Tierp
Det finns en hel rad olika sätt en lördagkväll kan bli. Galen, händelserik, fartfylld, aspackad, glad. Eller så åker man till Tierp. ”Tierp?” kanske ni tänker, sådär lite med förakt i rösten. Vad ska man göra en lördagkväll i Tierp? Det tänker jag dock inte riktigt svara på än, för det är, hur trevligt det nu än var, lite av en bisak i hela historien.
När man tar bussen hem från utanför Tierp så kommer busschauffören ihåg en fast man bara åkt med hennes buss en gång tidigare. Hon minns en tillochmed så väl att man får frågan ”kunde ni inte sagt att ni skulle hoppa av på skolhållplatsen, nu fick ni ju gå en bra bit!” när man kliver ombord bussen. Hon fick så dåligt samvete när hon såg oss gå tillbaka mot dit vi skulle att hon bjöd oss på bussbiljetten på väg tillbaka. Det blev enklast så, tyckte hon. Att hon sedan satt på bussen och snackade skit med en arbetskollega som satt bredvid och det förutom mig, C, och en tjej till var tomt på bussen bidrar till känslan som just då började uppenbara sig.
Hon kör oss alltså till stationen och önskar oss en fortsatt jättetrevlig kväll och natt, lite sådär som man bara gör så långt utanför tullarna att det räknas som utsocknes, såklart. Vi ser av en händelse att Benny’s Grill, den förmodade lokala korvmojen, har öppet fortfarande. C utbrister i sitt vanliga ”Jag är hungrig”, eller ”Jag behöver en stödkorv”, eller åtminstone något i den stilen. Vi går alltså till Benny’s Grill, i Tierp. Och det var som att ta en teleport till 80-talets landsbygd. Hamburgare, korv, tunnbrödrulle. Alla priser på gamla reklambilder, med klyschiga beskrivningar av tunnbrödsrullar och systembolags-IPA på hamburgeruttalet. Och personalen densamma, bara trettio år äldre. Benny’s Grill drivs av Benny. På riktigt.
Efter att C har bränt sig på sin kärleksfullt grillade med bröd kommer den typiska coola killen in i kiosken. Ni vet, han som har den lite för snygga frisyrer för småstaden, de lite för dyra kängorna och den där jackan som får fjortisbrudarna att förstå att han praktiskt taget är gjord av pengar. Han springer in och skriker till till den gamla tanten som jobbar där. ”Morsan! Va kul att se att du jobbar ikväll. Du blir bara vackrare för varje dag som går morsan. Moooooorsan!” Det var alltså inte tal om hans mamma, utan något han fått för sig att kalla henne. Tanten, lite smickrad av kommentaren, serverar honom en hamburgare såsom hon säkert gjort till människor under minst trettio års tid.
Det är för övrigt bra drag på Benny’s Grill i Tierp. Det kommer och går folk lite på löpande band, de flesta från lokala nåntinget Möbeln som tydligen är stället att vara på framför alla denna kväll. I Tierp alltså. Detta får vi veta tio minuter senare på perrongen, ivrigt i kylan väntandes på tåget hemåt, när en nigerian och hans exlulebo till flickvän kommer gåendes, kanske lite för berusade för sitt eget bästa. De berättar om hur Möbeln huserade en spelning med någon vän till M, som den nu stockholmsboende nigerianen kallar sig. De hade varit där sen klockan fem och var nu väldigt trötta och på väg hemåt. Väl på tåget fem minuter senare har han somnat, medan jag sitter och fnittrar för mig själv.
En gratis bussresa i sann småstadsanda, ett gatukök som kändes genuint svenskt, och sen den något bisarra, men sjukt trevliga upplevelsen på perrongen. Tierp levererade. Och då var detta alltså bara hemresan från stället som någon gång utsågs till Sveriges fulaste stad. Kvällen på landet var även den top notch. Såhär roligt har jag nog sällan haft nykter.
När man tar bussen hem från utanför Tierp så kommer busschauffören ihåg en fast man bara åkt med hennes buss en gång tidigare. Hon minns en tillochmed så väl att man får frågan ”kunde ni inte sagt att ni skulle hoppa av på skolhållplatsen, nu fick ni ju gå en bra bit!” när man kliver ombord bussen. Hon fick så dåligt samvete när hon såg oss gå tillbaka mot dit vi skulle att hon bjöd oss på bussbiljetten på väg tillbaka. Det blev enklast så, tyckte hon. Att hon sedan satt på bussen och snackade skit med en arbetskollega som satt bredvid och det förutom mig, C, och en tjej till var tomt på bussen bidrar till känslan som just då började uppenbara sig.
Hon kör oss alltså till stationen och önskar oss en fortsatt jättetrevlig kväll och natt, lite sådär som man bara gör så långt utanför tullarna att det räknas som utsocknes, såklart. Vi ser av en händelse att Benny’s Grill, den förmodade lokala korvmojen, har öppet fortfarande. C utbrister i sitt vanliga ”Jag är hungrig”, eller ”Jag behöver en stödkorv”, eller åtminstone något i den stilen. Vi går alltså till Benny’s Grill, i Tierp. Och det var som att ta en teleport till 80-talets landsbygd. Hamburgare, korv, tunnbrödrulle. Alla priser på gamla reklambilder, med klyschiga beskrivningar av tunnbrödsrullar och systembolags-IPA på hamburgeruttalet. Och personalen densamma, bara trettio år äldre. Benny’s Grill drivs av Benny. På riktigt.
Efter att C har bränt sig på sin kärleksfullt grillade med bröd kommer den typiska coola killen in i kiosken. Ni vet, han som har den lite för snygga frisyrer för småstaden, de lite för dyra kängorna och den där jackan som får fjortisbrudarna att förstå att han praktiskt taget är gjord av pengar. Han springer in och skriker till till den gamla tanten som jobbar där. ”Morsan! Va kul att se att du jobbar ikväll. Du blir bara vackrare för varje dag som går morsan. Moooooorsan!” Det var alltså inte tal om hans mamma, utan något han fått för sig att kalla henne. Tanten, lite smickrad av kommentaren, serverar honom en hamburgare såsom hon säkert gjort till människor under minst trettio års tid.
Det är för övrigt bra drag på Benny’s Grill i Tierp. Det kommer och går folk lite på löpande band, de flesta från lokala nåntinget Möbeln som tydligen är stället att vara på framför alla denna kväll. I Tierp alltså. Detta får vi veta tio minuter senare på perrongen, ivrigt i kylan väntandes på tåget hemåt, när en nigerian och hans exlulebo till flickvän kommer gåendes, kanske lite för berusade för sitt eget bästa. De berättar om hur Möbeln huserade en spelning med någon vän till M, som den nu stockholmsboende nigerianen kallar sig. De hade varit där sen klockan fem och var nu väldigt trötta och på väg hemåt. Väl på tåget fem minuter senare har han somnat, medan jag sitter och fnittrar för mig själv.
En gratis bussresa i sann småstadsanda, ett gatukök som kändes genuint svenskt, och sen den något bisarra, men sjukt trevliga upplevelsen på perrongen. Tierp levererade. Och då var detta alltså bara hemresan från stället som någon gång utsågs till Sveriges fulaste stad. Kvällen på landet var även den top notch. Såhär roligt har jag nog sällan haft nykter.
Det som inte dödar gör dig bittrare
Det är något vackert med barns naivitet. Deras frågor som av omvärlden säkert uppfattas som dumma eller jobbiga. Frågor som är så stora att ingen i vårt stressade samhälle har tid att ens svara på en liten del av dem. Och så alla onödiga frågor som ingen egentligen har tid att svara på eller för den delen ens har något vettigt svar på. De sållas ju bort i våra huvuden. Våra inlärda mallar av vad vi ska se tar bort allt det där som man inte riktigt ser. Barnen lär sig långsamt vad de får fråga om och vad som inte är värt att lära sig.
Jag vet inte varför, men den där naiviteten skulle vara så fantastiskt skönt att ha tillgång till ibland. När man tvekar på saker eller helt enkelt bara känner sig extremt vilsen. Vore det inte skönt att bara se världen lite som man gjorde när man var ett barn, och egentligen var helt hjälplös men inte visste om det och därför trånade efter att få reda på allt som bara gick att veta. Den ständiga nyfikenheten var något som i alla fall jag retade gallfeber på mina föräldrar med. Läsa kunde jag redan innan jag började skolan och jag vet inte hur många gånger jag ställde frågor i stil med ”Vad står det där?”. Jag var nog jobbig, men jag lärde mig saker. Många saker.
Så har livet fortsatt och nånstans mitt i slog det mig – ganska nyligen faktiskt – att den förvandlingen vi gör när vi går från att vara barn till att bli vuxna faktiskt har med våra upplevelser att göra. Att vi lyckas med den förvandlingen som gör oss till den gamla griniga människan vi aldrig vill bli. För det är ingen vacker värld som väntar barnen bakom de skyddande skynkena. Det är lidande, krig, elände, svält och sjukdomar. Och kolossala orättvisor. Precis överallt. Korruption, ondska, folkmord, expolatering, slaveri. Hur många gånger händer det att nyheterna börjar med en solskenshistoria, snarare än ännu ett lösmord i Malmö? Nästan aldrig. Men på något sätt så tvingar vi oss igenom vardagen ändå, ständigt i jakt på nya mål.
I jakt på glädjen som finns insprängd mellan allt detta negativa. All stress, och allt det nedtyngande ansvaret som det innebär att vara vuxen. För det är inte bara inte lätt när det är svårt, det är nästan aldrig lätt alls. Det mesta har en tendens att bråka lite med en, men bara lagom mycket, sådär att man hinner bli förbannad, men sen glömmer det och går genom dagen lite bittrare än tidigare. Och samtidigt är det alltid de negativa upplevelserna som påverkar en mest, och som formar det vi blir.
Har ni nånsin lovat någon att aldrig bli som han, gubben med käppen, som ni skrattade åt tillsammans som barn? Då är ni långt ifrån ensamma. Men tror ni att den bittre gubben med käppen i hand inte lovade sina vänner samma sak när han stod där med kompiskretsen och skrattade, likadant som ni gjorde då? Vi är varken den sista generationen ungdomar som växer upp med att skratta åt de äldre, och bli föraktade av dem, men också långt ifrån den första. Om man frågar den bittre gubben vad som händer kommer han nästan säkert säga något om att livet bara flög förbi, och vips så var det såhär.
Sanningen borde dock vara att han upplevelser gjorde honom lite bittrare. Gång för gång. Tills hans stod där med böjd rygg, rutig basker och en stor handsnidad käpp i hand. Nej, må vi aldrig bli såna. Må vi alltid tycka att ljuset från solen värmer mer än kylan från vinden. Må vi jubla när snön faller ner och så sakteliga gör marken vit, istället för att tänka på det stundande trafikkaoset. Må vi inte se problem utan möjligheter och alltid göra det bästa av dem, oavsett resultat och tidigare erfarenheter. Må vi helt enkelt… aldrig helt tappa hoppet.
Jag vet inte varför, men den där naiviteten skulle vara så fantastiskt skönt att ha tillgång till ibland. När man tvekar på saker eller helt enkelt bara känner sig extremt vilsen. Vore det inte skönt att bara se världen lite som man gjorde när man var ett barn, och egentligen var helt hjälplös men inte visste om det och därför trånade efter att få reda på allt som bara gick att veta. Den ständiga nyfikenheten var något som i alla fall jag retade gallfeber på mina föräldrar med. Läsa kunde jag redan innan jag började skolan och jag vet inte hur många gånger jag ställde frågor i stil med ”Vad står det där?”. Jag var nog jobbig, men jag lärde mig saker. Många saker.
Så har livet fortsatt och nånstans mitt i slog det mig – ganska nyligen faktiskt – att den förvandlingen vi gör när vi går från att vara barn till att bli vuxna faktiskt har med våra upplevelser att göra. Att vi lyckas med den förvandlingen som gör oss till den gamla griniga människan vi aldrig vill bli. För det är ingen vacker värld som väntar barnen bakom de skyddande skynkena. Det är lidande, krig, elände, svält och sjukdomar. Och kolossala orättvisor. Precis överallt. Korruption, ondska, folkmord, expolatering, slaveri. Hur många gånger händer det att nyheterna börjar med en solskenshistoria, snarare än ännu ett lösmord i Malmö? Nästan aldrig. Men på något sätt så tvingar vi oss igenom vardagen ändå, ständigt i jakt på nya mål.
I jakt på glädjen som finns insprängd mellan allt detta negativa. All stress, och allt det nedtyngande ansvaret som det innebär att vara vuxen. För det är inte bara inte lätt när det är svårt, det är nästan aldrig lätt alls. Det mesta har en tendens att bråka lite med en, men bara lagom mycket, sådär att man hinner bli förbannad, men sen glömmer det och går genom dagen lite bittrare än tidigare. Och samtidigt är det alltid de negativa upplevelserna som påverkar en mest, och som formar det vi blir.
Har ni nånsin lovat någon att aldrig bli som han, gubben med käppen, som ni skrattade åt tillsammans som barn? Då är ni långt ifrån ensamma. Men tror ni att den bittre gubben med käppen i hand inte lovade sina vänner samma sak när han stod där med kompiskretsen och skrattade, likadant som ni gjorde då? Vi är varken den sista generationen ungdomar som växer upp med att skratta åt de äldre, och bli föraktade av dem, men också långt ifrån den första. Om man frågar den bittre gubben vad som händer kommer han nästan säkert säga något om att livet bara flög förbi, och vips så var det såhär.
Sanningen borde dock vara att han upplevelser gjorde honom lite bittrare. Gång för gång. Tills hans stod där med böjd rygg, rutig basker och en stor handsnidad käpp i hand. Nej, må vi aldrig bli såna. Må vi alltid tycka att ljuset från solen värmer mer än kylan från vinden. Må vi jubla när snön faller ner och så sakteliga gör marken vit, istället för att tänka på det stundande trafikkaoset. Må vi inte se problem utan möjligheter och alltid göra det bästa av dem, oavsett resultat och tidigare erfarenheter. Må vi helt enkelt… aldrig helt tappa hoppet.
