Fischer

Vaknade imorse av att solen låg på fönstrena och trots att vi har vad som måste vara världens största parasoll utanför så var det slut på syre i rummet. Värme. Trettio grader varmt i skuggan, och i solen ska vi inte ens börja diskutera. Tog mig en promenad till Gitarrdoktorn för att se att han hade kilat iväg på semester fram till den 4e augusti, och kom hem genomsvettig. Dusch nummer ett.

Dagen fortsatte i värmens tecken. Var förbi systemet en sväng och inhandlade öl till fotbollsmatchen (lagom alkisvarning på mig just nu, men det får jag väl leva med antar jag) som sågs hos Putte. Tänk er en lägenhet på den högsta våningen i ett hyreshus där solen har legat på hela dagen. Utan att överdriva så har jag aldrig svettats så av att äta kvällsmat. Satt utan t-shirt och kände hur svetten lackade i pannan och liksom började rinna, tittade på Putte och Macke och insåg att jag inte var ensam. Det måste ha varit 35-40 grader där inne. Det var helt seriöst något av det värsta i värmeväg jag någonsin varit med om. Fotbollen sågs och även lite tennis från Wimbledon. Jublade gjorde jag när Tyskland gjorde mål, så som det förväntades, och ölen har sällan smakat så gott som den gjorde i denna värme. Iskall tjeckisk finöl! Får jag schlumpen? ;-) Dusch nummer två.

Funderar på att doppa huvudet i kallvatten igen så att man kan somna inatt också, men det vet jag inte om jag orkar. Igår kväll blev mörk och kall. Faktiskt. Satt på kråkis och pratade skit tills klockan var halv två eller så, och då var det faktiskt ganska mörkt ute. Jämförelsen med Ume var oundviklig. Där var det ju ljust hela tiden. Bah. Ljus! Jag vill ha det ljust!

Vad bjuder nästa två veckor här på då? Överraska mig! Hoppas vädret fortsätter vara lika bra som det är nu bara! Sommar när den verkligen är som bäst.

Konstaterande ett: Att kalla Umeå för björkarnas stad är ingen underdrift, inget skämt eller ingen slogan som finns där bara för namnets skull. Umeå är fullt av björkar. Varje grönområde, och de finns det gott om, är fyllt av björkar. Björkar här och björkar där. Björk till höger när du tittar ut ur fönstret och till vänster också ett par. Vackert, och något som stärker känslan av att staden lever väldigt mycket.

Konstaterande två: Det blir inte mörkt i Umeå. Visst, jag visste mycket väl att Umeå (som för övrigt, mer eller mindre självutnämnt kallar sig för Norrlands huvudstad låg så pass mycket längre norrut att man skulle märka skillnad på hur ljust det är på kvällen, men det där var bara sanslöst. Sista kvällen spenderades med att prata om allt och ingenting till klockan halv fem. Då hade solen gått upp igen, men den var ALDRIG nere. Det blev inte ens lite skymning. Mysigt. Jag vill bo i Umeå på sommaren. På vintern verkar det dock inte vara lite charmerande. Ständigt mörker. Jag skulle nog bli deprimerad ganska snabbt.

Konstaterande tre: Vad jag än hade förväntat mig överträffades med råge. Vädret var sådär bra som det egentligen bara är i sagoböcker. Resorna flög förbi (ha.. ha) utan problem och väl där så blir jag bemött med glädje överallt. Sagolikt. Längtar faktiskt tillbaka lite. Även om jag vet att vardagen börjar sin bana imorgon igen och att detta bara var helgen. Samtidigt så var det så sjukt roligt och blev aldrig för mycket heller. Hoppas jag inte bara inbillade mig att jag passade in ganska bra i sällskapet! Tack allihopa!

Sitter här, och tittar på hur solen går ner i Köping. Förhoppningsvis rätt del av Köping, och känner lite baksmälla på livet. Ni vet. Man kommer hem från semester i det vanliga lunket och vad som än erbjuds verkar inte vara riktigt bra nog. Det man upplevde tidigare står istället i väldigt god dager och man känner att man vill tillbaka.  Ja, det är normalt att känna så, jag vet. Men det gör det inte roligare precis. Ni som medverkade får väl ta det som ett tecken på att jag trivdes! Lär nog åka upp dit några fler gånger om jag känner mig själv rätt, och jag hoppas att Thom kommer och besöker mig i Uppsala sen också. Det är han nästan skyldig!

En lite närmre genomgång kommer väl senare. Nu ska jag ut en sväng!

Det är nog ingen fördel att vara smått flygrätt när man sätter sig i en plåtburk i riktning Norrland. Det är någonting med den där hjälplösheten som skrämmer antar jag. Ifall något skulle hända så kan man själv ju inte göra något åt det. Man är fast i en plåtburk på en skrämmande hög höjd och har lagt sitt liv i händerna på piloterna. Tryggt i alla fall att man flyger SAS, de är duktiga på sånt där, tror jag.

Återkommer väl med en lång rapport på söndag ifall jag känner mig själv rätt. En recension av björkarnas stad månne? Det får vi se då. Nu ska det duschas! Hörs på söndag, eller så!

I know, you've heard it all before
There's nothing worse than living less
When you yearn for something more
Makes no sense, it's hard to understand
When that something that should fill you up
Keeps slipping through your hands

Hittade min gamla MP3-spelare tidigare idag. Minnen. Musiken (som för övrigt var kunglig rakt igenom, tillochmed gitarrsolot jag satte på trettiofemte försöket på den där Hogfarmstudion i Västerås för några år sedan. Minns fortfarande mina ömmande fingrar dagarna efteråt.) påminde om en hel del, men framförallt hittade jag ett Bon Jovi-album som jag lyssnade mycket på just då. För två år sedan vill säga. Jobbade nere på Malmön och cyklade ner varje morgon, med Bon Jovi i hörlurarna och lade mig alltid några minuter på bryggan vid stranden och njöt av solen innan vi började jobba. Lyssnade musik, solade, mådde bra. Två år sedan redan. Tiden flyger.

Minns faktiskt fortfarande de små ankungarna som kom gåendes en morgon när tidningen var där och gjorde ett reportage. Små dunbollar som vandrade omkring och såg vilsna ut. Vet inte ifall jag ligger rätt i det jag säger, men jag har för mig att sommaren var ganska varm. Nu börjar vädret också bli bra, och fåglar viskar i mitt öra att det ska vara riktigt bra väder hela den här veckan. Fåglar som viskar, nonsens. Alla vet ju att de kvittrar. I alla fall så hoppas jag att sommaren blir lång och skön. Några dagar på kråkis lär ju planeras in. Det skulle vara riktigt fantastiskt.

En dag kvar, sen är det dags att flyga till Umeå. Tänka sig. Det vi pratade om som en galen idé i vintras blir verklighet. Bra väder blir den sista faktorn som kommer göra den långa helgen ganska perfekt. Hur perfekt den blev får ni såklart veta efteråt.

Ikväll kikade jag på A Walk to Remember för andra gången. Några år sedan jag råkade snubbla över den på SVT en tidig eftermiddag när jag slutat skolan. En upplevelse då, och garanterat en upplevelse nu. Filmen är verkligen rörande och lyckas med vad den ska. Nästan rörd till tårar, igen. Shit. Ska nog ta och bolla upp den där manligheten lite grand. Det är ju en tjejfilm, eller vad säger ni? Haha.

Kom att tänka på en sak...

Är vi människor inte hemskt duktiga på att leta fel hos varandra? Skolsystemet liksom fostrar oss till att leta fel i våra uppgifter, men aldrig att hitta rätt. Hur ska man kunna hitta rätt ifall man bara lär sig att hitta fel? Okej, nu överdriver jag säkert effekten av detta något absurt mycket, men fortfarande. När man skriver ett prov i skolan så fokuserar man ju inte på att man hade till exempel 52 rätt. Nej, istället så var det de åtta felen som fattades från maxpoängen som var jobbiga och de som läraren anmärkte på. I språkundervisning pratar man aldrig de "moderna språken" som de så fint kallas, eftersom eleverna är rädda att säga fel. Hur skulle man kunna lära sig att säga rätt ifall man inte får säga fel? Pratade du flytande svenska när du lärde dig prata? Nej. Krävde någon det av dig? Nej.

Crash and burn.
I believe you can't appreciate real life 'til you've been burned. 

Ifall vi i skolan fokuserar på detta felsökande i allmänhet. Hur ska vi då kunna ställa om hjärnan när vi lär känna människor? Hur ska man kunna se rätt hos människor som överväger de fel de har? Det är inte lätt, men något som tål att tänkas på. I vissa fall så kanske man tittar så strängt på fel som inte ens finns där egentligen, och därför sållar bort personen automagiskt. Det vore ju hemskt orättivist gentemot personen i fråga. Och visst överväger väl vissa positiva saker de flesta negativa ganska extremt? Ja, i alla fall i mina ögon, och eftersom ni läser min blogg, så antar jag att ni, på något vis är ute efter min åsikt.

Vart jag ville komma med detta? Jo, ingen är felfri. Felfri är inte mer än ordet och är liksom perfekt något att sträva efter men ouppnåeligt. Någon som är perfekt skrämmer nog vår värld full av fel. Vår värld där leta fel är en vardagssyssla, men att leta rätt är något speciellt. Jag vill vara den som letar rätt hos människor, men slås gång på gång av att jag ser fel.

Hur ska man kunna hitta rätt ifall man bara letar fel?

Tänk på det.

Midsommardagen. Nästefter nyårsdagen den lugnaste på året vad gäller antalet bilar på vägen. Möjligtvis att julafton kvalificerar sig in någonstans där också, men nåväl, ni förstår min poäng. Första tanken när jag vaknade (på tok för sent) var följande:

Undra hur stor del av Sveriges befolkning som är bakfulla idag?

Svaret lär jag aldrig få, men jag kan nog konstatera att jag inte tillhörde den skaran. Något som kändes väldigt trevligt, då en bakfull dag idag knappast hade förtjänats med tanke på hur väl jag skötte mig igår. I alla fall så åt jag lunch, med andra ord en del av den svenska "sätt valfri storhelg här så passar det in"-maten. Sill och potäter. Kände mig gul och blå ända ut i lilltårna som inte riktigt var vakna än. Upp ur sängen och till matbordet. Lyx. Sen började små fåglar viska i mitt öra att vi skulle planera ihop en NHL 09-turnering här ikväll. Ringde runt lite och fick ihop ett gäng. En tapper skara på fyra man som först gick iväg till Willy's och storhandlade. En platta cola, ett gäng chipspåsar och till de andra tillräckligt mycket snus för att förgifta trettiofem kvadratliter dricksvatten.

Lite halvkaxigt trodde jag på stenhård seger för den tyska segermaskinen, a.k.a. jag själv, men så blev det inte riktigt. Fem timmars spelande, nötande, skrikande, gråtande (inget gråtande, men nästan) så stod Marcus som segrare och fick prestigepriset.... äran. Med en hedersvärd och likväl helgjuten insats så vann han med Los Angeles Kings (som trots namnet är allt annat än kungliga, nämligen det sämsta laget i NHL) mot Puttes Pittsburgh (som kanske inte helt obemärkt vann Stanley Cup förra veckan) i en match som var väldigt ojämn. Slutresultatet? Tror mig veta att det blev 6 - 1 eller så. Oviktigt är det i alla fall. Macke vann, förtjänt.

Samtidigt som slutsignalen ljöd i turneringen och den sista perioden hade spelats klart, och Marcus satt där och log med hela ansiktet, så slog jag ett rekord på Patriks Iphone. 101 sekunder på Eggs away. Trots att det vägrar visas nu och Patrik förnekar det så kan jag helt ärligt säga att jag slog rekordet. Har Marcus och Johan som vittnen! Och dig också Patrik, för du blev knappast glad. Och försvann väldigt snabbt gjorde du efteråt också. Haha.

---

Nu lyssnas det musik, som så många gånger förut och jag slås över hur livet är lite som en chokladask. Eller snarare hur man, när man köper lösgodis, bara tar goda bitar men de sista som finns kvar i påsen när den nästan är slut ändå anses vara äckliga. Lite likadant är det med låtlistor man gör på Spotify ( som jag skulle kunna hylla i all evinnerlighet, men istället bara tar för givet. Bra är det i alla fall) . När man väljer ut låtarna verkar de passa perfekt för just det syftet. Sen när man lyssnar igenom dem så är de låtarna, som tidigare var perfekta, allt annat än just det, och man undrar varför man tog med dem. Kanske är det lite som med de där lösgodisarna. Köp dem aldrig när du är hungrig, för då får du en massa konstiga sorter som "såg goda ut". Låten "verkade bra" just då, men inte sen. Saker blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Men brukar bli ganska bra ändå.

Klockan är tre igen, och jag har misslyckats med den "svåra" konsten att gå och lägga mig i tid, ännu en gång. Men hakuna matata. Imorgon händer inte mycket alls, och än mindre vettigt. Borde väl städa efter denna chipsinvasion. Ja, det ska jag nog göra. Jag vet en som blir glad då också. Kanske är dags att vara snäll mot de andra i huset också, sen när jag flyttat ifrån dem så kommer jag ju sakna dem. Det vet jag.

Det gäller förresten alla vänner och bekanta också. Hur mycket man än längtar ut ur den här skithålan till stad där rykten sprids med ljusets hastighet, så finns det ju guldklimpar lite här och var. Kvällar som denna, som jag anser vara totalt jättelyckad, kommer att bli sällsynta. Ni får hitta någon annanstans att vara och fortsätta traditionen, så kommer jag och är med när tiden, plånboken och studierna tillåter. För mycket trevligare än jag hade ikväll, det kan man nog inte ha med kläderna på.

Tack för ikväll. Tack, tack, tack! Och imorgon är det söndag...

Det kan svänga snabbt ibland. Det blev inte sova så som jag hade förutsett det. Marcus och Daniel mixtrade ihop en improviserad pannkakssmet och trollade fram chokladpannkakor sådär klockan kvart i tre en lördagmorgon. Det lät gott, tyckte en fortfarande mätt fisk och började långsamt ta sig ditåt. Några minuter senare möts man inte bara av (vad som skulle visa sig vara riktigt goda pannkakor) utan också en o'boydrink med färskvispad vispgrädde som skumkrona på den.

Kalla det galenskap eller bara plötsliga infall, pannkakorna var goda, o'boyen likaså och det var såklart alltid lika trevligt att sitta och snacka skit medan godsakerna åts upp. En lite oväntad, om än väldigt trevlig, avslutning på dagen. Väldigt trevlig indeed. Tack så mycket!

Nu börjar det dock närma sig godnatt på riktigt. For real ni vet. Echt.

Tack för sällskapet idag JL. Tack.

Ich werd' dich suchen, muss dich finden, in alle Länder fall ich ein.
Muss mich an deine Wege binden, dreh' und wende jeden Stein.
Wo immer du auch sein willst, ich finde diesen Platz.
Wenn du mir dann verzeih'n willst find' ich dich mein Schatz.

Lugn kväll. God mat, god öl, gott sällskap. Man kan väl inte begära mer egentligen? Nej, jag är nöjd. Eller nej, mer än nöjd. Den här midsommaren blev bättre än den förra med stor marginal. Men den är fortfarande inte perfekt. Vad är väl perfekt förutom något att sträva efter? Man kan väl se det här som en lätt uppvärmning inför Umeå nästa vecka. En resa som kommer bli kanontrevlig, det är jag 100 % säker på. Ja, det ser vi fram emot.

Imorgon är det midsommardagen. Och firandet är över. Baksmälla för de flesta svenskar, men för mig blir det nog en ny NHL-turnering. Putte var optimist och trodde att han skulle kunna vinna. Nu ska bara Macke och Jeppe övertalas sen är saken biff och jag mästare igen! Eller ptja. Riktigt så enkelt går det väl inte, men nästan. Ifall det blir någon turnering? Det får vi se imorgon kväll. Chansen är i alla fall stor.

Nu ska bara dagen avrundas på ett bra sätt och sen ska jag somna in och sova gott. Lite jobbigt dock att bli pigg såhär klockan två på natten. Nu när jag har gått och gäspat i fyra timmar. Nåväl, min timing har väl aldrig varit patenterat bra.

Efterrätt. Grädde, rostade havregryn och färska jordgubbar.
Synd bara att de försvann så oerhört snabbt. Men gott var det.

"sorry :("

Äh, det är lugnt. Jag är van. Önskar att jag inte kunde säga så och mena det, men whatever. Godnatt.

---

Kvällens mest positiva är i alla fall filmen Nick and Norah's Infinite Playlist. Ungdomsfilm i samma andra som Juno dessutom med samma manliga huvudskådis. Den förmedlar en känsla av mysighet rakt igenom, och om ni tyckte om Juno men samtidigt störde er lite på hennes rappa kommentarer hela tiden kommer denna filmen kännas väl värd tiden den tar att se. Att soundtracket dessutom är lagom bra gör knappast saken sämre.

Imorgon är det midsommar. Vad händer? Ingen aning. Umgås med familjen kanske? Supa bort ickebefintliga bekymmer? Eller något helt annat? Den som lever...

Nu: sova.

Leaving isn't quite the same, you said to me, as running away.
If you're scared or tired of what you're scared of. Why should you stay?

Onsdag och dagsutflykt till Örebro. En trevlig upplevelse, med en fika uppe på svampen inkluderat och en lite annorlunda sight-seeingtour. Allt som allt en rolig dag med bra väder och ett gäng väldigt dåliga skämt. Såsom en dag borde vara med andra ord. Det kändes riktigt mycket sommar att sitta på en parkbänk i stan och äta glass och njuta av solskenet. Det kommer garanterat att göras igen i sommar. Däri råder det inga tvivel.

Efter att jag tagit mig hem med SJs underbara tågtjänst så kikade jag en israelisk film om kriget mot Libanon på 80-talet. En intressant skildring av människors minne, som ibland kan förvåna vem som helst. Men också en viktig påminnelse om att det inte är svart-vitt i krig. Det finns ingen god eller ond sida, bara någon som framställer dem som sådana. Efter filmen blev det kvällsmat (kring tolvslaget, en aning försenat kanske). Nämligen en hett efterlängtad Big Tasty från McD. Det var evigheter sedan. Och naturligtvis en plus-meny så att man fick ett sånt där fräckt glas som ser ut som en burk. Så idag var en av de onyttigaste dagarna i mannaminne från min sida, men det får vara så. Inte mycket att göra åt det nu precis.

Nu ska det snart sovas, klockan är ändå långt efter midnatt och det känns som att dagen är avklarad på ett klart godkänt sätt. Blev lite inspirerad av filmen vi såg och skrev ihop en blogg som jag postade på den gamla adressen också. För er som inte minns den: www.gamereactor.se/blog/Trimax.



Winter, Summer, day or night.
Centigrade or Fahrenheit.
Baby 'til your heart belongs to me.
Be mine, be mine.
Thursday, friday shout out loud.
When you got a love so strong.
How could it be wrong now?
Mercy me.

Dagen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men riktigt bra ändå. Istället för att vara ute och springa sönder mig själv och köra bil så satt jag framför en TV och tittade på fotboll och käkade chips. Tittade i alla fall på några som rörde sig. Alltid något. Kul överraskning att Sverige gick och spelade ut Vitryssarna efter noter. Ska bli roligt att se hur de står sig mot svårare motstånd. Vitryssland kanske inte riktigt är bäst i världen.

Dessutom fick jag för en gångs skull storstryk på NHL. Det finns tydligen tidpunkter för allt. Imorgon ska jag en sväng till Örebro. Aldrig varit där tidigare tror jag, men någon gång ska väl vara den första antar jag. Nåja, det kommer säkerligen bli jättetrevligt! Något mer har jag nog inte att rapportera. Tror jag. Inga tankar som virvlar runt i huvudet heller, så nej. That's it for this time. Godnatt!

Dont be hiding in sorrow or clinging to the past
With your beauty so precious and the season so fast
No matter how cold the horizon appear
Or how far the first night when I held you near
You gotta rise from these ashes like a bird of flame
Step out of the shadow
We've gotta go where we can shine

Gissa om man vaknar halv åtta, med andra ord cirka fyra timmar efter att man somnat, av att telefonen ringer. Det är en från jobbet som undrar ifall jag kan hoppa inför honom idag och imorgon. Men efter fyra timmars sömn så känner i alla fall jag att jag, visst skulle kunna jobba, men inte skulle göra jobbet rättvisa och knappast vara så uppmärksam mot barnen som det förväntas av mig, och framförallt jag förväntar av mig själv. Och imorogon ska jag ju till Örebro, så då kan jag ju heller inte jobba. Jobbigt, höhö. Dåliga ordvitsar var det, ja! Något ska man ju vara bra på.

Nu ska jag slänga in en pizza i ugnen och hoppas på att den blir varm någon gång. Sen ska jag nog ut och springa en vända i det fina vädret. Liksom passa på och njuta när det finns något att njuta av. Skriver mer senare!

Vad får du om du adderar ihop galna biljakter med galet omöjliga pussel och en galet snygg tysk blondin som en av huvudrollsinnehavarna? Jo, du får inte bara en, utan två filmer av ren och skär underhållning när den är som charmigast.

Ibland vill man se smarta filmer. Filmer som får en att tänka efter och väcker känslor till liv som du inte visste att du hade inom dig. Ibland vill man skratta så att man gråter, och glömma bort hela världen i ett par timmar. Ibland är man ute efter en film med hjärndöd underhållning, som exploderar till höger och vänster och har en budget som motsvarar 3000 svenska medelklassares årslön. Filmer som Good Will Hunting, Pursuit of Happyness är som gjorda för kategori ett. Scary Movie-filmerna eller kanske American Pie-ditona gör gott för kategori nummer två. Och kategori tre finns det så många exempel på så att jag knappast ens behöver nämna något.

Men ibland så vet man inte riktigt vad man vill (nej, det är ingen pik till världens alla kvinnor) utan mår bäst av något mittemellan. Här kommer National Treasure och National Treasure - The Book of Secrets in i bilden. Visserligen gör de inget av det ovannämna på ett så bra sätt att det är revolutionerande eller nyskapande, men de kombinerar allt på ett så charmigt sätt att jag fångas direkt. Dessutom är humorn nere på det som skulle kunna kallas min nivå också. Jag skrattar gott varje gång det närmar sig skämt. Det blir spännande ibland, men man vet ju, för det handlar ändå om film, att allt kommer att lösa sig till slut och bli bra. Man vet ju att de kommer att hitta skatten och få all ära för det. Men vägen dit kan bli intressant.

Filmerna är inte felfria eller ens nästan så, utan de har sina dåliga sidor, det ska erkännas. Men konceptet som kombinerar allt detta i en salig blandning är så dedicerat till mig att jag nästan blir mörkrädd. Jag är såld helt enkelt. Och då anser jag mig ändå vara en finsmakare när det kommer till film. En kväll när hjärndöd underhållning är för hjärndöd, komedi är för roligt och en tankvärd film är för djup så är detta precis vad jag vill ha framför mig. Dessutom ska all heder gå till Diane Kruger som trots sin tyska härkomst talar alldeles utmärkt engelska. En av få. Ha ha.



Diane Kruger. Mjau!

... oú une peu pour moi aussi?

Skriv något bra.

Vad är bra? Nej, inatt är ingen bra natt, that's for sure.

Godnatt.

Natt till måndag. Det känns annorlunda att inte behöva tänka på jobb imorn. Att inte behöva oroa sig över det. Samtidigt känns det annorlunda med all tid som plötsligt uppenbarar sig. Inte nödvändigtvis en positiv sak, då mycket fritid brukar resultera i många tankar. Det är i alla fall skönt med några lediga dagar nu. Dagar då inget speciellt ska göras utan man har tid att vara själv på. Inga vänner som (trots att de är oumbärliga i sina stunder) är där. Tid att vara själv. Positiv sak att få vara själv någon gång. För hur mycket man än uppskattar sällskap så är förmågan att vara själv, utan att vara ensam, beundransvärd. Jag lär mig fortfarande.

We got to patient - then it won't be long.

I väntan på vadå? Det är konstigt att allt kan kännas tomt när man har en framtid utstakad. Något att se fram emot, något att glädjas åt. När jag har tagit mig till åt mig själv har tomheten smugit sig på. Inte så att jag blivit nedstämd eller ledsen, utan bara den där känslan av att något fattas. Kanske är det bara jag som trivs så bra i sällskap att jag inte vill vara själv? Nåja, återkommer väl ifall det blir ett problem. Nästa mål Umeå, som ska bli sjukt trevligt. En lång helg där och lite andra vyer, en ny stad att se. Potential för något positivt! Potential för en bra start på sommaren. Får bara hoppas att vädret där upp blir bra. Sommar i norrland känns risky. Kallt? Vi får väl se.

Wann fängt das Leben an, das ich mit Dir leben kann?

Jag faller för mig själv
Ingen får se på
Ber om att den styrka du planterat
Får vara i tusen år

Det är märkligt att filmer kan få en på ett bra humör. Okej, de är undehållning och ska väl tjäna oss i just det syftet, det vill säga, att göra oss glada, eller åtminstone underhålla oss under tiden de håller på. Vissa filmer överträffar dock detta, och kan, flera dagar efter att man såg filmen, fortfarande höja humöret och göra att man uppskattar de små tingen i livet. All the small things som Blink 182 sjöng för sisådär sju (!?) år sedan medan de sprang nakna på en strand. Minnen. Filmen som fått mig såhär sentimental är Pursuit of Happyness. Bry er inte om felstavningen, den är medveten. För er som sett filmen så är det ganska självklart. Se det stora i det lilla.

It was right then that I started thinking about Thomas Jefferson on the Declaration of Independence and the part about our right to life, liberty, and the pursuit of happiness. And I remember thinking how did he know to put the pursuit part in there? That maybe happiness is something that we can only pursue and maybe we can actually never have it. No matter what. How did he know that? - Chris Gardner, spelad av Will Smith i filmen Pursuit of Happyness (2006)

Lycka är något relativt. Så långt är jag med. Den rikaste mannen i världen är inte den nöjdaste, eller lyckligaste. Den fattigaste således heller inte den ledsnaste. Man är alltid lycklig efter sina egna förutsättningar. Efter sin egna bild av lycka. Kanske utvecklas den bilden när man uppnår de saker som man tror ska göra en lycklig. Till en början kanske det är materiellt. Ni vet som barn. Alla tuffa saker man ville ha. Nyaste mobiltelefonen kom lite senare och utvecklades i en kavakad av ha-begär. Sen kom det immateriella. Att vara populär, att vara omtyckt. Att vara cool. Efter den vågen kom någon slags strävan efter självinsikt. Ni vet. Acceptera sig själv som den man är, lära sig att tycka om sig själv. Och till sist efter möda och slit så lär man sig att älska sig själv.

Kanske tar denna jakt aldrig slut? När den skulle göra det kan jag i alla fall inte se klart framför mig. Oavsett hur långt jag tänker, så ser jag alltid nya mål som finns där. Nya sätt att jaga lyckan på. Därför är det nog ganska onödigt att jaga efter den där lyckan. Ganska onödigt att ha bråttom med att lyckas med de målen man sätter upp. Uppe vid krönet börjar bara nästa uppförsbacke, och vägen upp till Mount Everest är, som många fått erfara, både lång, brant och farlig. Jag är ingen bergsklättrare. Enda sättet för mig att ta mig upp till toppen är genom det skrivna ordet. Om jag lyckas? Det får tiden utse. Men att gräma sig för problem i framtiden, och sörja det förflutna känns inte meningsfullt.

Vi tillbringar så mycket tid med att sörja det förflutna och oroa oss för framtiden att vi helt glömmer bort nuet. Nuet, som är det enda vi egentligen har. Lär er att uppskatta nuet, och upplev en bättre framtid, och ett bättre förflutet.



Och även fast det känns jävligt svennebanan att säga att man ska fånga dagen, så är det på något sätt den kortaste vägen till att uppskatta ert liv till fullo. Carpe Diem.

Trots regnet igår så tror jag att de kära studenterna hade en ganska bra dag. Den var nog, egentligen inte ens bara ganska bra utan kvalificerar nog in som något av det roligare/bättre de gjort under sitt liv. Det minns jag i alla fall att jag tyckte just då, och trots att jag nu har insett precis hur fånigt det såg ut att stå där på balkongen och vråla, hur idiotiskt det låter när man står på flaket och skriker och alla tittar på en för att man beter sig som ett as, så var dagen underbar. Ett år har gått redan, och det känns smått surrealistiskt, för att inte säga sjukt. Vart tog mitt sabbatsår vägen?

Jag vet förstås om jag börjar tänka efter lite grand, men rent spontant så känns det som att året har flugit förbi. Förra hösten tillbringades med att inte göra någonting. Känns det som. Vad gjorde jag i höstas liksom? Satt framför datorn och hade tråkigt tror jag är en ganska bra sammanfattning. Vinter och vår blev, som tur är, lite mer händelserika. Vikariat på skola, en himla massa vänner som hörde av sig till höger och vänster, och naturligtvis också ett par nya bekantskaper. Och nu är det sommar, och det är bara sommarvädret som saknas fortfarande. Men det kommer, inga tvivel.

Idag ska jag nog bara ligga framför datorn och ta det så lugnt som det är möjligt utan att börja ruttna. Lördag, sommarlov, inga planer och efter att jag såg sista NHL-.finalen inatt så är jag minst sagt småtrött. Tror jag kom hem strax efter fem, efter en ganska rolig promenad. Det är konstigt att man kan känna sig full fast han är spiknykter. Det gäller bara att vara tillräckligt trött. Benen slutar fungera, man skrattar åt allt och ingenting och börjar sluddra för att hjärnan inte orkar. Snudd på beundransvärt att vi tog oss hem. Men det tog nog lite extra tid allt. Pittsburgh imponerade på mig i alla fall. Visade prov på stor kyla trots att storstjärnan Crosby gick och blev skadad under matchen. Värdiga vinnare.

Man måste dessutom bara skratta år Marian Hossa, som till den här säsongen gick från Pittsburgh Penguins till Detroit Red Wings "för att ha större chanser att ta hem Stanley Cup."  Tråkigt bara att han därför denna säsong gick miste om 50 miljoner dollar i lönepengar, och bucklan. Tråkigt. Ha ha ha.

Sommarlov, massor med fritid, planer, studier och bostad fixade i Uppsala. Jag borde vara happyfeash. Imorgon tar bästistastiste Jesper studenten också. Ska stå där med min blågula studentblomma och vänta på att han kommer ner för trappen, full som ett as. Ett år sedan jag vinglade runt där. Det var vår dag, och vi var bäst. Nu är det deras dag, och många lyckönskningar går förstås ut till alla jag känner av dem. Ett par namn för mycket för att rada upp här. Hoppas att det inte ska regna så mycket som det påstås bara. Det skulle kunna förstöra en potentiellt helt underbar dag.

Jag borde vara happyfeash. Men riktigt så enkelt är det ju aldrig. Tänk om det kunde vara så enkelt. Huvudvärken hela kvällen och faktumet att det går basgång snorhögt från skolan bidrar ju en del till humöret.

All, all, all of my light is for you.
And home, home's anywhere you are too.
So take this one fallen man on his knees.
Saying please.

Nej, jag brukar inte skriva såna här listor. Tycker egentligen att de är sjukt tråkiga och enformiga allihop, men eftersom jag nästan aldrig skrivit i någon så är det väl dags nu. Kanske en aning influerad av någon.

Vem ringde dig senast? Hem = Mamma
Vem kramade dig senast? Mamma
Vad står det i ditt sjätte sms, och från vem? "Mmhmmm. Precis gått upp." av Macke
Vad brukar folk få för intryck av dig? Tråkig, tysk och besserwisser.
Vilken färg är dig tandborste? Röd, blå och vit.
Kan man lita på dig? Det hoppas jag absolut att man kan.
Har du varit otrogen någon gång? Nej.
När brukar du vakna på morgonen? Vakna på morgonen? Trams. Brukar nog vakna runt elva eller så på förmiddagen ifall jag inte jobbar eller har något annat för mig.
Har du slagit någon riktigt hårt? Nej, men som den fight club-wannaben jag är innerst inne skulle jag vilja prova. Ett nytt sätt att tömma kroppen på känslor perhaps?
Använder du parfym? Ja.
Vilken kroppsdel får du mest komplimanger för? Oj. Händerna eller ögonen brukar väl kunna få en komplimang då och då.
Vad är det bästa med Sverige? Friheten.
Vad är viktigt hos en flickvän? Hon ska vara blond, blåst och helst rik också. Skämt åsido så har jag nog lyckats komma fram till att de yttre attributen visserligen spelar roll till en början men till sist så är det faktiskt helheten man faller för. Tror nog att en flickvän måste ha ett visst mått av intelligens för att kunna tas seriöst av mig också. Sen är humor naturligtvis viktigt!
Vill du ut och festa nu? Nej, men en öl i gott sällskap är sällan fel.
Har du svårt att lita på folk? Nej, jag är en godtrogen sate. Inte blivit krossad tillräckligt många gånger p.g.a. det tror jag.
Är du social? På tok för social ibland. Men ja, från att ha varit introvert och kanske den blygaste människan i världshistorien så är jag nog väldigt social idag. Älskar att prata med människor.
Kan du gå utan smink? Smink har väl inget med mina ben att göra? Skämt åsido, kan jag gå med smink?
Använder du sexskydd? Ja?
Är du glad idag? Ja, fast nej. Känns lite vemodigt att sluta på jobbet, men det är samtidigt väldigt skönt med sommarlov.
Hur många tjejer är du intresserad av just nu? En.
Vet hon om det? Ja.
Hur ofta tänker du på henne? Alldeles för ofta.
Har du någon gång haft ett one night stand? Nej.
Har du någon gång sagt "jag älskar dig" till någon och inte menat det? Eftersom jag är hårt emot att man slänger ut sig den frasen till höger och vänster så skulle jag väl skjuta mig själv i foten ganska bra ifall jag skulle säga det utan att mena det? Ifall jag sagt det till dig så menar jag det, mer än väl.
Har du blivit raggad av en bra kompis tjej? Tror att tjejer är bättre på att hålla sig borta från sånt än vad killar är. Kommer inte på något situation på rak arm.
Hur svarar du i telefonen? Det är väldigt olika. "Fischer" är ganska vanligt.
Vad är du rädd för? En himla massa saker. Största rädslan är nog att inte räcka till. Väldigt abstrakt, jag vet, men jag kan inte förklara det närmare.
Hur många har du haft sex med? ;-)
Har du några ärr på kroppen? Har en del från en fotbollskarriär som aldrig ens tog sin början och ett här och där. Så ja, klart jag är ärrad för livet.
Vad fick dig glad senast? En låt.

Klockan är 06:00 och jag är vaken. Är jag galen? Antagligen.

Sanning är: Jag hatar att stressa på morgonen.
Sanning är: Jag kunde knappt sova inatt.
Sanning är: Det är SISTA dagen på jobbet.

Nu ska jag hoppa in i duschen och vakna till lite. Sen ska jag stressa ännu mindre och göra mig en rejäl frukost. Det ska tydligen vara bra för både kropp och hälsa. Återkommer om ett litet tag.

Tydligen så lyckades Penguins kämpa fram en sjunde och avgörande match i Stanley Cup. Gissa om den ska ses? Sí, claro.

Take your time, don't live too fast.
Troubles will come, and they will pass.
And be a simple kind of man,
be something you love and understand.

Gammal hårdrock är talande ibland. Gammal hårdrock från staterna, de sydliga staterna. Lynyrd Skynyrd. Ni vet, Sweet home Alabama eller möjligtvis Freebird. Tre ackord, upprepande tempo, men lättlyssnat. Och med en text som är tankvärd och som jag nämnde, talande. Tänker inte utveckla det mer än så. Det räcker gott och väl. Europe har, apropå ingenting också gjort ett helt gäng låtar som är riktigt bra. Måste läggas på minnet.

Nu ska datorn snart dödas. Sen är det dags för att börja läsa på Aldrig Fucka Upp. Bok nummer två i Jens Lapidus trilogi om den undre världen i Stockholm. Den ska tydligen vara en gnutta pretentiös, och inte riktigt nå dit bok nummer ett gjorde. Men vad bryr jag mig? Allt jag vill är att ha lite underhållning. Att skingra lite tankar och låta några andra ta denna plats. Dagen i sig har varit riktigt bra. Som bestämt sågs Sweeney Todd som enligt mig var underhållande men lite för blodig för sitt eget bästa, och inte riktigt lika bra som de två klassiker jag redan sett med Burton. Men man måste älska Depps rollprestation och absurditeten i handlingen. En riktigt bra film, om än inget jag tänker se igen den närmsta tiden.

Jag vill att Watchmen ska släppas på Blu-Ray. Jag vill se Inglorious Basterds, och jag vill ha världsfred. Vilket av dessa som slår in först får vi väl se. Godnatt världen.

Vad ser nån som du, hos en sån som jag?

http://www.gamereactor.se/blog/Trimax

Okej, det är skottpengar på att länka er vidare härifrån, eftersom ni med absolut största sannolikhet har blivit hitlänkade också, men den här bloggen ger nog knappast en full bild av mig. Möjligtvis en ful bild av mig, men det är inte riktigt samma sak. Det fattas något. Vadå? Jo en pretentiös, högtravande, filosofisk och poetisk sida. Djup? Kanske det, men vi är väl alla ute på halt vatten och cyklar ibland. Går man dessutom tillbaka några månader, så är jag dessutom ganska personlig, men det kan vi tala tyst om. Bloggarna skrevs på en tid när ingen som kände mig läste den bloggen (med ett fåtal väldigt bra vänner som undantag) och därför vågade jag nog ta ut svängarna lite mer, än om vem som helst skulle leta sig dit.

Varför jag kom att tänka på att länka er vidare härifrån sådär plötsligt? Jo, igår natt när jag beslutade mig för att sova sådär fyra timmar för sent, så följde jag ett tips som jag fick. Jag somnade dock inte, utan fick en hel historia i huvudet, som jag bara var tvungen att skriva ner. Den är inte lika vardagligt skriven, eller lössläppt som den här bloggen, utan en helt annan sida av mitt skrivande. Dessutom kanske lite mer svårläst, men enligt de som redan läst den bra. Folk påstår ju att jag kan skriva. Det kanske är något man borde utnyttja? Nåväl.

Dagens största nyhet: Boende i Uppsala fixat, nu ska jag bara få bekräftat att jag blivit antagen, sen har jag boende klart det första året. Känns förjävligt bra. Galet bra nästan. Det är svårt att hitta bostad i Uppsala, men som med allt annat så har det en tendens att fixa sig. Ska bli så galet kul. Helt crazy! Språkvetenskap i tre år. Kanske inte låter jättespännande, men studentlivet med allt vad det innebär lockar. Hårt. Jag vill ut och leva livet, och det gör man nog bäst i studentstaden av studentstäder.

Annars har dagen spenderats med jobb en halvtimma längre än planerat, och en trevligt mysig kväll med Isa, där vi tittade på en svensk ungdomsfilm. Nämligen I taket lyser stjärnorna som lyckades överraska mig positivt. Inte så klyschig som jag befarade och stundtals ganska gripande. En bra story, där jag tror att boken faktiskt är ännu bättre, men den har jag inte läst, så jag kan inte säkert säga. Bra underhållning var det i alla fall. Mycket bra underhållning. Annars lyssnades det en hel del på musik, och diskuterades sommarplaner. Oj. Det är bara två veckor och en dag kvar tills jag flyger till Umeå. Det ska bli så sjukt roligt. Underbart rent ut sagt. Längtar redan. Tittade förresten tågtider idag för att jämföra. Det var dyrare, och tog tio gånger längre tidsmässigt. Flyga is the shit. Jag kommer sitta skraj och darra som det berömda asplövet när jag sitter på planet. Men en timmes flyg känns lindrigt för en lång weekend i Umeå med underbart sällskap, och förhoppningsvis trevligt väder.

Liten uppvärmning på studentlivet kanske? Vi får väl se. Nu ska jag bädda ner mig själv i min underbart sköna säng och sova gott tänkte jag. Planer för imorgon? Att se Sweeney Todd. Annars inget.
 

Söndag. Det brukar betyda livsdevisen att göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. Idag har jag dock hunnit vara ganska duktig. Dragit mitt strå till stacken vad gäller eu-parlamentsval. Ja, jag röstade på Piratpartiet, men jag blev glad av att se att Miljöpartiet gick fram också. Och jag undrar fortfarande hur Fredde Reinfeldt kunde charma Filippa. Politiker kan snacka, det måste vara det. Ja, förutom faktumet att han ser ut som en teddybjörn hela han. Och den där hypnotiserade lugnande rösten som säger allt ska bli bra min vän, allt fixar sig. Han är lite läskig, om än gosig.

Städade dessutom rummet vilket nog behövdes. Dammråttorna skapade nämligen eget parti under sängen tror jag. Valsedlarna hann dock inte tryckas, och alla aktivister är fångade i dammsugaren nu, så bevis blir svåra att finna. Nu är det bara att försöka inte stöka till det så mycket, som att det skulle gå. En vecka, sen är det kaos igen. Garanterat. Konstigt det där. Varför dammsuger man egentligen när man vet att det kommer att komma tillbaka? Varför städar man när man senast två dagar efteråt har rivit fram tillräckligt mycket för att det ska se ut precis som det gjorde innan man städade? Jag är nog inte rätt människa att svara på den frågan. Faktum är att jag faktiskt städar, ibland.

Söndagsparty var intressant idag. Ja, det där programmet med Filip och Fredrik som går på femman, ni vet. En bra kontrast till den väldigt tråkiga valvakan på SVT. Håkan Hellström gästade och misslyckades med att få en väldigt stel publik att sjunga med i en sommarsång. Malin Åkerman, som trots alla år i Kanada pratar utomordentligt bra svenska, var där och charmade publiken samt mig fastän hon hade en totalt gräslig klänning. Dessutom var Kevin Spacey, den allsmäktige med och visade prov på att han är en vettig människa, plus allt annat som jag redan avgudar honom för. Håkan ja, denne göteborgare med sin semifalsksjungande charm, som på något sätt symboliserar svensk sommar. Och den där melankolin, och glädjen och... så mycket mer. Nämn en känsla, och han har beskrivit den på ett lagomt sätt i en låt.

Kvällens känsla:

Alla dansar, och jag tänker:
Är du också själv?
Var är du ikväll?

Nu är det måndag. Och idag ska det jobbas tre timmar. Näst sista dagen på jobbet. Jobbigt. Sen är det sommar. Roligt. Godnatt!

PS. Biljett till Umeå beställd. Det ska bli underbart roligt. DS.

En stilstudie i livet för en människa som inte riktigt passar in i samhället. Okej, nu råkar Edward vara katastrofalt vanskapt och allmänt annorlunda rakt igenom, och sannolikheten att en så fin flicka som en 19-årig Winona Ryder skulle bli förälskad i honom är otänkbart utanför filmens värld. Eller är det verkligen det? Eftersom det är omöjligt att ha saxar som händer, så låter jag frågan vara obesvarad så länge, men det är i alla fall högst otänkbart. En sorgligt berättelse som andas Burton rakt igenom och som genomsyras av den överdrivna och monstruösa designen som han borde ha ett evigt patent på. Ibland undrar man vilka preparat som har påverkat honom.

Filmen anspelar mer än en gång på fullt mänskliga känslor på ett väldigt snällt sätt. Johnny Depp gör en av sina absolut bästa roller, och övertygar i sin tafatthet och sitt tystlåtna skygga skeende. Han är mitt i ett samhälle, men ändå så långt utanför. Standing on the outside, looking in. Han tittar på Kim, tonårstjejen i familjen, med stora ögon och önskar att han skulle få ta hennes pojkväns plats. Oavsett hur mycket samhället han lever i utnyttjar honom, och han kommer till nytta så räcker det inte riktigt till. Han är duktig på det han gör, däri råder det inga tvivel, men utöver det, vem är han?

Utöver det, vem är vi egentligen? It's not what we do that defines who we are, it's how we do it. Alla har vi väl känt oss utanför någon gång? Suttit ensamma på rummet, lyssnat på den där melankoliska låten både en och tre gånger för mycket, och tänkt att ingen tycker om mig, alla hatar mig. Det som är fascinerande är hur sällan det egentligen stämmer. En av människans starkaste drifter är att ha kontakt med andra människor. Det vi idag kallar för vänner kan nog förlängas långt tillbaka till flockar. För vi människor är flockvarelser, och utan flocken är vi ingen alls. Ensam är inte stark.'

Detta gällde lika mycket i det samhälle som fanns då, när vi fortfarande strök omkring och letade efter mat, som det gör nu, i en hypermodern och kommersialiserad värld full av ideal, full av krav och måsten. Sällan har bilden man måste efterleva varit så klar och tydlig, och sällan har människor i så stor utsträckning förstört sina egna liv med målet att bli den man ska vara. Jag har sällan strävat efter att vara det man ska vara, utan alltid siktat på att bli det jag själv vill vara. Med framgång? Låt mig se det såhär. Om hela samhället har en bild de tycker att man ska efterleva, och man trotsar den, kommer man lyckas då? Inte omedelbart, men med tillräckligt mycket konsekvens och uthållighet så kanske man gör det.

En sak är säker, jag har i alla fall funnit mig själv. Har ni det?



Tell me did you sail across the sun
Did you make it to the milky way to see the lights all faded
And that heaven is overrated

Tell me, did you fall for a shooting star
One without a permanent scar
And did you miss me while you were looking at yourself out there

Jordgubbssmoothie, stryktipsrad och pizza till kvällsmat. En lördag som de alla borde vara.

Sjätte juni och varning för svensk förlust i fotbollen ikväll. Ja, ifall ni frågar mig i alla fall. Resten av den svenska fotbollseliten (där jag naturligtvis INTE är inräknad) verkar redan ha gett tre poäng till Sverige. Då glömmer man att Danmark leder gruppen och har spelat imponerade hittills i kvalet. Okej, de har lite skadebekymmer, men det borde bli en jämn match. Tippade 1 2 på den dessutom, då jag är säker på att det inte blir en tråkig nollnollmatch. Okej, nog med fotbollstjat.

Varför ska det regna på den svenska nationaldagen för? Det är väl onödigt tycker jag. Väldans onödigt tillochmed. Sådär jätteonödigt som bara vissa saker kan vara. Ungefär som dåligt väder på studenten eller åska på bröllopet. Hoppas man besparas från något sånt, även ifall det kan vara ganska mysigt med dåligt väder. Ja, eller det skulle i alla fall kunna vara det, potentialen finns där. Nu är det dock sommar som gäller, och då ska det vara bra väder. Solsken, bad och grillat. Det låter bra, eller hur? Ja, nu tycker jag att moder natur ska hålla med oss lite också.

Kvällen blir nog ganska slö skulle jag tro. Naturligtvis ska matchen ses, och innan dess ska vi försöka hinna med en film vid namn Edward Scissorhands också. Jag borde nog skämmas för att jag inte har sett den tidigare. Ja, skäms Jonas. Fy! Det ska det i alla fall försöka hinna rådas bot på innan fotbollen startar. Börjar bli smått ont om tid dock, lite småjobbigt. Men sånt får man väl leva med.

Imorgon är det söndag och val. Jag ska rösta. Ska ni? Jag tänker rösta för den personliga integritetens skull, för mänsklighetens skull. Och förstås för att vi lever i en demokrati. Varför ska vi ha demokrati, när inte folket vill rösta? Jo, ta vara på din del av demokratin också, gå och rösta imorgon!

Sista gången jag låser dörren till fritids efter mig, och går med soppåsen till den stora containern, bänder upp ena kortsidan och slänger ner allt. Det sista barnet har gått för dagen och det är slutjobbat för denna vecka. Allt är släckt och låst och telefonen sitter på laddning, alla stolar är uppställda och jag har tillochmed kommit ihåg att tömma kaffebryggaren. För sista gången. Diskmaskinen är urplockad och all disk är torkad och har ställts i skåpen - precis som jag gjort varenda torsdag och fredag ett tag tillbaka nu. För sista gången.

Kanske är det en gnutta fånigt att bli sådär semisentimental så fort något tar slut. Idag, på årsdagen av vår student, så stängde jag fritidset. Ja, för sista gången som jag redan skrivit. Trots alla gånger man jobbat där, och tyckt att tiden har sniglat sig fram långsammare än långsammast, så sitter man där sista dagen, och tycker att tiden har varit underbar. För att inte tala om bemötandet, som varit så otroligt positivt av både föräldrar och lärare. Redan första dagen så var jag säker på att det var dunderpositivt att jobba där, och det blev inte sämre med tiden hellre. Aldrig såg någon ner på mig eftersom jag inte var utbildad, utan de gav mig uppgifter som ibland var riktiga utmaningar, och svåra att uppfylla, men samtidigt så lärde jag mig massor.

Nog lyckades jag misslyckas med en del också. Kanske inga stora fel, men att vara en bra lärare sådär på känn är ingen enkel uppgift. Det är faktiskt svårare än man kan tro att få en hel klass att lyssna på en, och att få dem att jobba kräver ytterligare en del av en. Jag minns första veckan när jag kom hem och somnade efter tre minuter hemma. Det var jobbigt, men väldigt roligt. Väldigt, väldigt roligt. Och med facit i hand så har jag nog utvecklats en del också under tiden. Att jag inte ska jobba som lärare kom jag dock snabbt fram till. Visst var det roligt, men det kändes lite för strikt och tråkigt för min smak. Fritidspedagog var lite mer min melodi, men samtidigt vill jag ju ta vara på mina språk, så jag ser fram emot studierna något enormt. Uppsala here I come.

Men det var roligt att jobba så som jag gjort. Givande, roligt, lärorikt och om än en gnutta frustrerande stundtals, fortfarande något man aldrig kände negativt inför. Jag drog mig aldrig för att gå till jobbet, utan gick alltid dit, utan någon som helst aning om vad dagen skulle ha att erbjuda. För när man arbetar med människor så kan vad som helst hända. Dessa barn, dessa underbara barn. Jag kommer att sakna det, något enormt.

Someone like you,
and all you know.
And how you speak.

Regnet har tydligen valt att fortsätta ösa ner idag. Tur att man har tak över huvudet på jobbet såväl som hemma. Inte som någon stackars familj i gangesdeltat i mitten av Bangladesh som flyter iväg med strömmen när det årliga monsunregnet drar förbi. Här är det visserligen inga monsunregn vi talar om, men det är sällan trevligt att bli blöt om huvudet, något är svårt att undvika en sådan här dag. Parplyet brukar se till att man klarar sig från det mesta, men när det samtidigt blåser storm ute är det ganska svårt att klara sig hela vägen hem utan att bli det minsta blöt.

Nu är arbetsdagen över och kvällen ska spenderas med chips och NHL. Trevligt.

Eftersom jag ändå var på stan och njöt av ösregnet inne på Wayne's, naturligtvis med en chailatte i handen, så tänkte jag att man kunde ta en sväng förbi systembolaget. Alkisvarning då jag drack öl igår? Nej, det skulle jag nog inte vilja kalla det, ölen är till mig och Pep på fredag, som det var avtalat. Inga större mängder heller, så vi borde klara oss undan något så hemskt som att bli fulla.

Letade på lite annorlunda (eller nej, i grunden väldigt vanliga sorter) som Pep i alla fall inte provat. Ett par Stella Artois, några Pilsner Urquell och Staropramen Granat. Låter som en ganska bra finsmakarkväll i mina öron. Men när jag ska betala på systemet och samtidigt slänger fram legget, i ren vana, så blir jag belönad med en tablettask. Tack sa jag, något förvånat, och hon som satt i kassan förklarade att de hade en deal att mana fick en sån "burk" om man visar legget innan de hinner fråga om det. Att tabletterna sedan var ganska äckliga var ganska oväsentligt. Burken var ju rosa!



Det var banne mig det mest värdefulla jag fått idag.

Nu är det jobbet nästa som gäller. Vidare betraktelser kommer nog ikväll, efter en promenad hem från jobbet, genom regnet.

Vad är väl en öl på Hantis en onsdagskväll... förutom svindyr, och tråkig och alldeles... alldeles jättegod.

Tur att man har nog med självdisciplin för att hålla det på den nivån att man mår bra idag. Annars hade nog jobbet blivit lite jobbigt har jag en svag känsla av. Samtidigt så blev det bra mycket trevligare än jag trodde att det skulle bli, och vi blev lite fler människor än jag trodde också. Ett par kilkennys och en staropramen senare så spenderades resten av kvällen med att umgås med Pep som inte orkade gå på studentfesten uppe på ströbohög. Inget att dricka tydligen. Tråkigt för honom.

Nu är det torsdag, och om inget oväntat inträffar så betyder det att jag har fyra arbetsdagar kvar tills det är sommarlov. Fyra stycken, sen är det ledighet som gäller. En hel sommar fylld av äventyr såväl i Tyskland, som i norra Sverige och säkert en del virrande i inte helt nyktert tillstånd här i kretsarna också. Hoppas bara vädret blir bra, så ska vi nog se till att resten blir skitbra också! För, som jag skrivit tidigare, i år ska jag inte sova genom hela sommarlovet. I år ska jag inte sitta och ha tråkigt 90% av tiden. I år ska tiden tas vara på. För tid är värdefullt, eller hur?

Ja. Även fast det blåser storm ute nu och regnet faller ner så är jag svagt förhoppningsfull inför sommaren. Den kan (läs: SKA) bli bra!

Nu ska jag snart höra av mig till en nyvaken Nisse, en fika på stan stundar. Ska bli gött att snacka lite skit med honom, all to long since the last time!

Onsdag blev nog en ganska bra dag i alla fall. Lustigt dock att allt verkar köra ihop sig lite smått sista veckorna på skolan. När hörde vi senast talas om gängkrig i mellanstadiet? Liksom, vad gjorde jag då? Åt popcorn och såg lycklig ut, hittade datorn och började gå upp i vikt liksom. Blev mobbad, men inte fan var det talan om några gängkrig där den ena sidan leker gangsters och de andra inte har alla hästar hemma de heller. Tragiskt, men sant. Det finns tydligen stora splittringar mellan araber och afrikaner, vi låter det stanna där, och inte gå in på detaljer.

För att citera Rolf Bengtsson i en sketch från det svunna århundradet;

"Titta bara hur det ser ut där de kommer ifrån, ha-ha-ha-HA-ha.."

Det är någonstans tragiskt att människor inte tar hänsyn till varandra. På något plan alls. Att ungar ibland förbiser faktumet att de inte är ensamma i världen är en sak, men när det börjar gå ut över andra för sin egna vinnings skull så börjar det bli läskigt. När 90% av alla incidenter (vi kallar dem det, kort och gott) är baserade på missförstånd så blir jag dessutom lite ledsen. Vi är i Sverige, de lär sig svenska och är majoritetsmässigt väldigt duktiga på att lära sig. Men när man pratar ett annat språk och hamnar i en umgängeskrets som är bestående av en majoritet med samma modersmål så sinkas denna utbildning. Jag hade aldrig problem att lära mig svenska. Okej, visst, jag sade också fel ibland och ibland så blev allt knasigt bara på grund av det. Men jag hade ingen tysk minoritet att ty mig till och var således tvungen att lära mig språket, om jag ville ha någon att leka med. Ty tyska kom man inte långt med bland svenska småbarn, men jag har fått återberättat att jag sken upp som en sol när någon pratade tyska med mig på förskolan där jag var ibland.

Jag förstod ju verkligen vad som sades. Tänk vad glada de måste bli när någon pratar med dem så att de förstår. Eller ännu värre, tänk ifall de hamnar i en lucka mellan två språk. Det finns saker som de helt enkelt inte har ord på, vare sig på sitt språk eller svenska. Det skulle jag inte vilja uppleva. Att kunna beskriva något, men inte veta vad det heter.
 
De behöver inte lära sig språket i lika stor grad, de har ju ändå polare som kan svara på deras eget. Dessutom märker jag att deras värderingar slits mellan det svenska och deras egna, vare sig det är en afrikansk värdegrund eller en arabisk sådan. Det problemet hade aldrig jag, trots att tyskar med förkärlek äter surkål och surdegsbröd. Och dessutom har en slags faiblesse för hårdkokta ägg under påsken.

Efter lite diskussioner med lärare på högstadieskolan så hör jag också att stämningen där har blivit sämre sedan vi slutade. Tydligen ganska drastiskt också. Att elever påstod att det fanns gäng som styrde skolan kunde jag förstå, för den känslan delade vi också på den gamla goda tiden, även om gängen då knappast var något att skryta om. Men när lärare säger att vissa elever på många plan utmärker sig och skapar gäng på skolorna så blir jag ännu mer fundersam. Vad håller på att hända? Betyder detta att beteendet som eleverna idag visar redan i mellanstadiet kommer att såväl accepteras som bejublas av de som redan är elever på skolan? Hjälp. Hur motarbetar man detta?

För i grunden är ju tanken på en internationell skola, som den jag jobbar på, inte alls dum. Tanken är att de ska kunna gå där tillsammans med svenska barn. Så fort de kan tillräckligt bra svenska slussas de ut i vanliga klasser. Det ska således inte vara något speciellt att vara utlänning, utan de ska vara en del av samhället, precis som det idag ser ut i Sverige. Men det funkar inte så. Utlänningarna håller sig till sitt (med andra ord att invadera fotbollsplanen vid läge), och de svenska barnen leker tryggt i skuggan eller hoppar hopprep. Det kanske låter som klyschor, men det är bilden jag har sett.

Jag vill hjälpa barnen som håller på att hamna fel, men råder genast i en moralpanik inom mig själv. Vet inte hur, när, eller var jag ska börja. Så det är nog bäst att jag låter bli. Jag vill ju inte bli deras fiende.

Let me be the one you call,
If you jump, I'll break you fall.
Lift you up and fly away with you - into the night.

If you need to fall apart.
I can mend a broken heart.
If you need to crash then crash and burn - you're not alone.

Dagen avklarad, en liter apelsinjuice uppdrucken. Dessutom har jag någonstans fått en insikt i att sojakorv faktiskt inte är så fasligt äckligt ändå. Det gäller att se utanför ramarna. Think outside the box. Just nu saknar jag solen som bara den. Man vänjer sig snabbt, och när den sen lika snabbt som den kom försvinner så står man där. Inte med byxorna nere, utan snarare med jackan på. Allt blir så lättare när man möts av ett bra väder i samma stund man kliver upp på morgonen.

Imorgon står jag antagligen inför en jobbig dag på jobbet. Visserligen bara fyra timmar, men samtidigt ännu en lektion med de elever jag idag höll på att bli galen på. Kanske var det en dålig dag idag. Förhoppningsvis var det så. Isåfall borde det bli bättre imorgon. Ja, vi säger så. Imorgon blir en kanondag. Någon som håller med? Det är ju onsdag, det borde betyda kanondag i alla fall. Ja, jag tycker det! Det är den näst sista onsdagen på jobbet innan sommarlovet, något som känns ganska surrealistiskt. Har hela terminen redan flugit förbi? Har jag redan slitit mig igenom alla kalla vinter- och vårmånader? Ja, det är trots allt juni redan. Sommarmånaden juni - jag förväntar mig lite bra väder från den också.

Som tur är har jag jobbat på nästan som en tok de sista veckorna, och kommer därför få ganska gott om pengar i slutet av månaden. Något som kan behövas med de planerade resorna som står framför mig. Alla pengar som blir över lär också läggas på operation "Survival" som startas i höst när det ska börja pluggas. Tre år av, inte nödvändigtvis, lyxliv står framför mig, men ändå ser jag fram emot det något så fruktansvärt. Trodde aldrig att lilla rädda jag skulle säga det, men jag längtar till Uppsala. Längtar efter att få lära känna nya människor och få en nystart. Leva utan en massa felaktiga rykten och falskt prat bakom ryggen på mig.

Att vara mig själv - det smakar bra i munnen. Ja, jag tänker vara mig själv. Banne mig.

Konsten att förstöra en dag med en timmes jobb.

Okej, att barn ibland har spring i benen och inte förstår bättre, det är en självklarhet. Samtidigt är jag också en människa med ett tålamod modell XL. Det hjälper inte när samma personer, gång på gång, vecka efter vecka, provar det till sitt yttersta. Utan kompromiss. Kanske, eller snarare antagligen, så är det ett tillkortakommande för mig som lärare. Antagligen är jag inte bra nog för uppgiften att tämja en skara vilddjur, och få dem att i stillsamhet räkna matte. Okej, så långt kan jag acceptera det. Men när ingenting hjälper, oavsett hur man behandlar dem, och andra vikarier berättar om samma upplevelser så blir i alla fall jag en smula fundersam.

De har ingen rätt att komma och förstöra min dag. De har ingen rätt att förstöra någons dag egentligen, men de som de förstör mest för när det kommer till kritan är ju sig själva. Deras framtid. Deras liv. Jag bävar inför dagen en högstadielärare ska försöka få dem att sitta still, lyssna och vara uppmärksamma i mer än trettio sekunder. För att inte tala om gymnasiet. Ibland blir jag bara så fruktansvärt besviken. Men det är klart. Det kan ju inte bara finnas bra dagar. Ibland är det tur att det finns färskpressad apelsin/ananasjuice. Den gör gott när livet i övrigt är ganska surt och bittert.

I believe the grass is no more greener on the other side.