Fischer

Kul att man tror att det ska vända någon gång; denna obönhörliga otur. Naiviteten finns tydligen kvar inom mig fastän jag tror att den för länge sedan lämnat skutan. Med den - möjligheten att bli sådär barnsligt besviken. Sådär så att man bara vill ställa sig mitt på en väg och skrika NÄ MAMMA JAG VILL INTE och sen se ut som att världen håller på att gå under. För det gör den ju inte. Även om det känns så. Och jag ännu en gång har blivit utsatt för ett sånt där stort, fett, äckligt moment av detgåraldrigsomjagvill. Ja, precis av det har jag fått en släng. Detgåraldrigsomjagvill.

Nu ska jag krypa ner i min nybäddade säng, helt ensam, och fundera på om boken jag läste färdigt idag var bra eller inte. Och om jag orkar gå på lektion imorgon, det vete tusan. Ska i alla fall inte ställa någon väckarklocka, så får vi se hur jag reagerar när jag vaknar. Den känns liksom oviktig just nu. Och jag mår nog inte helt bra heller. Faktiskt. Så det är legio att vara hemma, ja det är det.

Tystnad. Det dovt mullrande intet som ibland sköljer över en och nästan är lika tryckande som ett öronbedövande vrål. Utopi. Jag önskar att den fanns runt mig just nu. För årens eviga pågående har gjort mig allt mer medveten om omvärlden. Mer än bara rent kunskapsmässigt; det handlar snarare om perception. Intryck från luften genom vibrationer; ljud. Lukter, temperaturskillnader och även rörelse. Allt leder bort min uppmärksamhet från det jag egentligen borde göra - nämligen läsa.

Ljudet av någon som skrattar och TVn som bara hörs ibland genom sorlet av röster i vardagsrummet. De pratar om att resa utomlands. Om att lära sig nya språk och bara kasta sig ut i ingenting. Börja om på nytt. Jag börjar också om på nytt, med att läsa. Samma sida av den franska 1600-talspjäsen om och om igen. Utan att förstå ett ord. Egentligen älskar jag att de finns där. Deras sällskap gör mig lite mer hel, och deras humor och blotta existens lättar mitt humör de flesta dagar, men just nu skulle tystnad vara gudomligt. Huvudet hjälper heller inte till genom att påminna mig om saker jag borde gjort, men inte har än. Och det slår mig att jag inte är på humör för att ta in information. Jag vill hellre skapa själv.

Jag uppskattar inte de finurligt sammanbyggda verserna om hur en familjefar bryter en trolovning för någon som visar sig vara en bedragare. Franska är oerhört vackert, men inte när man tvingas läsa det mot sin vilja. Molière var säkerligen ett geni, men hans verser om 12 stavelser kunde just nu inte intressera mig mindre. För det finns annat runt mig som stör. En datorskärm. En ruta som blinkar till och vill ha uppmärksamhet. Någon som vill mig något. Om allt bara kunde skäras bort för ett ögonblick. En total tystnad, utan känslan av att man efteråt skulle ha missat något. Om man bara kunde frysa tiden. Å andra sidan är jag säker på att något skulle komma och störa ens uppmärksamhet då också. Synen av en vattendroppe som fastnat i luften, någon som precis skulle vända en pannkaka i en stekpanna eller den där mikrosekunden under en nysning som hjärnan stängs av. Det finns för mycket att se, för mycket att ta in och garanterat för mycket att uppleva.

Dagens ungdom har sannerligen märkliga problem.

Ibland är livet lite som Pampas. Platt, tomt och händelselöst. Tråkigt, lugnt, ganska så dött. Ibland kan man vara nöjd med det. Inte alltid dock. För det finns en motsats. Om Pampas fick symbolisera det platta så är den motsatsen antagligen Himalaya. Passande nog ligger Himalaya på andra sidan Jorden också. Himalaya med sina höga toppar, livsfarliga branter och allmänt utmanande terräng. Som ett liv i gungning, med tusen saker som händer på samma gång och ingen tid för rast och ro.

Sverige skulle antagligen befinna sig mitt emellan dessa två lägen. Lite lagom som Sverige gärna är, eller åtminstone utlyser sig för att vara. Det skulle nog kunna antas vara ganska skönt att befinna sig i det läget, men det är sällan man gör det. Ja, händelsemässigt alltså. Antingen är det full fart, eller så händer ingenting. Inget mellanläge finns. Inte ens här i Sverige. Så kom igen, bli mer lagom, liv. Bli mer lagom!

Och ja. Hade livet varit lite mer lagom hade spontanitet kanske blivit enklare att förverkliga. Drömma är ju, som sagt, tillåtet.

Ibland fastnar man för saker. Som en låt, ett stycke text, ett leende eller helt enkelt ett mellansnack mitt i en Jimi Hendrix cover utav en av de bästa nu aktiva gitarristerna out there. Nämligen John Mayer. Han pratar om... *tadaaaaaaaaaaaa*... kärlek. Och han är inte den första som gör det, inte den sista, och absolut inte den visaste som uttalat sig. Men ända sedan jag hörde mellansnacket första gången för lite mer än två år sedan har det etsat sig fast i min hjärna. Vissa delar av talet mer än andra.