Fischer

Målrakan. Upploppet. De sista skälvande metrarna till mål. When the going gets rough, the rough get going. Citatet taget från en av de största någonsin i mina ögon. En levande legendar, en aktiv sådan. Vinnarskallar som Teemu Selänne finns det inte många av. Och det kanske är där som jag skiljer mig som mest från en elitidrottare. På upploppet, när spurten egentligen ska komma, så är energin slut. Inget mer att ge. Ingen rough som gettar going. Och det är lite av samma sak varje termin. Vem har inte gått in i ett nytt livsskede med löftet att komma ut ur det som en ny människa?

Men av en eller annan anledning har vi ju blivit de vi är. Och det går inte att bryta det på en termin. Så även om jag siktar på att orka hela vägen ut, så verkar energin tryta den sista månaden. Det har inte så mycket att göra med att jag gjort för mycket under hela denna period, utan det är nog mest bara vetskapen om att det snart är över. När man sitter där med den sista uppgiften för terminen och ska göra den så verkar allt annat genast helt galet intressant. Tillochmed att se färg torka ter sig plötsligt som en fröjd.

Den där sista växeln för att göra något fullt ut och verkligen lyckas med det. Ända in i kaklet, som en viss svensk fotbollstränare uttryckte det. Jag undrar hur man ska bära sig åt för att hitta den och inte bara öppna motiverat och kraschlanda med månaden kvar. Antar att det, som med allt annat bara är psykiskt. Att växeln finns där. Det gäller bara att hitta den. Som den gången jag, bokstavligen, sprang förbi alla på upploppet. Det var en vacker dag, och jag var liten. Det fanns såna då också.

Jag ser hur sommarlovet hägrar. Det är lockande. Så lockande att tillochmed jobbet i sommar lockar nåt fantastiskt. Men först EM. Förvänta er en del om fotboll, eller snarare känslan som fotboll förmedlar, här i bloggen de närmaste veckorna.

Ron Pope – i egen, ganska, hög person

Sverige. Landet där man alltid hatar vädret lite grand och där man firar sommarens ankomst när det för en gångs skull är över femton grader varmt och regnet inte är sådär isande längre, utan nästan skulle kunna kallas sommarregn. Där lukten av ett sommarregn som för första gången smyger sig in i medvetandet på människor får dem att gå runt, genomblöta, med ett leende på läpparna. Där de första riktigt varma vårdagarna alltid resulterar i en förkylning för mycket eller en solbränna som får armarna att bli sådär kräftröda som man inte trodde de kunde bli. När det känns som man inte sett solen på år.

Sverige. Landet där man älskar att hata att älska lagom. Där falsksång tillsammans med snusktexter varit sommarplåga sen mitten på åttiotalet och numera är så djupt inrotade i folksjälen att de närmast kan anses vara rättmätiga nationalsånger, mer än någonting annat. Där musik är så viktigt att även en tävling som majoriteten av den europeiska befolkningen inte kunde bry sig mindre om plötsligt på tävlingskvällen är livsviktig. Där man alltid är rättmätiga vinnare av Eurovision Song Contest, fast egentligen nästan inte vinner.

Sverige. Landet där den inhemskaste av maten är så mångkulturell att hälften vore en fjärdedel. Makaroner och Köttbullar eller Pizza? Italians did that. Tacos? Hola! Kebab? Nä, jag tänker inte ens försöka. Vi har i alla fall vårt rotmos med fläsklägg. Vår lutfisk, surströmming och inlagda sill. Den som vi är så stolta över. Och samma mat till varenda högtid. Ja, tillochmed den svenskaste av drycker finns i flera olika högtidsvarianter. Bara i det här landet såg Coca-Cola en märklig nedgång i försäljning till förmån för en annan dryck under december månad. Det gick så långt att de ansåg sig vara tvungna att själva börja tillverka denna dryck för att kunna hålla försäljningen uppe inom det egna företaget. Inget kunde tävla med julmust.

Sverige. Landet där man inte har någon tradition men älskar den man har och vet att fira sommaren. Eller vintern. Eller hösten. Eller våren. Där det alltid firas för något och när det inte finns något att fira för firas ändå, bara för att. Landet där man kort sagt inte är den som är den. Speciellt inte i kombination med alkohol. Där alkoholen behövs för att man ska få något sagt, men man med alkohol antagligen bara får strunt sagt ändå. Där folk är vänliga men svåra att komma nära inpå, men där de, när man väl kommit nära dem ger en hela sitt förtroende. Speciellt i kombination med alkohol. Och där nykterhetsrörelsen är starkare än någon annan stans.

Sverige. Landet där man inte kan leva, men ändå gör det. Och gör det i ett nästan-paradis.

Egentligen vet jag inte varför jag vänder mig från det som kallas finkultur rent instinktivt, rent reflexmässigt. Jag har alltid fått lära mig att klassisk musik är sånt som tråkmånsar lyssnar på, att opera är för rika människor, och att tavlor är det tråkigaste man kan titta på i ett museum. Samhället har gjutit in det i mig liksom för att det borde vara onåbart. Därför är det bättre att tycka illa om den kulturen, fokusera på annan kultur i första hand. Den som blir över när man räknat upp allt som kan sållas till finkultur. Den fula.

För fulkultur, om vi nu ska prata om den uppdelningen mellan fint och fult, kunde inte röra mig mer. Graffiti kan vara såväl plågsamt som hutlöst vackert. Spoken Word, eller estradpoesi kan vara mer gripande än någon dikt på ett papper någonsin lyckas vara. Och popmusiken kan, fast den inte är komplicerat komponerad ändå fånga precis samma känsla som en lång symfoni gör. Men den är alltså inte lika positivt skattad i högre kretsar.

Och någonstans ser jag inget fel i en uppdelning. Inte i teorin. Men när kultursidor i Dagens Nyheter börjar beklaga sig över lekmannens kultur och framhäver sin sida av den som överlägsen så blir jag lite bitter. Likaså borde jag då vara bitter på mig själv för mitt agg gentemot finkulturen. Min automatiska aversion är egentligen, i grunden, inget annat än fånig. Vad säger att jag kan bestämma att abstrakta tavlor är mindre rörande än streetart? Ingenting. Det handlar om åsikter. Åsikter som, redan nämnt, inte ens har sin grund i något egentligt resonerande. Ologiska åsikter.

Men det är någonstans valet jag gjort. Att för alltid avguda och försvara min del av kulturen. Det som är arbetarnas kultur, även om den formuleringen redan länge varit utdaterad. Den fula musiken, den fula konsten och den fula kulturen. Det som kommer från dem som inte bestämmer. Den som handlar om dem som har historier att berätta om det vardagliga. Den som kan få oss att relatera, att dra paralleller till våra egna, högst medelmåttiga, liv. Den som får oss att drömma. Kanske handlar det i grunden, tillochmed från samhällets sida, om en inskolning. En vägvisare. Jag kommer alltid att ha mer gemensamt med dem från rännstenen än jag har med dem i slott. Även om jag i framtiden bor i ett.

Who your ancestors were forms what you are. Not through actions or thoughts, but through identity. And who you are defines what you think. And what you think defines what you do. And what you do defines who you will be remembered as.

Vaknar upp ur en timmes sömn. Känner hur tungt huvudet är. Vaknade ur en sån där fin dröm som naturligtvis slutade alldeles för snabbt. Alldeles för nära. Som alltid. Och det första jag hör utifrån är hur någon lyssnar på Håkan Hellström. Lätt påverkad av drömmen känns det som att jag fortfarande rör mig i dvala och plötsligt är jag i en film. Men inte på ett bra sätt. Hans halvfalska toner tar mig direkt till en amerikansk sån där B-film från 80-talet som inte ens drömde om att komma ut på bio, utan gick direkt till VHS-hyllan. Sett från ögonen av någon som är van vid finare kulisser. Känslan av hur allt bara är avdankat, dåligt.

Jag vet inte vad ni som gillar Håkan Hellström tycker. Men det här är ju i alla fall framöver mitt ställningstagande till hans musik. Den får mig att må som om jag vore på seriös dekis. Det är nog kanske det fulaste betyget jag kan ge musik överhuvudtaget.

On a happier note: Tenta skriven, och avklarad. Två grejer kvar, sen vankas det sommarlov, och än bättre, om jag vill så pratar vi examen. Men inte än, inte riktigt än. Tålamod är en dygd, och studentlivet en synd. Låtom oss kombinera dessa två ett tag till.