Fischer

Det borde vara en mänsklig rättighet att komma tillbaka till datorn och se att någon man tycker om har skickat ett hjärta via valfri snabbmeddelandeklient. Kanske inte varje dag, men ibland sådär, när man har någon att tycka om. Små saker som kan lysa upp en annars väldigt monoton vardag. Så lite kraft ödslat för att skicka iväg det hjärtat. Så mycket glädje skapad på andra sidan. Ibland känner jag att jag borde visa lite mer uppskattning till min tillvaro. Berätta för dem jag tycker om att jag verkligen gör det. För det förtjänar de ju att höra.

Ännu ett par dagar sjuk. Verkar ha någon klocka inställd inom mig. Klockan två på natten dör jag nämligen nästan. Har gjort så i tre nätter i rad nu. En timmes hostande, och jag menar inte lätt hosta utan verkligen en sån där som gör att man knappt kan andas. I liggande ställning är luftrören spärrade, i sittande ställning hostar jag. När jag dricker vatten hostar jag. Ja, ni förstår. Så lika mycket som jag vaknat klockan två varje natt har jag somnat, helt utpumpad, en timme senare. Inte orkat mer. Förkylningar är hysteriskt roliga. Eller inte.

Nu är jag på bättringsvägen i alla fall, så kanske blir det fler bloggar från min sida snart. Får väl se. Nu är det helg också, och jag har läst klart den mest meningslösa boken någonsin. I väntan på Godot. Jag väntar fortfarande på att någonting ska hända i boken. Och då har jag ändå läst ut den. Nåja, man kan väl inte vara nöjd med allt.

- Qu'est-ce qu'on fait maintenant?
- On attend Godot.
- Oui, on attend Godot.