Tiden är ur led
Jag har en klocka i mitt pojkrum som alltid blinkar rött. Ordet pojkrum känns så främmande i sig, men jag antar att det är rätt ord att använda. Den går fel också, klockan. Till en början var det inte ens med flit, det där med att den alltid gick fel. Det blev bara så. Varje gång jag kom hem från Uppsala hade strömmen gått, och klockan blinkade hånande mot mig. Och visade fel tid.
Allteftersom, och när kompisarna blev mer och mer irriterande på att inte en, utan två klockor, i rummet stod och blinkade och visade fel tid, så började jag se det lite mer som en gimmick, en kul grej. Men när man funderar på det kan det ju få vara ett tecken på hur tiden, kanske inte står still när jag är borta, men ändå inte riktigt rör sig likadant. För nog går det långsammare här i Köping allt.
Det märks inte minst när man rör sig i mataffärer. Det är vagnar i mitten av gångar, och folk som liksom masar sig fram som om de vill dra ut på lidandet till det sista. Ja, jag har ju egentligen ingenting emot folk som tar det lugnt och stressar ner. Det är ju i grunden inget negativt. Förutom att jag i deras tempo lär bli överkörd flera gånger om – väl tillbaka i Uppsala. Och det vill jag ju såklart inte.
Men nej, jag är inte ute efter att spara tid, det har Momo lärt mig. Spara tid kan man inte göra, man kan bara spendera den (i ordets rätta bemärkelse) på andra människor. Då behåller den sitt värde. Den tiden man försöker spara blir automagiskt inget värt. Askgrå, som Michael Ende hade uttryckt det. Och ska jag röka cigarrer, så ska de vara gjorda på tobaksblad, och inte av tid.
Allteftersom, och när kompisarna blev mer och mer irriterande på att inte en, utan två klockor, i rummet stod och blinkade och visade fel tid, så började jag se det lite mer som en gimmick, en kul grej. Men när man funderar på det kan det ju få vara ett tecken på hur tiden, kanske inte står still när jag är borta, men ändå inte riktigt rör sig likadant. För nog går det långsammare här i Köping allt.
Det märks inte minst när man rör sig i mataffärer. Det är vagnar i mitten av gångar, och folk som liksom masar sig fram som om de vill dra ut på lidandet till det sista. Ja, jag har ju egentligen ingenting emot folk som tar det lugnt och stressar ner. Det är ju i grunden inget negativt. Förutom att jag i deras tempo lär bli överkörd flera gånger om – väl tillbaka i Uppsala. Och det vill jag ju såklart inte.
Men nej, jag är inte ute efter att spara tid, det har Momo lärt mig. Spara tid kan man inte göra, man kan bara spendera den (i ordets rätta bemärkelse) på andra människor. Då behåller den sitt värde. Den tiden man försöker spara blir automagiskt inget värt. Askgrå, som Michael Ende hade uttryckt det. Och ska jag röka cigarrer, så ska de vara gjorda på tobaksblad, och inte av tid.
Vandrar i ett sommarregn
Hörde precis en regnskur dra förbi. Den började inte försiktigt såsom den ofta gör utan svepte in på ett ögonblick. Dropparna som föll mot marken måste ha varit fina, små och täta, för till en början kunde man inte höra om det handlade om regn eller vinden som vem genom träden. Det ökade och minskade lite, och fick det att låta lite som vindbyar som sveper genom löven och skapar det där karakteristiskt vinande ljudet.
Efter ett tag började det dock slå lite mot fönsterblecket. En droppe i taget som faller ner och låter, och tillsammans skapar de ett knastrande, nästan likt det man kan höra ifrån gamla LP-skivor som spelats en gång för mycket, en gång alldeles för sent, eller en gång av en ovarsam. De som knastrar taktfast, med en stor fet repa som går genom skivan. Knäpp, knäpp, knäpp.
Dropparna ökade i storlek och det var inte längre det vindiga ljudet som hade överhanden utan snarare ljudet när dropparna föll mot parasollet alldeles utanför fönstret. Det var nu inte längre någon tvekan om att det var regn som föll över staden, och det gjorde det på ett så somrigt sätt som bara ett äkta sommarregn kan göra. Även fast det nu är augusti och hösten har börjat sin ankomst.
Det hade säkert varit ett varmt regn, det här sommarregnet. Ett sånt där regn som aldrig har intentionen att kyla ner, utan bara blöter den som blir utsatt för det. Ingen, av de få människor som antagligen precis gick ute, behövde frysa. Men de blev antagligen alla precis lika överraskade över de plötsliga regndropparna. Det var ju en sån fin kväll.
Ännu en sommar över.
Efter ett tag började det dock slå lite mot fönsterblecket. En droppe i taget som faller ner och låter, och tillsammans skapar de ett knastrande, nästan likt det man kan höra ifrån gamla LP-skivor som spelats en gång för mycket, en gång alldeles för sent, eller en gång av en ovarsam. De som knastrar taktfast, med en stor fet repa som går genom skivan. Knäpp, knäpp, knäpp.
Dropparna ökade i storlek och det var inte längre det vindiga ljudet som hade överhanden utan snarare ljudet när dropparna föll mot parasollet alldeles utanför fönstret. Det var nu inte längre någon tvekan om att det var regn som föll över staden, och det gjorde det på ett så somrigt sätt som bara ett äkta sommarregn kan göra. Även fast det nu är augusti och hösten har börjat sin ankomst.
Det hade säkert varit ett varmt regn, det här sommarregnet. Ett sånt där regn som aldrig har intentionen att kyla ner, utan bara blöter den som blir utsatt för det. Ingen, av de få människor som antagligen precis gick ute, behövde frysa. Men de blev antagligen alla precis lika överraskade över de plötsliga regndropparna. Det var ju en sån fin kväll.
Ännu en sommar över.
