan stans.

Och i helgen börjar Hockey-VM. Den där pajasturneringen som alla smutskastar varje år, inklusive undertecknad. Men när reklamerna börjar rulla på TV, och man hör Wikegårds klockrena kommentarer ringa i huvudet, och vädret börjar bli bra, så suger det till ganska bra i hockeytarmen. Ge mig mer sport på TV. Jag är nog beroende, och jag vet inte om det är på det bra sättet.

Lite smått galet var det, ja. Det är ju bara sport, ja. Bara sport. Heh, ni skulle bara försöka förstå.

En värld där det väntar överraskningar bakom varje hörn. Varje krön innebär också minst femton nya saker att fascineras över. Gräset är sällsynt grönt och trädet är format på ett annorlunda sätt. Fåglarna kvittrar inte riktigt likadant som förut, och solen skiner lite starkare än den någonsin gjort tidigare. Det luktar av blommorna runtomkring, och den friska vinden susar förbi och ger dig nästan små rysningar längs ryggraden med sin friska kyla.

Någonstans tror jag att min största styrka även är min största svaghet. Låter det som en klyscha? Så är det förmodligen. Men när jag slås över hur jag fascineras över allt, hela tiden, så blir det så tydligt att jag helt omöjligt kan fördjupa mig på riktigt i något. Det finns för mycket att ta del av, att uppleva, att lära sig. Hade det varit ett alternativ hade jag lärt mig allt, om allt.

Det kommer alltid mer man måste veta, och fler saker att fördjupa sig i. Vi slutar aldrig lära, heter det. Och visst är det så. Även fast jag kanske vet mer än de flesta i min ålder så vet jag fortfarande ingenting, och vill väl ändå tro att jag är ganska bra på att visa just detta. Ändå letar jag efter någon som kan utmana mig på riktigt. Någon som ställer de där frågorna, på det där sättet. Som får mig att växa som människa.

För just nu står jag nog mest still. På alla sätt.

På begäran, och nu efter att jag skickat in den för allmän beskådan inför klassen så;

Det började en kväll med promenad.
Längs vägen ännu överfylld med grus.
Av gula lampor blev den täckt av ljus.
Vi följde med den till en okänd stad.

Och fastän du var tyst så var jag glad.
Jag fylldes av ett obönhörligt rus.
En spänning mycket trevande, diffus.
Som började att krossa min fasad.

En droppe föll försiktigt på min näsa.
Och jag försökte dina tankar läsa.
Men nyckeln till ditt lås gick ej att finna.

Du log mot mig och tog ditt paraply.
Du bad mig följa med; vi skulle fly.
Och fast det var försent kunde vi hinna.

En liten bit av min själ utgiven till er för... ja inte för några synders förlåtelse i alla fall.

"Some times the only way is jumping, I hope you're not afraid of heights."

Hade precis en spännande rendez-vous med le diskhou. Rosa smörknivar skrubbades varsamt och ställdes på tork. Jag har en massa ork, men vet inte vad jag ska göra av den. Kanske tillochmed ska plugga sen? Eller skriva en sonett, för det är inte lätt som en plätt på svenska har jag hört. Ändå vägrar jag inse att det skulle vara kört.

Det är för övrigt fascinerande hur ens favoritplatta liksom aldrig blir sämre, oavsett hur många gånger man än lyssnar på den. Så är det antagligen med genier dock. De liksom åldras inte på samma sätt, deras minuter är längre ån våra. De hinner med så mycket mer än vi nånsin kan drömma om. Tänka på allt det där vi aldrig tänkt på, och reflektera över varför. Jag vill ha 36-timmarsdygn. Minst. Det skulle bli så lätt att hinna med allt hela tiden.

Fast jo. Skriva en sonett ska jag nog göra nu. Mest för att jag är jag, och inte du, speciellt inte nu.

Den som säger att solen inte påverkar oss är värd att skratta gott och länge åt. Att gå hem från gymmet, med nypumpade armar, och inte ens behöva ha någon jacka på sig är helt klart dagens grej. Solen stekte på mig och det där leendet, som fanns där redan igår kväll när lukten av sommarregn kom emot mig när jag gick ut, blev bara större. Fåglar som kvittrar, gräs som blir grönt på riktigt och en sol som faktiskt värmer.

Kan det vara vår? Jag vågar knappt hoppas.

Panik. Informationssamhället har naturligtvis sina fördelar. Man kan lätt få reda på vad som helst, när som helst. Alla vännerna är sällan längre än ett par knapptryck bort och man får veta vad som händer i världen kontinuerligt som det händer, och inte via djungeltrumman någon vecka efteråt. Men det har sina nackdelar också.

Jag är alltså 22 nu. Vid det här laget hade diverse genier och kändisar redan gjort tillräckligt mycket för att bli förevigade. Några hade tillochmed hunnit skriva sitt magnum opus och därefter suttit och smuttat på schyssta drinkar eller drogat sig bortom allt förstånd. Och vad har jag gjort hittills?





Låter ovanstående tomhet tala för sig själv. Men det är klart. Aspirerar man på något här i livet så borde man känna nån slags press ändå. Men det här är ju sjukt. För att inte tala om alla andra tillkortakommanden.

Fantasfisk? Knappast.

Klart att ingen annan kan förstå sig på en ifall man knappt förstår sig på sig själv.

Bara tömma hjärnan på ord. Skriva ner allt som kommer upp i huvudet. Inte stanna, aldrig omformulera, bara tömma. Låta allt rinna ut på det elektroniska pappret. Igelkottar? Barnsaga? Konstiga stora röda saker? Vad i hela fridens namn!?

Ibland när man går i skolan känns det som att man lär sig saker. När man överraskat tittar på sin lärare och inser att denne faktiskt vet mycket mer än man själv antagligen någonsin lär göra. Idag var inte en sån dag. Inte bara för att jag satt där bakfull på lektionen och räknade minuter, räknade ord och störde mig på en ordentlig finlandssvensk dialekt på talaren. Ändock var uppgiften vi fick ganska intressant. Att intensivskriva, om igelkottar. Att stänga av kritikern man har i sitt huvud och bara pränta ut alla ord som dyker upp. Tömma hjärnan lite grand.

Jag vill inte veta varför jag skrev en barnsaga där en stackars igelkottsunge kom bort från de andra på grund av nyfikenhet. Jag behöver ingen psykolog som berättar för mig varför jag skrev så. Jag tror jag vet ändå. Men sagan hade i alla fall ett lyckligt slut, eller ja. Den hade ett planerat lyckligt slut, hon skulle nämligen återförenas med sina syskon igen. Men den slutade vid en stor koloss som vandrade förbi. En stor människa.

Människor är läskiga varelser. Speciellt i ögonen på igelkottar.