Fischer

Imorgon ska jag titta på U2. Den ni! Ikväll ska jag inte det, däremot måste jag sova tidigt. Låter som en lätt uppgift, men blir nog med säkerhet inte det. Somnade nämligen klockan fyra igår, och vaknade på tok för sent. Varför ska man alltid, alltid, alltid vända på dygnet så fort man blir ledig ett par dagar? Det är inte logiskt någonstans. Det var alldlees för länge sedan jag njöt av en tidig morgon. Alldeles för länge sedan jag överhuvud, helt utan anledning, steg upp innan lunch. Det borde inte vara så, då morgonen egentligen är min favorittid på dygnet. Tiden när jorden vaknar till liv efter en lång, mörk och inte sällan kall natt. Men den sover jag tydligen bort.

Nåväl, ikväll är jag rastlös som få. Jag vill göra något, men kan inte, då jag måste sova tidigt. Detta faktum tar dock knappast död på rastlösheten som dröjer kvar ändå. Får väl se hur jag löser detta. Ett glas varm mjölk kanske? Låter gott gör det i alla fall. Ja, så får det bli. Ett glas varm mjölk, sen blir det att läsa Aldrig Fucka Upp. Trots att jag inte har kommit in i den riktigt än. Det börjar bli dags.

Nästa blogg dyker väl upp på söndag, med en miljon känslor, tankar, funderingar och iakttagelser från U2-konserten. Tills dess:

Ciao.

Jag vaknar av mig själv. Det är dags. Idag reser vi tillbaka till Sverige igen. Intressant. Inbyggd väckarklocka? Jag önskar att jag kunde ställa in den lite oftare, då skulle jag slippa vara så trött på morgonen. Okej, jag är trött just nu, men samtidigt så är jag ganska pragmatisk. Ser förbi allt som skulle kunna vara i vägen för att nå fram till målet. Jag vill hem. Punkt.

----

Edit:

Jag är hemma. Sova nästa.

Ich hab’ Lust am Leben.
Hab kein’ Bock mehr auf Probleme.
Und darum will ich einfach bleiben.
So wie ich bin.

Jag borde egentligen packa mina saker för hemfärden imorgon. Borde egentligen packa ihop allt för sista gången i det här huset och sedan bege mig hem igen. Hem. I alla fall en månad till eller så. För sista gången lämnar jag mitt andra hem imorgon tidigt. Dit jag alltid kunde åka ifall något skulle hända mig eller mina föräldrar. Där jag alltid var välkommen. Ja, jag vet att det kan verka tjatigt hela det här skrivandet om hem och att känna sig hemma, men det är så det är. En smula vemodigt, ännu mer sorgligt och mest av allt tomt. Beschissen aber nicht hoffnungslos. Förjävligt men inte hopplöst. Jag undrar om Karola förstod vikten av det hon sa tidigare idag. Hur bra det kändes att höra vad hon sa. Jag tror inte det.

Jag hoppas att ni kommer snart igen, och speciellt du Jonas kan ju åka ner när du vill. Ifall du inte vill åka bil så kan du ju ta ett billigt flyg, så kommer vi och hämtar dig. Det är inga problem. En känsla av välkomnande även efter allt som hänt. Och då känner jag dem ändå inte så väl. Eller? De har liksom alltid funnits där på sidan av, när jag tänker på det. Bara för att de är borta, de gamla, så betyder ju inte det att jag vill försvinna från den här byn. Den är, trots allt, en del av min identitet. Mitt andra hem. Och igår på festen så slogs jag av vänligheten hos alla, fastän de inte känner mig. Jag är välkommen här, trots att jag inte kunna språket så bra. Jag är välkommen här. Och jag kanske har anknytningar här jag inte visste att jag hade. En möjlighet borta, nya öppnar sig.

Var precis en sväng förbi kyrkogården. Stället jag som liten aldrig riktigt förstod vikten av, jag kände ju inga av de som låg där. Namnen som stod på gravstenarna både till höger och vänster var främmande för mig och jag hade det mest tråkigt. Under årens lopp har det dock tillkommit fler gravar, med namn som inte klingar obekant. Werner Engelhardt, Ottilie Fischer, Franziska Engelhardt. Alla redan döda sedan ett tag tillbaka. Men mest av allt: Anna und Otto Fischer. Mormor och morfar. Där jag stod vid gravstenen och höll om mamma, vars tårar än en gång börjat rinna som vatten (det är – läs var – ju ändå hennes föräldrar) kunde jag inte låta bli att tänka på den där jävla begravningen. Att svära i samma mening som avskedet för morfar kanske anses opassande, men i det här fallet är det faktiskt såväl rätt som träffande.

 Det var jävligt kallt den där dagen. Jävligt kallt. Inte bara ute, utan också inombords. Tomhet, inte helt olikt nord- eller sydpolen, är ofta likställt med kyla. Kylan ute gjorde så att jag förfrös mina tår. Kylan inombords höll mina tårar borta. De kanske var frusna? Män gråter inte. Hah. Vem försöker jag lura? Vi gråter också, visserligen i hemlighet och inte ofta. Men nog fan händer det.

Avslutar precis som jag började bloggen. Jag har lust att leva. Pallar inte med problem. Och därför vill jag bara vara. Precis som jag är. Jag har lust att leva. Det är så mycket som kommer, och ska, hända den närmaste tiden som är positivt, och det kan inte låta bli att göra mig väldigt spänd. Det kommer att gå bra, men mycket kommer att förändra sig. Samtidigt ser jag tillbaka på en hård tid, som jag ändå klarat av ganska bra. Fler problem behövs dock verkligen inte. Och mitt i allt. Mitt i elände, arbete, sorg och glädje så har jag funnit mig själv. På riktigt. Jag vet vem jag är, i alla situationer. Och den ska jag fortsätta vara. För hur självklart är det egentligen att vara sig själv? Inte alls skulle jag vilja säga, då mycket blir enklare av att ha en fasad utåt. Ifall fasaden blir sårad så kan man alltid gå vidare med vetskapen om att det inte var en själv som fick ont. Är man sig själv har man inte den möjligheten. Jag är mig själv.

If you’re scared, and tired of what you’re scared of. Why should you stay?

Att vara modig handlar inte om att våga göra saker, utan att göra de saker man inte vågar. Inom oss finns det nog alltid en liten fegis. En liten del av oss som säger åt oss att inte våga göra vissa saker, och inom alla rimliga banor också oftast gör vettiga beslut. Den kallas nog sunt förnuft. Men samtidigt så ställer denna fegis inom oss till mer problem än vad skulle vara nödvändigt ibland. För vissa av oss oftare – för andra nästan aldrig. Vi är alla rädda. Jag också. Jag är rädd ofta, det måste jag nog erkänna. Mitt sunda förnuft sträcker sig antagligen ett par snäpp längre än andras, och därför så överväger jag vissa saker in absurdum. Ska jag? Ska jag inte? Inte helt olikt när man som barn drog av bladen av prästkragarna och satt där och räknade. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte…

Istället för att bara hoppa in i situationen och ta det som det kommer. Lite svensk carpe diem. Först springa igenom en folkmassa bestyckad med maskingevär, och sedan ställa sig på andra sidan och se resultatet och reaktionen. Fast inte alls lika farligt. Att hoppa ner för ett stup med vatten under. Det finns ett antal möjliga scenarion:

1. Du faller ner och klarar landningen. Får med säkerhet en adrenalinkick modell större och kommer fortsättningsvis att beskriva det som en av ditt livs största händelser. Du vann.

2. Du faller ner och landar på mage. Får med största säkerhet en känslostorm av smärta och kan med lite tur ganska snabbt ta dig upp till ytan igen, om än omtumlad och med smärtor. I efterhand kan du skratta åt det. Du förlorade, men med hedern i behåll, och lite smärta.

3. Du faller ner och träffar en sten. Du dör. Du förlorade.

Scenario tre finns oftast inte alls. Men det begriper inte min hjärna. Jag är alltid rädd för scenario tre, trots att det egentligen inte finns. Därför vågar jag inte ta stegen nödvändiga för att misslyckas och uppnå scenario två, men heller inte vinna och uppnå scenario ett. Man måste våga för att vinna. Ja, visst stämmer det gamla ordspråket, men jag skulle vilja modifiera det en aning för att få det mer exakt. Nämligen; man måste vara beredd att förlora för att kunna vinna. Inte många, för att inte säga ingen, drar längsta strået på första försöket, och även om jag väldigt gärna skulle vilja vara den som är den. Men, ni som känner mig vet detta vet, att jag inte är den som är den. Nästan aldrig.

Vad vill jag ha sagt med detta? Egentligen har jag nog ingen aning. Det är mer något riktat mot mig själv, om att jag borde våga mer, om att jag borde lita mer på mig själv och min instinkt och inte mitt sunda förnuft. För när allt kommer till kritan så har inte det sunda förnuftet direkt varit till någon hjälp hittills. Snarare tvärtom. Lite våghalsighet hade nog gjort mitt liv ännu lite bättre, ännu lite roligare, och garanterat mer spännande. Våga förlora för att kunna vinna. Jag ska tänka på det.

To leave without saying why. To get up and go. To catch the last train. To get in some car, and drive out again. To never come back this way, and have to say: Goodbye, so long, farewell. Au revoir.

Trodde aldrig att jag skulle säga det men: vi är klara med att röja ur huset. Eller ja, inte egentligen, men nästan. Alla rum är klara så pass långt att vi inte kan göra något mer innan vi åker, så nu gäller det att ta det lugnt och varva ner den sista tiden i Tyskland och försöka njuta av det goda sällskapet som ändå finns här. Åt en glass för 7 € idag. Sjuttiosju kronor med aktuell växelkurs. Och vet ni vad? Den var värd varenda krona. Är visserligen så pass utslagen att jag knappt orkar röra på mig just nu, men smaken var så underbar, så klockren och så astronomiskt god att jag nästan gick och självdog lite. Servitrisen såg dessutom väldigt bra ut. När hon utbrast : Ich komme sofort - Jag kommer på en gång kunde varken jag eller kusinen låta bli att börja gapskratta. Kass humor? Javisst, men huvudsaken är väl ändå att man har roligt.

Imorgon är det lördag. Byfest och garanterat en dimmig kväll. Alkoholens dimma. Förhoppningsvis blir det roligt, men det oroar jag mig knappast för. Nu ska jag kila igen och slå upp lite tält i ösregnet. Inte ens i Tyskland kan det vara bra väder när man behöver det som mest.

Blev väckt på tok för tidigt idag igen, av att mamma och moster redan slet med att tömma huset. Jobbade några timmar, och lyckades tömma vindsvåningen helt, och sedan med stor förvåning konstatera att containern som vi hyrt in var full. Det gick inte att jobba mer idag. Ikväll ska vi ut och äta på restaurang, och jag tänkte för en gångs skull käka en schnitzel. En riktig, orginalschnitzel. Inga djupfrysta grejor eller gjorda på svenska råvaror. Mjau.

Imorgon är det den sista storstädningsdagen, förhoppningsvis går det ganska snabbt. Känns i alla fall bra att ha tagit sig så långt som vi gjort nu. Slitit som djur har vi också gjort. Hittade en död mus i en råttfälla idag. Den har säkert varit död i några år redan. Helt torkad och dan. Nåväl, så går det antar jag, när man inte mäktar med att slänga någonting alls. För, jag vet att jag har påpekat det tidigare redan, men här slängdes det verkligen ingenting alls. Hittade en stor hink som tillochmed var försedd med en lapp där det stod "Ullrester". Istället för att slänga så slänger man upp det på vinden, eller ner i grovköket. Idioti kan tyckas. Men vid en katastrof hade sakerna kunnat behövas. Kanske. Eller med största sannolikhet inte. Men ändå. Det är som det är!

Äta på restaurang ikväll alltså. Sällskapet kunde vara bättre, men jag hoppas att det blir roligt ändå. I helgen är byfesten, och det kan nog tänkas att det blir ganska mycket dricka av där, för att avsluta denna jobbiga vecka på ett positivt sätt. Och sen på måndag är jag redan tillbaka i Sverige. Wihow!

Ligger i sängen i Hainbach. Min hemby. Tyska språket är ibland såväl fult som hårt, och skoningslöst i uttalet, men vissa saker kan det, i alla fall i mina öron, förmedla bättre. Känslor är en av sakerna den är klart överlägsen svenskan på. Nu menar jag inte i första hand de vågor av ondska och ilska som vi alla sett språket förmedla, utan mer generellt alla känslor. I synnerhet de positiva. Glädje, lycka, vänskap och kärlek. Alla så mycket klarare, så mycket mer definierade på tyska. Ironi, då jag levt nästan hela livet i Sverige och såväl pratar som skriver svenska minst 100 gånger bättre än tyska. Ordet heimat finns inte på svenska. Det kanske är bra att ordet inte finns, för hur positivt det än låter i mina öron, och hur mycket jag än identifierar mig själv med denna del av detta land, så känns det onekligen som att en stor del av min egen heimat har försvunnit. Ordet betyder väl något i stil med hemma, men har samtidigt en mer självklar ton. Ett ställe som man identifierar sig själv med, men också stället man tänker på när man tänker på sitt hem och stället därifrån man kommer. Där man passar in.

En del av min heimat är borta, för alltid. Mormor och morfar. Mittpunkten utav släkten. Om man så vill, solen som allt annat kretsade kring. Säkerheten att oavsett när jag kommer hit, hur jag kommer hit, eller varför jag kommer hit, så var jag alltid välkommen. Och älskad. Bara för att jag var jag. Okej, ni har alla säkert mist någon som stod er nära. Hur jobbigt det än låter, så är det en del av att växa upp i livet. En del av att bli vuxen är att de ännu vuxnare dör. En ny generation tar vid, och blomstrar. Så småningom i alla fall. Just nu blomstrar jag inte särskilt mycket, där jag ligger i sängen i deras hus. Mormor och morfars hus. Eller ja, det är ju där det blir jobbigt. Det är inte deras hus längre, och därför måste det tömmas. Hurra. Slet i tio timmar idag med att röja ur rum med saker och förundrades över deras galenskap i att samla på sig saker som om allt skulle kunna användas igen. I det gamla grovköket (gammalt i den mån det gick, huset är bara 14 år gammalt) där kökssakerna från den förra boplatsen fortfarande stod, så var vi sysselsatta i fyra timmar. Fyra timmars röjande och fyra timmars slit med att bära ut saker och identifiera saker. Jag har blivit kvitt min rädsla för spindlar på köpet också. De var nämligen överallt. Bokstavligt talat. I saker, PÅ saker, UNDER saker, BAKOM saker. Aldrig har jag sett så många spindlar på ett ställe.

Det värsta var dock inte spindlarna, utan att plocka bort, och riva ut, någon annans saker. Jag vet att jag har tjatat om det den senaste tiden, men det ger en perspektiv. Plötsligt är det definitivt att människorna, vars tillhörigheter det här var, inte längre existerar. De finns inte längre. De är borta. För alltid. I morgon går röjandet vidare. Grovköket, garaget, förrådet och halva vindsvåningen är avklarade. Likaså det stora sovrummet och ett av gästrummen. Men fortfarande är det en hel massa kvar att göra. Förhoppningsvis går det att fixa i och med en heldag till. Onödigt att jag skriver såhär noggrant om datum kom jag på förresten, då Internetuppkopplingen i det här huset är obefintlig, och kusinens trådlösa nätverk är för långt borta.

Ska försöka få iväg bloggen imorgon, onsdag, i alla fall. Nu går det riktning sängen, där jag i och för sig redan ligger, men där det nu ska sovas. Är slut efter en hård dags obehagligt arbete. Det är första gången jag är här, och längtar hem redan efter lite mer än en dag. Längtar hem av flera orsaker. Det är trots allt inte så länge kvar tills hemma inte alls är hemma längre. En månad. Varken mer eller mindre. Tiden flyger, och det skrämmer mig smått.

Nu står i alla fall sova på schemat. Skriver nästa delrapport om någon dag eller så.

/ Skrivet tisdagkväll

Bryggeribesiktningen började klockan 10. Klockan ett var vi hemma igen. Nej, klockan ett på natten.

Dimma. Jag mår bra idag, fast jag egentligen inte borde. Det är intressant. Somnade halv fyra ungefär efter att jag hade nyktrat till en himla massa timmar. Kunde inte somna innan världen hade slutat snurra, och där jag låg, förtvivlad över att det vägrade ge sig, så flög ett par timmar förbi. Har du någonsin legat vaken på fyllan, utan att må dåligt, inte kunnat somna? Ny upplevelse för mig. Antingen brukar det bli toalettbesök efter ett tag, eller så somnar man som en stock. Intressant.

Hur många liter drack vi sammanlagt? Det är ganska irrelevant, vad som betyder mer är att kvällen i sig var supertrevlig, och det där mördande tempot när det kom till konsten att dricka alkohol gick mig förbi helt. Visst blev det ganska mycket till slut, men det är bara förståeligt då vi höll på och drack från tidig morgon till halvsen kväll / natt. Jag överlevde med andra ord Münchenvisiten, trots att det var ganska hårt stundtals. Vad gjorde vi mer? Jo, vi åt säkert fem gånger den dagen. Först i Hofbräuhaus, sen på ett annat ställe, och en småsak däremellan. Sen blev det hamburgare på en lite finare restaurang och till slut ett par cheeseburgare från McD. Inte undra på att man var ganska proppmätt efteråt.

Bryggeribesiktningen var för övrigt riktigt intressant. Där förklarades tydligt skillnaden mellan över- och underjästa ölsorter, och vilka som hör hemma vart. Dessutom fick man en tydligare bild av de olika steg i bryggningen som, i alla fall, jag inte visste något om alls. Lärorikt och dessutom smakfullt, då man fick testa flera av sorterna de hade i sitt eget sortiment helt gratis efteråt. Provade ett par Weizenbier, och dessutom några vanliga lageröl. Alla faktiskt riktigt goda, med undantag för deras vanliga Pils. Den var hemsk, men då måste man också poängtera att bayrare (vi är ju trots allt i Bayern nu) inte alls dricker pils egentligen. Att de ens tillverkar en sådan är ganska ovanligt. Men som sagt, resten av sorterna var riktigt goda. Dagen efter bryggeribesiktningen blev lugn med ett par filmer, riktigt god kvällsmat och ett par öl (jag börjar ana ett mönster här) till det. Själv somnade jag klockan tolv, totalt utmattad och lite mer berusad än jag egentligen borde ha varit. Antar att dessa dagar av ganska hårt drickande i slutändan tar ut sin rätt.

Nu sitter jag här, trött som ett as, den sista dagen i München. Idag klockan tre går tåget i färdriktning norrut. Ska ”hem” så att säga. Inte direkt det roligaste som är planerat, vi ska nämligen röja dödsboet efter mormor och morfar. Men någon måste ju göra det också, och jag ställer mer än gärna upp på det ifall hjälp behövs. Efter att de gjort för mig / oss så är de värda även lite uppvaktning nu. Ska bli en gnutta intressant att se vad man hittar där, då de under sina 70 levnadsår hann samla på sig mer prylar än vad andra familjer gör under generationer. Saker överallt.

Nåja, nu ska dagen tas tag i på riktigt. Ska käka sushi för första gången, är lite spänd inför det. Man vet ju inte ifall det smakar eller inte. Lite rädd för att det inte kommer vara något för mig. Men man kan ju hoppas.

*vaknar upp*

Dimma, ångest, huvudvärk och den kännetecknande snurrande världen. Dagen efter. Vad i helvete gjorde jag igår? Nåja, allt började med tre liter öl i Hofbräuhaus. På två timmar. Kaos i mitt huvud, men kusinerna hade mer i sikte. Det här vara bara början. In på en bar där det var mindre drag än… ja, helt enkelt väldigt lite drag överhuvudtaget. Nåja, det kan man väl leva med. Men vi drog vidare. Riktning drag. Kaoset fortsatte. Inte bara i mitt huvud. Kom hem vid fyra efter oräkneliga flaskor öl på något disco på andra sidan staden. Somnade tydligen med glasögonen på. Kläderna fick jag av mig i alla fall, alltid något.

Dagen började inte alls lika kaosartat. Gick upp efter en riktigt lång sömn. Jag var trött efter resan, inte alls konstigt. Vi åt frukost och hade det lite småmysigt sådär vid tidig lunchtid och tog oss sedan ut på en bilutflykt. Mål: Bergen – die Alpen. Efter en halvsnabb färd längs Autobahn i sisådär tvåhundratrettio såg vi snart bergen. Nästan i alla fall. Hade det nämligen inte varit för toklåga regnmoln som skymde de där höga sakerna, och skapade en mörk siluett, hade vi nog sett dem alldeles exemplariskt. Det började regna, och planerna på att åka linbana upp på en bergstopp gick i kras. Istället åkte vi upp på serpentinvägarna, riktning Österrike och Italien. Ringde och frågade om vädret i Italien, som tyvärr var lika dåligt som där, så vi vände istället och åkte riktning Schloss Neuschwanstein. Som en riktig turist, bland japanerna med kamera. Intressant.

Slottet var fint, och lagom när vi kom fram så tittade dessutom solen fram. Kulissen med bergen i bakgrunden, det gamla slottet uppe på ett halvhögt berg och sen dessutom solen som låg på bergssidan gjorde det hela smått sagolikt. Tre timmar i en bil för att se ett slott. Var det värt det? Auf jeden Fall. Hann lagom komma hem så bar det av till Mongo’s, en mongolisk restaurang med god mat. Man fick själv välja ingredienserna, sen stektes det ihop av dem. Dessutom en sås till det som man fick välja ny för varje portion. Helt klart en upplevelse.

Sen tog vi oss ner på staden och tittade på alla Sehenswürdigkeiten och väntade på andra kusinen, Jan, som kom med tåget tjugo i tio. Och sen bar det iväg ut. Idag dricker jag inga mängder. Kanske en öl till maten. Hickoryrökta Baby Back Ribs. Luktar gott redan. Ska grillas i två timmar. Hinner nog bli lite hungrig till dess. De ser sjukt goda ut. Nu ska jag ut på baksidan, dricka en kaffe och njuta av värmen. Ska tydligen bli dåligt väder i helgen.

Nästa uppdatering kommer antagligen imorgon. Antagligen. Då är det fredag, med allt vad det innebär. Jag lär vara död innan jag kommer tillbaka till Sverige igen.

Är tydligen byfest ”hemma” i Hainbach också. Vilket "sammanträffande".

Stiger ut ur planet i München, ackompanjerad av två – till synes – nollåttor som var snälla nog att stå ut med mig under flygets gång. Alltid intressant att prata med nya människor, speciellt när de kommer från lite andra förhållanden. Någon måste ju jobba på Elgiganten också, eller hur? Bussen in till terminalen, efter en flygtur som hade den mjukaste landningen i mannaminne. Imponerande må jag säga. Samtidigt som vi diskuterade allehanda berättelser om allt från språkhistoria till avstånd mellan huvudstäder så tog sig plåtburken längre och längre ner i Sverige. Molnigheten gjorde att man inte såg marken, så landet under oss flög obemärkt förbi. Eller ja, tekniskt sett flög vi förbi marken, men en egocentrisk världsbild kan få sådana, annars tämligen vedertagna saker att bli totalt nonsens. Det var marken som flög, inte vi.



München - eftermiddag i en Biergarten.



Att gå upp klockan fyra efter att man somnat strax efter tolv är inget hållbart koncept, något som straffar sig ganska snabbt såhär, väl framme i huset, i den gemytliga miljonstaden. En kvadratmeter kostar cirka 1000 €. Tur för dem som har råd med det. Sannerligen en investering. Ett litet hus mysigt beläget i centrala delen av staden, nära till närmaste Biergarten. Aldrig långt till närmaste öl, viktigt värre! Efter en snabbvisit i ett byggvaruhus som tabbat sig med en beställning och lite mathandlande så bär det av. Första ölen i München. Gott! Och ja mamma (nej, hon läser inte det här), jag lovar att ta det lugnt.

Jag glömde nog påpeka att ölglasen i München har en halvbeskedlig storlek. Med andra ord en liter pro öl, vilket gjorde mig ganska nöjd efter alldeles precis en. Lite sömn, dåligt med mat och dessutom en värme av sällan skådad art, och resultatet var en trött fisk. Nu på kvällen ska det ätas hemmagjort pasta bolognese (för svennarna även känt som köttfärssås) och drickas ett par öl, och sen sovas tidigt!



München - kväll innan kvällsmaten.

Vidare betraktelser kommer imorgon!

Jag tänkte somna tidigare än klockan tre inatt, det har jag bestämt. Godnatt på er. - Jag för fem timmar sedan.

*tittar på klockan* Jaha, då var vi där igen. - Jag, nu.

Godnatt!

It's raining cats and dogs.

Traumatiskt ordspråk från engelskalektionerna på mellanstadiet. Strax efter "Hello, my name is Anita Patel. I live in New Delhi in India." och innan alla dessa nationella prov i engelska man har genomlidit av tristess under skoltiden. Nu kommer uttrycket, för första gången på länge, till sin rätta. Det regnar helvetiskt mycket för tillfället. Eller ja, hur mycket det nu faktiskt regnar i helvetet vet jag inte. Det har regnat konstant hela natten, vilket har medfört att det ligger en handduk på mitt golv som tar emot dropparna som börjar falla från taket. Roligt med ett hus som det regnar in i. Låter som om jag lever i värsta rucklet. Nåväl.

Vad hittar man på i ett regnigt, stormigt och alldeles urtrist sommarlandskap? Jo, man umgås med vännerna inomhus och lever onyttigt som ett as. Igen. Frågan är bara hur man tar sig dit genom regnet, inte precis jättekul att gå. Fisken inom mig borde trivas med allt vatten, men jag måste medge att jag varit en dålig fisk i mitt liv. Livrädd för vatten fram tills jag var tio år gammal p.g.a. en oturlig närapådrunkningsolycka på badet, där dagmamman räddade mitt liv i sista stunden. Konstig fisk som inte tycker om vatten, eller inte kunde simma förrän på mellanstadiet. Minns fortfarande första längden jag gjorde själv i badhuset på det djupa. Trauma. Minns också att jag efter den längden smög undan och satt i bastun i fyrtio minuter, innan de andra kom. Jag var småröd i ansiktet efter den sejouren. Vattenbrist? Jag tålde ju ändå inte skiten.

Okej, visst kan det vara mysigt med ett sommarregn, det ska jag inte ta ifrån det. Problemet är att mysfaktorn kräver att ett par förutsättningar uppfylls. De är ganska uppenbara, men inte lättare att uppfylla för den delen. Så detta regn är inget mysigt sommarregn. Det här är storm, och storm är aldrig bra! Jag vill ha sol. Nu!

And I will walk on water,
and you'd catch me if I fall.
And I will get lost into your eyes.
I know everything will be alright.
I know everything is alright.

Aftonbladet: 80 mil på moppe

Naiv ungdomskärlek. Gulligt. Vad sägs om att cykla söderut? Kan inte ta så lång tid. Eller?

Ursäktar mig smått för uppehållet i bloggen. Det bara blev så när vädret var så bra och jag plötsligt hade lite sysslor att sysselsätta mig med. Nu är det dock regn och rusk, men inget gnäll från min sida. Det kan få vara så ett tag också. Kan ju vara ganska mysigt det med. Hmm, vad har jag gjort sedan jag kom hem från norrland?

Bio - Såg Ice Age 3 och var rädd för att vara äldst i biosalongen, men det var det tydligen ingen risk för. Snarare var jag bland de yngsta, så det var befogat att jag skrattade mest också. Scrats eskapader med nöten, som aldrig riktigt verkar ta slut är i vanlig ordning kriminellt underhållande, och de får en helt ny dimension. Titta på filmen och ni förstår. Sid är som alltid vilsen med stil, och Manny den modiga mammuten är älskvärd in i det sista. Underhållning när den är som barnvänligast. Dessutom talande för mig med en viss flair för, så kallat, dålig humor. Kort sagt: Me like, big time.

Onyttigt leverne -  Trodde att öldrickandet, chipsmumsandet och snabbmatsfrossandet skulle ta sig en ände efter att jag kom hem från isbjörnarnas hemvist. Men sån tur verkade jag inte ha. Vad sägs om TV-spelskväll, med minst någon liter cola, en chipspåse och en pizza, eller en blixtvisit på MackyDee sådär runt midnattssnåret. Inte precis det jag siktade på när jag tänkte ta en nyttig sommar. Och bättre blir det väl med säkerhet inte heller. Tyskland och München står framför dörren. Och kusinen hade redan planerat in en rundtur på ett av de största bryggerierna. Kul grej, verkligen. Ser sjukt mycket fram emot helgen, även om jag knappast kan tävla med dem när det kommer till öldrickande. De är större än mig på de flesta sätt, och deras vana är något av det sjukare jag någonsin varit med om. Drick dem under bordet och du själv kommer åka in på akuten och behöva pumpa magen.

Handlat kläder - Det är lätt att slösa pengar på kläder märker jag. Ett par tusen har försvunnit för att förnya garderoben lite, vilket visserligen är roligt, men sjukt beroendeframkallande. Det finns så sjukt mycket fina kläder. Man skulle vilja ha alla samtidigt, men det skulle kosta såna sjuka mängder pengar att de flesta skulle te sig ganska fattiga efter en sådan eskapad. Så jag nöjer mig någonstans med ett par plagg och på tok för många pikétröjor. Favoritplagg i sommar? Ohyes. Lagom (... som jag älskar det ordet) uppklätt men fortfarande såväl skönt som snyggt.

Titta film - För er som följt bloggen ett tag så kommer det säkerligen knappast som en chock att jag är en filmälskare och har småsvårt att titta på dålig film, men samtidigt en liten flair (nytt favoritord på gång märker jag) för romantiska komedier. Helst med många problem, och en till synes omöjlig dröm som under filmens gång kryper närmre, fastän saker hela tiden går emot dem. Romantiska komedier med hollywoodslut är förutsägbara, frustrerande och förrädiska. Men jag älskar dem för vad de är. Machofisken. Ja jag vet. Det är inte manligt, men det skiter jag i det. För jag sitter där lycklig som ett barn när allt blir bra på slutet av en film, och stämningen som just de filmerna, ifall de är bra gjorda kan förmedla, är magisk. MAGISK I tell you!

TV-spelat... utan framgång - Ja, det har blivit en del kvällar framför PS3an utan att jag vunnit nästan just någonting. Ikväll spenderades dessutom 450 kronor på en pizzeria för käk för hela skaran människor. Party! Sen gick turneringen åt skogen. Slutade på fjärdeplats och Putte åkte hem som trött vinnare. Fjorton matcher på en kväll är bra jobbat! Kul är det också, men nu börjar man längta efter nästa spel. Börjar tröttna på alla fel som det ändå finns där. Men ett spel med såhär bra hållbarhet är man inte med om ofta. EA har verkligen lyckats.

Njutit av vädret - Behövs nog inga kommentarer.

Nu tänkte jag slänga bort överkastet från sängen och gosa in mig lite extra och titta en till romantisk komedi innan jag somnar för dagen. Imorgon? En ny dag.

I need to be bold, need to jump in the cold water, need to grow old with a girl like you.