Fischer

Visst är det fantastiskt när man tror sig veta saker alldeles säkert. Såna där saker man känner sig trygg i, som var fasta, som inte kunde vara annat än sanna. Det är synd att såna saker nästan aldrig existerar. Och det river upp bra mer än bara ytan när de plötsligt känns som en enda stor gråzon. Visst blir det ännu jobbigare när denna gråzon inte bara spänner över några veckor, utan tillochmed flera år? Det är mycket osäkerhet på en gång. Lite för mycket för mig.

Det gör nog ondare än jag trodde. Även om det i grunden egentligen inte ändrade någonting. Nu fick jag det i alla fall bekräftat. Det som jag kanske aldrig riktigt vågade erkänna för mig själv. Ingen stämpel är också en stämpel. En stämpel jag känner till lite för väl.

Förr eller senare när man trampar runt på den här planeten, helt oavsett vilket löpsteg man besitter tror jag, så kommer man någon gång att börja fundera på uttrycket 'rättvisa'. Hos mig ett återkommande diskussionsämne i alla fall. Vad, i motgångsväg, förtjänar man att gå till mötes? Varför händer alla dåliga saker på en gång? Varför är vissa mer drabbade av olycka än andra?

Jag har inga svar. Och det är väl inte ens meningen att det ska finnas något enkelt svar. För diskussionen blir så mycket vidare när man försöker komma fram till vem det är som bestämmer vad som händer en. Om det nu finns någon sån. Vad tror jag? Det är nog olika från dag till dag. Men jag står nog vanligtvis närmast konceptet om att skapa sin egen lycka. Bra gärningar ger bra konsekvenser. Karma om man så vill det. Det betyder inte att jag sväljer hela konceptet rakt av förstås. För det finns människor som aldrig ges en ordentlig chans att skapa sin egen lycka, helt utan att de har haft möjlighet att påverka det.

Det är såklart inte rättvist. Drömmen borde väl vara att alla har samma möjlighet att skapa sin egna lycka. Och det inte bara för socialister, nä. Varför har vissa människor mer otur än andra? Säger ju inte att jag är omringad av olycka själv precis, men saker har en stark tendens att inte riktigt gå som jag vill. En så stark tendens att andra tillochmed har börjat lägga märke till det. Eller som Oscar (fortfarande inte den samma i filmen som han som skickat in brevet) uttryckte det:

"Jag skulle vilja se den dag eller vecka när allt går som du vill... *tystnad* Eller, jag är ju realist: Det kommer aldrig att inträffa."

Kände ett visst mått av självbekräftelse när jag hörde det.

Det krävs kraft för att skapa energi.

Öh, va? Jo. Precis så. Jag har precis tagit mig ur ett stort svart hål. Inte bokstavligt talat, då det svarta hålet, ifall det hade varit på riktigt, antagligen hade tagit sönder mig i mina beståndsdelar. Och vad antimaterian hade gjort med mig vill jag inte ens veta. Det handlade istället om ett lite mer imaginärt sådant. Ett nedbrytande av ork, vilja och tankeförmåga som kulminerar i någon slags apati. Ingen ork till något alls. Ingen vilja att göra något åt det. Och samma nedmalande tankar om och om igen. Låter muntert, inte sant?

Det blir lätt så ifall man inte tillåter sig själv vila. Nu pratar vi inte om fysisk vila, för den hade jag mer än gott om. Snarare det där psyket som aldrig riktigt verkade vilja slappna av på riktigt. Jag tillät mig inte slappna av på riktigt. Alltid något som inte var som det skulle. Stundtals var jag riktigt nöjd med tillvaron, men det höll som vanligt bara i sig i korta stunder. Sedan kom nästa bakslag. Lite som om man inte får bli för nöjd. Men dåliga saker har dessutom en förmåga att klumpa ihop sig till en enda stor klump.

Den är nog mörkgrå, den klumpen. Lite sådär tråkigt mörkgrå så att den suger upp allt ljus och alla färger runtomkring. Och blir den alldeles för stor, så blir man såsom jag var. Socialt sett dödförklarad. Pluggmässigt inte långt ifrån. Men det går att ta sig ur svarta hål också. Jag rekommenderar spansk öl, tapas och ett 20-gradigt Granada som ett startskott. För ur sånt skapas energi. Omväxling, förnyelse, bra upplevelser, positiva tankar och momentum.

Idag känner jag mig rastlös för första gången på flera månader. Det är lite ovant, men ack så trevligt. Liksom förmågan att äta mat, som nästan helt försvann där ett tag, och nu är tillbaka. Jag blir hungrig igen. Jag har energi.

And now for something completely different:

Löpsteg är ganska fascinerande. Om man bortser från det uppenbara faktumet att mitt löpsteg tydligen felbelastar mina fötter så att jag trampar snett så fort jag ger mig ut på löprundor, eller helt enkelt försöker skynda mig någonstans såklart. För det är inte fascinerande. Jag tror dock att ett löpsteg, och kroppens rörelser i kombination med detta, kan säga väldigt mycket om en person. Tanken slog mig efter en hysterisk upplevelse under en inte alls lika hysterisk sejour i tvättstugan.

Jag och Oscar (Oscar i historien är inte den som skickat in brevet, kom ihåg det!) går ut och ser en kille, iklädd en kavaj i modell tajtare, springa ut för en port, vika av åt vänster och sen löpa iväg. Vi gick där med vår tvätt och såg honom avlägsna sig. Och jag kunde inte göra annat än att skratta. Hela hans hållning skrek fjolla. Händerna gick inte, som man kan förvänta sig, längs sidan på kroppen för att skapa rörelse med överkroppen med. Utan de viftade runt lite sådär som man brukar göra när man ska härma en homosexuell individ.

Jag har sällan svårt att hålla mig för skratt. Men då detta var det fånigaste jag sett på bra länge så gick det bara inte. Jag började skratta. Och han hörde det nog. För han var inte långt ifrån oss när jag började skratta. Och jag fick dåligt samvete och allt det där, men det såg ju bara för taskigt ut.

Undra vad folk tänker när de ser mig springa?

Hur förklarar man en bloggtorka? Det kan ju knappast vara avsaknad av ord, då orden är lika många som vanligt. Ordboken innehåller kanske tillochmed fler ord än innan torkan började. Orden kanske helt enkelt är någon annanstans. Lite som en torka fungerar, kan jag tänka mig. Vattnet försvinner inte bara. Det relokaliseras. Var mina ord befinner sig är jag dock inte lika säker på. Annorstädes. De vill i alla fall inte forma sig på den här datorn. Speciellt inte i den takt som de en gång nästan flydde ur mig och ut på Internet. De där orden som alltid varit min vän. Som jag kunnat forma lite som jag ville. Som kändes som mina.

Ni förstår inte vilken lättnad det är att få formulera sig på ett språk man faktiskt kan. Vilket frihet det medför att kunna uttrycka precis det man vill, när man vill det. Att ha tillräcklig insikt i sitt skrivande för att kunna skilja nyanser från andra och göra så med flit. Inte bara slänga ur sig grova uppskattningar av ens åsikter utan kunna framföra dem rakt, ärligt och utan förbehåll. Att plugga ett annat språk öppnar ögonen på många sätt som man inte tänkte sig. Lingvistisk klaustrofobi är ett måste i början. Lite som panic room fast på ett språkligt plan. Konstant nya utmaningar à la Saw, för att inte tappa ansiktet. Som att lära sig gå än en gång, fast nu sett från helt andra ögon. Med helt andra krav.

Jag skulle vilja jämföra språkkunskaper med färdigheten att teckna. För det är en konst att såväl tala som skriva ett språk. Speciellt när man kommer till de mer avancerade nivåerna. Vem som helst kan teckna en grov skiss av ett träd. Några lodräta streck, kanske en mark som är någotsånär jämn och kronan med cirkulära drag som symboliserar löv. De flesta kan också beställa en öl på spanska, inte sant? Una cerveza, por favor. Orden är de rätta när man säger det, uttalet kanske inte är perfekt, men det är fullt förståeligt för en spanjor.

Det är när man börjar peta i detaljerna som det blir ett hantverk. Jag vet hur ett löv ser ut. Jag vet tillochmed precis hur ett löv ser ut. Men jag kan inte rita det och framge samma känsla som ett riktigt löv gör. Jag kan inte skugga rätt detaljer för att få det att se verkligt ut. Det krävs träning.

Jag vet hur en öl ser ut, och jag vet hur den smakar. Jag vet tillochmed hur en spansk öl ser ut och smakar, och jag vet att man i större delen av Spanien dessutom läspar när man säger ordet för öl. Thair-veh-tha, med engelsk systembolagsuttalshjälp (tack Internet). Jag kan säga det någorlunda korrekt. Men kan jag låta som en spanjor? Föga troligt. Det är ett hantverk, det krävs träning.

Förstår ni vart jag vill komma? Det gör jag nog inte själv, men det var värt att ta upp. Sådär i brist på ord.