Fischer

Det där med löften. Jag är nog världsmästare att hålla löften. Så länge de är riktade mot någon annan. Har jag lovat någon annan något, så kommer det att bli så. Alltid. Kalla det trogenhet, men jag ser det som en självklarhet, att man gör allt man någonsin kan för att uppfylla löftet. Samtidigt så är jag lika bra på att svika mig själv när det gäller löften. Det kanske låter dumt, men när jag väl lovar mig något så vet jag på förhand att jag inte kommer att fullfölja det till 100 %. Precis så var det med löftet att inte hamna på en fest igår. Det liksom sket sig ganska snabbt.

Kom nämligen hem klockan åtta imorse. Och efter att jag igår på kvällen hade kollat på Millenium med Pappa, och druckit en öl, så hade han gått och lagt sig. När jag kom hem, så hade han redan kokat kaffe. "Jaha" muttrade han. Och jag kände mig som en ung tonåring igen. Pappa suckar åt ens beteende, mamma kommer hem från jobbet efter att ha jobbat natt och jag sover inte ens än. Det är tur att de alltid har varit förstående i alla fall.

Innan det så hanns en hel del fotbollsfrågor och allmänna diskussioner med på festen. Sådär när man själv är ganska nykter och resten är ganska (läs; jätte-) fulla och man liksom triggar igång diskussioner som inte är av denna värld. Ja, roligt var det. Hann dessutom med att spela lite gitarr och sjunga. Fick höra de vanliga kommentarerna. Ja, ni vet "söker inte du till idol så slår jag ihjäl dig" och "jag är såhär kär i dig just nu". Alltid kul med lite uppskattning.

Medan folket omkring verkade njuta för fulla muggar av min underhållning så satt jag, tragisk som jag är och tänkte "det är ju dig jag vill sjunga för och förtrolla, inte dem". Fishär - med rätt att vara tragisk.