Fischer

I'm working on my faults and cracks.
Filling in the blanks and gaps.
And when I write them out they don't make sense.
I need you to pencil in the rest.

Ärlighet är bra underbart. Ifall ärligheten är positiv, vill säga. Idag var en ärlighetens dag. Jag fick höra många ord jag velat höra länge nu. Precis rätt formulerade dessutom. De bekräftade mycket av det som jag bara vågat gå och ana tidigare. De sa mycket om mig som jag aldrig hade vågat spotta ur mig själv, men som på något sätt ändå kändes välkomna, och långt ifrån främmande. Positiva ord. Men ändå ärliga. Tack!

Det är augusti om 35 minuter. Det betyder två veckor kvar till min tenta. Och vad har jag gjort? Nada. Nåja, det är trots allt två veckor. Med andra ord mer än gott om tid att få ihop något vettigt. Men fortfarande så står den där ångesten runt hörnet och skriker åt mig att jag inte borde slöa såhär. Jag borde vara produktiv. Men imorgon är det söndag, det får bli den sista slöa dagen. Sen ska det pluggas på riktigt. Nu finns det ingen återvändo. Det måste pluggas på riktigt. Annars kommer tentan aldrig att funka. Vet bara inte var jag ska börja riktigt, men det visar sig antagligen.

Nu somnar jag närsomhelst. Är tröttare än eljest - som man skulle kunna uttrycka det.

Tack igen. Tack. Tack. Tack.

Det regnar ute. Men jag är glad ändå. Bitar har fallit på plats hela dagen. Sådär en efter en. Har funnit mig själv med att hitta lite ork. Gjort det som behövt göras flera veckor. Haft en ruskigt underhållande dag. Blivit jämförd med Jason Mraz. Okej, tro inget, det var på grund av den alldeles för lilla stråhatten, inte mina sångkunskaper. Jag log hela vägen hem från centrum. De som såg mig måste ha undrat. Och nej, hatten är inte min. Den är bara tillfälligt konfiskerad.



Vidare fick jag besök av inte mindre än fyra människor. En av dem var väntad. De andra liksom bara dök upp i farten. Plötsligt satt vi där allihopa. Och någon började äta Cheez Ballz i ett nydammsuget rum. Dödsstraff på den. Egentligen, ifall jag inte hade varit på så bra humör alltså. Fast en del arga blickar kanske utbyttes ändå. Fast de var liksom kärleksfulla samtidigt tror jag. Eller hoppas jag i alla fall.

Kvällen kom och jag sänkte min hurmångte kopp kaffe för dagen och kände att ja, den har dagen har varit bra. Sen kom några väl valda ord från en ännu mer väl vald person. Och jag kände mig liksom hemma igen. Som om jag hittat hem. Bli inte förvånade om jag somnar med ett leende på läpparna inatt också.

Räknas det åtminstone som en mjukstart att sortera papper som legat i samma hög i över ett år? Som att det finns något slags hopp på att komma igång lagom till när det behövs som mest? Jag hoppas det. Stökigheten har dock bara fått sig ännu en törn. Fyra människor, i förnekelse. Fortfarande i det stadiet när ett par bröst på TV-rutan genererar den där galet grabbiga stämningen. Nej, vi tittade inte på porr. Eller ja, huruvida Californication borde räknas dit eller inte är väl en tolkningsfråga. Ändock en trevlig grej det där. Med samlade kompiskretsar, ett smärre långbord av onyttigheter och det svarta guldet som ädla dryck.

Rester av onyttigheter på golvet, odiskade glas, den där luften av för många människor på liten yta. Men det var roligt. Och framförallt länge sedan vi var samlade sådär. Alla som brukade umgås innan jag försvann till Uppsala, innan en annan letade sig fram till ett heltidsjobb och en tredje bestämde sig att trotsa sin gymnasieutbildning och börja studera i Örebro. Splittrade på olika delar i Sverige, men jävligt likadana när vi väl möts här igen. I världsmetropolen Köping. Smaka på den ja. Köping, mest känt för ett gäng människor med minst sagt särskilda behov och möjligvis en kemist som ändå skrev ned allt på tyska, men ändock upptäckte syret.

----

Tror att jag ändå sprungit på en liten vilja att skriva för tillfället. Viljan finns där. Det är väl det viktigaste. Resten kommer automatiskt någon gång. Se det såhär, tillochmed Hank Moody i Californication lyckas ju skriva något ibland. Fast han ibland har skrivkramp på flera år. It's got to mean something, maybe.


Tell me now it wasn't all for naught, and it's such a waste now.
And I know you're scared but baby don't you hide. It's such a waste.
You stand alone now, you'll make it somehow.

Jag älskar att avsky ordet ångest. Ändå är det ett av de där orden som är så förbannat svårt att undvika. Speciellt när det finns så många måsten och krav som måste uppfyllas för att man ska få vara glad. I alla fall enligt mönsterbilden att se på det hela. Att inte plugga är kanske det absolut bästa sättet att få ångest dock. Att komma på sig själv med att inte göra någonting och inte ha ork att göra mer än så kvalar möjligtvis in på plats två. Jag vet inte ifall dessa är universella, men de fungerar i alla fall utmärkt för mig.

----

Min väckarklocka blinkar 06:58. Det är fel. Ett åskväder med tillhörande strömavbrott fick den att slockna, därav blinkandet. Jag vet, genom att titta på väckarklockan att för sju timmar sedan en dag i förra veckan kom strömmen tillbaka efter ett åskväder. Synd bara att jag inte minns vilken dag det var. Mitt rum är fruktansvärt ostädat, och jag har fortfarande inget täcke i påslakanet trots att jag frusit två nätter i rad nu. Dessutom måste jag uppsöka en frisör och få håret klippt och fram tills idag var jag orakad. Såg lite smutsig ut med de där tafatta hårstråna i ansiktet. Apati.

Vanligtvis när jag sjunker in i det här tillståndet får jag en förmåga att skapa. En vilja att göra någonting abstrakt. Om det så är att skapa en bild på en dator, skriva stycken text till en novell eller skriva musik spelar mindre roll. Just nu vill jag göra alla dessa tre, men kan inte göra just någonting. Det har låst sig. Och att studera är inte att tänka på. Jag får tiden att gå på dagarna genom att ta mig igenom tv-serier jag egentligen aldrig har gillat, bara för att få något annat att tänka på. Jag spelar osunda mängder gitarr, men bara andras låtar. Aldrig något jag själv skrivit. Ibland skrattar jag till när jag lyckas improvisera ihop ett schysst bluessolo. Ibland sjunger jag. Nej, jag sjunger nog mest hela tiden. Oavsett det är passande eller inte.

Oftast blir jag dock inte nöjd med vad jag gör. Det känns inte äkta, inte genuint och än mindre jag. För just nu är jag bara tomhet rakt igenom. Ingen passion, ingen glöd, ingen vilja att kämpa. Bara tomhet. Helgen som gick drack jag inte en droppe. Alkohol alltså. Det kändes ganska bra, men mest av allt var det nog läskigt att se berusade människor utifrån. Att inte vara påverkad själv. Tänka sig att det är så accepterat att bete sig som ett as, bara för att man får i sig lite alkohol. Nåja. Ikväll läste jag igenom lite text jag skrivit för ett par månader sedan och fastnade för ett par rader som liksom symboliserar mig just nu.

Focusing my eyes on an empty paper
Staring at the different kinds of white
Trying to express all those inner feelings
Trying to explain what I'm thinking at night.

Feeling how the words stack up deep inside
How nothing sounds right no matter what I say
I've been trying to get them all out of me
But the words just don't seem to work my way

Efter en helg där jag bevisligen misslyckades med att dricka mig full på öl och vin, men fortfarande lyckades med konststycket att somna på en soffa, vakna på ett golv och dessutom samma morgon liggandes i en säng bli väckt av en plåtslagare som drar i en skruv så att det dånar i hela huset så kom måndagen springandes med stormsteg. Inga större förändringar på mitt schema visserligen, men resten av världen började liksom jobba igen. Sådär som man ska när man är vuxen.

Själv tog jag tag i mig själv och släpade mig till närmaste ICA-affär. Det skulle bakas bullar. Fiskbullar, om ni så vill, men jag kommer nog fortsätta kalla dem kanelbullar. Goda blev de också, men eftersom det är jobbigt att förmedla smak via Internätet så får ni helt enkelt lita på mitt ord. Och jag, jag ljuger ju aldrig. Sedan tog jag pappas underbara räsercykel och trampade som om jag var med i Tour de France, hela vägen ut till Lyftinge. Och sen hem igen. Där borta tittade jag på när man riskerade sitt liv för lite el med ett oväder på inkommande och när schäfern Nikita (som förövrigt är mycket söt på alla sätt och vis) blev frustrerad för att hon inte kunde fånga rinnande vatten.

Nog är det sommar allt.

Fishär lyssnar på kent. Något måste vara fel. Är jag sjuk? Jag vet inte. Efter spelningen på Peace&Love så känns de liksom för bra för att inte lyssnas på. Efter den överväldigande spelningen så blev jag övertygad på något sätt. Och färglös som en tår blir jag - utan dina andetag. Just nu kunde jag inte bry mig mindre om att den är skriven om cigaretter.

Dagens iakttagelse: Vuxenliv

Det tar nog emot en hel del att erkänna, men jag börjar närma mig den åldern när jag utan tvekan är vuxen, inte bara ur mitt eget perspektiv, utan även ur andras. Egentligen lite lustigt hur det går i faser. Först är man ett barn, det tycker man visserligen inte själv, men i den fasen så spelar det mindre roll. Sedan kommer tonåren, och plötsligt är man vuxnast i världen. Ju längre tonåren går inser man att det där vuxenlivet som kändes så spännande för några år sedan verkar, med alla måsten och allt ansvar inte alls lika spännande. Plötsligt så vill man vara ett barn igen. I alla fall ibland.

Jag drar i alla fall slutsatsen att detta blir den sista frivilligt helt lediga sommaren jag tänker genomlida. För hur roligt är det med sommarlov när alla andra jobbar? Nej, just det. Inte sådär fruktansvärt. All den där tiden jag har över för att göra meningsfulla saker används inte heller. Jag skulle ju skriva musik. En hel platta tillochmed. Det var planen. Än så länge har jag inte ens producerat vare sig en vers eller en textrad. Det blir nog inget med det där musikskapandet nu heller.

Och plugga borde jag också. Men den där orken jag måste ha finns inte där. Inte alls. Nåja, lagom till tentan om en månad så kanske jag har skärpt till mig, men just nu är jag bara mest slö. Väldigt slö. Usch.

"Vi ska alla en gång dö, men du och jag ska aldrig dö. Nej, du och jag ska aldrig dö."

När jag var knappa tio år fyllda och det var slutet av 90-talet fick jag min första LP-skiva. Den var lite sliten i kanterna, redan med minst tio år på nacken och hade tillhört min bror. Han ville inte ha den längre dock, så den överlämnades till mig, och jag blev överlycklig över att få den. Jag lyssnade ofta på den. Samma låt om och om igen; titelspåret. Dels för att det var det bästa och för att jag inte riktigt hade förstått hur man skulle byta låt på den där spelaren. Det var ju innan CD-skivans intåg, så det krävdes lite mer än att bara trycka på en knapp. Jag lyssnade och lyssnade, men med åren så hamnade skivan bland alla andra LP-skivor uppe på vinden och tillochmed spelaren kom upp dit.

Efter den åttonde klassen i skolan så beslöt jag mig för att börja spela gitarr. Först ut var naturligtvis en akustisk nylonsträngad sådan, som plågades mer än vad som borde vara tillåtet. Den har överlevt ända till idag dock, och spelas på regelbundet fortfarande. Det är ju ändå den första. Kanske inte den bästa, men min första gitarr. I alla fall så införskaffade jag mig en elgitarr ganska precis ett år senare och drömde om att bli en duktig sologitarrist också. Nu blev det inte så, med facit i hand, jag är väl duglig i bästa fall, men låten jag lyssnat på åtta år tidigare blev i alla fall väldigt relevant igen. Solot från låten är nämligen, med tanke på hur mäktigt det låter, relativt lättspelat. Aldrig så lättspelat så jag har lyckats klara det med perfektion, men enkelt nog för att träna snabbhet och fingerfärdighet utan att känna sig totalt överkörd.

I år i Borlänge spelade samma band på den näst största scenen. Den spelning av alla på festivalen som jag hade sett fram emot mest. Kvällen var ganska kall, men bland allt folk som var minst lika förväntansfulla som jag så märkte vi inte av kylan. Vi gungade med i låt efter låt, men det märktes nog på oss att vi förväntade oss en speciell låt. De spelade flera låtar, bland annat ett par andra väldigt kända från samma skiva, men den här superhiten sparade de till sist. Låten som följt med mig genom nästan hela livet. Låten som nästan alla känner igen.

Tusentals åskådare blev helt galna när de började spela den. Bandet är såklart Europe och låten The Final Countdown. Och den levererade den kanske största känslan av eufori jag någonsin känt. Jag var där, och såg dem framföra den låten jag avgudat så länge jag själv kunde minnas. En kompis till mig bara log, gick fram till mig och gav mig en kram eftersom det såg ut som att jag behövde den. Jag tappar inte ansiktet totalt ofta. Men just där och då var jag den där åttaåringen som lyssnade på låten och fascinerades över hur bra den var. Och jag fick vara med.

Grabbarna från Väsby och Märsta förtrollade mig helt. Igen. Jag var lycklig.

Jag har så många intryck att smälta från den här helgen, så det blir nog antagligen ett par bloggar den närmaste tiden. Ja, alla dessa intryck och inget egentligt att göra kommer nog resultera i lite skriven text. Börjar dock med en grej som hände mig på tåget hem från Borlänge idag.

Att jag var glad efter den tyska vinsten i fotbolls-VM igår kan nog de flesta intyga. Såväl på festivalområdet som bland de som känner mig. Jag såg nog ut som en sol hela dagen, och även om det var omöjligt att konkurrera med solen som har strålat på oss som en galning de senaste dagarna så måste jag ändå på något sätt ha gjort ett ärligt försök. Men jag förstod nog inte vidden av det som hände förrän jag satt där med dagens upplaga av Expressen i handen.

Läste om "Krossen", "Kloses magi" och "Bollkallen som fällde Maradona". Kände de där karakteristiska rysningarna längs ryggraden, för detta var ju gigantiskt. Och mina tankar gick till Opa. Till morfar. Till mannen jag har att tacka för mitt hetsiga fotbollstemprament, till mannen som satt precis lika högröd i ansiktet när det var match som jag gör i dag. Jag går i hans fotspår, på fler än bara ett sätt. När tanken på hur stolt han hade varit över det här laget slog mig fick jag svårt att andas. Jag är glad över att jag satt där med mina solglasögon på mig. För jag grät. Grät för att han är borta för alltid. Grät för att jag är så tacksam över att han varit en del av mitt liv. Och framförallt grät för att han missade det här. För det här var fan fantastiskt.

Tankarna gick till hans, om än bara sporadiskt påbörjade självbiografi, där han skrivit om VM-guldet 1954 och dess inverkan på honom. Han hade varit i Alsfeld, den lite större staden i närheten, i stadshuset. De hade visat finalen. Och han hade tittat. Han hade med egna ord uttryckt hur Tyskland för första gången sedan andra världskriget hade något att vara stolta över. Hur det skapade en slags identitet för dem igen. Och det var fotbollen som gjorde det. Och de var ju bäst i världen. Den som säger att fotboll är på liv och död har fel, den är mycket mer än bara så.

Tankarna gick tillbaka till 2006 och VM:et som korats till det bästa någonsin i hemlandet. Och första gången som Tyskland på riktigt började vara stolta över sig själv. Och alla dessa underbara flaggor. Tillochmed på festivalområdet samma dag stod folk med tyska flaggor. I Borlänge. Och när jag dessutom tänker på att Tyskland, för första gången på jagvetintehurmånga-år spelar publikfriande, och faktiskt börjar bli omtyckta av nästan hela världen, och han inte får vara med och uppleva det så känns det så fruktansvärt orättvist.

Män gråter inte, sa han alltid. Men jag tror på något sätt att han skulle ha förståelse för det här. Eller nej, jag vet det. Gråt inte.