Fischer

Jag älskar den svenska mentaliteten ibland också faktiskt. Det är inte bara avsky och pinsamhet. Men ibland blir det mer än bara lite gulligt, kanske framförallt när det kommer till viljan att göra rätt för sig. Idag på ett café sitter jag där och observerar en gubbe som går fram till toaletten och ser skylten de har satt dit.

 

”Gratis för kunder. Andra betalar fem kronor.”

Genast börjar han ta sig mot bakfickan där man på en gubbe i hans ålder, och på mig, finner plånboken. Naturligtvis vill han göra rätt för sig, som sig bör. Det är så man gör, nämligen. I alla fall så börjar han fumla med bakfickan och lyckas till slut få upp den. Plånboken alltså. Så står han där, letandes igenom myntfacket, efter den där femkronan. När han väl hittar den så skiner han upp, tittar sig omkring och inser att det inte finns någonstans att lägga pengarna. Hur ska man då lösa problemet? Jo, man börjar titta sig om kring lite mer, ser fantastiskt frågande ut i ansiktet och börjar stega omkring lite planlöst. Till slut hittade han en dörr, till köket, där han knackar på. Bekymrat tittar någon ut därifrån och undrar vad han vill. Och jag antar att han sa något i stil med:

 

”Jag vill ju bara göra rätt för mig och betala femkronan.”

Hon, som öppnade dörren, börjar skratta och säger att det inte är nån stor grej, och att han lika gärna kan betala den efteråt. Antar jag. Det var så det såg ut att gå till i alla fall. Från min fåtölj tiotalet meter därifrån. Han får till slut gå in där och kommer ut och ser märkbart lättad ut. Och det klandrar jag honom förstås inte för. Vem vet, det kanske var tal om världens katastrof här på gång här. Och då tycker jag att det bara blir ännu mer imponerande att han tittar både till höger och vänster tio gånger om innan han springer in där. Jag hade antagligen betalat på vägen ut, om jag ens hade gjort det. Inte för att jag är oärlig, men hade det varit lång kö, så vet jag inte om jag hade orkat. Kanske hade slängt den där femkronan över disken eller något.

 

”Här har ni er femkrona ni ville. Jag är inte kissig längre.”

Att i en stund av nöd fortfarande tänka på att göra rätt för sig. Är det så den svenska mentaliteten är? Att alltid säga förlåt om man råkar stöta till någon, att överhuvudtaget använda ordet förlåt hela tiden fast man egentligen inte skulle behövas. För att verka väluppfostrad. För att dra sitt strå till stacken, gällande ansvar, trivsel och lagkänsla! Det är lika vackert som det blir gulligt sant genom en gubbe som som nödig letar på en toalett.

Det var en lördag i december efter en fredagkväll där det retades skåningar på löpande band, och där homofobin som aldrig existerat tydligen var alldeles för påtaglig. Framförallt var det dock en lördag då Oscar tog sig hem till Sverige igen, efter några månader i ett U-land. Ja, i alla fall om man frågar honom. Och eftersom de tre månaderna skulle tas igen på något sätt så... Laga mat efter att ha druckit alkohol, är ju alltid ett äventyr, men det här var på många sätt och vis lite av ett äventyr större än vad man brukar ta sig an den berömda dagen efter.



Inköpslistor sägs vara för kvinnor och gamla gubbar med Alzheimer. Jag hävdar dock starkast motsatsen. Ska man laga en macka av ordentliga proportioner så är det väldigt viktigt att ingen utav ingredienserna blir mobbad, eller glöms bort. Det är helheten som räknas, och detta på ett väldigt extremt vis. Min Parkinson gjorde sig också påmind, så jag ursäktar för bristen av skärpa.



Såhär kan en kundvagn se ut ifall man ska laga mackor och man har sprungit tre varv runt i affären på jakt efter nästa livsviktiga ingrediens till maten. Det kan nämnas att den där mellanmjölken inte hör dit egentligen utan hade smugit sig in med hjälp av konstiga östtyska spionpapper. Vi orkade inte riktigt käfta emot, eftersom vi inte vill ha KGB efter oss, så den fick sin del lebensraum som den gormade om. Räknar man bort kostnaden för den irrelevanta mjölken så hamnade väl räkningen på sisådär en veckobudget för mig. Men å andra sidan går det att leva i flera månader på ett sånt här äventyr.



Jag har hört att man inte ska dela på smält ost. Det låter som en väldigt dum regel. Än mår jag bra, och osten var god ändå. Den skulle ju dessutom användas till två mackor, så det var mer eller mindre ett måste. Okej!?



Bacon. Behöver jag säga mer? Jag antar att det inte behövs sägas mer, förutom att det har bara var en av två stekpannor fulla med den underbara härligheten, och att den här bilden är tagen innan den dränktes i öl.



Stor smörgås med majonnäs/smör-blandning, smält ost och kalkon. Ja kalkon. Jag tänker inte ta den här diskussionen med er, utan jag hänvisar till Fredrik Backmans blogg. Han tog den diskussionen och pratade om bikramyoga och relativ smalhet. Något sånt.



På kalkonen så lades rostbiff och från ingenstans dök potatissalladen upp och skrek åt mig att den ville vara med. Rostbiff utan potatissallad är ju hädelse, tillochmed för mig som tysk, och än mer så för min dalkarl till vän. Så potatissalladen åkte på. Utan att vi protesterade. Det var nog bara baconet därunder som hade något att säga, men eftersom jag inte pratar bacon så vet jag inte vad det skulle varit.



Sallad! Vi måste ju göra mackan nyttig också! Lite stark fin senap som får mig att tänka på julskinka på det, och sen lades det på rostad lök och ytterligare lite majonnäs. Det kan inte bli för mycket majonnäs har alltid varit en riktlinje jag stött, och så fortsätter det också! Och så förutom den smälta osten så lades även några såna där "la vache qui rit" på. Mest för att vi kan. Och det kan vi.



Jag beklagar att vi missade följande: men förutom denna härlighet så hade vi sen på salami, serranoskinka och prosciutto också. Allt för att göra varenda liten kvadratmillimeter av smaklökarna nöjda. Och Fredrik också. Så skulle det nämligen vara. Men jag glömde liksom att ta bild på det. Det kan ha varit jag som blev lite för upphets... öh... uppspelt för att kunna ta vettiga bilder när jag såg följande härligheter framför mig:



Ja. Det enda som fattas är en snabbstekning i öl/olja/smör/bacon/ost-fettet. Så att brödet också tar åt sig lite av smaken.



Efteråt kan det se ut ungefär såhär.



Och två minuter senare ungefär såhär.

Nu undrar jag mest, när är det kvällsmat?

Egentligen är det nog inte märkligt alls. Att vi mitt i mörkret samlas i stora folkskaror, äter oss lite tjockare än vi var förut. Att vi sjunger tillsammans och framförallt tänder en egentligen orimlig mängd ljus. Innan kristendomen kläckte idén att vi skulle fira födseln av deras största helgon – ja rentav Guds egen son, som kommit till jorden för att frälsa oss från det onda – och göra det mitt i vintern så fanns ju det såkallade midvinterblotet. Ett av asatrons viktigaste offertillfällen och också förknippat med en fest, mitt under vinterhalvåret. När det är som mörkast.

 

Att vi här i Norden dessutom har en ljusdrottning som i grunden har väldigt lite med oss här att göra är nog symboliskt det med. Talande för hur vi försöker att fly mörkret, om så bara en stund. Och jag tror att vi behöver det för att inte fastna i något slags tillstånd där mörket tar över en alldeles för stor del av sinnesnärvaron. Vi är ju ändå människor, och skulle inte solen ha skänkt oss värme hade det vi idag kallar liv med absolut säkerhet aldrig dykt upp. Det blir också extra tydligt den första dagen på våren när solen skiner på riktigt, och alla vandrar runt med ett omedvetet leende på läpparna.

 

Därför är det inte alls märkligt att vi firar jul. Och jag menar inte den delen av högtiden som innefattar den överdriva kommersialismen eller de stressade föräldrarna som måste stå flera timmar framför spisen för att kunna leverera ett julbord som håller en någorlunda okej klass. Heller inte den delen när man förväntas ha någon att vara med, och måste planera varje ögonblick av högtiden in i minsta detalj för att inte missa något av den.

 

Det jag syftar på är snarare ljuset. Det som är överallt, om det så handlar om skrikiga färger i köpcentrumet nere på stan, eller julgranen som lyser upp hela vardagsrummet. Eller kanske bara den snö som vi alla vill ha över julen för att det inte ska bli lika mörkt på natten, eller eftermiddagen, eller närhelst det nu är mörkt här när det är som mörkast. Det är ljusstakar i varje fönster, extrabelysning i staden. Det är granar med ljusslingor och levande ljus. Och fler levande ljus. Och ska man adventsmysa så är det en adventsstake som står på bordet. Med fler tända ljus ju närmare man kommer julen. Och crescendot över julen när alla barn går runt och tindrar som tomtebloss på grund av den speciella stämningen.

 

Jag tror att vi behöver julen mer än vi kanske inser. Att det ljuset fungerar som ett substitut för allt det som solen ger oss. Och det är nog inte bara ljuset utan även den vänlighet vi visar mot varandra som är så viktig. Lite för att upptäcka att vi dels alla är lika ensamma i mörkret. Men att vi på något finurligt sätt samtidigt är ensamma – tillsammans.