Fischer

Jag består till 98% av deprimerande musik. Faktum.
Jag är aldrig så ledsen så att inget kan få mig att skratta. Faktum.
Att sova alldeles för lite och försöka kompensera det med kaffe är min grej. Faktum.
Jag tycker att det ibland fattas ord för att beskriva hur jag känner mig. Faktum.
Det skrivs väldigt mycket text om precis samma sak från min sida. Faktum.
Jag är världsmästare på att oroa mig för allt och ingenting. Faktum.
Jag tycker att det tyska språket förmedlar känslor bättre än det svenska. Faktum.

Idag fyller mamma år, det får inte glömmas bort. Det kommer heller inte glömmas bort, men är värt att skriva ner så att det inte gör just det. Utanför strilar ett mysigt regn ner. Det är visserligen jätteskönt att bara ligga och lyssna på det, men man blir ju inte direkt piggare. Speciellt inte när man bestämt sig för att gå upp och göra något den här dagen. Göra något av den här dagen... den sista lediga innan skolan sätter igång på riktigt igen. Lite läskigt sådär.

Om du är min Gräddnos men i helt fel stad.
Och jag önskar att det var så, men jag inte är din.
Lika Svanslös för det, chanslös, blind.
Om livet alltid känns som ett förlorad vad.
Och jag letar efter ett nästan magiskt sätt.
Att få det att funka, att allt blir rätt.

Och jag inte räds något avstånd, inga tusen mil.
Trots att det skrämmer mig mer än jag vill.
Skulle jag göra likadant, inte bara en gång till.
Kanske går det att göra en framtidsdeal.
Där vi möts någonstans på en okänd plats.
Om bara båda vill, båda tar rikligt med sats.

Kanske kan våra tassar mötas där en dag.
Vi klättar över de hinder som finns överallt.
Jag kan värma dig när det börjar bli kallt.
Två katter uppe på hustak, både du och jag.
Inga sorger för vad imorgon har att ge.
Bara varandra, och ögon som bara de andra kan se.

...eller jo, det är jag. Men jag antar att jag på något sätt fallit offer för ett evigt moment 22. Att vilja ha kvar sin del av pajen, och äta upp den också. Apropå det så bakade jag en riktigt god blåbärspaj idag. Sådär i gammalt hederligt fiskiskt helgmanér. Men ja. Jag är kluven på så många sätt just nu. Som en fisk som precis har blivit styckad i två delar. En del av mig vill läsa franska, en annan del vill göra något helt annat. En del känner att Köping på sommaren var ultimat, medan den andra njuter för fulla muggar av att vara tillbaka i Uppsala. En del skulle helst av allt bara gå ut och dricka sig redlös, medan den andra funderar på att bli nykterist. Så delad på så många sätt.

Och att ignorera det faktumet är inget som hjälper alls. Att skjuta upp faktumet att man är kluven är nog ungefär lika dumt som det låter, om inte än dummare. Att springa runt halv är inte bara jobbigt och ineffektivt, det tär på båda halvor också. Och att göra saker lite halvt sådär har aldrig varit min grej. Jag tillbringar en mängd tid på att tänka igenom saker, för det mesta. Och om jag inte kommer fram till något som är alldeles övertygande, så får det helt enkelt vara. Jag blir passiv. Gör ingenting. Tar tre steg tillbaka.

Så där får jag väl lämna det hela så länge. Tre steg bakom mig själv. Så länge.

De nya språkvetarna har nu fått en ganska behaglig introduktion av Uppsala. Det har varit fruktansvärt roligt, och även om det ett tag kändes som att de var lite mer försiktiga än vi hade varit så visade det sig idag att alla farhågor var så felaktiga de bara kunde bli. Det här var galet kul, tyckte de. Och eftersom de tyckte det, så blev det förstås väldigt, väldigt roligt för oss också. Poängjakter där det klappades transvestiter, badades i Fyrisån och gjordes slut med människor man inte kände. Underbara sysslor.

Nu är det dock slut på det, och snart nalkas studier. Allvarligt värre, kan tyckas, men om bara motivationen fortsätter att infinna sig på detta underbara sätt så kommer det nog gå bra. Det hoppas jag, vill jag, och tror jag också. För det är ju rent av fantastiskt hur underbart livet är. Rent ut sagt. Såhär bra har jag nog aldrig mått. Det tål att påpekas.

En lägenhet som är sprängfylld med ofriska individer skulle kunna resultera i ofrisk fisk, men det tror jag inte. Mitt immunförsvar är bättre än så. Och imorgon är det fotboll hela dagen. Behövs lite vila efter detta upptåg!

Vad gör vi? Nu kör vi!

En dag när himlen verkade vägra sluta öppna sig ovanför oss där vi vallade får mellan olika suparställen. Eller nationer som de också kallas. En dag när några glada vänner slängde ihop en pastarätt med könsroller som förrätt. Eller vad sägs om tre tjejer i köket och fyra killar i soffan? En dag när även världens bästa, gladaste och positivaste människa fräser åt datorspel. Mario Kart kan vara provocerande när det gäller att hålla sig på vägen. En dag när lunchen innebar den möjligtvis största paltkoman någonsin. Tre timmar på en madrass efteråt. En dag när tiden tog slut alldeles för snabbt. Eller snarare när man ville hålla fast vid varje ögonblick. En dag som avslutades med ett missat samtal, ett mobilt Internet som vägrade fungera som det skulle och diskussioner om grodor. Där man hela tiden drömde sig iväg. En dag.

Tänk att man kan hinna med så mycket viktigt utan att göra någonting alls.

Andra hade säkert blivit rastlösa över tanken på att sitta och vara allmänt oviktig en hel dag. Vissa hade svurit åt tristessen och varit allmänt missnöjda med att de liksom inte förmådde ta dagen till oanade höjder. Någon hade säkert blivit lite deprimerad över att ännu en dag ur livet gått till spillo, eftersom den inte tillförde något. Men som jag sagt det så många gånger förr, livet är ingen actionfilm. Livsglädje mäts inte i antal överlevda bilkrascher, och sannerligen inte i antalet icke-överlevda sådana. Det är inte den som har hört flest pistolskott när den dör som vinner, nej, vem vinner egentligen överhuvudtaget?

Jag skulle påstå att det är fel att se livet som en tävling. För även om vi, och det inte bara kanske, är otroligt bra på att se allt som tävlingar i livet, så finns det inget gemensamt riktmärke för hur vi blir lyckliga. Vissa kanske vill krascha bilar eller utväxla blykulor med folk. Dessa tillhör dock en extrem minoritet i samhället. De flesta letar lyckan någon annanstans. Och att kunna se något positivt även i dagar som denna, måste väl ändå vara ett sätt att bli lyckligare.

Idag har jag nämligen inte gjort någonting. Detta stämmer naturligtvis inte alls, men ifall jag skulle sammanfatta dagen, så skulle inget vara så representativt att det var värt att nämnas. Allt skulle liksom blandas ihop till en enda stor röra. Ett enda stort slappande. Och det är skönt att bara vara.

Nu blir det förhoppningsvis jättesöta drömmar och imorgon när väckarklockan ringer vill jag att min huvudvärk ska vara borta. Okej!? Godnatt.

Är tillbaka i Uppsala, med råge. Första dagen här innehöll fotbollskaos, en väldig massa hej-sägande, en god middag, en ännu godare tårta, ett födelsedagsbarn, en väldigt lång långfilm och ett par gitarrer som klingade tillsammans. Ganska bra bedrift för att bara vara första dagen tycker jag. Dessutom agerar vi tillfälligt tak åt en vilsen Camilla för tillfället, vilket betyder ännu en ordvitssökande individ som liksom förgyller stämningen här nåt kolossalt. Det gillar vi.

Mitt vänstra nedre ögonlock har slutat rycka okontrollerat. Antar att den sista spänningen släppte efter tentan, helt oavsett hur den nu egentligen gick. Och snart är det dags att nolla nykomlingar. Det ska bli fruktansvärt intressant. Se vad för personer som sålt sina själar till språkvetenskapen den här terminen och se ifall det är någon normal som lyckats ta sig in på sina alldeles för bra poäng. Såg att intagningskravet var så sjukt så det inte finns ord för det, men vi är å andra sidan rätt så väldigt bra, vi språkvetare! Det gillar vi också.

Vidare är söta SMS möjligtvis något av det bättre som existerar på denna jord. Ville bara säga det. Det gillas mest av allt.

Har tänkt en del senaste tiden, vilket inte alls är ovanligt för att vara jag. Det är liksom lite så jag är funtad. Jag tänker, alltså finns jag. Skulle jag sluta tänka så skulle jag nog säkerligen inte sluta existera, mer än i en högst abstrakt aspekt av hela existensen. Men just den betydelsen är väl ganska betydelsefull på det sättet. Vad är en människa utan livet? Ett dött ting, som inte skiljer sig nämnvärt rent fysiskt från något inanimat, ickelevande. Vart tar livet vägen när man dör? Ingen aning. Skulle dock gärna vilja ha ett vettigt svar på det, som är baserat på fakta. Så om ni sitter på något så varsågoda.

I alla fall så kom jag fram till att jag kände som att jag inte hade något mer att skriva om. Som att alla tankar redan var tänkta och nedskriva på den här bloggen. Det är naturligvis lika sant som jorden är platt, med andra ord inte alls. Bara för att jag har tänkt en tanke för mig själv betyder ju inte det att den är uttjatad för er. Men så tror jag såklart att det är, och därför slutar det med att jag inte skriver något alls. Fånigt av mig. Ska försöka bättra mig.

Skulle skriva en blogg egentligen. Men resultatet kommer nedan.

Ibland funderar jag alldeles för mycket.
Ibland sviktar jag för det inre trycket.
Ibland känns det som rena konststycket,
att inte falla för det senaste nycket.

Ibland undrar jag vad som är lycka.
Ibland oroar jag mig för vad andra ska tycka.
Ibland är jag rädd för att någon ska rycka,
bort det objekt jag är gjord för att smycka.

Ibland är jag långt ifrån mitt bästa skick.
Ibland tror jag att alla kan ett bättre trick.
Ibland känns det som att det behövs en mick,
för att kunna uppleva en bättre kick.

Ibland förnimmer jag livet som verkligt skönt.
Ibland när solen skiner starkt, gräset är grönt.
Ibland när inte ens de nyaste rön det har rönt,
känns livet jag lever mer än bara lite lönt.

På söndag går lasset tillbaka till Uppsala. Det innebär en avskedskebab här i Sveriges bästa kebabstad, en hel del saker att packa och ändå en hel del vemod. Trots att jag ska flytta till ett Uppsala som passar mig något fruktansvärt bra, och att jag, väl där, ska bo i det bästa av sällskap. Det finns något visst med hemstaden som lockar och drar. Sättet man känner igen alla på? Sättet som man dras tillbaka i gamla minnen när man hör någon man en gång kände prata där man sitter på ett fik. Eller hur man kan vandra bäst man vill i valfri riktning men aldrig känna sig vilse, oavsett hur länge man går.

Om nu någon faktiskt saknar det jag skriver, så ska jag inte vara den som undanhåller er från mina långa meningar med ett överflöd av såväl komplicerade ord som kommatecken. Har senaste veckan befunnit mig i någon slags tramstrans. Skulle plugga, vilket resulterade i någon form av ångest för att jag inte pluggade i slutändan. Men mest feelgood har det varit. Fruktansvärt mycket feelgood. Och precis som så många andra så kan jag ju inte skriva när jag mår bra. För då har jag inget att klaga på, och det är ju ändå det som jag är bäst på.