Stilla Natt
Dagens iakttagelse: Nattsudd
Klockan är redan tickad framåt småtimmarna, det börjar ljusna på riktigt utomhus och ännu en dag förbereder sig på att starta. Själv har jag inte avslutat den förra än. Riktigt vad jag har gjort de senaste två, tre timmarna är dock mer oklart. Jag vet bara att jag just nu lyssnar på Plura sjunga om ungdom, tid, alkohol och kärlek. Att bli full för kärlekens skull. Det finns några väldigt träffande rader i den låten måste jag ändå säga. Speciellt om den där eviga vänskapen som aldrig är så evig som man gärna vill tro. Vill livet en något annat står man handlös där och ser på. Och vännerna som en gång var så, så nära är kanske bara fläckar i horisonten. Tragiskt, men sånt är livet.
Det finns något visst med att vara vaken såhär på natten. Även om det väldigt ofta slutar upp med att man inte gör just någonting. Lyssnar på musik, ofta någon speciell låt på repeat och ett allmänt letande efter saker att göra. Oftast utan framgång. Det är just under dessa timmar jag är som mest kreativ, och om jag förstått det rätt är det inget som är ens nästan unikt för mig. Kreativt skapande sker ofta som bäst när ingen normal människa är vaken, eller för den delen borde vara det.
Men i slutändan är jag väl bara en nattmänniska. Någon som njuter av att vara vaken till sent på nätterna. Det i paradox med att jag älskar tidiga morgonar utan stress måste nog vara något av det mest motsägelsefulla någonsin. Men jag är människa, inte logisk.
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen.
Det här är för de som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.
Klockan är redan tickad framåt småtimmarna, det börjar ljusna på riktigt utomhus och ännu en dag förbereder sig på att starta. Själv har jag inte avslutat den förra än. Riktigt vad jag har gjort de senaste två, tre timmarna är dock mer oklart. Jag vet bara att jag just nu lyssnar på Plura sjunga om ungdom, tid, alkohol och kärlek. Att bli full för kärlekens skull. Det finns några väldigt träffande rader i den låten måste jag ändå säga. Speciellt om den där eviga vänskapen som aldrig är så evig som man gärna vill tro. Vill livet en något annat står man handlös där och ser på. Och vännerna som en gång var så, så nära är kanske bara fläckar i horisonten. Tragiskt, men sånt är livet.
Det finns något visst med att vara vaken såhär på natten. Även om det väldigt ofta slutar upp med att man inte gör just någonting. Lyssnar på musik, ofta någon speciell låt på repeat och ett allmänt letande efter saker att göra. Oftast utan framgång. Det är just under dessa timmar jag är som mest kreativ, och om jag förstått det rätt är det inget som är ens nästan unikt för mig. Kreativt skapande sker ofta som bäst när ingen normal människa är vaken, eller för den delen borde vara det.
Men i slutändan är jag väl bara en nattmänniska. Någon som njuter av att vara vaken till sent på nätterna. Det i paradox med att jag älskar tidiga morgonar utan stress måste nog vara något av det mest motsägelsefulla någonsin. Men jag är människa, inte logisk.
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen.
Det här är för de som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.
Skallabank
Gårdagens iakttagelse: Huvudvärk
Jag hade tänkt skriva om något igår kväll faktiskt, så förlåt ifall ni tittade in men inte hittade något. Orsaken ser ni skriven ovan. Huvudvärk. Inte någon lätt sådan heller, utan den kom med illamående, ljuskänslighet och ljudkänslighet. Låg med andra ord, efter att ha intagit två aspirin dessutom. Jag börjar misstänka migrän, något som jag inte tror att någon i familjen haft tidigare. Men jag verkar, med ett sånt där egendiagnosticerat faktum som grund, vara drabbad. Det efter att jag fått tipset från en väldigt rar vän. Fick mig att öppna ögonen lite.
Att diagnosticera sig själv efter saker som står på Internet är annars något väldigt roligt! Ja, när man börjar leta symptomen man lider av och sedan hamnar helt fel. Till exempel var nog inte elakartad hjärntumör direkt långt borta med mina gårdagssymptom. Jag har med andra ord ett par veckor kvar att leva. Lika fascinerande är det när ens ryggont i slutändan är MS eller en domnande arm är början på världens hjärtinfarkt. Internet är spännande saker.
Huvudvärk är annars något jag är ganska skonad från tror jag. Finns ju de som lider av den kroniskt, något jag inte alls gör. Maximalt ett par gånger i månaden, och då tycker jag redan synd om mig själv. Tänk att aldrig bli av med den där fruktansvärta smärtan. Nej, jag skulle inte stå ut. Får väl hoppas att de hittar något sätt att fokusera på något annat när den är där hela tiden. Eller man kanske vänjer sig? Ingen aning.
Jag hade tänkt skriva om något igår kväll faktiskt, så förlåt ifall ni tittade in men inte hittade något. Orsaken ser ni skriven ovan. Huvudvärk. Inte någon lätt sådan heller, utan den kom med illamående, ljuskänslighet och ljudkänslighet. Låg med andra ord, efter att ha intagit två aspirin dessutom. Jag börjar misstänka migrän, något som jag inte tror att någon i familjen haft tidigare. Men jag verkar, med ett sånt där egendiagnosticerat faktum som grund, vara drabbad. Det efter att jag fått tipset från en väldigt rar vän. Fick mig att öppna ögonen lite.
Att diagnosticera sig själv efter saker som står på Internet är annars något väldigt roligt! Ja, när man börjar leta symptomen man lider av och sedan hamnar helt fel. Till exempel var nog inte elakartad hjärntumör direkt långt borta med mina gårdagssymptom. Jag har med andra ord ett par veckor kvar att leva. Lika fascinerande är det när ens ryggont i slutändan är MS eller en domnande arm är början på världens hjärtinfarkt. Internet är spännande saker.
Huvudvärk är annars något jag är ganska skonad från tror jag. Finns ju de som lider av den kroniskt, något jag inte alls gör. Maximalt ett par gånger i månaden, och då tycker jag redan synd om mig själv. Tänk att aldrig bli av med den där fruktansvärta smärtan. Nej, jag skulle inte stå ut. Får väl hoppas att de hittar något sätt att fokusera på något annat när den är där hela tiden. Eller man kanske vänjer sig? Ingen aning.
Bortom det ni ser
Dagens iakttagelse: sommarhimlen
Jag tror inte att jag har sett ett enda moln idag. Dels kan det bero på att jag tittat på över tre timmars fotboll sammanlagt och, för att vara helt ärlig, inte heller har tillbringat hela dagen med att stirra upp i himlen. Men nu när jag tittar ut, efter att solen har gått ner, och antagligen är på väg upp snart igen så ser jag det där ljusblå ändå. Fastän det nästan är mörkt ute är det ljust däruppe. En ljusblå färg som liksom lyser upp natten. Ingen plats för stjärnor på himlen just nu, de syns inte. Lite synd, då räkna stjärnor antagligen är den saken jag tycker mest om att göra. I alla fall om man bara räknar in totalt meningslösa ting.
Det är vackert ute just nu. Lugnt på ett sätt som staden annars sällan är. Men då jag inte äger någon kamera så tänker jag bespara er någon bild av hur det ser ut. Om en timme är det säkert ljust ute igen. Nästa dag gryr, och fåglarna börjar återigen att kvittra utanför fönstret. Såsom de gör varje morgon. Grannen, tillika bästa vännen, avskyr fåglar. Jag undrar om han hör kvittret med samma glädje som det sprider inom mig. Antagligen inte.
Apropå stjärnor så lever drömmen om en fjärde på den där landslagströjan fortfarande. Tack vare domaren, Tysklands tredje vanligaste efternamn och halva Polen. Och glad för det är jag. Mycket glad. Näst i tur står kokainsnortande Maradonas pojkar. Då är jag i Borlänge. Sist jag inte var hemma och såg en match förlorade vi. Vågar jag ens vara så vidskeplig? Sport gör konstiga saker med mig.
Jag tror inte att jag har sett ett enda moln idag. Dels kan det bero på att jag tittat på över tre timmars fotboll sammanlagt och, för att vara helt ärlig, inte heller har tillbringat hela dagen med att stirra upp i himlen. Men nu när jag tittar ut, efter att solen har gått ner, och antagligen är på väg upp snart igen så ser jag det där ljusblå ändå. Fastän det nästan är mörkt ute är det ljust däruppe. En ljusblå färg som liksom lyser upp natten. Ingen plats för stjärnor på himlen just nu, de syns inte. Lite synd, då räkna stjärnor antagligen är den saken jag tycker mest om att göra. I alla fall om man bara räknar in totalt meningslösa ting.
Det är vackert ute just nu. Lugnt på ett sätt som staden annars sällan är. Men då jag inte äger någon kamera så tänker jag bespara er någon bild av hur det ser ut. Om en timme är det säkert ljust ute igen. Nästa dag gryr, och fåglarna börjar återigen att kvittra utanför fönstret. Såsom de gör varje morgon. Grannen, tillika bästa vännen, avskyr fåglar. Jag undrar om han hör kvittret med samma glädje som det sprider inom mig. Antagligen inte.
Apropå stjärnor så lever drömmen om en fjärde på den där landslagströjan fortfarande. Tack vare domaren, Tysklands tredje vanligaste efternamn och halva Polen. Och glad för det är jag. Mycket glad. Näst i tur står kokainsnortande Maradonas pojkar. Då är jag i Borlänge. Sist jag inte var hemma och såg en match förlorade vi. Vågar jag ens vara så vidskeplig? Sport gör konstiga saker med mig.
(Motor)cykel
Jag hade en plan den här sommaren. Om att blogga mycket, om att verkligen sätta pränt på de där små sakerna i livet, kanske slänga ur mig en lite notis från vardagen - var dag. Jag skulle komma igång med skrivandet på riktigt igen, men helst utan att känna något tvång att skriva. För att skriva under tvång är inget jag någonsin förmått göra med bravur. Nej, skriva ska man göra när lusten infinner sig, inte när behovet gör det. Därför känns det lite illa att jag när jag väl möts utav ledigheten från skolan befinner mig i en total tomhet. Jag vill skriva men har ingenting att säga, och då håller jag hellre käften än att vräka ur mig en massa nonsens. Oftast är det fallet i alla fall.
Så de där planerna på att skriva saker varje dag, och ta vara på tankar från den gångna dagen har inte alls fungerat hittills, men idag tänkte jag i alla fall ge det ett försök. För idag blev jag påmind om barndomen när den är som bäst. Vi satt ute på baksidan, alla tre närvarande familjemedlemmar, och var fullt upptagna med att äta grillat. Somrigt värre. Plötsligt hör vi något som låter lite som The Crazy Frog komma närmare och på cykelvägen utanför huset cyklar ett barn förbi. Snabbt. Men barnet cyklar inte bara snabbt, det låter som en korsning av den tidigare nämnda nakna grodvarelsen och en fet motorcykel. Lite sådär som man gjorde som barn. När man själv lekte att cykeln var värsta racinghojen.
Minns ni kanske när man tejpade fast kartongbitar eller tunn plast vid hjulet som skulle slå mot ekrarna och låta så mycket som möjligt? Jag minns det, med lite sötsur nostalgi. För lika mycket som man var kung över jorden, så var det också då som skrapsåren på knäna regerade som mest. Såren härjade fritt över benen, som än idag är fulla med ärr från bravaderna. Från cykelracen mot grannarna och från när man försökte svänga på sand. Dumma, dumma jag. Men kung, det var man när man vunnit racet. Kung.
Idag känner jag mig inte som kung över just någonting alls. Väldigt lite. Fortsätter med fotbollsnördsfånerierna och är allvarligt orolig inför morgondagen. Tyskland - England är alltid ett äventyr. Speciellt med massor av viktiga spelare borta. Men vi får väl hoppas på att traditionen slår igenom. Vinst efter straffar eller vad säger vi? Det räcker gott och väl för mig, det är en sak som är säker.
Och nu är det inte länge kvar till Peace & Love heller. Ska blir bra underbart! :)
Så de där planerna på att skriva saker varje dag, och ta vara på tankar från den gångna dagen har inte alls fungerat hittills, men idag tänkte jag i alla fall ge det ett försök. För idag blev jag påmind om barndomen när den är som bäst. Vi satt ute på baksidan, alla tre närvarande familjemedlemmar, och var fullt upptagna med att äta grillat. Somrigt värre. Plötsligt hör vi något som låter lite som The Crazy Frog komma närmare och på cykelvägen utanför huset cyklar ett barn förbi. Snabbt. Men barnet cyklar inte bara snabbt, det låter som en korsning av den tidigare nämnda nakna grodvarelsen och en fet motorcykel. Lite sådär som man gjorde som barn. När man själv lekte att cykeln var värsta racinghojen.
Minns ni kanske när man tejpade fast kartongbitar eller tunn plast vid hjulet som skulle slå mot ekrarna och låta så mycket som möjligt? Jag minns det, med lite sötsur nostalgi. För lika mycket som man var kung över jorden, så var det också då som skrapsåren på knäna regerade som mest. Såren härjade fritt över benen, som än idag är fulla med ärr från bravaderna. Från cykelracen mot grannarna och från när man försökte svänga på sand. Dumma, dumma jag. Men kung, det var man när man vunnit racet. Kung.
Idag känner jag mig inte som kung över just någonting alls. Väldigt lite. Fortsätter med fotbollsnördsfånerierna och är allvarligt orolig inför morgondagen. Tyskland - England är alltid ett äventyr. Speciellt med massor av viktiga spelare borta. Men vi får väl hoppas på att traditionen slår igenom. Vinst efter straffar eller vad säger vi? Det räcker gott och väl för mig, det är en sak som är säker.
Och nu är det inte länge kvar till Peace & Love heller. Ska blir bra underbart! :)
Je n'ose pas vaincre
Trots en lyckosam seger i fotbolls-VM idag är det ändå med huvudvärk och en närapå läskigt grunnande som jag kommer sluta mina ögon om inte alltförlång tid. Arbetet som har tagit nästan all min lediga tid de senaste dagarna går allt annat än fläckfritt och något känns inte riktigt som det borde. Förutom ögon som dött en plågsam död av syrebrist, luftvägar som helt plötsligt började strejka och en huvudvärk som inte är av denna värld så är det ett antal tankar som gnager i bakhuvudet. Och kanske är det de som påverkar humöret och sinnesstämningen mest. Även om de består av ett kompakt abstrakt ingenting.
Det handlar väl i slutändan om rädsla. Den där rädslan, som förutom väntan, varit det som styrt mitt liv mest. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag har varit rädd. För det mesta som går att vara rädd för har jag varit rädd. Jag har oroat mig för saker som andra inte ens skulle se som problem. Jag har känt den där okontrollerbara rädslan och den har skrämt mig. För i slutändan är det bara rädslan i sig man borde rädas. Men likväl kan jag inte hålla mig från att bli rädd ibland. Rädd för att förlora, och det mer än bara en i sammanhanget löjlig fotbollsmatch. Rädd för att förstöra saker som har tagit så extremt lång tid att bygga upp. Men kanske framförallt rädd för att inte våga ta chansen när den väl kommer.
Man måste våga för att vinna.
Ska försöka lära mig det. Och sluta vara så jävla rädd för att förlora. För jag tror att jag i den rädslan någonstans tappar bort viljan att vinna. Att koncentrera sig på att inte förlora är inte samma sak som att sträva mot att vinna. Och detta, fortfarande, sett ur ett perspektiv långt vidare än bara sportmässigt. En vinst i livet skulle man väl kunna se det som kanske. Våga för att vinna - ja, det gäller ju att tro på det också.
Det handlar väl i slutändan om rädsla. Den där rädslan, som förutom väntan, varit det som styrt mitt liv mest. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag har varit rädd. För det mesta som går att vara rädd för har jag varit rädd. Jag har oroat mig för saker som andra inte ens skulle se som problem. Jag har känt den där okontrollerbara rädslan och den har skrämt mig. För i slutändan är det bara rädslan i sig man borde rädas. Men likväl kan jag inte hålla mig från att bli rädd ibland. Rädd för att förlora, och det mer än bara en i sammanhanget löjlig fotbollsmatch. Rädd för att förstöra saker som har tagit så extremt lång tid att bygga upp. Men kanske framförallt rädd för att inte våga ta chansen när den väl kommer.
Man måste våga för att vinna.
Ska försöka lära mig det. Och sluta vara så jävla rädd för att förlora. För jag tror att jag i den rädslan någonstans tappar bort viljan att vinna. Att koncentrera sig på att inte förlora är inte samma sak som att sträva mot att vinna. Och detta, fortfarande, sett ur ett perspektiv långt vidare än bara sportmässigt. En vinst i livet skulle man väl kunna se det som kanske. Våga för att vinna - ja, det gäller ju att tro på det också.
Time to say goodbye
Ibland är det riktigt bra med ett packat München, lite fotbolls-VM och en bunt kusiner och vänner som man kan packa ihop till ett enda anti-ensamhetspaket. Ett sånt där som låter den där annars så envisa hjärnan ta lite semester. Men bara lite. För snabbare än gängse svensk kan uttala Schweinsteiger så slås den på igen. Speciellt när ett flyg avgår 120 kilometer bort väldigt tidigt nästa dag och hjärnan egentligen vill allt annat än att sova.
Det där att sova på beställning har alltid varit en utmaning. Som litet barn när man redan förväntansfullt såg fram emot den nästkommande dagen. Nu är det dock på något finurligt sätt mest de negativa sakerna som har kraft nog att ställa till med något sånt. Som att säga hejdå till människor man tycker väldigt mycket om. Alla som känner mig vet att jag är en människa som verkligen hatar avsked. Speciellt när det handlar om långa sådana. Kanske för att mitt liv liksom alltid på något sätt kantats av dem genom avståndet till en stor del av familjen, eller för att jag helt enkelt gillar att välkomstkramas mer än att pliktskyldigt yttra det där sorgsna hejdået. Det låter jag vara osagt.
Vad jag vet är dock att hej slår hejdå med milsvidder. Och det tycker inte bara jag.
Lite hopp får jag inombords när det pratas om ett gemensamt hus någonstans i södra Europa dit vi kan åka alla tre eller en och en var för sig. Det låter som en sjukt bra plan för att hålla kontakten till varandra, även om avståndet sinsemellan är längre än vad jag skulle räkna som acceptabelt. Ett sommarhus i Italien, låter det inte bra månne?
Drömmar är bra underbara. Den här långhelgen har varit underbar, men ingen dröm. Bevis för att verkligheten också kan vara bra, trota ihärdigt regnande.
Det där att sova på beställning har alltid varit en utmaning. Som litet barn när man redan förväntansfullt såg fram emot den nästkommande dagen. Nu är det dock på något finurligt sätt mest de negativa sakerna som har kraft nog att ställa till med något sånt. Som att säga hejdå till människor man tycker väldigt mycket om. Alla som känner mig vet att jag är en människa som verkligen hatar avsked. Speciellt när det handlar om långa sådana. Kanske för att mitt liv liksom alltid på något sätt kantats av dem genom avståndet till en stor del av familjen, eller för att jag helt enkelt gillar att välkomstkramas mer än att pliktskyldigt yttra det där sorgsna hejdået. Det låter jag vara osagt.
Vad jag vet är dock att hej slår hejdå med milsvidder. Och det tycker inte bara jag.
Lite hopp får jag inombords när det pratas om ett gemensamt hus någonstans i södra Europa dit vi kan åka alla tre eller en och en var för sig. Det låter som en sjukt bra plan för att hålla kontakten till varandra, även om avståndet sinsemellan är längre än vad jag skulle räkna som acceptabelt. Ett sommarhus i Italien, låter det inte bra månne?
Drömmar är bra underbara. Den här långhelgen har varit underbar, men ingen dröm. Bevis för att verkligheten också kan vara bra, trota ihärdigt regnande.
Om fotbolls-VM och fel datum
Det är jättebarnsligt att bli så läskigt tagen av sport som jag faktiskt blir. Jag är dessutom fullt medveten om det. Ändock kan jag inte riktigt låta bli att sitta där, inte helt olikt det sättet min morfar gjorde, och se på när mitt kära tyska landslag spelar fotboll. Jag ser mig själv framför mig, med rödsprängda ögon, stirrig blick och ett sådär allvarligt humör så att vilken onödig kommentar som helst från en annan part bara avlivas med såväl sarkasm som ren och skär ondska från min sida.
Jag vet om det dessutom, men kan inte hjälpa det alls. Det är något med den där sporten som tar fram det där inom mig. Kanske är det för att det blir så viktigt. Så viktigt att Tyskland vinner matchen, spelar bra eller för den delen verkar vilja spela. Som om det vore någonting heligt, som inte går att rubba. Ja, precis så känns det. Och i tider som dessa, med fotbolls-VM och anfallsmagi av våra nytyska vänner så är det ganska lätt att vara fanatisk Tysklandfan. Men sådant kan vända snabbt också. Det pratas om VMs yngsta lag, och detta medför även en hel del faror.
Tysk hybris har jag visserligen inte hört talas om tidigare, det har aldrig funnits någon grund ifall man sett till sättet de spelat på. Men de får inte tro att de är bäst i världen nu. De måste ta Serbien och Ghana på allvar. Hoppas Jogi Löw kan hålla dem på marken. Ja. Det är ett måste. Annars kommer de falla som vilket Holland eller England med hybris som helst. Och jag vill ju se en ny medalj. För om de fortsätter såhär, så kan det mycket väl bli så.
Apropå att hålla sig på marken så tog jag tydligen fel datum för flyget ner till just Tyskland och memorerade det. Jag flyger inte förrän imorgon, när jag själv iskallt hade räknat med att vara på tysk mark just nu, och dessutom en bra bit närmare vad man kan kalla "hemma". Nåja, en dag i Sverige till är väl inte att förakta, och dessutom fick jag sova ut en dag till. Skönt värre.
Kuriosa angående första matchen: Jag tyckte mig hitta ett mönster med Schweinsteiger och bra chanser. Nämligen så verkade det som att varje gång kommentatorerna uttalade hans namn fel, så fick Tyskland en bra målchans. Och då ska det nämnas att de uttalade hans namn fel konsekvent. Bara en sån sak.
Jag vet om det dessutom, men kan inte hjälpa det alls. Det är något med den där sporten som tar fram det där inom mig. Kanske är det för att det blir så viktigt. Så viktigt att Tyskland vinner matchen, spelar bra eller för den delen verkar vilja spela. Som om det vore någonting heligt, som inte går att rubba. Ja, precis så känns det. Och i tider som dessa, med fotbolls-VM och anfallsmagi av våra nytyska vänner så är det ganska lätt att vara fanatisk Tysklandfan. Men sådant kan vända snabbt också. Det pratas om VMs yngsta lag, och detta medför även en hel del faror.
Tysk hybris har jag visserligen inte hört talas om tidigare, det har aldrig funnits någon grund ifall man sett till sättet de spelat på. Men de får inte tro att de är bäst i världen nu. De måste ta Serbien och Ghana på allvar. Hoppas Jogi Löw kan hålla dem på marken. Ja. Det är ett måste. Annars kommer de falla som vilket Holland eller England med hybris som helst. Och jag vill ju se en ny medalj. För om de fortsätter såhär, så kan det mycket väl bli så.
Apropå att hålla sig på marken så tog jag tydligen fel datum för flyget ner till just Tyskland och memorerade det. Jag flyger inte förrän imorgon, när jag själv iskallt hade räknat med att vara på tysk mark just nu, och dessutom en bra bit närmare vad man kan kalla "hemma". Nåja, en dag i Sverige till är väl inte att förakta, och dessutom fick jag sova ut en dag till. Skönt värre.
Kuriosa angående första matchen: Jag tyckte mig hitta ett mönster med Schweinsteiger och bra chanser. Nämligen så verkade det som att varje gång kommentatorerna uttalade hans namn fel, så fick Tyskland en bra målchans. Och då ska det nämnas att de uttalade hans namn fel konsekvent. Bara en sån sak.
Hotell
Man känner sig sällan så ensam som i ett hotellrum. Det är inte jag som kommit på det, utan uttrycket myntades av någon annan och kom väl egentligen först till allmän beskådan i och med filmen "Lost In Translation". Det blev plötsligt legio att identifiera hotell med ensamhet. En koppling jag fortfarande inte köper till fullo.
Jag ligger för tillfället alldeles själv i ett rum. Ett enkelrum med två sängar. Ännu ett av mänsklighetens alla små under. Och även om man i filmen "Up In the Air" från förra året fick nys om det portionsförpackade världen så tyckte jag personligen att ensamheten, trots vissa klara sensmoraler, aldrig riktigt kom till uttryck. Det var ingen ren ensamhet man beskådade, och jag tror att vi människor har allmänt svårt att ens fastna i den.
Idag, innan resan gick jag in med inställningen att jag banne mig inte kände någon i den här staden och således löpte en risk att vara ensam. De planerna grusades dock relativt snabbt av en klasskompis som skulle på samma konsert som jag. Så det slutade med att jag umgicks med henne och hennes vänner hela dagen. Inte som planerat, men likförbannat väldigt trevligt!
Kunde dock inte undgå att tänka tanken. Vad om... ? Jag tror att vi stannar där.
Jag ligger för tillfället alldeles själv i ett rum. Ett enkelrum med två sängar. Ännu ett av mänsklighetens alla små under. Och även om man i filmen "Up In the Air" från förra året fick nys om det portionsförpackade världen så tyckte jag personligen att ensamheten, trots vissa klara sensmoraler, aldrig riktigt kom till uttryck. Det var ingen ren ensamhet man beskådade, och jag tror att vi människor har allmänt svårt att ens fastna i den.
Idag, innan resan gick jag in med inställningen att jag banne mig inte kände någon i den här staden och således löpte en risk att vara ensam. De planerna grusades dock relativt snabbt av en klasskompis som skulle på samma konsert som jag. Så det slutade med att jag umgicks med henne och hennes vänner hela dagen. Inte som planerat, men likförbannat väldigt trevligt!
Kunde dock inte undgå att tänka tanken. Vad om... ? Jag tror att vi stannar där.
Mobil magi
Okej. Ett tredje försök då. Bara för att jag kan. Efter diverse problem med täckning och andra roliga ting ska det väl ändå bli en blogg från mobilen. Jag åker tåg genom ett regnigt Sverige. Symboliserar väl sommaren ganska bra skulle man kunna säga. Regn, rusk och ett grått Örebro.
Men man kan väl göra sämre ifrån sig antar jag. Örebro hade kunnat vara Sveg eller någon annan gudsförgäten håla mitt i ingenstans. Typ som Köping då. Ikväll ska jag ändå se världens antagligen bästa skotte/italienare. Och då får vädret vara lite som det vill, för det kommer liksom att bli bra ändå. Just nu ser jag dock inte mycket av varesig Göteborg eller en tjejtjusare utan dess like. Utan jag ser mest en skitig stad och ett rött säte framför mig. Men det funkar för stunden.
Det är ganska lugnande med detta tågåkande. Att tänka sig att jag för ett par år sedan aldrig hade åkt tåg går idag inte. Nu känner jag mig bekväm i sätena och tidigare fumlande med biljetter är utbytt mot ett plastkort. Det hade nog inte varit tänkbart för några år sedan.
Än mindre att sitta med mobiltelefonen och blogga från ett tåg. Men tiderna förändras och bara vissa saker verkar stå still. Saker som antagligen aldrig kommer att förändras. Men eftersom jag inte ser meningen med att bli sentimental på ett tåg klockan nio en lördagmorgon. Man kan ju lyssna Nutini istället.
Ja, det ska jag nog.
Upptäckte precis bristen på stycken i texten. Ni får helt enkelt leva med det, då jag inte hittar någon lösning på problemet. Eller inte.
Men man kan väl göra sämre ifrån sig antar jag. Örebro hade kunnat vara Sveg eller någon annan gudsförgäten håla mitt i ingenstans. Typ som Köping då. Ikväll ska jag ändå se världens antagligen bästa skotte/italienare. Och då får vädret vara lite som det vill, för det kommer liksom att bli bra ändå. Just nu ser jag dock inte mycket av varesig Göteborg eller en tjejtjusare utan dess like. Utan jag ser mest en skitig stad och ett rött säte framför mig. Men det funkar för stunden.
Det är ganska lugnande med detta tågåkande. Att tänka sig att jag för ett par år sedan aldrig hade åkt tåg går idag inte. Nu känner jag mig bekväm i sätena och tidigare fumlande med biljetter är utbytt mot ett plastkort. Det hade nog inte varit tänkbart för några år sedan.
Än mindre att sitta med mobiltelefonen och blogga från ett tåg. Men tiderna förändras och bara vissa saker verkar stå still. Saker som antagligen aldrig kommer att förändras. Men eftersom jag inte ser meningen med att bli sentimental på ett tåg klockan nio en lördagmorgon. Man kan ju lyssna Nutini istället.
Ja, det ska jag nog.
Upptäckte precis bristen på stycken i texten. Ni får helt enkelt leva med det, då jag inte hittar någon lösning på problemet. Eller inte.
Reanimation
Inga bloggar från den där Fishär, har han månne dött? Nä, bara drabbats av en fruktansvärt jobbig skrivkramp. Oavsett vad han än skriver så blir det bara jobbigt skitsnack som i slutändan resulterar i absolut ingenting, så här kommer någon slags mjukstart på bloggandet igen. En resumé om man så vill.
Jag, i mina bästa år, har tagit mitt pick och pack, min TV och mitt kära Playstation 3 och flyttat tillbaka till landet över sommaren. Eller ja, landet är väl egentligen en överdrift. Bor ju trots allt inom stadsgränserna. Så nu är jag tillbaka i staden som har format min uppväxt sådär mycket som bara en stad man bor i i just den åldern kan göra. Jag är här just nu, sover för lite, äter för mycket och tillbringar ohälsosamt mycket tid framför TV. Speciellt nattetid. Tittar ishockey, och försöker blogga utan framgång.
Det är sommar ute. Och imorgon ska traktorerna med flak åka runt staden igen. Det sägs bli regn, jag hoppas att det inte blir det. Innerligt. För när världens bästa Marcus ska ta studenten då ska det banne mig inte regna. Det vore tråkigt. Han ska få ha en minst lika svettig sejour på flaket som jag hade för två år sedan. Värmen den dagen kommer jag nog aldrig glömma. Heller inte hur champagneflaskan jag hade i handen liksom försvann utan någon effekt. Lustigt det där. Lustigt hur gemenskapen som vi hade i klassen försvann ut i intet fastän vi, precis som säkert alla årgångar innan oss hade lovat att vi skulle försöka hålla ihop. Någon stack utomlands, den andre till en annan stad och pluggade, och de som blev kvar skaffade sig nya kompiskretsar. Intressant det där.
Jag har överlevt mitt första år som universitetsstudent. Klarat det ganska bra, utan några plus i kanten och har också passat på att njuta av omgivningen i Uppsala ganska mycket. Såväl på svettiga dansgolv på övervåningar i hus som ser ut som estniska sängfabriker som på gräsmattor med filtar och gitarrer och kanske några färska jordgubbar till. Det har varit ett fruktansvärt bra år. I många avseenden. Tror framförallt att jag lyckats bli mig själv på ett sätt som inte fungerade i Köping alla gånger. Utan att bli utskrattad för den jag är.
I helgen ska jag till Göteborg och se världens bästa Paolo Nutini, vilket kommer bli fantastiskt. Har dessutom bokat natt på hotel, ett dyrt sådant med. Ser fram emot att leta på någon mysig uteservering efter konserten och sitta där och njuta av atmosfären. Ingen biljett hem är bokad än heller, tänkte att jag tar tåget när jag har lust lite grand. Känns mer spontant då. Och sen på tisdag blir det Tyskland i en vecka. Galet att det gått ett år sen förra gången vi var där. Jag och kusinerna. Hoppas det inte blir lika galet onyktert som förra gången. Vill kunna skryta med att ha sett München i nyktert tillstånd också.
Och sen är det midsommar och P&L och... ja, det här blir nog en alldeles särskilt bra sommar! Det håller vi tummarna för!
Fulländad blir den dock med största sannolikhet inte. Men jag ska sluta sikta på perfekt. Det är ändå omöjligt.
Jag, i mina bästa år, har tagit mitt pick och pack, min TV och mitt kära Playstation 3 och flyttat tillbaka till landet över sommaren. Eller ja, landet är väl egentligen en överdrift. Bor ju trots allt inom stadsgränserna. Så nu är jag tillbaka i staden som har format min uppväxt sådär mycket som bara en stad man bor i i just den åldern kan göra. Jag är här just nu, sover för lite, äter för mycket och tillbringar ohälsosamt mycket tid framför TV. Speciellt nattetid. Tittar ishockey, och försöker blogga utan framgång.
Det är sommar ute. Och imorgon ska traktorerna med flak åka runt staden igen. Det sägs bli regn, jag hoppas att det inte blir det. Innerligt. För när världens bästa Marcus ska ta studenten då ska det banne mig inte regna. Det vore tråkigt. Han ska få ha en minst lika svettig sejour på flaket som jag hade för två år sedan. Värmen den dagen kommer jag nog aldrig glömma. Heller inte hur champagneflaskan jag hade i handen liksom försvann utan någon effekt. Lustigt det där. Lustigt hur gemenskapen som vi hade i klassen försvann ut i intet fastän vi, precis som säkert alla årgångar innan oss hade lovat att vi skulle försöka hålla ihop. Någon stack utomlands, den andre till en annan stad och pluggade, och de som blev kvar skaffade sig nya kompiskretsar. Intressant det där.
Jag har överlevt mitt första år som universitetsstudent. Klarat det ganska bra, utan några plus i kanten och har också passat på att njuta av omgivningen i Uppsala ganska mycket. Såväl på svettiga dansgolv på övervåningar i hus som ser ut som estniska sängfabriker som på gräsmattor med filtar och gitarrer och kanske några färska jordgubbar till. Det har varit ett fruktansvärt bra år. I många avseenden. Tror framförallt att jag lyckats bli mig själv på ett sätt som inte fungerade i Köping alla gånger. Utan att bli utskrattad för den jag är.
I helgen ska jag till Göteborg och se världens bästa Paolo Nutini, vilket kommer bli fantastiskt. Har dessutom bokat natt på hotel, ett dyrt sådant med. Ser fram emot att leta på någon mysig uteservering efter konserten och sitta där och njuta av atmosfären. Ingen biljett hem är bokad än heller, tänkte att jag tar tåget när jag har lust lite grand. Känns mer spontant då. Och sen på tisdag blir det Tyskland i en vecka. Galet att det gått ett år sen förra gången vi var där. Jag och kusinerna. Hoppas det inte blir lika galet onyktert som förra gången. Vill kunna skryta med att ha sett München i nyktert tillstånd också.
Och sen är det midsommar och P&L och... ja, det här blir nog en alldeles särskilt bra sommar! Det håller vi tummarna för!
Fulländad blir den dock med största sannolikhet inte. Men jag ska sluta sikta på perfekt. Det är ändå omöjligt.
