Fischer

Är det en skada man fått från för många sedda Hollywoodfilmer att tro på det där perfekta paret? Att tro på att det finns personer som passar ihop så bra så att man kan kalla dem en perfect match? Problemet med romantiska komedier är att man aldrig får se morgonen efter den stora festen. När hon vaknar med huvudvärk efter det sista glaset vin, och han är illamående av baksmälla. Där den vanliga världen tar vid, efter att filmen slutat.

När han vaknar ut och blint stapplar sig i riktning badrummet, slår i lilltån i dörrkarmen för att linserna han aldrig tog ut ur ögonen natten innan har torkat, svär ut lite för högt och grovt och på så sätt inte bara väcker henne utan också skrämmer livet ur henne. Eller vänta nu, det låter precis som något som finns med på film, för efter det skulle båda börja gapskratta, kramas, titta varandra sådär i ögonen och se lyckliga ut.

Livet är inte som på film. För till och med när någon har tråkigt på film så händer det ju något. I det riktiga livet börjar vardagen igen. Dagar fyllda av snöslask, sjukdomar och saker som inte alls går som man tänkt sig. Livet hinner ikapp, och ibland springer det tillochmed iväg. Nej, vid närmare eftertanke finns det nog inga perfekta par. I alla fall inte med den definitionen av perfekt.

Med det inte sagt att man inte kan passa ihop underbart bra. För såna exempel finns också. Däremot får man nog aldrig sluta kämpa, för varandra. Ja jävlar vad jag inte tänker ta något för givet någonsin. Säger jag just nu i alla fall.