Waiting for the world to change
Tror att jag kanske har hamnat i nåt slags status quo för tillfället. Kan inte skriva en vettig textrad utan allt blir bara ihopslafsat. Med en stor portion tvång bakom. Ingen inspiration att skapa med. Ingen lera att knåda. Ta ifrån en målare hans penslar och han blir lamslagen. Ta ifrån en musiker hans ord och han är... uttråkad. Jag vill ju kunna skapa igen. Slänga ur mig saker på ren instinkt. Inte behöva tänka efter så mycket utan bara släppa loss händerna i sitt skrivande. Skriva det jag vill ha sagt utan att behöva tänka efter på vad det egentligen är. Som förut. Då jag kunde skriva om vad som helst. Det skrevs om snöflingor, och dammråttor, och hur det egentligen såg ut i ens lägenhet en sån där dag när inte orken infann sig. Och alla dessa bekymmer.
Kärlek, framtid, kärlek, förfluten tid, kärl... mönster brukar uppenbara sig ganska snabbt. Bekymmer var det i alla fall, och jag måste framstått som en väldigt ledsen stackare. I motsats till den ytterst glada och positiva person jag i grunden är. Men när man väl har hittat ett sätt att yttra allt det där man aldrig säger så är man väl fast. Då kanaliserar man ut allt genom samma väg. En slags utrymning av känslor. Men det tar också slut någon gång. Och visst, jag har väl mina bekymmer än idag, för vem är ändå utan några sådana, men det känns som att jag redan skrivit om dem 100 gånger, så det lockar inte riktigt. Men faktum kvarstår att man, om man läser min blogg antagligen tror att jag är en deprimerad stackare. Det är inte riktigt sant, alls.
Bra där! "Mönster som upprepar sig" Visst är det så. Men vi människor har bara tillgång de känslor vi känner och det är bara hur vi väljer att uttrycka dom som är den stora skillnaden. Annars är vi alla fulla med samma skit..mer eller mindre. Jag tycker inte du verkar deprimerad och även om alla inlägg inte dryper av lycka och happy endings..så vore det väl falskt att ge ett sken av den saken. Att vara sådär jordnära, sårbar och mänsklig..det är det som gör att vi blir nyfikna på varandra. Dom där über lyckliga människorna som lever bakom en fasad kan hålla sig till andra forum. Äkta känslor. Knäppa tankar. Det som gör oss mänskliga...det är det som är roligt att läsa :)Och jag gillar att läsa det du skriver. Ha en fin fredag!
Och du säger att jag skriver bra :)
"Kärlek, framtid, kärlek, förfluten tid, kärl... mönster brukar uppenbara sig ganska snabbt. Bekymmer var det i alla fall, och jag måste framstått som en väldigt ledsen stackare. I motsats till den ytterst glada och positiva person jag i grunden är.."
Jamenvisst är det så. För det är väl lite så vi funkar. Vi har våra små mönster i beteende, förhållanden, skrivande, skapande.. Jag har verkligen mina mönster.
Och jag tänker på det där du säger om att du måste framstå som en lessen liten varelse, och tänker att så är det nog med mig med. Och även jag är en väldigt glad person rent generellt. Men jag känner inga behov av att skriva av mig lika mycket när jag är glad, för jag tänker ju som mest när jag inte är så väldigt glad, när jag känner mig just sårbar och naken. Det är det som gör oss mänskliga. Och faktum är att det också är det som är mest intressant att läsa om - det där mänskliga med oss människor. Om hur sårbara vi är, hur komplexa och multidimensionella och paradoxala vi kan vara. Äkta...
Jag tycker jättemycket om det du skriver och än har jag bara börjat. Ser fram emot att läsa vidare!
Kram på dig
(För övrigt så råkade jag visst kommentera som min gamla,officiella blogg. Aeroweth = Fariahn. So you know ;) )
