Fischer

Jag har vid flertalet tillfället påpekat att jag som liten unge var ganska skraj av mig, något som antagligen grundades i en massa olika faktorer, däribland att jag inte direkt var det största av barn. För de flesta brukar sån rädsla dock försvinna med åren, för mig blev det nog inte riktigt så. Jag minns fortfarande idag hur jag drömde mardrömmar om att köra bil som åttaåring.

 

Det verkade ju så fruktansvärt svårt att få rätsida på gas, broms, koppling,ratt, växelspak och allt detta samtidigt som man höll koll på vart man var i förhållande till alla andra. Det verkade som litet barn nästan helt omöjligt. Och ja, än idag kanske jag råkar vara lite skraj för det, men det är inte alls på samma sätt. Just i detta moment känner jag nästan ett sug att äntligen få skiten gjord så att det slipper tynga ner mig i framtiden. Men först ska det pluggas klart.

 

Kanske har den förändrade synen på hela situationen med att göra att många av de andra rädslorna som tidigare fanns där i min hjärna numera är övervunna. Utrotade. Borta. Något som jag tror att de flesta känner igen också. För vi är alla rädda för något, om det så handlar om ormar eller att tala inför folk. Eller att tappa kontrollen – vad detta nu ska betyda. I alla fall så tror jag att vi alla går några ronder mot oss själva, eller rättare sagt våra rädslor. Fighter där vi måste hoppa ur den så sköna komfortzonen som vi så gärna håller oss inom, och se vad som finns på andra sidan.

 

Och när man har kommit igång så börjar en oanad snöbollseffekt. En rädsla som försvinner, blir snart två, som blir fyra och vips så har man nästan inga kvar och går igenom livet som om det vore en fånigt långsam dans. Förutom de där få sakerna som inte låter sig övervinnas så enkelt, och gärna blir kvar en stund extra och spökar lite i huvudet. Men även de som blir kvar är långt ifrån lika skrämmande som de än gång var. Acceptans skulle kunna vara kodordet för detta, när man inser att det här med kontroll bara är en fasad man målar upp för att lugna sig själv.

 

Det är omöjligt att ha kontroll över sitt liv. När man inser det så blir även rädslorna bra mycket fånigare, om än inte mindre verkliga. Och fåniga saker ska man väl ändå inte ta på allvar? Nej, dåså. Nu ska jag ut och stirra ner några fler rädslor som gömmer sig långt där inne. Gör det du med.

Ibland är det skrivna ordet det enda man har att hålla fast vid. I begynnelsen var Ordet, som Johannesevangeliet inleds. I begynnelsen var nog i ärlighetens namn inte många ord alls, mest bara en väldigt stor smäll. Sen gick det miljarder av år utan att det hände så mycket av relevans – sett från ordets perspektiv. Det var först när vi människor började prata med varandra som man egentligen kan tala om ett Ord-entligt uppsving. Men skrivna ord var ännu långt borta. Det var ju faktiskt först för sisådär 5000 år sedan som vi kan börja tala om skrivna ord på riktigt. Skrämmande nära det som enligt kristendomen belyser som jordens skapelse. Men hursomhelst…

 

Ordet, det skrivna, har nog aldrig varit av så styr betydelse för oss som det är idag. Man kommer ingenstans utan att kunna dechiffrera de befintliga orden eller plita ner egna. Ändå är det långt ifrån lika viktigt för oss alla. Under min uppväxt klarade jag mig länge ganska bra utan skrivna ord. Visst var jag tvungen att, precis som vem som helst, plita ner de där bokstäverna, de exotiska tingen som var så svåra att få rätsida på, men egentligen var barndomen nog inte så beroende av ord.  Det kom dock att förändras.

 

För om man inte har något annat sätt att uttrycka sig, ja, ifall det verbala ordet fastnar i vrångstrupen eller inte får ett läge att uttrycka sig blir man lätt låst. Det gäller att hitta en nisch, ett forum, där man fortfarande kan vara kung. För jag tror att vi måste få vara stora och viktiga någonstans, och ifall vi inte kan vara det i klassen eller i kompiskretsen, så börjar vi leta efter möjligheter att vara det på annan ort. Med andra ord, kanske man skulle kunna säga. Och ibland är jag tacksam för att jag lever just nu och i just den här generationen. För det fanns alltid ett forum där jag kunde utmärka mig, om det så handlade om spel eller något annat. Jag kunde bli mig.

 

Och jag hade inte så mycket mer att hålla fast vid, förutom ordet. Det blev någonstans det enda sättet för mig att uttrycka mig såsom jag egentligen ville, men ingen runtom mig intresserade sig egentligen särskilt för det. De förstod inte vikten av att pränta ner orden på papper, eller i ett dokument. Oftast blev reaktionen något i stil med – vadå är du en sån där djup jävel? Och ja, det kan man väl kanske kalla mig, eller åtminstone min inåtvända, mer litterära sida. Att jag samtidigt skrattade och skojade utåt verkade inte spela någon roll i sammanhanget.

 

Men det var viktigt för mig att få skriva vad och hur jag kände – och sett rent krasst så var nog det skrivna ordet det enda jag hade att hänga fast vid. Därför var responsen jag fick på det jag skrivit kanske det viktigaste av allt. Jag minns fortfarande att det fanns en period när jag tittade ifall bloggen hade fått någon kommentar under nattens gång – och väldigt ofta hade den också det. De kommentarerna, ofta fina ord från nästan lika vilsna själar blev den bekräftelse ingen riktigt gav mig på riktigt. Som ett OK, ett sätt att förstå att jag nog också var onormal – precis som alla andra.

 

Jag hade i alla fall det skrivna ordet.

Minns ni den där tiden när man fortfarande sov över hos kompisar. På den tiden när det fortfarande var spännande att göra det. När allt blev ett litet äventyr, och man frågade sina föräldrar om lov för att få sova hos den där kompisen, och det blev något speciellt att sitta där efter klockslaget när man vanligtvis skulle ha behövt gå hem. Man satt där, inte sällan med varsin lösgodispåse i handen, ett leende på läpparna och ett skratt som ekade från vägg till vägg.

 

Det var på den tiden när man inte riktigt ville erkänna att man var trött, bara för att det var så roligt att sitta där och titta på film när klockan var megamycket, och äta sitt godis. Att bara få vara och veta att man inte skulle behöva gå hem snart, utan att man tillochmed skulle vakna upp nästa morgon i sällskap av kompisen. Och innan dess allt det där man hann prata om när man egentligen skulle sova. För sova ville man ju inte, då skulle kvällen ta slut alldeles för fort, och det gällde oavsett hur mycket klockan var.

 

Jag minns det. Men minns också att såna händelser på något sätt var väldigt sällsynta för mig. I alla fall där jag sov hos andra. Det blev liksom aldrig så, och som vanligt var det nog en följd av min rädsla för allt. Men jag minns i alla fall att jag, när jag väl vågade, tyckte att det var värt det. Och att jag hade svårt att sluta prata även fast vi hade sagt god natt till varandra. Det blev på något sätt så speciellt, så värdefullt. Redan då. Men att kompisar sov över hos mig, det var inget ovanligt alls. Det var dessutom med facit i hand inte så galet. Jag hade ju allt i mitt rum, bortskämd som jag nog faktiskt var. Och hur vi satt uppe halva natten och kände oss busiga kan få mig att le än idag.

 

Sen när vi blev lite äldre, jag och grabbarna, och några av oss började lira datorspel, så blev det såklart inte alls lika spännande med övernattningar. Jag och J, minns jag, spelade till exempel en hel vecka tillsammans en gång. Det var vi, godis, chips och Vichy Noveau – Persika Mango. Och en veckas lir med alldeles för lite sömn, och alldeles för mycket spel. Ett år senare, på sommaren igen, så var mineralvattnet utbytt mot öl och J satt och lekte med sin snusdosa och ölglaset. På något märkligt sätt lyckas han tappa ner snusdosan i glaset och fick inte längre ut den och – vips – så var glaset sönder. Då var det dock inte lika mycket sova över, utan den där extra madrassen blev liksom mer ett ställe där man ramlade ner och toksomnade när man varit vaken alldeles på tok för länge.

 

Det var inte längre samma spänning som i början. Inte längre samma fniss som i början. Och inte samma speciella känsla som uppenbarade sig. Men man kan ju alltid minnas, och ibland är lite nostalgi den bästa kryddan.

Visst är det fantastiskt när varje fråga får ett svar, och det finns en logisk förklaring bakom allt? När man känner att man kan somna på kvällen med känslan av att jorden har slutat snurra lite grand, och de största frågorna för tillfället kanske åtminstone börjar närma sig någon form av svar. Då är man i kontroll, tror man. Tills man stolpar över nästa tröskel och rakt in i nya frågor, gärna ännu svårare och vidare i omfattning än de tidigare. Till slut står vi där med frågor som man, i sin helhet, helt omöjligt kan besvara. Men det kanske är en del av livet ändå. För tänk efter. Är inte ofta det ni inte kan svara på, som liksom hände på något oförklarligt sätt, lite mer magiskt än det som faktiskt går att förklara?

 

Jag är i alla fall i jakt på magi. Jämt. Bakom nästa gathörn, bortom nästa krön, vid nästa korsning. Och inte bara bokstavligt, utan även bildligt talat. För den som liknar livet vid ett häcklopp gör nog långt ifrån fel. Tillochmed världseliten snubblar på de där förbaskade häckarna ibland, så det är väl helt klart att det inte är enkelt för oss hela tiden. Men likväl ger övning färdighet, och det märker man inte minst på gamla människor. Dessa fascinerande människor som vi kanske borde hysa större respekt för, och lyssna mer på. För de vet hur man ska leva det här livet, och de har nog ofta tagit reda på det genom att snubbla sig fram. Gång efter annan.

 

Nu säger jag inte att man inte ska snubbla, för då skulle jag ljuga. Det ska man. Ofta också. Men det finns saker man kan lära sig, utan att göra det av sina misstag, och såna saker kanske man borde ta vara på i större utsträckning. Än att bara ta för givet att det löser sig. Lite som en blandning av två av mina favoritklyschor här i världen.

 

Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om att du reser dig en gång mer än du fallit.

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det fixar sig alltid.

Och det är nog lite så man ska rulla för att få ut det mesta ur vårt liv. Inte låta bli att bränna sig på spisplattan, men heller inte göra det så många gånger att handen går sönder för alltid. Och det är nog lite så jag lever. Ett ministeg framåt, och ett ännu mindre tillbaka. Resultatet blir en framgång i snigelfart. Men det är hursomhelst bättre än att backa.

Rastlöshet som sprider sig som en löpeld genom kroppen. En vilja att göra något. Helst nu. Inte om fem minuter, om fem sekunder eller om en stund. Nu. Men ingenting man kommer på är tillräckligt roligt och det mesta man försöker sig på att göra strandar liksom på en gång. Ingenting duger. Men fortfarande vill man köra något. Det kryper i hela kroppen.

Nästa steg hade vanligtvis, för mig, varit att gå ut i köket, och gnälla till Mamma att jag inte har något att göra. För det här – den här långtråkigheten – var något som hörde det förgångna till. När jag var ett litet barn, som ännu inte fick spela hur mycket dator jag ville, så var det ofta såhär. Jag hade långtråkigt, och alla leksaker låg och hånade mig eftersom de inte dög just då. Och jag kände igen känslan. Men detta var alltid många herrans år sedan.

 

Idag, när jag, efter att ha tittat klart på dagens första film, inte kunde hitta på något roligare än att plugga (och plugga faktiskt inte är särskilt roligt ändå, fast jag älskar ämnet) så slog det mig att jag höll på att hamna där igen. I långtråkigheten. Jag försökte plugga, men kroppen protesterade helt sonika med att somna tre sidor senare. När jag vaknade igen var känslan där fortfarande, och jag hade inget att göra.

 

Nu slutade det visserligen med att jag slängde igång en film till, och sen hade jag hela kvällen full med saker att göra, men fortfarande så var den spontana känslan av långtråkighet något häftigt. Något jag inte känt på vad som känns som en evighet. Det var som att ta tillbaka en del av barndomen igen, och trots att alla vi alltid tjatar om hur härligt det skulle vara att vara liten igen, så är jag inte lika säker nu. Det var rätt jobbigt att ha långtråkigt. Inte alls sådär som jag hade föreställt mig det i min romantiska bild.

När man fyller sin vardag med ihärdigt jättejobbiga konditionspass, helt förträffliga föreläsningar och mat från gårdagen, men ändå bara kan fundera på hur tusan det kommer sig att man inte orkar plugga mer än man gör, så halkar ibland tankarna iväg väldigt långt. Som till Douglas Adams. Och vad tusan han nu käkade när han skrev sin, om än totalt underbara så fortfarande, helt genomgalna Liftarens guide till galaxen.

"När någonting som inte kan gå sönder går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera."

Jag har tidigare vid flertalet gånger påpekat att jag kanske inte riktigt är den människa här på jorden som har mest tur. Fint så, det kapitlet är avklarat, utan någon form av bitterhet. Jag har således accepterat att nånting kommer att gå fel varenda gång jag försöker göra något. Och jag tar alltid de så förväntade motgångarna med ett leende. Eller ja, nästan jämt. När man på ett glänsande humör lämnar föreläsningssalen efter vad som kan ha varit terminens hittills absolut bästa föreläsning och ser regnet ösa ner, då är det svårt att ens skratta åt sig själv.

När man dessutom kommer hem, genomblöt, med iskalla händer, en jacka som känns mer som svamp än som tyg och ser på hur regnet liksom slutar falla i samma stund som man sätter sig ner i sängen, då känner nog vem som helst en uns av matthet liksom dra genom tankebanorna. Därför kan man inte ens längre bli förvånad när grannen börjar spela på pianot i exakt samma stund man sätter sig i stilla ro för att plugga, och man inte kan koncentera sig på grund av de där förbannade tempoövningarna som denne nu så flitigt har övat, vardagligen, i flera veckor.

Det är då det är rätt skönt att tänka tillbaka på boken som nog luktar mer rökt svamp än de flesta andra. Och inse att ovanstående citat är en alldeles förträfflig vidaretolkning på vår vardagsanvändning av Murphys Lag. Jag och min polare Murphy, ni vet. Vi hade nog varit bästa vänner vi, om vi bara känt varandra. Han hade kunnat ta mig som exempel på sin lag, och hade därigenom varit jättenöjd. Jag hade mest lunkat med, smått förvånad över att folk faktiskt reagerar på en så fånig och abstrakt sak som otur.

För vad är väl lite otur när det kommer till kritan? Gladast när han dör, vinner!

Regnet smattrar än en gång ner på gatorna, på gräset och mot fönsterrutan, och visst känns det som att även den sista sucken sommar nu långsamt dragit förbi. Tunna jackor byts ut mot tjockare sådana och det är befogat att klä sig i mysiga koftor igen. Detta dock bara efter en ordentlig avslutning på sommaren, modell storslagen. Att Rättvik är en av landets vackraste platser visste nog många redan, men det blev så bisarrt klart för mig i samma stund som vi anlände dit i fredags och solen gick ner ungefär samtidigt. Att ta en promenad längs strandkanten, titta på solen som långsamt (men ändå ganska snabbt) sjunker ner över kullarna, och samtidigt känna vad som kan vara den sista värmen som solen skänker oss är en svårslagen upplevelse.

 

Det är synd att energi är en bristvara i mig för tillfället och att jag aldrig kunde leva ut på det sättet som jag kände att jag ville, som jag kände att jag kunde, men helgen blev rätt bra ändå. Samtidigt var det inte utan lite ångest som man återvände till Uppsala, och såg mörkret, kände kylan och regnet, och liksom lyssnade in ensamheten i lägenheten. Ni vet, den där som man nästan kan ta på. Luften som känns lite tjockare än vanligt. Avsaknad av liv – och samtidigt glädje. Vardagsrummet är nog, sammanfattningsvis, lite bättre när bäddsoffan är utfälld. Lite bättre på alla sätt.

 

Uppsala, denna förlovade, förlorande, förtrollande, förbaskade stad vill dock sällan visa sig sämre än någon annan, och trots att regnet öser ner igen så blir det nog fint imorgon. Ett rött sken drog nämligen in över himlen och dränkte inte bara staden, utan även mitt ljusfattiga rum i färgen rött för en stund. Redan i Bibeln slog man fast att så var fallet, och det nämns i Matteusevangieliet att:

 

”Han svarade dem: "På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna.”

 

Att det nu regnar känns lite ironiskt, men det är som det är med livet. Och ödesironi kan ju vara något av det vackraste som finns. Den går även att läsa in på de knasigaste ställen. Eller vad sägs om det talande i att Steve Jobs ger upp sin kamp mot cancern bara timmar efter att Apple haft en stor presskonferens, lanserat en ny produkt, men publiken inte blivit jätteimponerad. Jag väljer att se det som något talande i alla fall.

 

Frågan för dagen är följande: Var Digerdöden en bakteriell pest eller ett virus?

Ibland fastnar jag i en massa tankar kring det där med identitet. Vem är jag? Varför? Dessa två frågor var dock antagligen bra mycket vanligare under den så spännande tonårstiden. Numera vet jag vem jag är, och är nog ganska så på det klara med hur jag blivit den jag är också. Ingen mening att förneka det. Vad som är jag är dock stundtals sjukt diffust. Jag är mån om så många saker att de ibland korsar varandras intressezoner.  Som min skoningslöst stora kärlek till Tyskland och den livslånga uppgiften jag tagit åt mig. Den som går ut på att återupprätta ryktet som Tyskland har i svenskars ögon. För det ska sägas, att det Tyskland ni ser framför er när ni tänker på det är inte samma som jag har upplevt.

 

Jag tänker inte rada upp hundra argument om hur Tyskland är världens bästa land nu heller, men så mycket kan jag säga, att det är mer än ölmagar och nazister. Vi lämnar det där. För detta har faktiskt en sån där anknytning till nuet, en sån där relevans till vårt dagliga liv. För som student läser man mycket böcker.  Och då blir saker som bokmässor plötsligt lite mer intressanta än de var tidigare. Bokmässor, som dittills varit ungefär lika högt upp på intresselistan som schackturneringar får en viss relevans. Och i år, i den förlovade staden Göteborg, så var det alltså tema Tyskland. Något som fick mig att skina upp ännu mer. Det sades att man skulle revidera synen på Tyskland som ett land på efterkälken när det kommer till kultur.

 

Att det är en osanning är väl en självklarhet, men tänk efter en gång extra när ni tänker på Tyskland. Hur många positiva saker dyker upp? Förutom Autobahn eller möjligtvis Scorpions? Inte så många va? Nä, just det. Man må skämta till höger och vänster om hur punktliga tyskar är, eller att de saknar humor. Att det inte är sant är väl lika klart som korvspad. Bokmässan skulle alltså vara en möjlighet att återupprätta lite av den positiva syn, på det väldigt bra land i söder, som innan andra världskriget var ett faktum här i Sverige.

 

Och många var efter bokmässan också väldigt nöjda med hur det hade utvecklats. Massor med besökare, ett allmänintresse och intressanta föreläsningar hade blivit resultatet, och det rapporterades även i lokaltidningen Bärgslagsbladet (för närområdet Köping) att detta faktiskt skulle kunna påverka den synen som ”vi vanliga svenskar”. Det pratades om en väldigt lyckad händelse, och jag hann bli jätteglad att tillochmed lokaltidningen tog upp detta. Nästa sida var som ett bombnedslag i mina ögon. Kanske den värsta sortens felplacering av en artikel någonsin, eller i alla fall som jag sett. Heluppslag med ett reportage om en jude som överlevt koncentrationsläger.

 

Och missförstå mig rätt. Jag tycker att förintelsen var förkastlig. På alla sätt och vis. Men om man har en notis om en förbättrad syn på Tyskland på en sida, är det väl väldigt opassande att slänga in den intervjun, med bild och allt, på nästa uppslag? Lite som att skjuta sig själv i foten med bazooka. Flera gånger om.

 

Jag blev chockad, och skrattade sen lite åt den ödesironi som ändå fanns där. Hur ska vi kunna förbättra detta rykte ifall vi misslyckas såhär fatalt varenda gång? Grattis Tyskland på 21-årsdagen. Du är snart vuxen, låt oss hoppas att resten av världen slutar se dig som en trotsande tonåring då också!