Fischer

Egentligen. Vem är det som lägger ner sin själ på att plita ner tecken på ett papper idag? I en värld där små finurliga statusrader betyder allt, och en lång och välskriven text ratas redan innan någon gett den en ärlig chans. Varför läsa ett långt stycke text ifall ett par ord, till synes, kan förmedla samma känsla? Kort och koncist är det nya svart. Men såklart finns det undantag, undantag där folk plötsligt går ifrån sin Instagram- och Twitterhysteri och tar sig tiden att läsa. I vår så stressade vardag. Det är stort att de långa texterna fortfarande kan hitta sin publik sådär. Det verkar dock vara mer och mer sällan.

Alltså måste man, i egenskap av skribent, sticka ut lite. Vem som helst kan vräka ur sig en text på tvåtusen tecken om sig själv, men jag tror att bara ett fåtal lyckas skriva den så intressant att den faktiskt blir rolig att läsa. Är det värt att ens försöka vara en av dem, eller ska man föralltid sålla sig till mängden av dem som skriver sitt liv på 140 tecken, med önskan att på den vägen hitta sin läsekrets. För alla vill vi ju vara intressanta, populära och omtyckta. Eller lästa, i detta fall.

Det är nog inte så vanligt att leka med ord längre, inte på det sättet som jag gärna gör. Eller gjorde, kanske jag borde säga. När man måste producera text på professionell basis så tappar det lite av charmen. Ibland önskar jag att jag fortfarande var 19, ovetande, naiv och jäkligt lost. På den tiden när jag inte ratade varje rim redan innan idén satt sig. När inte varje sångtext kändes som ett plagiat och varje texts mening kunde vinklas till något jag inte redan skrivit om hundra gånger. Och texternas minsta gemensamma nämnare var ångest för att aldrig växa upp, eller för att göra det alldeles för snabbt. När jag sitter här, fem år senare, och inser att jag hamnade precis mittemellan de två farhågorna och egentligen inte har så mycket att klaga på i livet, så inser jag nog på riktigt det jag alltid egentligen vetat.

Hur enkelt det är att skriva en text när man inte måste men vill. Och hur svårt det är att skriva en text när man måste och vill. Och hur omöjligt det är när man måste men inte vill. Och kanske framför allt annat; hur lite det finns att skriva om när man är nöjd. Då är allt så enkelt. Inget att gnälla på, inget att påpeka, och inga brandtal inför döva öron om hur man ska förändras. Och plötsligt är allt att skriva om borta. Det blir på en gång så mycket enklare att förkorta sitt liv till ett miniformat.

”Livet är gött, ölen är kall, himlen är blå – dina ögon likaså, du har fått mig på fall, med leendet så sött”

Lycka är så enkel att korta ner. Smärta är mycket svårare. Det är något med den som kräver sin egen plats. Sina oväsentligt deprimerade bryderier. De måste finnas där, tomrummen mellan orden, punkterna och de oändligt långa formuleringarna som nöts om och om igen i huvudet. Och sånt går ju att skriva om så att folk bryr sig. Men inte på 140 tecken. Hur gör man dock när man är varken eller på den skalan. Det blir svårt att sammanfatta och få det relevant när ens 140 tecken snarare ser ut som:

”Kaffe. Frukost. Träning. Solskenspromenad. Blåsigt. Lunch. Stopp i kön på ICA. Frustration. Leksandsseger. Lycka. Röst på semester. Nöjdhet.”

Sällan har ett ointressant liv känts så… ointressant.

Cornelis Vreeswijk, Zlatan Ibrahimovic och Björn Ranelid. Vad har de gemensamt? Förutom att ingen av dem talade svenska som modersmål (Ranelid har mig veterligen alltid haft dessa märkliga r), alla tre har huserat i Skåne, och de på något finurligt sätt har ett sätt att uttrycka sig på svenska som avviker från normen så finns det faktiskt en till sak. De är inetsade i svenska folksjälen. Oavsett vi vill det eller inte.

Det finns inte mycket som är mer mellanmjölk än Zlatan i svenska fotbollslandslaget. Och då tar jag inte ens ställning för hans prestationer på plan. Han ska finnas där, och därmed bastu. Han är kontroversiell, han är ärlig, och helt omöjlig att intervjua. Och så har han skrivit en bok. Eller åtminstone dikterat en del av en sådan. Alla vet vem han är, oavsett om de bryr sig om läderbollar eller inte, och så fort han gör mål i klubblag som rapporteras det i kvällstidningar i spaltmeter om honom och hans överlägsenhet. Han är svensk vår Zlatan. Och därför är han också del av startelvan, han är svensk fotboll. Och våga inte säga något annat. Därpå kommer hans svåra uppväxt som han skrivit om i sin bok.

Björn Ranelid då? Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om fejder med Jan Guillou som tydligen inte står ut med ens tanken på den litterate skåningen med de bevingade orden om kärlek. Och så uttrycker han sig som människor bara skulle göra påverkade av droger. Lite som en Di Leva, fast mer välklädd, mer systematiskt mobbad, och med fler synonymer för könsdelar. Och sen det här spektaklet med Melodifestival och hans hyllning till kvinnan och kärleken. Man måste ge honom credit för det.  När han blir mobbad och vänder det till ett mediadrev som sedan stöttar honom så kan man inte bli annat är fascinerad. Det var inte tal om musik, men på något sätt fick han ju människor att rösta. Jag antar att hans uppväxt inte alltid varit lätt, hans vuxna liv är ju sannerligen inte det alltid.

Cornelis Vreeswijk. Den flygande holländaren. Utlänningen som lärde sig svenska bättre än de flesta svenskar och dessutom kunde trolla ihop orden i en ordning som gjorde dem betydelsefulla, vackra, ja nästan magiska. Samtidigt idioten som söp och drogade ner sig, svinade runt och betedde sig som en paranoid skitstövel mot sina nära och kära. Och alla dessa fängelsevisiter. Sverige var nog aldrig riktigt redo för Vreeswijk, men var han redo för livet? Att bli avgudad efter sin död är något som många fått avnjuta, men för få är det så talande som för Vreeswijk. Lägereldssång och gitarrspel på sommaren kommer för alltid vara förknippad med Cornelis, och Cornelis kommer alltid vara Sverige. Fast han aldrig var svensk medborgare. Ändå lyckades han fånga svenska folksjälen bättre än någon annan. Detta efter en svår uppväxt.

Alla tre är personer som är av stor vikt för hur vi identifierar oss. Det är de som går emot strömmen. Laxar som färdas nedströms på sommaren. Trotsar kung och jantelag och är sig själva och blir kontrasten. Allt det där vi förmodligen aldrig lär bli, men inom oss känner att vi ändå skulle vilja vara. För de lyckas med den svåra konsten att förändra. Deras liv har betydelse, även i det stora hela. För de understryker det svenskaste vi har. Nämligen våra tankar om oss själva.

Utan dem skulle Sverige nog vara världens mest slätstrukna land istället för det vi är idag. Trots jantelag och lagkänsla finns det fortfarande ikoner bland oss. Och ibland är det ju avstickandet från normen som säger som mest om den.