Fischer

Det är snart december. Månaden när vi som mest desperat slungar oss ut efter varje antydan till uns av ljus. Månaden när varenda en av solens ljusstrålar sprider sig inom oss som levande ljus livar upp ett rum och befriar det från mörkret. Månaden där vi firar ljus, och kärlek, och gemenskap, och liv. För att fly undan den djupt sovande, om inte döende, naturen utanför fönstret. Därför känns också varje flinga snö som en lättnad. En vacker sådan. Genuin och vacker, om än kall och livlös.

 

Dagens Internet är inte fyllt av äkthet. Gårdagens Internet var säkerligen lika lite fyllt av äkthet, men det är nuet vi lever i, och därför också det som faller närmast för en iakttagelse. Nej, sajberspäjs är fyllt av enkla skratt, och komplicerade åsikter. Av alldeles för mycket naken hud och alldeles för få blottade själar. En bild på en apa som kliar sig där bak kommer alltid att slå högre, än den öppenhjärtiga texten om liv och död. För det är så vi fungerar. Om du inte kan säga det på 140 tecken, låt helst bli. Det blir så komplicerat annars. Eller som Internetgenerationen hade uttryckt det: TLDR.

 

Det är säkerligen inte därför jag inte har min plats jämte alla de bloggare som folk faktiskt läser, men sanningen är att en läsning av min blogg nog sällan lockar fram några skratt på ytan eller några leenden. Det är heller inte det den ska förmedla, för hade det varit en humorblogg hade inte färgen grå varit att finna överallt. Men jag tror i alla fall att den är genuin, den här bloggen. Inte alltid positiv, inte alltid helt sann. Än mer sällan väluppdaterad, men 100 % av gångerna helt jag.

 

Jag vet att äktheten finns där på Internet om vi bara letar. Men det är sällan den slår mig så hårt att jag finner mig själv leta efter andan. Jag antar att man ser saker med andra ögon när man har fått en dödsdom på sig, men att kunna formulera denna utsikt är makalöst imponerande. Att vilja fortsätta läsa något som får en att vilja skrika ut av ångest är ett konststycke, men det är svårt att låta bli när det samtidigt är så förbannat vackert. Insikten att varje inlägg som kommer upp på sidan, rent teoretiskt, skulle kunna vara det sista gör stämningen än mer laddad.

 

Men det är inte med ångest jag skulle beskriva hans ord. Utan med kärlek. För när jag läser om det svarta hålet han känner i sin mage, så vet jag med ens, hur fantastiskt lyckligt lottad jag är ändå. Fast det är december och kallt. Fast livet inte någonsin är riktigt enkelt. Fast det är väldigt enkelt att gnälla när man för en sekund glömmer hur bra man har det.

 

http://ikroppenmin.blogspot.se/

Ibland beter min hjärna sig inte alls såsom den normalt sett gör, utan fylls med oro, tankar, funderingar och ständiga "om". Istället för en spegelblank vattenyta regnar nu droppar ner och gör hela situationen till kaos.

 

Helst av allt över såna där saker som inte ens går att styra över. När min hjärna överanalyserar mitt eget handlande, och kommer fram till att det är jag som har orsakat något, vet jag redan att den i grunden har fel. Den ger mig för stor makt att påverka saker och ting. Men det är väl så vi funkar i mänskligheten. Egocentriska, så till den grad att den vi helst beskyller för våra egna tillkortakommanden är oss själva.

 

Men varför gör gärnan detta utan egentlig grund? Varför går den plötsligt helt psykfall över småsaker som egentligen inte betyder något och lika gärna inte ens borde ha noterats? När den borde fungera som absolut bäst, då sviker den mig som djupast. Och jag kan bara försöka få insikt i vilka tankar som borde filtreras bort som rent skitsnack, och vilka som faktiskt bär substans på något sätt. Inte det lättaste inifrån alla gånger.

 

Out of body-experience? Det kanske vore något.

Jag antar att det lätt blir såhär när textproduktionen är det ens vardag består av. Att man dör lite grand. I alla fall på ett bloggplan. När jag inte skriver historia, så skriver jag fotbollshistoria, eller bara fotboll i allmänhet. Att skriva om egna reflektioner lämnas det inte mycket tid över till. När den tiden väl uppenbarar sig någonstans, så faller det mig obefogat svårt att ta till pennan. Det mesta som kommer ut är strömlinjeformat, okontroversiellt, ojag. Jag har inget att motsätta mig för tillfället, inga strider att kämpa. Inget att fajtas för. Harmonisk tror jag man kallar det.

 

Men då och då uppenbarar sig perspektiven, och även om de redan har skildrats från mitt håll. Åh, så många gånger. Så känns de nya. Fräscha. Som om de aldrig tänkts förut. Som om jag utforskar ny mark i min hjärna, går på nya gator omringad av intryck jag inte tidigare känt. Det är först när jag försöker formulera detta i ord som jag märker att jag går på samma gata som alltid. Inte ens intrycken är nya, utan bara marginellt annorlunda än tidigare.

 

---

 

Jag säger inte att jag har vunnit. Jag säger inte det var såhär det var ämnat att bli. Jag säger absolut inte att jag tror mig vara bättre än någon annan, för är det något som livet lärt mig hittills så är det att bra och dålig alltid är beroende av perspektiv. Och om man tror sig ha förstått något helt och hållet, så är man med säkerhet helt fel ute. Säger man att man talar sanning, så ljuger man. Och påstår man sig vara lagom bra på något så borde man egentligen skryta om det.

 

Men jag kan inte låta bli att le av bara tanken på hemstaden Köping. Att jag älskar staden, och allt vad den bringar med sig tänker jag inte ens förneka. Den är ändå mitt hem. Men inga ting äro utan brister, utan det finns skönhetsfläckar på industristadens ytor också.

Någonstans mellan det stora Volvoverket och den nybyggda snabbmatskedjans filial så finns det en hopplöshet som tynger ner sinnet. En mentalitet som sitter inetsad i betongfundamenten. En del säger att det låter som vi gnäller – kanske är det så. Men är det lika mycket en dialekt som ett sinnelag?

 

Det är så skönt att inte längre vara beroende av det. Att kunna se det utifrån. Småstadens ekosystem med relationer och skvaller som går både med och motsols och sprids snabbare än fysiker var säkra på att något ens kunde färdas.

 

Strävan efter det perfekta småstadslivet. Bli del av societeten, de lite bättre. Flytta till det flashiga villaområdet i utkanten och jobba som mellanchef på ett halvstort företag. Börja tycka om whisky – inte så mycket för att man tycker det är gott – utan för att arbetskamraterna dricker den. Villa, dyr jäkla vovve med lite päls – för barnens skull – och en fet jäkla kombi. Allt måste ju liksom få plats.  Och så golfen. Man är ju del av den rikare delen av staden, då måste man stå där och svinga. Att det egentligen stred mot de ideal man hade under uppväxten spelar ingen roll längre, när både chefen och bästa kompisen har under 20 i handikapp. Man vill ju inte vara sämre.

 

Tänk vad enkelt livet hade varit ifall det hade varit allt som krävdes för att man skulle nöja sig.

Antar att man kan kalla det ironi, även detta.  Jag pluggar, effektivt taget, för första gången under min snart treochetthalvtåriga studietid på universitet faktiskt vad böckerna kallar heltid. Och jag gör det dessutom för tillfället genom att införskaffa mig perspektiv på jordens historia. Kursböckerna tar mig ner på mikronivå i jordens alla hörn och jag inser att mitt perspektiv varit extremt förvridet och europeiserat. Detta borde ge mig perspektiv på mitt liv, och gör väl det i viss mån också.

 

Men så kommer den där bloggen, den där unga människan, den där jävla sjukdomen. Och bara river med mig på vägen mot hans död. Och jag är glad att jag får följa med. Tacksam för att han skriver så bra om en så galen situation och om vad han ser. Hur han ser saker. Och jag dras med. Ett steg närmare livlösheten, ett steg närmare visheten.  Inte för mig då, utan för honom. Och han växer med varje ord jag läser till en gigant i mina ögon. En sådan som har förstått.

 

Jag hoppas att jag, någon gång efter mitt allra sista andetag, får vakna upp bland de jag saknar. Jag ser framför mig ett grönt landskap en solig försommardag. Jag ser kullar och dalar, små mysiga byar nere i dalgångarna och små bäckar som rinner förbi. Jag hör fågelkvitter och lukten av blommor som nyligen blommat ut.

 

Och där står morfar. Står och väntar på att jag ska komma till honom och prata. För prata, det kommer  göra. Såsom vi alltid gjorde.  Och jag hoppas att han inte är besviken på mig. Hoppas att han ser på mig med samma stolthet som han gjorde när jag visade honom mina betyg från studenten. Hoppas att han kommer att vara nöjd med det jag lyckades under mitt liv. Att jag höll mitt löfte till honom om att bli så bra som jag någonsin kunde.

 

Och jag hoppas att jag får möjligheten att lämna efter mig ett avtryck på denna jord. Att jag kan påverka någon. Få någon att inse. Att förstå. Kanske inte meningen med livet, men åtminstone ge perspektiv på det. Men helst på ett annat sätt än skolan ger mig perspektiv just nu. För det känns som att varje lärdom jag drar är att det inte var så lätt som jag trodde. Och visserligen är det en slutsats så god som någon, men någon gång skulle jag gärna vilja få en uppenbarelse som handlar om klarhet. Inte bara gråskalor.