Den är skriven. Uppsatsen. Examensarbetet är inskickat. Inlämnat. Klart. Passé. Done. Grattis jag.

Det är en intressant sak, det där med ishockey. Eller överhuvudtaget landslagssport är intressant. Dels i sak för att det alltid handlar om en nationell kamp mot varandra, och där alla de bästa från landet ställer upp för att göra sitt bästa för sitt land och den publik de kan dra till sig i det landet. Men vid sidan av de olika profileringar som ett landslag kan få gällande status, rykte, ikonitet och galenskap så är fansen minst lika intressanta. Eller kanske än mer specifikt deras fördomar om de andra fansen.

 

Igår befann jag mig, som det hopplösa lejon jag är, likt Simba i närheten av Scar, alldeles för nära fientligt territorium. Förlåt Mufasa, men jag var i Globen. Sveriges nationalarena i ishockey. Bland 10 000 andra åskådare varav säkert 9 000 var svenska supporters. Och jag var där med svenska fans, och satt mitt bland svenska fans. Och det vete gudarna om jag inte för en gångs skull faktiskt satt och höll på Sverige. I vart fall ville jag ju se bra hockey, för det hade jag betalat för. Och gott så, ingen hade ju misstänkt att det var en finne mitt ibland dem ifall jag inte sa något. Det var ju inte så att mina ögon utmärkte mig och min utstyrsel var lika lite finsk som den var svensk eller tjeckisk.

 

Men när den här snubben, han sa sig vara från Hälsingland, sätter sig bredvid mig och börjar diskutera svensk klubbhockey så börjar det bli intressant. Än så länge klarar jag mig väldigt bra, då jag har ett svenskt lag jag på något vis håller kvar vid, nämligen Leksand, blåvita Leksand. Han håller på Brynäs och jag gratulerar honom för bedriften och applåderar deras SM-guld och inte minst de medverkande Brynässpelarna i truppen. De är nämligen lite utav höjdpunkten med det här landslaget med sin ungdom, sin offervilja och kanske framförallt med sin spelskicklighet.

 

Sen övergår dock diskussionen till svenska landslagströjan och vilken färg, den blå eller den gula, som är snyggast och jag kan inte hålla mig för skratt. Det må vara fånigt av mig som Finlandssupporter att inte kunna uttala mig i den frågan, och egentligen anser jag väl den blå vara finare, precis som Brynäsarn. Men när han frågar, så reagerar jag instinktivt med att börja gapskratta. Det går inte för mig att hålla masken när han frågar vilken tröja jag tycker är snyggast, och det slutar med att jag skrattandes vägrar att svara på frågan. Ingen av dem, ville jag instinktivt säga.

 

När han sen fortsätter diskussionen med hur han bor bara nån minut från Globen och tidigare satt och gissade nationaliteter. Han tyckte att det var så galet enkelt. Att se skillnad på en lett, en ryss och en svensk. Inga problem tyckte han. Och jag kunde inte annat än fortsätta att le. Där sitter jag – en stol ifrån honom. Hälften tysk, hälften finsk. Och lyssnar på hur han berättar för mig hur enkelt det är att se skillnad på nationaliteter. Jag är alltså finne ut i fingerspetsarna när det kommer till hockey.

 

Resten av matchen var jag bra sugen på att berätta för honom hur det låg till. Hur fel han hade. Hur lurad han var. Men jag lät honom hållas. Lät honom tro sig veta. Lät honom tjata om sina fördomar. Och applåderar mig för min egen skådespelartalang.

Egentligen. Vem är det som lägger ner sin själ på att plita ner tecken på ett papper idag? I en värld där små finurliga statusrader betyder allt, och en lång och välskriven text ratas redan innan någon gett den en ärlig chans. Varför läsa ett långt stycke text ifall ett par ord, till synes, kan förmedla samma känsla? Kort och koncist är det nya svart. Men såklart finns det undantag, undantag där folk plötsligt går ifrån sin Instagram- och Twitterhysteri och tar sig tiden att läsa. I vår så stressade vardag. Det är stort att de långa texterna fortfarande kan hitta sin publik sådär. Det verkar dock vara mer och mer sällan.

 

Alltså måste man, i egenskap av skribent, sticka ut lite. Vem som helst kan vräka ur sig en text på tvåtusen tecken om sig själv, men jag tror att bara ett fåtal lyckas skriva den så intressant att den faktiskt blir rolig att läsa. Är det värt att ens försöka vara en av dem, eller ska man föralltid sålla sig till mängden av dem som skriver sitt liv på 140 tecken, med önskan att på den vägen hitta sin läsekrets. För alla vill vi ju vara intressanta, populära och omtyckta. Eller lästa, i detta fall.

 

Det är nog inte så vanligt att leka med ord längre, inte på det sättet som jag gärna gör. Eller gjorde, kanske jag borde säga. När man måste producera text på professionell basis så tappar det lite av charmen. Ibland önskar jag att jag fortfarande var 19, ovetande, naiv och jäkligt lost. På den tiden när jag inte ratade varje rim redan innan idén satt sig. När inte varje sångtext kändes som ett plagiat och varje texts mening kunde vinklas till något jag inte redan skrivit om hundra gånger. Och texternas minsta gemensamma nämnare var ångest för att aldrig växa upp, eller för att göra det alldeles för snabbt. När jag sitter här, fem år senare, och inser att jag hamnade precis mittemellan de två farhågorna och egentligen inte har så mycket att klaga på i livet, så inser jag nog på riktigt det jag alltid egentligen vetat.

 

Hur enkelt det är att skriva en text när man inte måste men vill. Och hur svårt det är att skriva en text när man måste och vill. Och hur omöjligt det är när man måste men inte vill. Och kanske framför allt annat; hur lite det finns att skriva om när man är nöjd. Då är allt så enkelt. Inget att gnälla på, inget att påpeka, och inga brandtal inför döva öron om hur man ska förändras. Och plötsligt är allt att skriva om borta. Det blir på en gång så mycket enklare att förkorta sitt liv till ett miniformat.

 

”Livet är gött, ölen är kall, himlen är blå – dina ögon likaså, du har fått mig på fall, med leendet så sött”

Lycka är så enkel att korta ner. Smärta är mycket svårare. Det är något med den som kräver sin egen plats. Sina oväsentligt deprimerade bryderier. De måste finnas där, tomrummen mellan orden, punkterna och de oändligt långa formuleringarna som nöts om och om igen i huvudet. Och sånt går ju att skriva om så att folk bryr sig. Men inte på 140 tecken. Hur gör man dock när man är varken eller på den skalan. Det blir svårt att sammanfatta och få det relevant när ens 140 tecken snarare ser ut som:

 

”Kaffe. Frukost. Träning. Solskenspromenad. Blåsigt. Lunch. Stopp i kön på ICA. Frustration. Leksandsseger. Lycka. Röst på semester. Nöjdhet.”

Sällan har ett ointressant liv känts så… ointressant.

Cornelis Vreeswijk, Zlatan Ibrahimovic och Björn Ranelid. Vad har de gemensamt? Förutom att ingen av dem talade svenska som modersmål (Ranelid har mig veterligen alltid haft dessa märkliga r), alla tre har huserat i Skåne, och de på något finurligt sätt har ett sätt att uttrycka sig på svenska som avviker från normen så finns det faktiskt en till sak. De är inetsade i svenska folksjälen. Oavsett vi vill det eller inte.

 

Det finns inte mycket som är mer mellanmjölk än Zlatan i svenska fotbollslandslaget. Och då tar jag inte ens ställning för hans prestationer på plan. Han ska finnas där, och därmed bastu. Han är kontroversiell, han är ärlig, och helt omöjlig att intervjua. Och så har han skrivit en bok. Eller åtminstone dikterat en del av en sådan. Alla vet vem han är, oavsett om de bryr sig om läderbollar eller inte, och så fort han gör mål i klubblag som rapporteras det i kvällstidningar i spaltmeter om honom och hans överlägsenhet. Han är svensk vår Zlatan. Och därför är han också del av startelvan, han är svensk fotboll. Och våga inte säga något annat. Därpå kommer hans svåra uppväxt som han skrivit om i sin bok.

 

Björn Ranelid då? Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om fejder med Jan Guillou som tydligen inte står ut med ens tanken på den litterate skåningen med de bevingade orden om kärlek. Och så uttrycker han sig som människor bara skulle göra påverkade av droger. Lite som en Di Leva, fast mer välklädd, mer systematiskt mobbad, och med fler synonymer för könsdelar. Och sen det här spektaklet med Melodifestival och hans hyllning till kvinnan och kärleken. Man måste ge honom credit för det.  När han blir mobbad och vänder det till ett mediadrev som sedan stöttar honom så kan man inte bli annat är fascinerad. Det var inte tal om musik, men på något sätt fick han ju människor att rösta. Jag antar att hans uppväxt inte alltid varit lätt, hans vuxna liv är ju sannerligen inte det alltid.

 

Cornelis Vreeswijk. Den flygande holländaren. Utlänningen som lärde sig svenska bättre än de flesta svenskar och dessutom kunde trolla ihop orden i en ordning som gjorde dem betydelsefulla, vackra, ja nästan magiska. Samtidigt idioten som söp och drogade ner sig, svinade runt och betedde sig som en paranoid skitstövel mot sina nära och kära. Och alla dessa fängelsevisiter. Sverige var nog aldrig riktigt redo för Vreeswijk, men var han redo för livet? Att bli avgudad efter sin död är något som många fått avnjuta, men för få är det så talande som för Vreeswijk. Lägereldssång och gitarrspel på sommaren kommer för alltid vara förknippad med Cornelis, och Cornelis kommer alltid vara Sverige. Fast han aldrig var svensk medborgare. Ändå lyckades han fånga svenska folksjälen bättre än någon annan. Detta efter en svår uppväxt.

 

Alla tre är personer som är av stor vikt för hur vi identifierar oss. Det är de som går emot strömmen. Laxar som färdas nedströms på sommaren. Trotsar kung och jantelag och är sig själva och blir kontrasten. Allt det där vi förmodligen aldrig lär bli, men inom oss känner att vi ändå skulle vilja vara. För de lyckas med den svåra konsten att förändra. Deras liv har betydelse, även i det stora hela. För de understryker det svenskaste vi har. Nämligen våra tankar om oss själva.

 

Utan dem skulle Sverige nog vara världens mest slätstrukna land istället för det vi är idag. Trots jantelag och lagkänsla finns det fortfarande ikoner bland oss. Och ibland är det ju avstickandet från normen som säger som mest om den.

Det finns en hel rad olika sätt en lördagkväll kan bli. Galen, händelserik, fartfylld, aspackad, glad. Eller så åker man till Tierp. ”Tierp?” kanske ni tänker, sådär lite med förakt i rösten. Vad ska man göra en lördagkväll i Tierp? Det tänker jag dock inte riktigt svara på än, för det är, hur trevligt det nu än var, lite av en bisak i hela historien.

När man tar bussen hem från utanför Tierp så kommer busschauffören ihåg en fast man bara åkt med hennes buss en gång tidigare. Hon minns en tillochmed så väl att man får frågan ”kunde ni inte sagt att ni skulle hoppa av på skolhållplatsen, nu fick ni ju gå en bra bit!” när man kliver ombord bussen. Hon fick så dåligt samvete när hon såg oss gå tillbaka mot dit vi skulle att hon bjöd oss på bussbiljetten på väg tillbaka. Det blev enklast så, tyckte hon. Att hon sedan satt på bussen och snackade skit med en arbetskollega som satt bredvid och det förutom mig, C, och en tjej till var tomt på bussen bidrar till känslan som just då började uppenbara sig.

Hon kör oss alltså till stationen och önskar oss en fortsatt jättetrevlig kväll och natt, lite sådär som man bara gör så långt utanför tullarna att det räknas som utsocknes, såklart. Vi ser av en händelse att Benny’s Grill, den förmodade lokala korvmojen, har öppet fortfarande. C utbrister i sitt vanliga ”Jag är hungrig”, eller ”Jag behöver en stödkorv”, eller åtminstone något i den stilen. Vi går alltså till Benny’s Grill, i Tierp. Och det var som att ta en teleport till 80-talets landsbygd. Hamburgare, korv, tunnbrödrulle. Alla priser på gamla reklambilder, med klyschiga beskrivningar av tunnbrödsrullar och systembolags-IPA på hamburgeruttalet. Och personalen densamma, bara trettio år äldre. Benny’s Grill drivs av Benny. På riktigt.

Efter att C har bränt sig på sin kärleksfullt grillade med bröd kommer den typiska coola killen in i kiosken. Ni vet, han som har den lite för snygga frisyrer för småstaden, de lite för dyra kängorna och den där jackan som får fjortisbrudarna att förstå att han praktiskt taget är gjord av pengar. Han springer in och skriker till till den gamla tanten som jobbar där. ”Morsan! Va kul att se att du jobbar ikväll. Du blir bara vackrare för varje dag som går morsan. Moooooorsan!” Det var alltså inte tal om hans mamma, utan något han fått för sig att kalla henne. Tanten, lite smickrad av kommentaren, serverar honom en hamburgare såsom hon säkert gjort till människor under minst trettio års tid.

Det är för övrigt bra drag på Benny’s Grill i Tierp. Det kommer och går folk lite på löpande band, de flesta från lokala nåntinget Möbeln som tydligen är stället att vara på framför alla denna kväll. I Tierp alltså. Detta får vi veta tio minuter senare på perrongen, ivrigt i kylan väntandes på tåget hemåt, när en nigerian och hans exlulebo till flickvän kommer gåendes, kanske lite för berusade för sitt eget bästa. De berättar om hur Möbeln huserade en spelning med någon vän till M, som den nu stockholmsboende nigerianen kallar sig. De hade varit där sen klockan fem och var nu väldigt trötta och på väg hemåt. Väl på tåget fem minuter senare har han somnat, medan jag sitter och fnittrar för mig själv.

En gratis bussresa i sann småstadsanda, ett gatukök som kändes genuint svenskt, och sen den något bisarra, men sjukt trevliga upplevelsen på perrongen. Tierp levererade. Och då var detta alltså bara hemresan från stället som någon gång utsågs till Sveriges fulaste stad. Kvällen på landet var även den top notch. Såhär roligt har jag nog sällan haft nykter.

Det är något vackert med barns naivitet. Deras frågor som av omvärlden säkert uppfattas som dumma eller jobbiga. Frågor som är så stora att ingen i vårt stressade samhälle har tid att ens svara på en liten del av dem. Och så alla onödiga frågor som ingen egentligen har tid att svara på eller för den delen ens har något vettigt svar på. De sållas ju bort i våra huvuden. Våra inlärda mallar av vad vi ska se tar bort allt det där som man inte riktigt ser. Barnen lär sig långsamt vad de får fråga om och vad som inte är värt att lära sig.

Jag vet inte varför, men den där naiviteten skulle vara så fantastiskt skönt att ha tillgång till ibland. När man tvekar på saker eller helt enkelt bara känner sig extremt vilsen. Vore det inte skönt att bara se världen lite som man gjorde när man var ett barn, och egentligen var helt hjälplös men inte visste om det och därför trånade efter att få reda på allt som bara gick att veta. Den ständiga nyfikenheten var något som i alla fall jag retade gallfeber på mina föräldrar med. Läsa kunde jag redan innan jag började skolan och jag vet inte hur många gånger jag ställde frågor i stil med ”Vad står det där?”. Jag var nog jobbig, men jag lärde mig saker. Många saker.

Så har livet fortsatt och nånstans mitt i slog det mig – ganska nyligen faktiskt – att den förvandlingen vi gör när vi går från att vara barn till att bli vuxna faktiskt har med våra upplevelser att göra. Att vi lyckas med den förvandlingen som gör oss till den gamla griniga människan vi aldrig vill bli. För det är ingen vacker värld som väntar barnen bakom de skyddande skynkena. Det är lidande, krig, elände, svält och sjukdomar. Och kolossala orättvisor. Precis överallt. Korruption, ondska, folkmord, expolatering, slaveri. Hur många gånger händer det att nyheterna börjar med en solskenshistoria, snarare än ännu ett lösmord i Malmö? Nästan aldrig. Men på något sätt så tvingar vi oss igenom vardagen ändå, ständigt i jakt på nya mål.

I jakt på glädjen som finns insprängd mellan allt detta negativa. All stress, och allt det nedtyngande ansvaret som det innebär att vara vuxen. För det är inte bara inte lätt när det är svårt, det är nästan aldrig lätt alls. Det mesta har en tendens att bråka lite med en, men bara lagom mycket, sådär att man hinner bli förbannad, men sen glömmer det och går genom dagen lite bittrare än tidigare. Och samtidigt är det alltid de negativa upplevelserna som påverkar en mest, och som formar det vi blir.

Har ni nånsin lovat någon att aldrig bli som han, gubben med käppen, som ni skrattade åt tillsammans som barn? Då är ni långt ifrån ensamma. Men tror ni att den bittre gubben med käppen i hand inte lovade sina vänner samma sak när han stod där med kompiskretsen och skrattade, likadant som ni gjorde då? Vi är varken den sista generationen ungdomar som växer upp med att skratta åt de äldre, och bli föraktade av dem, men också långt ifrån den första. Om man frågar den bittre gubben vad som händer kommer han nästan säkert säga något om att livet bara flög förbi, och vips så var det såhär.

Sanningen borde dock vara att han upplevelser gjorde honom lite bittrare. Gång för gång. Tills hans stod där med böjd rygg, rutig basker och en stor handsnidad käpp i hand. Nej, må vi aldrig bli såna. Må vi alltid tycka att ljuset från solen värmer mer än kylan från vinden. Må vi jubla när snön faller ner och så sakteliga gör marken vit, istället för att tänka på det stundande trafikkaoset. Må vi inte se problem utan möjligheter och alltid göra det bästa av dem, oavsett resultat och tidigare erfarenheter. Må vi helt enkelt… aldrig helt tappa hoppet.

Jag älskar den svenska mentaliteten ibland också faktiskt. Det är inte bara avsky och pinsamhet. Men ibland blir det mer än bara lite gulligt, kanske framförallt när det kommer till viljan att göra rätt för sig. Idag på ett café sitter jag där och observerar en gubbe som går fram till toaletten och ser skylten de har satt dit.

 

”Gratis för kunder. Andra betalar fem kronor.”

Genast börjar han ta sig mot bakfickan där man på en gubbe i hans ålder, och på mig, finner plånboken. Naturligtvis vill han göra rätt för sig, som sig bör. Det är så man gör, nämligen. I alla fall så börjar han fumla med bakfickan och lyckas till slut få upp den. Plånboken alltså. Så står han där, letandes igenom myntfacket, efter den där femkronan. När han väl hittar den så skiner han upp, tittar sig omkring och inser att det inte finns någonstans att lägga pengarna. Hur ska man då lösa problemet? Jo, man börjar titta sig om kring lite mer, ser fantastiskt frågande ut i ansiktet och börjar stega omkring lite planlöst. Till slut hittade han en dörr, till köket, där han knackar på. Bekymrat tittar någon ut därifrån och undrar vad han vill. Och jag antar att han sa något i stil med:

 

”Jag vill ju bara göra rätt för mig och betala femkronan.”

Hon, som öppnade dörren, börjar skratta och säger att det inte är nån stor grej, och att han lika gärna kan betala den efteråt. Antar jag. Det var så det såg ut att gå till i alla fall. Från min fåtölj tiotalet meter därifrån. Han får till slut gå in där och kommer ut och ser märkbart lättad ut. Och det klandrar jag honom förstås inte för. Vem vet, det kanske var tal om världens katastrof här på gång här. Och då tycker jag att det bara blir ännu mer imponerande att han tittar både till höger och vänster tio gånger om innan han springer in där. Jag hade antagligen betalat på vägen ut, om jag ens hade gjort det. Inte för att jag är oärlig, men hade det varit lång kö, så vet jag inte om jag hade orkat. Kanske hade slängt den där femkronan över disken eller något.

 

”Här har ni er femkrona ni ville. Jag är inte kissig längre.”

Att i en stund av nöd fortfarande tänka på att göra rätt för sig. Är det så den svenska mentaliteten är? Att alltid säga förlåt om man råkar stöta till någon, att överhuvudtaget använda ordet förlåt hela tiden fast man egentligen inte skulle behövas. För att verka väluppfostrad. För att dra sitt strå till stacken, gällande ansvar, trivsel och lagkänsla! Det är lika vackert som det blir gulligt sant genom en gubbe som som nödig letar på en toalett.

Det var en lördag i december efter en fredagkväll där det retades skåningar på löpande band, och där homofobin som aldrig existerat tydligen var alldeles för påtaglig. Framförallt var det dock en lördag då Oscar tog sig hem till Sverige igen, efter några månader i ett U-land. Ja, i alla fall om man frågar honom. Och eftersom de tre månaderna skulle tas igen på något sätt så... Laga mat efter att ha druckit alkohol, är ju alltid ett äventyr, men det här var på många sätt och vis lite av ett äventyr större än vad man brukar ta sig an den berömda dagen efter.



Inköpslistor sägs vara för kvinnor och gamla gubbar med Alzheimer. Jag hävdar dock starkast motsatsen. Ska man laga en macka av ordentliga proportioner så är det väldigt viktigt att ingen utav ingredienserna blir mobbad, eller glöms bort. Det är helheten som räknas, och detta på ett väldigt extremt vis. Min Parkinson gjorde sig också påmind, så jag ursäktar för bristen av skärpa.



Såhär kan en kundvagn se ut ifall man ska laga mackor och man har sprungit tre varv runt i affären på jakt efter nästa livsviktiga ingrediens till maten. Det kan nämnas att den där mellanmjölken inte hör dit egentligen utan hade smugit sig in med hjälp av konstiga östtyska spionpapper. Vi orkade inte riktigt käfta emot, eftersom vi inte vill ha KGB efter oss, så den fick sin del lebensraum som den gormade om. Räknar man bort kostnaden för den irrelevanta mjölken så hamnade väl räkningen på sisådär en veckobudget för mig. Men å andra sidan går det att leva i flera månader på ett sånt här äventyr.



Jag har hört att man inte ska dela på smält ost. Det låter som en väldigt dum regel. Än mår jag bra, och osten var god ändå. Den skulle ju dessutom användas till två mackor, så det var mer eller mindre ett måste. Okej!?



Bacon. Behöver jag säga mer? Jag antar att det inte behövs sägas mer, förutom att det har bara var en av två stekpannor fulla med den underbara härligheten, och att den här bilden är tagen innan den dränktes i öl.



Stor smörgås med majonnäs/smör-blandning, smält ost och kalkon. Ja kalkon. Jag tänker inte ta den här diskussionen med er, utan jag hänvisar till Fredrik Backmans blogg. Han tog den diskussionen och pratade om bikramyoga och relativ smalhet. Något sånt.



På kalkonen så lades rostbiff och från ingenstans dök potatissalladen upp och skrek åt mig att den ville vara med. Rostbiff utan potatissallad är ju hädelse, tillochmed för mig som tysk, och än mer så för min dalkarl till vän. Så potatissalladen åkte på. Utan att vi protesterade. Det var nog bara baconet därunder som hade något att säga, men eftersom jag inte pratar bacon så vet jag inte vad det skulle varit.



Sallad! Vi måste ju göra mackan nyttig också! Lite stark fin senap som får mig att tänka på julskinka på det, och sen lades det på rostad lök och ytterligare lite majonnäs. Det kan inte bli för mycket majonnäs har alltid varit en riktlinje jag stött, och så fortsätter det också! Och så förutom den smälta osten så lades även några såna där "la vache qui rit" på. Mest för att vi kan. Och det kan vi.



Jag beklagar att vi missade följande: men förutom denna härlighet så hade vi sen på salami, serranoskinka och prosciutto också. Allt för att göra varenda liten kvadratmillimeter av smaklökarna nöjda. Och Fredrik också. Så skulle det nämligen vara. Men jag glömde liksom att ta bild på det. Det kan ha varit jag som blev lite för upphets... öh... uppspelt för att kunna ta vettiga bilder när jag såg följande härligheter framför mig:



Ja. Det enda som fattas är en snabbstekning i öl/olja/smör/bacon/ost-fettet. Så att brödet också tar åt sig lite av smaken.



Efteråt kan det se ut ungefär såhär.



Och två minuter senare ungefär såhär.

Nu undrar jag mest, när är det kvällsmat?

Egentligen är det nog inte märkligt alls. Att vi mitt i mörkret samlas i stora folkskaror, äter oss lite tjockare än vi var förut. Att vi sjunger tillsammans och framförallt tänder en egentligen orimlig mängd ljus. Innan kristendomen kläckte idén att vi skulle fira födseln av deras största helgon – ja rentav Guds egen son, som kommit till jorden för att frälsa oss från det onda – och göra det mitt i vintern så fanns ju det såkallade midvinterblotet. Ett av asatrons viktigaste offertillfällen och också förknippat med en fest, mitt under vinterhalvåret. När det är som mörkast.

 

Att vi här i Norden dessutom har en ljusdrottning som i grunden har väldigt lite med oss här att göra är nog symboliskt det med. Talande för hur vi försöker att fly mörkret, om så bara en stund. Och jag tror att vi behöver det för att inte fastna i något slags tillstånd där mörket tar över en alldeles för stor del av sinnesnärvaron. Vi är ju ändå människor, och skulle inte solen ha skänkt oss värme hade det vi idag kallar liv med absolut säkerhet aldrig dykt upp. Det blir också extra tydligt den första dagen på våren när solen skiner på riktigt, och alla vandrar runt med ett omedvetet leende på läpparna.

 

Därför är det inte alls märkligt att vi firar jul. Och jag menar inte den delen av högtiden som innefattar den överdriva kommersialismen eller de stressade föräldrarna som måste stå flera timmar framför spisen för att kunna leverera ett julbord som håller en någorlunda okej klass. Heller inte den delen när man förväntas ha någon att vara med, och måste planera varje ögonblick av högtiden in i minsta detalj för att inte missa något av den.

 

Det jag syftar på är snarare ljuset. Det som är överallt, om det så handlar om skrikiga färger i köpcentrumet nere på stan, eller julgranen som lyser upp hela vardagsrummet. Eller kanske bara den snö som vi alla vill ha över julen för att det inte ska bli lika mörkt på natten, eller eftermiddagen, eller närhelst det nu är mörkt här när det är som mörkast. Det är ljusstakar i varje fönster, extrabelysning i staden. Det är granar med ljusslingor och levande ljus. Och fler levande ljus. Och ska man adventsmysa så är det en adventsstake som står på bordet. Med fler tända ljus ju närmare man kommer julen. Och crescendot över julen när alla barn går runt och tindrar som tomtebloss på grund av den speciella stämningen.

 

Jag tror att vi behöver julen mer än vi kanske inser. Att det ljuset fungerar som ett substitut för allt det som solen ger oss. Och det är nog inte bara ljuset utan även den vänlighet vi visar mot varandra som är så viktig. Lite för att upptäcka att vi dels alla är lika ensamma i mörkret. Men att vi på något finurligt sätt samtidigt är ensamma – tillsammans.

Jag får ganska ofta frågan om varför och hur jag kan vara så säker på så mycket. Hur det kommer sig att jag alltid har en åsikt och nästan aldrig tvekar i moraliska frågor. Jag vet inte varför, men det slår mig som en ganska konstig fråga. Vet inte alla vad de tycker?  Visst händer det att jag tvekar med, när man sätts inför ett riktigt knivigt moraliskt val, men de flesta frågor rörande moral har jag redan ett svar för. Alltså har jag redan tänkt på dessa scenarion tidigare. Och det gör att jag även kan stödja mina slutsater på mina andra värderingar. Konsekvens kanske det kallas.

 

Detta verkar dock inte alls lika självklart när man låter andra leka med tanken. Moraliska frågeställningar får de flesta att halka till lite i sin säkerhet. Är det verkligen okej att offra en människa för att rädda tio? Ja? Även ifall du känner den människan, men inte de andra tio? Fortfarande lika säker? Antagligen inte. Vi lägger så många olika värderingar i såna situationer att ett klart svar såklart är jättesvårt att trolla fram. Hur man än handlar så kommer någon ju att komma till skada, och vi kan inte låta bli att värdera människor vi känner högre än de vi inte känner. Inget konstigt däri, ty vi är ju skapade för att beskydda de närmast oss, men lek med tanken att se det rent idealistiskt istället.

 

En död människa är visserligen en tragedi. Tio döda människor således en tio gånger större sådan. Med tio gånger fler människor som sörjer. Även om du kanske inte är en av dem. Det är dock att kräva för mycket av en människa att tro att man i en sån situation skulle agera rationellt snarare än emotionellt. Det är där som idealismen blir så vacker i mina ögon. När den går längre än det mänskliga förnuftet. För idéer går inte att döda oavsett hur många kulor du sätter i dem. De är inte som en människa, de agerar snarare som kackerlackor. De är med andra ord helt omöjliga att ta död på.

 

Det gör dem såklart mäktiga också. Och med fel slags idealism kan man onekligen göra världen till en sämre plats, något som har bevisats mer än bara en gång, av fler än bara ett folk, med fler än bara en sorts människor som offer. Detta förhindrar dock inte att rätt idéer kan ta mänskligheten längre än vad en enskild människa någonsin kommer göra. Kanske är det där som karaktären V – som får agera lite som varenda fri tänkare, idealist och upprorsmakare någonsin – blir så vacker i mina ögon. Han är visserligen fiktiv, medan det finns många exempel på riktiga sådana vi borde uppmärksamma mer, men han lyckas samtidigt vara så mytisk att han blir enkel att relatera till.

 

Med vackra ord, fina tankar och förkastliga handlingar visar han prov på ett grundproblem. Det är svårt att ändra något som är i grunden fel, utan att det sker något slags offer. Detta tror jag kan dras paralleller till, oavsett om vi pratar om sprängandet av Parliament eller för den skullen avvänjandet av självdestruktiva beteenden. För att få dem att slå rot på riktigt måste jorden under dem skakas om ordentligt. Och detta kräver en del offer. Och när jag ser mig själv leka med den tanken förstår jag plötsligt varför jag ansåg att kommunismen och dess tankegång var så oerhört lockande för bara några år sedan.  If the ends justify the means. Om målet bara rättfärdigade uppoffringarna.

 

Jag tror inte att det är ett realistiskt mål att sträva efter att bli fullärd. För så konkret som termen än låter så är den svårare att greppa än den låter. Vad skulle det innebära? Men bara för att vi aldrig blir fullärda, så betyder ju inte det att vi inte borde sträva efter att nå dit. Lite som med mitt resonemang om perfektion som det ultimata målet – hur omöjligt det än är att uppnå. Och nu när jag kommit ännu några snäpp närmre detta mål, med ännu fler moraliska frågor besvarade så undrar jag hur ni inte kan göra detsamma, så fort ni får chansen? Är ett huvud med ett par frågetecken färre inte lättare att bära genom vardagen, som redan som den är ställer till med tillräckligt många problem för oss.

 

Men det är klart, det är ju bara en tanke.

Fotografier sägs vara det enda sättet för oss människor att verkligen fånga nuet. Det enda sättet att inte fastna i den evigt flytande tiden. Bilder med en enda huvudsaklig uppgift i ögonen på framtida generationer. Att berätta att vi minsann varit här också, en gång i tiden tog vi plats på den här jorden, och var glada eller ledsna. Antingen eller. För allt som oftast tar man bilder på de tillfällen i livet som är så långt utanför vardagslunken som man någonsin kommer. När alla har stått de extra tre minuterna framför spegeln och fixat frisyren, skägget eller ögonbrynen och tagit på sig sina extra fina kläder.

 

Vi ser alltså till att föreviga de moment i våra liv som sticker ut från vardagen så mycket som möjligt. Medan vi tenderar att glömma bort alla de där ögonblicken som vi inte fångar istället. Det må vara den extremt lyckade dagen, som i grunden bara var en vardag, men där allt gick så smidigt att den fullkomligt flög förbi. Eller de magiska ögonblicken som man ständigt jagar på sin resa genom livet. De som man inte hinner fotografera, innan de flytt, men fortfarande hade en stor inverkan på livet.

 

Jag har aldrig riktigt sett charmen med fotografi. Eller, det är kanske att uttrycka det på ett alldeles för aggressivt sätt. Jag har visst sett charmen med det. Fina bilder är fina, och det är mer än bara en gång som jag suttit tillsammans med föräldrarna och tittat på bilder från när jag var liten. Bilder på hur jag lärde mig gå, log, skrattade och var glad. Men jag har aldrig själv varit någon duktig fotograf. Varken kvalitativt eller kvantitativt. Det har tagits väldigt få bilder, och de som tagits har, i ärlighetens namn, inte varit särskilt bra.

 

Men det är inget jag sörjer. För jag har ju mina minnen i huvudet. Och de sträcker sig längre än något fotografi någonsin kan göra. Jag minns, och i minnena finns känslor, lukter, smaker, ljud, vyer. Man tittar på ett fotografi och minns med ett sinne. Man återkallar ett minne och känner det – med alla sinnen. Och visst finns det en viss risk för att även de viktigaste minnena kan falla bort när man inte har några bilder för att återkalla dem, men minnet har ju den fantastiska förmågan att återkalla även det vardagliga, det alldagliga och det som inte är bortanför det normala.

 

Och då har jag inte ens nämnt alla de magiska ögonblicken som ingen kamera i världen kan återskapa, som till exempel en solnedgång vid en sjö en sommar. Det går att fotografera den, men man upplever den inte bara genom att titta på bilden. Man känner inte värmen, hör inte vågornas sorl och man känner inte den där behagliga svala vinden som signalerar att den varma dagen är avklarad och det är dags för något annat. En mörk, sval, mysig sommarnatt.

 

Så för att sammanfatta: Upplevelser – ja. Fotografier – nja. Glömma – nej.

Jag har vid flertalet tillfället påpekat att jag som liten unge var ganska skraj av mig, något som antagligen grundades i en massa olika faktorer, däribland att jag inte direkt var det största av barn. För de flesta brukar sån rädsla dock försvinna med åren, för mig blev det nog inte riktigt så. Jag minns fortfarande idag hur jag drömde mardrömmar om att köra bil som åttaåring.

 

Det verkade ju så fruktansvärt svårt att få rätsida på gas, broms, koppling,ratt, växelspak och allt detta samtidigt som man höll koll på vart man var i förhållande till alla andra. Det verkade som litet barn nästan helt omöjligt. Och ja, än idag kanske jag råkar vara lite skraj för det, men det är inte alls på samma sätt. Just i detta moment känner jag nästan ett sug att äntligen få skiten gjord så att det slipper tynga ner mig i framtiden. Men först ska det pluggas klart.

 

Kanske har den förändrade synen på hela situationen med att göra att många av de andra rädslorna som tidigare fanns där i min hjärna numera är övervunna. Utrotade. Borta. Något som jag tror att de flesta känner igen också. För vi är alla rädda för något, om det så handlar om ormar eller att tala inför folk. Eller att tappa kontrollen – vad detta nu ska betyda. I alla fall så tror jag att vi alla går några ronder mot oss själva, eller rättare sagt våra rädslor. Fighter där vi måste hoppa ur den så sköna komfortzonen som vi så gärna håller oss inom, och se vad som finns på andra sidan.

 

Och när man har kommit igång så börjar en oanad snöbollseffekt. En rädsla som försvinner, blir snart två, som blir fyra och vips så har man nästan inga kvar och går igenom livet som om det vore en fånigt långsam dans. Förutom de där få sakerna som inte låter sig övervinnas så enkelt, och gärna blir kvar en stund extra och spökar lite i huvudet. Men även de som blir kvar är långt ifrån lika skrämmande som de än gång var. Acceptans skulle kunna vara kodordet för detta, när man inser att det här med kontroll bara är en fasad man målar upp för att lugna sig själv.

 

Det är omöjligt att ha kontroll över sitt liv. När man inser det så blir även rädslorna bra mycket fånigare, om än inte mindre verkliga. Och fåniga saker ska man väl ändå inte ta på allvar? Nej, dåså. Nu ska jag ut och stirra ner några fler rädslor som gömmer sig långt där inne. Gör det du med.

Ibland är det skrivna ordet det enda man har att hålla fast vid. I begynnelsen var Ordet, som Johannesevangeliet inleds. I begynnelsen var nog i ärlighetens namn inte många ord alls, mest bara en väldigt stor smäll. Sen gick det miljarder av år utan att det hände så mycket av relevans – sett från ordets perspektiv. Det var först när vi människor började prata med varandra som man egentligen kan tala om ett Ord-entligt uppsving. Men skrivna ord var ännu långt borta. Det var ju faktiskt först för sisådär 5000 år sedan som vi kan börja tala om skrivna ord på riktigt. Skrämmande nära det som enligt kristendomen belyser som jordens skapelse. Men hursomhelst…

 

Ordet, det skrivna, har nog aldrig varit av så styr betydelse för oss som det är idag. Man kommer ingenstans utan att kunna dechiffrera de befintliga orden eller plita ner egna. Ändå är det långt ifrån lika viktigt för oss alla. Under min uppväxt klarade jag mig länge ganska bra utan skrivna ord. Visst var jag tvungen att, precis som vem som helst, plita ner de där bokstäverna, de exotiska tingen som var så svåra att få rätsida på, men egentligen var barndomen nog inte så beroende av ord.  Det kom dock att förändras.

 

För om man inte har något annat sätt att uttrycka sig, ja, ifall det verbala ordet fastnar i vrångstrupen eller inte får ett läge att uttrycka sig blir man lätt låst. Det gäller att hitta en nisch, ett forum, där man fortfarande kan vara kung. För jag tror att vi måste få vara stora och viktiga någonstans, och ifall vi inte kan vara det i klassen eller i kompiskretsen, så börjar vi leta efter möjligheter att vara det på annan ort. Med andra ord, kanske man skulle kunna säga. Och ibland är jag tacksam för att jag lever just nu och i just den här generationen. För det fanns alltid ett forum där jag kunde utmärka mig, om det så handlade om spel eller något annat. Jag kunde bli mig.

 

Och jag hade inte så mycket mer att hålla fast vid, förutom ordet. Det blev någonstans det enda sättet för mig att uttrycka mig såsom jag egentligen ville, men ingen runtom mig intresserade sig egentligen särskilt för det. De förstod inte vikten av att pränta ner orden på papper, eller i ett dokument. Oftast blev reaktionen något i stil med – vadå är du en sån där djup jävel? Och ja, det kan man väl kanske kalla mig, eller åtminstone min inåtvända, mer litterära sida. Att jag samtidigt skrattade och skojade utåt verkade inte spela någon roll i sammanhanget.

 

Men det var viktigt för mig att få skriva vad och hur jag kände – och sett rent krasst så var nog det skrivna ordet det enda jag hade att hänga fast vid. Därför var responsen jag fick på det jag skrivit kanske det viktigaste av allt. Jag minns fortfarande att det fanns en period när jag tittade ifall bloggen hade fått någon kommentar under nattens gång – och väldigt ofta hade den också det. De kommentarerna, ofta fina ord från nästan lika vilsna själar blev den bekräftelse ingen riktigt gav mig på riktigt. Som ett OK, ett sätt att förstå att jag nog också var onormal – precis som alla andra.

 

Jag hade i alla fall det skrivna ordet.

Minns ni den där tiden när man fortfarande sov över hos kompisar. På den tiden när det fortfarande var spännande att göra det. När allt blev ett litet äventyr, och man frågade sina föräldrar om lov för att få sova hos den där kompisen, och det blev något speciellt att sitta där efter klockslaget när man vanligtvis skulle ha behövt gå hem. Man satt där, inte sällan med varsin lösgodispåse i handen, ett leende på läpparna och ett skratt som ekade från vägg till vägg.

 

Det var på den tiden när man inte riktigt ville erkänna att man var trött, bara för att det var så roligt att sitta där och titta på film när klockan var megamycket, och äta sitt godis. Att bara få vara och veta att man inte skulle behöva gå hem snart, utan att man tillochmed skulle vakna upp nästa morgon i sällskap av kompisen. Och innan dess allt det där man hann prata om när man egentligen skulle sova. För sova ville man ju inte, då skulle kvällen ta slut alldeles för fort, och det gällde oavsett hur mycket klockan var.

 

Jag minns det. Men minns också att såna händelser på något sätt var väldigt sällsynta för mig. I alla fall där jag sov hos andra. Det blev liksom aldrig så, och som vanligt var det nog en följd av min rädsla för allt. Men jag minns i alla fall att jag, när jag väl vågade, tyckte att det var värt det. Och att jag hade svårt att sluta prata även fast vi hade sagt god natt till varandra. Det blev på något sätt så speciellt, så värdefullt. Redan då. Men att kompisar sov över hos mig, det var inget ovanligt alls. Det var dessutom med facit i hand inte så galet. Jag hade ju allt i mitt rum, bortskämd som jag nog faktiskt var. Och hur vi satt uppe halva natten och kände oss busiga kan få mig att le än idag.

 

Sen när vi blev lite äldre, jag och grabbarna, och några av oss började lira datorspel, så blev det såklart inte alls lika spännande med övernattningar. Jag och J, minns jag, spelade till exempel en hel vecka tillsammans en gång. Det var vi, godis, chips och Vichy Noveau – Persika Mango. Och en veckas lir med alldeles för lite sömn, och alldeles för mycket spel. Ett år senare, på sommaren igen, så var mineralvattnet utbytt mot öl och J satt och lekte med sin snusdosa och ölglaset. På något märkligt sätt lyckas han tappa ner snusdosan i glaset och fick inte längre ut den och – vips – så var glaset sönder. Då var det dock inte lika mycket sova över, utan den där extra madrassen blev liksom mer ett ställe där man ramlade ner och toksomnade när man varit vaken alldeles på tok för länge.

 

Det var inte längre samma spänning som i början. Inte längre samma fniss som i början. Och inte samma speciella känsla som uppenbarade sig. Men man kan ju alltid minnas, och ibland är lite nostalgi den bästa kryddan.

Visst är det fantastiskt när varje fråga får ett svar, och det finns en logisk förklaring bakom allt? När man känner att man kan somna på kvällen med känslan av att jorden har slutat snurra lite grand, och de största frågorna för tillfället kanske åtminstone börjar närma sig någon form av svar. Då är man i kontroll, tror man. Tills man stolpar över nästa tröskel och rakt in i nya frågor, gärna ännu svårare och vidare i omfattning än de tidigare. Till slut står vi där med frågor som man, i sin helhet, helt omöjligt kan besvara. Men det kanske är en del av livet ändå. För tänk efter. Är inte ofta det ni inte kan svara på, som liksom hände på något oförklarligt sätt, lite mer magiskt än det som faktiskt går att förklara?

 

Jag är i alla fall i jakt på magi. Jämt. Bakom nästa gathörn, bortom nästa krön, vid nästa korsning. Och inte bara bokstavligt, utan även bildligt talat. För den som liknar livet vid ett häcklopp gör nog långt ifrån fel. Tillochmed världseliten snubblar på de där förbaskade häckarna ibland, så det är väl helt klart att det inte är enkelt för oss hela tiden. Men likväl ger övning färdighet, och det märker man inte minst på gamla människor. Dessa fascinerande människor som vi kanske borde hysa större respekt för, och lyssna mer på. För de vet hur man ska leva det här livet, och de har nog ofta tagit reda på det genom att snubbla sig fram. Gång efter annan.

 

Nu säger jag inte att man inte ska snubbla, för då skulle jag ljuga. Det ska man. Ofta också. Men det finns saker man kan lära sig, utan att göra det av sina misstag, och såna saker kanske man borde ta vara på i större utsträckning. Än att bara ta för givet att det löser sig. Lite som en blandning av två av mina favoritklyschor här i världen.

 

Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om att du reser dig en gång mer än du fallit.

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det fixar sig alltid.

Och det är nog lite så man ska rulla för att få ut det mesta ur vårt liv. Inte låta bli att bränna sig på spisplattan, men heller inte göra det så många gånger att handen går sönder för alltid. Och det är nog lite så jag lever. Ett ministeg framåt, och ett ännu mindre tillbaka. Resultatet blir en framgång i snigelfart. Men det är hursomhelst bättre än att backa.