Retarded lion wins
Jag går ut på balkongen efter en av de mest effektiva dagarna någonsin. Det där ljuset i slutet på tunneln blir bara större och större. Och snart har en vecka gått sedan det vände. Det är lönlöst att förklara, men jag kan med gott samvete säga att den här hockeyfinalen betydde mer än ni någonsin kan föreställa er. Det var inte bara de som lyckades bryta en förbannelse. Det var inte bara slutet på 16 års guldtorka, eller vändningen för ett lag som lärt sig alla sätt att förlora på – men aldrig lärt sig vinna. Det vänder för mig med nu. Jag är säker. Kan de så kan jag.
Jag står ute på balkongen och känner lukten av sommar. Inte vilken sommar som helst, utan lukten av sommarnattspromenader i Tyskland. Det känns plötsligt som att jag är där redan, bredvid kusinen som precis fått sitt barn. En liten Svea blev det. Kanske har vi haft lite inverkan på resten av släkten ändå, vi utbölingar från Sverige. Önskar att jag kunde gå en långpromenad, längs skogsranden i Hainbach. Njuta av värmen, lukta på luften och se hur byn ligger fridfullt nere i dalen. Även om nästan allt som en gång var vårt därnere numera är borta, känns det fortfarande som hemma. Heimat.
Jag går in igen. Pink Floyd spelas i högtalarna. Det är jag och Pink Floyd. Kanske inte mot världen, mot Sverige eller ens mot Uppsala. Men mot kvällen, mot natten. Jag lyssnar på samma album som jag genomgående nämner i den här bloggen. Kan nog vartenda ord utantill. Sångerna om de gamla diktatorerna, om barndomsminnena om en far som aldrig var där. Jag känner inte igen mig, men känner med. Det är så vackert, på sitt tragiska sätt. Så vackert. Man borde göra en duett av saxofon och gitarr. Det skulle vara vackert.
Sommaren närmar sig nästan läskigt fort. Två år i Uppsala snart förbi. Minst ett år kvar. Och nu vänder det. Det kommer inte alltid vara enkelt. Men nu går det åt rätt håll. Det spelar ingen roll vad ni säger. Jag är säker.
Jag står ute på balkongen och känner lukten av sommar. Inte vilken sommar som helst, utan lukten av sommarnattspromenader i Tyskland. Det känns plötsligt som att jag är där redan, bredvid kusinen som precis fått sitt barn. En liten Svea blev det. Kanske har vi haft lite inverkan på resten av släkten ändå, vi utbölingar från Sverige. Önskar att jag kunde gå en långpromenad, längs skogsranden i Hainbach. Njuta av värmen, lukta på luften och se hur byn ligger fridfullt nere i dalen. Även om nästan allt som en gång var vårt därnere numera är borta, känns det fortfarande som hemma. Heimat.
Jag går in igen. Pink Floyd spelas i högtalarna. Det är jag och Pink Floyd. Kanske inte mot världen, mot Sverige eller ens mot Uppsala. Men mot kvällen, mot natten. Jag lyssnar på samma album som jag genomgående nämner i den här bloggen. Kan nog vartenda ord utantill. Sångerna om de gamla diktatorerna, om barndomsminnena om en far som aldrig var där. Jag känner inte igen mig, men känner med. Det är så vackert, på sitt tragiska sätt. Så vackert. Man borde göra en duett av saxofon och gitarr. Det skulle vara vackert.
Sommaren närmar sig nästan läskigt fort. Två år i Uppsala snart förbi. Minst ett år kvar. Och nu vänder det. Det kommer inte alltid vara enkelt. Men nu går det åt rätt håll. Det spelar ingen roll vad ni säger. Jag är säker.
Murar
Det finns glada människor. Mindre glada människor. Ledsna människor. Och tillochmed väldigt ledsna människor. Och så finns de där otröstliga. De där man faktiskt lägger ner tid på att försöka läka, för att man vet att deras riktiga jag är så mycket bättre. Så mycket mer glänsande och så mycket finare. Att deras riktiga jag är döljt av en grådassig slöja, till synes gjord av betong. Allt man ser är klumpen kring deras personliga utstrålning, som visserligen ger en svag hänvisning om den egentliga formen, men knappast ens nästan visar den skönhet som döljs därunder.
Därför försöks det. Med ord, med gester, med leenden. Med skämt, med berättelser, historier. Komplimanger i hundratal. Alla menade så ini helvete. Men de räcker inte fram, de blir inte vad man tänkt sig. De tas emot, motsträvigt, och krossas stenhårt mot betongen i slöjan. Ingenting tränger igenom – helt oavsett vad man säger. Ingenting, förutom det där negativa som sakteliga bryter ner det lilla försvarslösa underbara som finns där inuti. Panik.
Vissa dagar verkar det vara bättre. Lite mer genuint. Leenden som faktiskt glittrar på det där magiska sättet. Men snart flackar de med ögonen igen. Verkligheten hinner ifatt igen. Slöjan återvänder. Försvarsmuren, som stänger ute allt det bra men verkar släppa igenom det enda som inte borde få komma in dit. Oftast inser de nog sitt fel, men ser sig i en situation de inte kan förändra, eller för den delen inte vill. Om det ändå vore lite annorlunda så skulle jag vara nöjd. Tror de. Sanningen är antagligen långt därifrån
Ge mig nåt som kan tränga igenom den där betongen. Helst nåt som kan förstöra den helt. För världen behöver se fler underbara människor – och framförallt färre som inte vågar vara sig själva i rädsla för att inte räcka till. Man måste våga för att vinna. Ge mig nåt som kan explodera deras betongslöja. Helst igår.
Därför försöks det. Med ord, med gester, med leenden. Med skämt, med berättelser, historier. Komplimanger i hundratal. Alla menade så ini helvete. Men de räcker inte fram, de blir inte vad man tänkt sig. De tas emot, motsträvigt, och krossas stenhårt mot betongen i slöjan. Ingenting tränger igenom – helt oavsett vad man säger. Ingenting, förutom det där negativa som sakteliga bryter ner det lilla försvarslösa underbara som finns där inuti. Panik.
Vissa dagar verkar det vara bättre. Lite mer genuint. Leenden som faktiskt glittrar på det där magiska sättet. Men snart flackar de med ögonen igen. Verkligheten hinner ifatt igen. Slöjan återvänder. Försvarsmuren, som stänger ute allt det bra men verkar släppa igenom det enda som inte borde få komma in dit. Oftast inser de nog sitt fel, men ser sig i en situation de inte kan förändra, eller för den delen inte vill. Om det ändå vore lite annorlunda så skulle jag vara nöjd. Tror de. Sanningen är antagligen långt därifrån
Ge mig nåt som kan tränga igenom den där betongen. Helst nåt som kan förstöra den helt. För världen behöver se fler underbara människor – och framförallt färre som inte vågar vara sig själva i rädsla för att inte räcka till. Man måste våga för att vinna. Ge mig nåt som kan explodera deras betongslöja. Helst igår.
