Fischer

Jag har tittat bio idag. Inte vilken film som helst utan mer "the Bio" man ska skulle sett / ska se i slutet av förra / början på detta år. Avatar. Naturligtvis, eftersom den återges i det formatet här i storstaden, så också i 3D. En teknik som bara förbättras för varje dag som går får jag känslan av. Det var inte länge sedan man satt där med sina rödgröna glasögon och förundrades över att det kunde finnas dimensioner på en platt bild. Idag är tekniken en smula mer avancerad och fungerar också en smula bättre. Om än långt ifrån fläckfritt.

Filmen var för övrigt den största klichén jag haft äran att springa på hittills. Men jag är svag för såna där klichéer. Det är något visst med dem som gör mig alldeles knäsvag. Om jag ska ta mitt förnuft till fånga så kan jag medge att det inte var en av de bästa filmerna jag sett. Men likväl är den en av de bästa bioupplevelserna jag varit med om. Och den tredje dimensionen gjorde nog sitt ibland också. Gav filmen ett djup den inte hade annars (fniss).

Det var dock värt pengarna, utan tvekan. Tack för en trevlig kväll ni som var med!

And at the end of the day I'm just a bad case of the "losing-what-you-never-even-really-had"-fear. No more. No less.

Det märks inte att det är söndag idag. Jag borde vara bakfull eller omotiverad eller helt enkelt bara slö. Jag är dock inget av dem skulle jag påstå. Utan jag är mest glad. Vet inte riktigt varför, men varför hänga upp sig på det? Att vara glad för ingenting är ju alldeles makalöst bra. En bra söndag med andra ord.

Den började lite för tidigt med tanke på när jag somnade, men det gick ändå förhållandevis lätt att släpa sig upp ur sängen. Så efter ett uppvaknande modell bättre i form av en dusch så cyklades det ner på Göteborgs. Brunch. Gott. Så nu är jag mätt fortfarande. Känner dock ett litet sug efter chips, så jag ska en sväng förbi ICA:t på hörnet och handla lite smått och gott. Dels för att det behövs till frukosten imorgon, dels för att det skulle vara väldigt gott med chips men också för faktumet att jag känner att jag förtjänat det. Vet inte riktigt hur, men så är det!

Nu ska tvätten, som förhoppningsvis är torr, hämtas ur torktumlaren något hus bort. Sen blir det handla.

Idag är en bra dag.

Maybe I'm amazed of the way I really need you.

Non, pas du tout.

Hade en skräckfilmsupplevelse idag på diagnostiska provet. Ni vet de där scenerna från filmer när snorungar som inte gjort sin läxa sitter med provet framför sig, tittar ledset och man ser hur massor med siffror snurrar runt deras huvuden? (Av någon konstig anledning gäller detta 9 av 10 gånger matematik.) Idag var det dock franska ord som snurrade i en helt annan del av världen. Nämligen runt mitt huvud.

J'ai tout oublié.

Den här terminen blir jobbig, men jag ska göra mitt bästa. Känns lite som att jag försöker att överkompensera för detta missöde med att plugga hela dagen, dessutom har jag tagit mig tiden att se en fransk film också. Jag undrar bara hur länge denna iver att lära mig språket kommer hålla i sig. Vi kan hur som helst kalla det en slags wake-up call. För vaknade ur dvalan gjorde jag. Är nog så nära klarvaken man kommer just nu. Och imorgon har vi grammatisk terminologi. Som om vi inte har gått igenom det tusen gånger förra terminen redan? Intressant.

Känns lite som introt till Brothers in Arms i mitt huvud just nu. Lite som Skottland på hösten, strax efter att gräset tappat sin gröna färg och dimman som legat nere i dalgångarna i flera veckor redan känns mer påtaglig än någonsin förut. Försöker att tänka klart, eller för den delen se klart också, utan större framgång. Dimman ligger mellan tanken på att göra något och själva utförandet. Avtrubbad skulle man kanske kunna förklara det som.

En dimmig natt, där jag faktiskt lyckades med vad jag hade för avsikt att göra, med andra ord dricka tills jag stupar, senare så känner jag att alkohol ibland kan vara ruskigt överskattat. Stundtals när man känner efterdyningarna av magknipet som uppenbarade sig för två timmar sedan känns det också läskigt onödigt. Varför i hela fridens namn skulle vi hinka i oss så mycket för? Nåväl. Jag lever.

Ikväll besöks lantisbiografen till förmån för svensk gangsteraction när den är som.. eh.. snabbast. Ifall filmen sedermera är bra? Det låter jag framtiden få ha sin gång på. Imorgon - Uppsala igen. I övermorgon - början på minst ett års franskastudier.

Det är lördag. Eftermiddag - på rask väg mot kväll. Ikväll är det party. Ikväll är det fest. Oj. Ja, så är det. Och imorgon ska jag inte må bra. Då har jag misslyckats. Imorgon ska jag vara seg utan dess like. Hur det går med det lär ni läsa här. Just nu är jag mest trött, men det beror på min dygnsrytm. Gick och lade mig klockan fem imorse, utan att egentligen vara trött. Sov väl gott ändå, men det gör jag nästan alltid när jag bestämmer mig för att sova. Nästan alltid.

Imorgon är det söndag. Vilket antagligen betyder åka hem till Uppsala. Det blev så. Ska bli skönt att komma tillbaka till en stad med alla där. Även om de för tillfället är en upplevelse rikare än mig. Det ska jag nog ta igen ändå! Så småningom. Skrattar bäst den som skrattar sist.. eller nåt. Låter som att det ordspråket verkligen inte var passande, då jag alltid skrattar mest av alla. Och således kanske sist ändå? Äh, nu svamlar jag bara.

Nu, förfest och mat hos Jeppe. Sen.. vitrysk dimma. Knäck den!

Klockan är fyra igen. Min dygnsrytm är så förstörd att jag snart tror att den är bortom all räddning. På tisdag börjar allvaret igen. Visserligen först klockan tio, men då gäller det att vara vaken också. Det ska nog fixa sig, men partyt på lördag (öh, grattis jeppe i förskott) kommer ju rubba dygnet lite till. Och en natts omställning känns också i minsta laget. Nåja, det fixar sig säkert galant det där. Måste bara sluta ha dessa MSN-konversationer i timmar under natten. Problemet är bara att jag inte vill sluta med dem. Helst aldrig, någonsin.

Weisst Du wie die Dichter schreiben,
hast du je einen gesehen?
Dichter schreiben einsam.
Weisst Du wie die Maler malen,
hast du je einen gesehen?
Maler malen einsam.
Weisst du wie die Engel fliegen,
hast du je einen gesehen?
Engel fliegen einsam.

En våg av absolut ingenting kommer svepandes över ens sinne, och för ett par sekunder så känns livet totalt meningslöst. Ett par sekunders tomhet inombords, och det där man precis levde för några sekunder tidigare har aldrig existerat. Vågen sveper förbi och efteråt kommer allt tillbaka. Man hänger där, håller i sig med en hand och försöker förtvivlat att få ett ordentligt grepp igen. Jag hatade alltid redskapsgymnastiken i skolan, är detta straffet? Meningen med livet och alla intryck är tillbaka igen, men de där tre sekundernas tomhet har vänt på hela känslospektrat. Vad som tidigare var en väldigt bra kväll känns just nu mest som något jobbigt.

Det är intressant hur en enda tanke kan stjälpa ett helt lass med positiva intryck. Hur, om man nu ska prata om klyschor, en liten tuva kan stjälpa stort lass... om och om igen. Alla de där sakerna som behövs för att göra en dag bra kan vara förgäves ifall något litet går fel. Det fungerar naturligtvis även åt andra hållet, en liten positiv glimpse kan göra så att även den tråkigaste dagen får en guldigt glittrande finish.

Är tillbaka i mälarstaden igen och försöker på något vänster att låta bli att boka upp mig själv med en massa att göra. Inga fasta tidpunkter, inget plugg, inga krav. En sista total avslappning inför en termin franska som ska bli hiskeligt rolig och en flytt till en kanonlägenhet. Det jag inte riktigt räknade med är att denna iver att inte boka upp sin vardag resulterar i en hel del dötid. Tristess rent ut sagt. Jag kan väl inte ha tråkigt? Nej, egentligen inte, för när jag har tråkigt så brukar jag nästan alltid hitta på något att göra. Men ibland, och jag varnar för en viss igenkänning i den känslan, så är man för trött för att göra något fast man är så rastlös att man håller på att explodera.

Och sen så var det ju det där med att drömma. För drömma måste man. Ta ifrån en människa hennes drömmar och hon kommer tyna bort i uppgivenhet. För våra liv är inga actionfilmer. Liven är inte fyllda med scen efter scen av händelser som är spännande, intressanta eller för den delen ens för handlingen framåt. Det är en himla massa tid som går åt till att inte göra något alls. Mitt i den där dötiden så är drömmarna som viktigast. Drömmen om något bättre. Ifall något bättre sen existerar är ganska oviktigt. Lite som med gräset och den andra sidan, ni vet.

I wish the world was alive like you
I wish the wind would blow me through
Another opportunity to approach you
Another telepathic rendez-vouz

Vissa dagar har världen en förmåga att snurra snabbare än man riktigt hinner med. Man stannar liksom upp och ser hur världen fortsätter snurra ett ögonblick, och när man väl hoppar på tåget igen så står man inte riktigt där man stod tidigare. Igår var en sån dag. Vaknade, tänkte att dagen skulle bli jobbig som det var, men det räckte tydligen inte där.

Finns det egentligen något som är värre än att veta att man i grunden bara har sig själv att skylla, och när folk ihärdigt påpekar det gång efter annan? Jag tvivlar. Satt på kanten av vansinne ett antal gånger efter att jag läst ett par rader text som förvandlade min dag från bara jobbig till värdelös. Ingen resa till Irland. Mitt fel. Inget pass. Hur dum får man bli? Ungefär samtidigt så transformerades dagen till någon hybrid. Jag satt kvar i Köping en timma efter att vi hade tänkt oss åka mot Uppsala och visste att jag hade resan framför mig. Något som tog tid. Mobiltelefonen vibrerade och skrek ut sitt kall på uppmärksamhet. Ett SMS med en text som vidareutvecklades till en glädjestorm.

Lägenhet fixad. Vad hände där? Tur att något bra kan blanda sig in i dagen också. Flytt i början av februari. Lägre hyra, större utrymme, fräschare kök och badrum och riktigt bra rumskamrater. Bingo! Så jag satt där med ilskan över irlandresan, ångesten över tentan nästkommande dag, glädjen över lägenheten och dessutom med en mor som tjatade på mig huruvida den eller den tröjan skulle tas med till Uppsala eller inte.

KAOS!

Lite hyperventilerande senare hade jag lugnat ner mig tillräckligt för att packa sakerna och åka till Uppsala. Plugget togs tag i med en gång, och efter det så, ptja, försvann timmarna på ett sånt sätt som de haft en förmåga att göra de senaste veckorna. Ett alldeles utmärkt sätt, om du frågar mig. Och vips så insåg jag att det där med sömn nog fick anses vara väldigt överskattat ännu en natt. I förmån för att komma i tid till tentan.

-----

Nästa morgon, efter att ha zombie-vandrat genom korridoren på jakt efter något som kunde bringa liv i mig. Alltså; en dusch. Satt vid frukostbordet och insåg att cykeln hade stått ute över hela vintern. Detta var inget bra omen. För vad händer när det är 25 minusgrader, det snöar och ett cykellås står öppet? Jag vill inte grusa era fantasier, men det räcker med att säga att en hel sån där burk defroster senare gick inte ens nyckeln in i låset än. Mission impossible.

Ett megajättebautastort tack till Oscar som slet som ett djur för att få mig till tentan i tid. På en cykel utan växlar, eller rättare sagt, med en väldigt seg växel.

Tentan gick väl helt okej. Borde bli ett G!

And that.. that's all for me folk. Imorgon bär det av hemåt igen. Har inget vettigt att göra här i Uppsala ändå när nästan alla andra som räknas är på Irland. Så ytterligare en vecka i Mälardalens centrum (...nåja). Akta er för en aningens berusad fisk nästa helg. En viss Pep fyller nämligen två decennier. Det ska, måste, kommer att firas. Ordentligt!

Fick nämligen ett mail från Karine, och ett från min framtida fransklärarinna alldeles precis. Och det verkar som att det har fixat sig med kursen i vår! Känns oerhört bra att veta att det har fixat sig. Nu kan jag andas ut och njuta av de sista dagarnas plugg, och sen tentan. Och efter det Irland. YAY! Undra bara hur det blir med resan till flygplatsen? Nåja, på något sätt fixar vi det säkert. Som jag alltid säger

Sova tidigt är något som jag blivit väldigt dålig på inser jag nu. Sådär fruktansvärt jättedålig. Har inte somnat innan klockan fyra på väldigt länge, och ikväll blir väl, efter den sedda skräckfilmen, inget undantag. Eller jo, innan fyra kanske, men inte mycket tidigare. Usch, jag som aldrig har haft problem med att sova tidigare.

Pluggat har jag gjort, även om det inte har varit varken så mycket eller så intensivt som jag hoppades. Tur att det är några dagar kvar innan tentan ska skrivas. Jag ska göra mitt bästa. Och det kommer nog gå vägen, det hoppas jag. Problemet med nästa termins studier har förhoppningsvis löst sig, och det känns faktiskt ganska skönt att det är så, då jag gick och oroade mig hela tiden. Så nu hoppas vi på ett happy ending, eller något i den stilen.

Jag tittade på Paranormal Activity ikväll, och den var faktiskt inte alls sådär jätteläskig som jag trodde, eller.. alltså. Nog var den skrämmande och creepy, men samtidigt så var det ingen sån där film som gör att man känner sig rädd i flera dagar efteråt. Jag kommer nog antagligen att sova gott inatt, trots att jag egentligen är känslig för just sånt. Sova ja, det kanske man skulle prova på.

Önskar det fanns nåt jag kunde göra eller säga.
Vill inte se dig ledsen, än mindre sådär förtvivlad.
Blir lite ledsen fisk av det faktiskt.
Hur fånigt det än låter.

Det hjälper sällan att bli bitter över vad man råkat ut för. Än mindre hjälper det för piggheten att ligga sömnlös klockan sex på natten. Och än förkastligare blir det när man inser att det är sport som driver en till sådant här vansinne. Men, som man på engelska hade sagt, bear with me:

Vi pratar ingen plojsport som typ innebandy med sisådär trettiofem aktiva spelare. Okej, förlåt, de är säkert fler ändå, och eftersom sporten är stor i Sverige så kommer jag säkert dra på mig cirka alla innebandyspelare i världen plus deras familj... och låtsaskusiner. Resten av världen, exklusive möjligtvis Finland och Schweiz, hade dock köpt argumentet rakt av. Vi pratar inte en bedömningssport likt konståkning där domarprestationen är godtycklig och man bedömer saker liksom stil och utstrålning. Där domare sedan tidigare varit korrupta och gett medaljer till de tjejer med störst bröst... eller möjligtvis till de som sög kuk bäst. Okej, kanske lite under bältet, men jag blir fan förbannad.

Ishockey är en av Sveriges största sporter. En av Finlands, Rysslands, Tjeckiens, USA:s och numera också Schweiz största sporter. Den är inte störst i världen, och u-länderna som idag knappast kan skryta med ens rinnande vatten skulle antagligen inte ens drömma om att ha konstfrusen is, och snubbar i 15 kg ludd runt kroppen, som skjuter runt en gummibit på ett par stålskenor. Det låter långt bort ur deras perspektiv, men hockeyn här är folklig. Den är en del av den svenska folksjälen, liksom även i de andra nämnda länderna. Och detta sedan en lång tid tillbaka. I Kanada är den dock lite mer än så. Ifall man tänker Kanada som land, vad tänker man då? Jo, ishockey. Det är deras identitet, och de tycker verkligen om att visa det.

Mycket ofta är denna uppmärksamhet också något väldigt positivt. Det är en tuff sport, som är underbar att titta på. Den är snabb, tät, hård, teknisk och kräver i stort sätt alla färdigheter en människa kan ha. Framförallt är den dock en väldigt bra TV-sport. Kanada är ishockeytokiga på så många sätt som Sverige inte är det, och då finns det ändå få ögonblick som Sverige är så helylle svensson och eniga som när Sverige spelar landslagsishockey. När segern är ett faktum, så är det en glädjeinjektion i vardagen för så många. Således betyder ju denna sport en himla massa. Nästan skrämmande mycket. Men jag tror inte att vi inser vad den betyder för Kanada. Speciellt när de vinner. Vilket de ofta gör.

Det är, som jag tidigare nämnt, en väldigt stor, och idag väldigt välbetald vintersport. Man har flera gånger reformerat domarsystemet till något nyskapande. Försökt att ge de svartvitrandiga där på isen en så bra chans som möjligt att kunna se allt. Hela tiden. Målkameror, fyrdomarsystem, klarare regler, mindre godtycklighet, hårdare tester för att kunna kvala in som domare. Ändå faller det platt varenda gång. Jag vet inte ifall det är för att jag, för en gångs skull, är så gul och blå att jag antagligen hade kunnat göra en svensk klassiker av bara farten eller ifall detta verkligen är sanningen. Ikväll var inget undantag från att alla står lika inför lagen, men vissa står där som lik, i kistan.

Jag stör mig inte på enstaka misstag från domare. Så långt vill jag inte sträcka det. För fela, det kan vi alla göra. Men, handen på hjärtat - även ni som inte håller på Sverige varje dag i livet; sedan när blir Kanada likadant behandlade som andra lag i en ishockeyrink. Sedan när ger man inte favoriterna Ryssland en fördel i Ryssland, och sen när har inte transatlantiska lag överhuvudtaget en fördel på liten rink... over there?

Jag skulle kunna tjata om enstaka situationer, om utvisningar som skulle bli straffar. Om hakningar som friades eller, för att ta fokus från själva rinken, om situationen som spelarna från andra lag än Kanada eller USA möts av i sina omklädningsrum. Eller borde jag kalla dem stenåldersgrottor? Saker blir nedmonterade, bänkar blir bortplockade, kylar utburna och de måste naturligtvis byta om så långt ifrån isen att de under en periodvila på 15 minuter kanske hinner säga tre ord. Fair Play? Snarare en fair pay från våra amerikanska vänner. När orättvisorna börjar redan där, och i saker som att de inte har samma privilegier som andra lag vad gäller uppvärmningar och träningar, då blir plötsligt orättvisorna inom domarkåren inget som verkar orimligt.

Ikväll hade Sverige kunnat vinna. De gjorde inte det, utan USA tog segern, och ser i ärlighetens namn väldigt starka ut. Dessutom spelar de transatlantiskt. De går på mål. Men ikväll hade de medvind. De hade, och det smärtar som finne att behöva säga något sånt, domarna på sin sida. Inte på grund av ett misstag, utan baserat på en bedömning sett över en hel match. USA fick tre utvisningar. Två gånger var domarkåren enligt regler tvingad att ta ut spelarna. Ingen godtycklighet där. Och tredje gången skulle det inte varit utvisning - utan straff. Sverige fick ett matchstraff för en händelse som under Kanadas tidigare match under turneringen hade en exakt like. Kanadensaren fick inte ens två minuter.

Nej, ibland känns det bara så genuint tråkigt att vara sportfåne. Att sitta uppe halva natten, eller nej, jag tar tillbaka det där. Att sitta uppe hela natten, och se ett Sverige, som kanske inte gör sin bästa match, men som krigar riktigt jävla bra i motvind. Och förlorar. En natt bortslängd, trots att matchen var jättespännande. Men samtidigt lite av det redan brustna förtroendet för ishockeyn som det fenomen det trots allt kan vara slängt i en sån där soptunna i omklädningsrummet som någon i det ärofulla Team Canada säkert hade plockat bort ifall jag hade fått chansen att byta om där någon gång.

Nej, jag blir så jävla arg ibland. Usch.

McDonaldspåsarna står kvar i rummet, liksom den tomma colaflaskan och ett par odiskade glas. NHL-turnering igår, för första gången sen flytten till Uppsala. Kändes sjukt roligt, och även fast jag bara kom trea så är intrycken från turneringen positiva. Idag.. plugg igen! Eller i alla fall tills nyss när Jeppe dök över och slängde igång PS3an.

Idag är en lite speciell dag. Inte riktigt i någon positiv bemärkelse dock, även om den hade föredragits väldigt mycket. På dagen två år sedan mormor gick bort. Ruhe in Frieden!

Och där kom nästa krågel. Studera.nu har inte fått in mitt godkännande på anmälan som jag vet att jag skickade in ganska direkt efter att jag fick mailet. Ska vi tro på att det fixar sig? Annars väntar en väldigt, annorlunda, termin utan studier? Hm. Intressant det där.

Språkets olika lekter betas av i en förtrollande hastighet. Vi går från dialekter som är klart geografiskt inspirerade till sociolekter där pengar, som alltid, styr hur och varför. Det betas av sexolekter och slås fast att kvinnan pratar mer skriftspråkligt än mannen, men skriver mer talspråkligt. Vardagsgissel för en språkstudent som mig. Hur i hela fridens namn? Kronolekter, slang, och söderkisar som för länge sedan dött reciteras med stor fascination. Tänk att man kunde kalla snygga tjejer för uttrar för sisådär hundra år sedan, söder om Mälarens utlopp i Östersjön.

Ja, man måste motivera sig själv för att kunna göra några större mirakel av dessa ganska fattiga stycken text som av Einarsson häftats ihop till en bok. Ingen fröjd för ögat, och även fast, som ni kanske märkte av föregående stycke, det kvarstår några poänger som faktiskt är värda att tala om så känns det krystat. Och framförallt tråkigt. Att plugga har sällan krävt mer energi. När David Gray i bakgrunden dessutom talar om sjukhusmat så känns livet med ens en gnutta trivialt. En vecka kvar till tentan som nästintill ingen av oss har anmält sig till, och jag är inte taggad alls.

Men jag tänker inte glömma mitt löfte. Jag är inte den som är den, och synnerligen inte just i detta avseende. Nu: Idiolekter. Huruvida det är möjligt att skriva ett stycke text om envars individuella språkanvädning återstår att se, men jag ställer mig kritisk till att stycket blir fullt att saklig information.

Nästa ämne att betas av: Attityder. Förhoppningsvis med en öppensinnig sådan från mitt hål. Kan ju vara en fördel.