Jag skulle kanske kunna se det som ännu en ruta att bocka av från hinklistan. Att ha älskat och blivit älskad utan gränser, utan förbehåll. Men det vore inte att göra tacksamheten rättvisa. Eller känslan, för del delen. Att vakna med den totala tryggheten av att höra till, med ett rödguldigt hårsvall fyllt av kärlek, åtrå och längtan bara centimeter från de egna fortfarande grusiga ögonen, har varit det finaste jag upplevt. Att ha fått fylla över ettusen dagar med en lycka och ett liknande uppvaknande har gjort mig lat. Lat i jakten på min egen lycka. För den fanns där mitt framför mig, lyckan. Tills den en dag inte gjorde det längre. Och ingen blev mer chockad än jag.

 

Man vet inte hur harmonisk man varit förrän man inte längre är det. Man vet inte hur skrämmande ensamheten kan vara förrän den kryper upp längs benet på en och försöker greppa tag. Och mörkret, det skrämmer plötsligt igen. I alla fall lite grand.

 

Jag skulle nog kunna se det som att det var lika bra. Som att det här är en omstart. En ny jakt på livet, en ny jakt på lyckan. En ny chans att bli den jag vill vara, med bara mig själv att tänka på. Och det gör jag nog också. Men det är naturligt att sakna något som var fantastiskt, och det är strikt omöjligt att radera tre år ur huvudet i en handvändning. Särskilt när man inte vill radera ens en sekund, eller ens ångrar en dag. Med den något vanskliga kryddan nostalgi ser man lätt tillbaka och förskönar ytterligare lite grand, men här behövs ingen kosmetik. Du var vacker, livet var vackert och vi var vackra ihop.

 

Rastlösheten är kanske den jobbigaste känslan. Från att ha varit tillfreds med att göra ingenting, till att vara uttråkad fast man försöker göra allt. Kontrasten är så tydlig. Från att intressera sig för vad som helst, till att inte bry sig om något alls förutom mänsklig kontakt. Jag blev plötsligt oerhört petig.

 

Jag skulle väl kunna hitta någon annan. Någon bättre. Men hur mäter man ens det? Jag vet bara att vi var helt rätt för varandra då. Kanske inte längre, men där och då fanns det inget tvivel. Få människor hade kunnat ge varandra samma obegränsade trygghet, tröst och stöd, och fortfarande fungerat ihop. Få människor hade kunnat kommunicera lika precist och ordlöst. Få människor hade kunnat älska som vi.

 

Och det, det blir nog aldrig någonsin värdelöst.

Om jag tidigare trodde att jag visste vad rastlöshet handlade om hade jag fel. Jag hade på min ringa höjd varit en smula uttråkad.  Kanske en aning understimulerad. Men den riktiga rastlösheten, den var mig fjärran. Inte som litet barn, inte som ungdom framför datorn och med all säkerhet heller inte som student. Det fanns alltid en viss form av nöjdhet i min sysslolöshet. Jag ville göra ingenting; och det gjorde jag. Eller som min far hade uttryckt det; att göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt. Det kanske inte låter som något beundransvärt, men just nu ser jag tillbaka på den tiden med en gnutta avund. Det känns nämligen fjärran.

 

Numera känns min kära vän datorn är ointressant. Fotbollen på TV är en bra underhållning ett tag, men i slutändan ointressant. Filmerna jag försöker se är ointressanta, oavsett hur välrenommerade de är. Och oavsett vilken dokumentär jag än tar mig an så vandrar min uppmärksamhet, blott några minuter efter att den börjat till andra ting. Små ting, helst. 140 eller  160 tecken långa, max. Eller några minuter av min uppmärksamhet. Jag flackar med koncentrationen oftare än med blicken, och känner att allt det där som tidigare kunde trollbinda mig inte riktigt längre duger. I alla fall inte i längden.

 

Det sägs att den hyperaktiva delen av ADHD försvinner med åldern, och att man kan träna bort även koncentrationssvårigheterna över tid. Eftersom jag verkar ha en inverterad variant, kommer jag börja springa runt som ett fån och inte längre kunna tygla mina känslor? Kanske blir jag långdistanslöpare, de behöver ju den sortens energi, fast det skulle väl tråka ut mig för mycket.

 

Kanske är det inte så märkligt att jag inte tidigare var rastlös. Jag visste väl inte bättre. Jag visste ju hur man hade det så roligt som man trodde att man kunde. Jag visste hur man njöt av livet och av att bara befinna sig i nuet. Utan dig glömmer jag det. Alltid finns det en liten vilja i bakhuvudet att befinna mig någon annanstans. Eller kanske är det inte stället som är det viktiga, utan sällskapet.

 

För det spelar ingen roll hur roligt jag har just nu, en liten tanke skickas konstant till en annan person. Tänk om hon vore här, tänk om jag vore där. Vad gör hon, hur mår hon, vad tänker hon? Inte så mycket för att tankarna oroar mig, mer för att jag genuint vill veta. Av ren omtänksamhet. Och för att hennes sällskap är oslagbart. Oavsett vad som egentligen görs. Hellre helt sysslolös med henne än fullt sysselsatt utan.

 

– Att vara lycklig med någon betyder inte automagiskt att man är olycklig utan. Bara lite på väg bort i tankarna – hela tiden.

– Att ha funnit lycka betyder inte automagiskt att man alltid måste ha den. Bara att man alltid vill vara så nära den som det bara går jämt.

– Att känna sig genuint lycklig betyder inte att man aldrig längre kan känna sig ledsen. Bara att sorgen alltid måste trängas med lyckan därinne.

 

Jag är egentligen inte mycket för att gråta. Inte för att jag är okänslig, eller känslokall. Det har bara präntats in i mig från barnsben att pojkar inte gråter. Kalla det en genusstruktur, eller helt enkelt bara ett sätt att få tyst på gråtande ungar, det är i det här sammanhanget hursomhelst irrelevant. Min morfar brukade alltid säga att man inte kom någonstans genom att gråta över småsaker, och det tog jag till mig som få andra saker. Visst grät vi tillsammans, men det var alltid av bra anledningar, aldrig för småsaker. Kanske är det därför det är så långt till tårar för min del. Oftast är det så i alla fall.

 

Det finns dock ett fåtal saker som relativt enkelt kan röra mig till tårar. Vid närmare eftertanke nog bara två saker. Sport och film. Filmen är ganska enkel att förstå sig på, den gör nämligen det den ska, när det blir sorgligt, fint, deppigt, glatt, otroligt, vackert, eller närhelst regissören fått för sig att slänga in en sån där rysligt rörande scen, så kan jag sitta där och snyfta. Ifall jag ser filmen i ett sånt sällskap alltså, annars sitter jag lika gärna där och ser helt oberörd ut. Det är inte svårt att stänga av.

 

Sport däremot… Jag läste precis en artikel om en ung pojke som under flera års tid kämpat mot cancer. Leukemi av den värre sorten. Allt började som smärta i huvudet och nu har han gått igenom fler cellgiftsbehandlingar än jag önskar min värsta fiende. Det speciella, eller inte alls så speciella egentligen, med denna lilla pojke är att han verkligen älskar fotboll. Närmare bestämt Liverpool FC.

 

Ett tecken på att all denna teknologi vi använder för att kommunicera med varandra bringar oss närmare varandra är faktumet att hans twittrande fångade klubbens uppmärksamhet. Så nu fick den lilla pojken träffa sina idoler (Gerrard eller Carragher – han visste inte vem han gillade mest) och lotsa ut Gerrard på planen i gårdagens match. Och det kan ha varit den bästa dagen i hans liv. Han fick träffa sina idoler. Och han svarar på behandlingen. Förhoppningsvis blir han frisk. Och en inte obetydlig del i tillfrisknandet kommer säkerligen från den energi som den här dagen gav honom. Och jag kan inte låta bli att rysa till när jag tänker på hans glädje när han står där.

 

Lika lite som jag kunde undgå att bryta ihop totalt i lördags. När Jens Bergenström, allas vår krigare, blev intervjuad efter att Leksand spelat sig till en Elitserieplats igen. Och han gråter. Av glädje. Och måste försöka svara på de dumma frågorna från sportkommentatorer, men hela masken av mediaträning bara är som bortblåst. Allt han visar är genuin sårbarhet, genuin glädje och den mållöshet man bara träffas av när man drömt om något riktigt länge och den drömmen sedan faktiskt går i uppfyllelse.

 

Äntligen! Äej, det går inte. Vi har ju...ÄNTLIGEN!

 

Jag satt redan innan där och snyftade. Jag sitter här och snyftar nu. Tittar på klippet om och om igen. Och kan inte göra annat än att börja gråta, varje gång.

Hur mycket har du tvivlat på det här då, Jens?

 

Han ger det enda svaret han kan ge. Det enda svaret värdigt en riktig krigare. Och bevisar, precis som han gör genom att alltid, alltid, alltid ge sitt bästa ute på isen att det är här han vill vara, att det är det här han drömt om. Så många år. Genom alla motgångar. Genom all skit. Att det är värt det bara man når fram till slut.

 

Aldrig.

Jag vet att bloggens tema den sista tiden handlat om att uppskatta det vi har och vet också att det kan bli tjatigt i längden. Jag är väl medveten om detta. Men när samhället tar de diskussionerna som det gör så kan jag inte låta bli. De senaste dagarna har alltså svenska folket reagerat igen. Inte på pepparkaksgubbar, etno-rap i luciasändningar, Tintin i Kongo eller järnrör i storstaden. Utan nu är det nästa nationalklenod som har tagits isär, förändrats, och följaktligen känner svensken sig kränkt. Så långt allt väl. Men inser man från svenska folket sida vilken bra verklighet man befinner sig i, när detta plötsligt tar upp största rubrikerna i tidningar?

 

På andra sidan Atlanten har ännu en skolmassaker ägt rum. Denna gång var det en enstöring (för ovanlighetens skull) som stod för dådet. Och han sköt. Han sköt 6-åringar. Och jag kan inte förstå. Framför mig ser jag barnen jag hade den fantastiska äran och möjligheten att jobba med för några år sedan. Ser den lilla flickan som kommer med sin tepåse under näsan och berättar för hela världen att hon blir lycklig av doften och därför kommer spara påsen föralltid. Och jag förstår inte hur man någonsin kan vilja någon sån något illa. Hur den tanken ens kan dyka upp.

 

Jag brukar inte ha några problem att förstå. De flesta handlingar föregås av ett motiv, en agenda. Terroristattacker är sällan bara för att. Krig har en – om än basal eller subjektivt sett felaktig – grund i något. De skapas inte ur ingenting. Inget skapas ur ingenting. Skolmassakrer är, inte sällan, vända mot de som har skapat ”monstret”. Klasskamrater som fryst ute eleven, mer eller mindre omedvetet. Lärare som inte sett mönstren. Folk som blundat när de som mest hade behövt titta efter riktigt noga. Det rättfärdigar ingenting – aldrig. Men det skapar någon slags grundläggande förståelse.

 

För om jag känner oss människor rätt kommer vi att hitta en orsak. Om det är den rätta är av mindre betydelse. Vi vill ha en förklaring som vi sen kan skylla på. För att det förenklar för oss, vi slipper ha något ovisst i bakhuvudet. Är det inte satanistmusik (!) eller mördarspel (!) så är det något annat. Psykisk sjukdom är kanske grund för irrationella handlingar, men endast psykisk sjukdom, utan fler bakomliggande orsaker är inte nog. Vi behöver en syndabock. Och som sagt, är det en korrekt åsikt eller ej, det är mindre relevant. Och plötsligt är det farligt att göra ditten för att det leder till datten.

 

Men vad får en att göra såhär? Jag ser det inte, jag förstår det inte. Och oavsett vad som sen blir anledningen så tror jag inte att jag kommer kunna begripa hur han kunde. Och där är jag så glad över att jag bor i Sverige. För här är barnens liv viktigare än rätten att bära vapen (tack Gardell för den formuleringen), och i ett land där ingenting verkar heligt längre så har barn ändå en status som liknar något heligt.

 

Trots att de är högljudda, besvärliga, jobbiga, griniga och inte förstår vad vi gör för deras skull. Vi gör det ändå, för att vi vet. För att de inte bara är det viktigaste vi har, utan även vår framtid, vårt hopp, och vårt största ansvar. Större än någon rätt till traditioner eller annat. För i Sverige är det tradition att ta hand om våra unga. Och det, om något, är något att vara stolt över.

Det är snart december. Månaden när vi som mest desperat slungar oss ut efter varje antydan till uns av ljus. Månaden när varenda en av solens ljusstrålar sprider sig inom oss som levande ljus livar upp ett rum och befriar det från mörkret. Månaden där vi firar ljus, och kärlek, och gemenskap, och liv. För att fly undan den djupt sovande, om inte döende, naturen utanför fönstret. Därför känns också varje flinga snö som en lättnad. En vacker sådan. Genuin och vacker, om än kall och livlös.

 

Dagens Internet är inte fyllt av äkthet. Gårdagens Internet var säkerligen lika lite fyllt av äkthet, men det är nuet vi lever i, och därför också det som faller närmast för en iakttagelse. Nej, sajberspäjs är fyllt av enkla skratt, och komplicerade åsikter. Av alldeles för mycket naken hud och alldeles för få blottade själar. En bild på en apa som kliar sig där bak kommer alltid att slå högre, än den öppenhjärtiga texten om liv och död. För det är så vi fungerar. Om du inte kan säga det på 140 tecken, låt helst bli. Det blir så komplicerat annars. Eller som Internetgenerationen hade uttryckt det: TLDR.

 

Det är säkerligen inte därför jag inte har min plats jämte alla de bloggare som folk faktiskt läser, men sanningen är att en läsning av min blogg nog sällan lockar fram några skratt på ytan eller några leenden. Det är heller inte det den ska förmedla, för hade det varit en humorblogg hade inte färgen grå varit att finna överallt. Men jag tror i alla fall att den är genuin, den här bloggen. Inte alltid positiv, inte alltid helt sann. Än mer sällan väluppdaterad, men 100 % av gångerna helt jag.

 

Jag vet att äktheten finns där på Internet om vi bara letar. Men det är sällan den slår mig så hårt att jag finner mig själv leta efter andan. Jag antar att man ser saker med andra ögon när man har fått en dödsdom på sig, men att kunna formulera denna utsikt är makalöst imponerande. Att vilja fortsätta läsa något som får en att vilja skrika ut av ångest är ett konststycke, men det är svårt att låta bli när det samtidigt är så förbannat vackert. Insikten att varje inlägg som kommer upp på sidan, rent teoretiskt, skulle kunna vara det sista gör stämningen än mer laddad.

 

Men det är inte med ångest jag skulle beskriva hans ord. Utan med kärlek. För när jag läser om det svarta hålet han känner i sin mage, så vet jag med ens, hur fantastiskt lyckligt lottad jag är ändå. Fast det är december och kallt. Fast livet inte någonsin är riktigt enkelt. Fast det är väldigt enkelt att gnälla när man för en sekund glömmer hur bra man har det.

 

http://ikroppenmin.blogspot.se/

Ibland beter min hjärna sig inte alls såsom den normalt sett gör, utan fylls med oro, tankar, funderingar och ständiga "om". Istället för en spegelblank vattenyta regnar nu droppar ner och gör hela situationen till kaos.

 

Helst av allt över såna där saker som inte ens går att styra över. När min hjärna överanalyserar mitt eget handlande, och kommer fram till att det är jag som har orsakat något, vet jag redan att den i grunden har fel. Den ger mig för stor makt att påverka saker och ting. Men det är väl så vi funkar i mänskligheten. Egocentriska, så till den grad att den vi helst beskyller för våra egna tillkortakommanden är oss själva.

 

Men varför gör gärnan detta utan egentlig grund? Varför går den plötsligt helt psykfall över småsaker som egentligen inte betyder något och lika gärna inte ens borde ha noterats? När den borde fungera som absolut bäst, då sviker den mig som djupast. Och jag kan bara försöka få insikt i vilka tankar som borde filtreras bort som rent skitsnack, och vilka som faktiskt bär substans på något sätt. Inte det lättaste inifrån alla gånger.

 

Out of body-experience? Det kanske vore något.

Jag antar att det lätt blir såhär när textproduktionen är det ens vardag består av. Att man dör lite grand. I alla fall på ett bloggplan. När jag inte skriver historia, så skriver jag fotbollshistoria, eller bara fotboll i allmänhet. Att skriva om egna reflektioner lämnas det inte mycket tid över till. När den tiden väl uppenbarar sig någonstans, så faller det mig obefogat svårt att ta till pennan. Det mesta som kommer ut är strömlinjeformat, okontroversiellt, ojag. Jag har inget att motsätta mig för tillfället, inga strider att kämpa. Inget att fajtas för. Harmonisk tror jag man kallar det.

 

Men då och då uppenbarar sig perspektiven, och även om de redan har skildrats från mitt håll. Åh, så många gånger. Så känns de nya. Fräscha. Som om de aldrig tänkts förut. Som om jag utforskar ny mark i min hjärna, går på nya gator omringad av intryck jag inte tidigare känt. Det är först när jag försöker formulera detta i ord som jag märker att jag går på samma gata som alltid. Inte ens intrycken är nya, utan bara marginellt annorlunda än tidigare.

 

---

 

Jag säger inte att jag har vunnit. Jag säger inte det var såhär det var ämnat att bli. Jag säger absolut inte att jag tror mig vara bättre än någon annan, för är det något som livet lärt mig hittills så är det att bra och dålig alltid är beroende av perspektiv. Och om man tror sig ha förstått något helt och hållet, så är man med säkerhet helt fel ute. Säger man att man talar sanning, så ljuger man. Och påstår man sig vara lagom bra på något så borde man egentligen skryta om det.

 

Men jag kan inte låta bli att le av bara tanken på hemstaden Köping. Att jag älskar staden, och allt vad den bringar med sig tänker jag inte ens förneka. Den är ändå mitt hem. Men inga ting äro utan brister, utan det finns skönhetsfläckar på industristadens ytor också.

Någonstans mellan det stora Volvoverket och den nybyggda snabbmatskedjans filial så finns det en hopplöshet som tynger ner sinnet. En mentalitet som sitter inetsad i betongfundamenten. En del säger att det låter som vi gnäller – kanske är det så. Men är det lika mycket en dialekt som ett sinnelag?

 

Det är så skönt att inte längre vara beroende av det. Att kunna se det utifrån. Småstadens ekosystem med relationer och skvaller som går både med och motsols och sprids snabbare än fysiker var säkra på att något ens kunde färdas.

 

Strävan efter det perfekta småstadslivet. Bli del av societeten, de lite bättre. Flytta till det flashiga villaområdet i utkanten och jobba som mellanchef på ett halvstort företag. Börja tycka om whisky – inte så mycket för att man tycker det är gott – utan för att arbetskamraterna dricker den. Villa, dyr jäkla vovve med lite päls – för barnens skull – och en fet jäkla kombi. Allt måste ju liksom få plats.  Och så golfen. Man är ju del av den rikare delen av staden, då måste man stå där och svinga. Att det egentligen stred mot de ideal man hade under uppväxten spelar ingen roll längre, när både chefen och bästa kompisen har under 20 i handikapp. Man vill ju inte vara sämre.

 

Tänk vad enkelt livet hade varit ifall det hade varit allt som krävdes för att man skulle nöja sig.

Antar att man kan kalla det ironi, även detta.  Jag pluggar, effektivt taget, för första gången under min snart treochetthalvtåriga studietid på universitet faktiskt vad böckerna kallar heltid. Och jag gör det dessutom för tillfället genom att införskaffa mig perspektiv på jordens historia. Kursböckerna tar mig ner på mikronivå i jordens alla hörn och jag inser att mitt perspektiv varit extremt förvridet och europeiserat. Detta borde ge mig perspektiv på mitt liv, och gör väl det i viss mån också.

 

Men så kommer den där bloggen, den där unga människan, den där jävla sjukdomen. Och bara river med mig på vägen mot hans död. Och jag är glad att jag får följa med. Tacksam för att han skriver så bra om en så galen situation och om vad han ser. Hur han ser saker. Och jag dras med. Ett steg närmare livlösheten, ett steg närmare visheten.  Inte för mig då, utan för honom. Och han växer med varje ord jag läser till en gigant i mina ögon. En sådan som har förstått.

 

Jag hoppas att jag, någon gång efter mitt allra sista andetag, får vakna upp bland de jag saknar. Jag ser framför mig ett grönt landskap en solig försommardag. Jag ser kullar och dalar, små mysiga byar nere i dalgångarna och små bäckar som rinner förbi. Jag hör fågelkvitter och lukten av blommor som nyligen blommat ut.

 

Och där står morfar. Står och väntar på att jag ska komma till honom och prata. För prata, det kommer  göra. Såsom vi alltid gjorde.  Och jag hoppas att han inte är besviken på mig. Hoppas att han ser på mig med samma stolthet som han gjorde när jag visade honom mina betyg från studenten. Hoppas att han kommer att vara nöjd med det jag lyckades under mitt liv. Att jag höll mitt löfte till honom om att bli så bra som jag någonsin kunde.

 

Och jag hoppas att jag får möjligheten att lämna efter mig ett avtryck på denna jord. Att jag kan påverka någon. Få någon att inse. Att förstå. Kanske inte meningen med livet, men åtminstone ge perspektiv på det. Men helst på ett annat sätt än skolan ger mig perspektiv just nu. För det känns som att varje lärdom jag drar är att det inte var så lätt som jag trodde. Och visserligen är det en slutsats så god som någon, men någon gång skulle jag gärna vilja få en uppenbarelse som handlar om klarhet. Inte bara gråskalor.

Sitter och tittar på ett fullt A4-papper med text.

 

Orden är mina, det vet jag eftersom det är jag som skrivit dem. Men de känns inte som mina. De känns främmande, kalla, döda. De har ingen lekfullhet, ingen själ. Det är ord jag helst inte skulle vilja sätta min stämpel på. Erkänna att det är jag som skrivit dem. Ord som säger det de ska, men inte som de borde göra det. De har skrivits, inte så mycket för att de ville det, utan för att de skulle det. Och någonstans där dör de. När jag nu, fem minuter senare, sätter mig och skriver detta, så gör jag det med det flyt som kännetecknar mitt skrivande. Den känslan av att jag gör något jag tycker om. Utan krav, utan måsten, bara ord. Levande, flygande ord. Som skrivs för att de vill, inte för att de måste.

 

På ett sätt har C-uppsatsskrivandet förra terminen varit det svåraste jag någonsin gjort, och förmodligen även något av det svårare jag någonsin kommer att göra. Jag skrev en uppsats för att jag var tvungen, och lyckades i den även få fram det jag ville ha sagt. Men om jag är nöjd? Inte alls. Språket var inte mitt, orden var främmande och termerna som jag blev påbjuden må mycket väl ha varit praktiska och väldigt symboliska. Men de var inte mina. Jag undrar hur denna termins historiastudier kommer att sluta. Förmodligen med en mängd ord som vill ut här.