Problemet löst.. eller?
- Jag måste ut i landet. Resa. För att hitta nån vettig kille.
Hon säger det som om det inte fanns några såna, som om hennes del av det avlånga landet skulle vara befriat från den egenskapen hos killar. Får det att låta som att han som bor kanske två radhus bort men ingen tar notis om inte skulle finnas. Och det är väl typiskt så, för det är trots att så det fungerar. Säga vad man säga vill. Eller jag kanske har fel?
Jag har lite svårt att förstå tankesättet. Att någonting spännande kan locka är väl föga förvånande, så långt är jag med. Men att leta efter någon med uppenbara problem för att sedan "försöka förbättra den" låter lite väl risky. Lite för uppenbart att det kommer att misslyckas. Lite för mycket ett chanstagande för att jag ska se varför man försöker. Människor förändras inte för att man ber dem. De förändras när de vill. Om de vill. Vill de inte - så har man förlorat. Oavsett hur mycket man vill något annat.
Så varför försöka sådär jättemycket? Är det känslan av att ha förändrat någon till det bättre? Är det tron på att man själv har en så stor makt att man kan få andra att ändra på sig själva för att få vara del av någon annans liv? Något sätt att försäkra sig att "han" stannar kvar efter den uppoffringen "han" redan gjort. Sålt lite av sin själ.
Samtidigt vet jag ju så jävla hårt att det som är precis utanför räckhåll glittrar mer än något annat. Kanske mer än allt annat tillochmed. Och definitivt mer än det som man kan plocka lite som man vill. Varför nöja sig med något som man inte måste kämpa för? Detta gäller ju allt i livet.
Det är stundtals mindre kul att vara svärmorsdröm. Speciellt ifall man inte är det medvetet, utan det bara är så man är. Jag kan inte rå för att jag är som jag är, men när det enligt andras utsago är "odelat positivt" och "underbart" så börjar man ju fundera om man inte någon gång skulle prova på att vara problemet. För om det är såhär tråkigt att vara "underbar" så vet jag inte vad. Leka lite gåta att lösa, det vore något det. Kanske bara till en början sådär. Sen uppenbara det där helylle bakom fasaden långsamt, för att vara något man inte är håller aldrig i längden, och uppenbara det där tråkiga som kännetecknar en själv. Jag undrar hur det skulle gå.
Hon säger det som om det inte fanns några såna, som om hennes del av det avlånga landet skulle vara befriat från den egenskapen hos killar. Får det att låta som att han som bor kanske två radhus bort men ingen tar notis om inte skulle finnas. Och det är väl typiskt så, för det är trots att så det fungerar. Säga vad man säga vill. Eller jag kanske har fel?
Jag har lite svårt att förstå tankesättet. Att någonting spännande kan locka är väl föga förvånande, så långt är jag med. Men att leta efter någon med uppenbara problem för att sedan "försöka förbättra den" låter lite väl risky. Lite för uppenbart att det kommer att misslyckas. Lite för mycket ett chanstagande för att jag ska se varför man försöker. Människor förändras inte för att man ber dem. De förändras när de vill. Om de vill. Vill de inte - så har man förlorat. Oavsett hur mycket man vill något annat.
Så varför försöka sådär jättemycket? Är det känslan av att ha förändrat någon till det bättre? Är det tron på att man själv har en så stor makt att man kan få andra att ändra på sig själva för att få vara del av någon annans liv? Något sätt att försäkra sig att "han" stannar kvar efter den uppoffringen "han" redan gjort. Sålt lite av sin själ.
Samtidigt vet jag ju så jävla hårt att det som är precis utanför räckhåll glittrar mer än något annat. Kanske mer än allt annat tillochmed. Och definitivt mer än det som man kan plocka lite som man vill. Varför nöja sig med något som man inte måste kämpa för? Detta gäller ju allt i livet.
Det är stundtals mindre kul att vara svärmorsdröm. Speciellt ifall man inte är det medvetet, utan det bara är så man är. Jag kan inte rå för att jag är som jag är, men när det enligt andras utsago är "odelat positivt" och "underbart" så börjar man ju fundera om man inte någon gång skulle prova på att vara problemet. För om det är såhär tråkigt att vara "underbar" så vet jag inte vad. Leka lite gåta att lösa, det vore något det. Kanske bara till en början sådär. Sen uppenbara det där helylle bakom fasaden långsamt, för att vara något man inte är håller aldrig i längden, och uppenbara det där tråkiga som kännetecknar en själv. Jag undrar hur det skulle gå.
Kommentarer
Trackback
