Fischer

Det är jobbigt att leta fram sångtexter inifrån. I alla fall om de ska vara äkta, och röra andra sådär i ryggraden som bara riktigt bra texter kan göra. Inte jobbiga att få fram ur huvudet, nej det finns tillräckligt med såna minnen att ta fram för att skriva sånger resten av livet redan. Däremot är det svårt, för man väcker i viss mån känslorna som var inblandade i minnet. Man återväcker en del av sig själv som man lämnat bakom sig själv för länge sedan.

En kväll i gott sällskap med en vän av det äldsta slaget och en lite yngre men inte desto trots väldigt bra vän är till ända. Och vi har pratat minnen. Ni vet, det var alltid mycket bättre förr, blandat med jag hoppas att det blir bättre i framtiden och en gnutta fan vad allt suger just nu för att komma åt den lite mer exotiska touchen. Känns lite lustigt att folk känner likadant. Även om jag kanske inte ens instämmer med det, men när man sitter där så är det så man säger ändå.

I alla fall så kan jag inte sluta fundera på när det ska löna sig att vara snäll. Kalla det idioti, men att ständigt se hur det går bra för människor som är idioter rakt ut, och inte följa dem i deras spår är stundtals svårt. Vad får mig att tro på att det finns någon slags belöning för oss som orkar vara "goda"? Det gör det med säkerhet inte, och hittills i livet så har det väl knappast lönat sig nämnvärt.

Tålamod är en dygd.

Lämnar studentstaden och Luthagen med Afasi & Filthy i högtalarna. Passande då de är just därifrån. Jag trampar över allt som står i min väg... om ändå SJ kunde säga att de gjorde det också. En timmes försening får dock ses som en stor seger för mig, och inte ens i närheten av något misslyckande när allt kommer till kritan. Andra har haft det jobbigare de senaste dagarna. SJ förtjänar lite kritik. Kommer fram i Köping och ser att det, på gräsmattan utanför huset där det normalt är.. platt... gräs... ja en gräsmatta helt enkelt, nu är ett snöberg som är minst två meter högt. Läskigt. Ska nog ta kort på det imorgon när det är ljust ute. Värt att minnas. Året när snön föll, eller något i den stilen.

Det är fascinerande att man kan stänga av väckarklockor utan att minnas att de ens har ringt. Ingen snooze-variant heller utan helt avstängd var den när jag vaknar tre timmar senare och visste att det var lite smått bråttom. Det slutade med att jag kom hem kvart i nio istället för det planerade "på eftermiddagen". Det, och faktumet att SJ:s sida tydligen beslöt sig för att inte låta mig boka någon biljett. Något som i slutändan inte hade behövts, då de inte ens kollade efter den. Hurra!

Förresten så har jag en liten fundering angående det där med att lyssna på musik medan man reser. Att jag inte brister ut i stämsång till Coldplay eller Mumford & Sons när jag sitter på ett tåg är ganska klart. Men på perrongen, vågar man sjunga några toner? Jag har väldigt svårt att låta bli när jag står där och hör musiken. Och jag vet ju att det inte låter illa heller.

Så, vad säger ni? Är det okej?

...och det där eviga strävandet efter att fånga ett.

Att fastna i ett ögonblick må kanske inte vara mer än något man stävar efter. En såkallad önskedröm. Att verkligen fastna där och då. Lite som ett fotografi. Att ta tillvara på nuet, som ironiskt nog är omöjligt att fånga, men samtidigt det enda vi verkligen har. Jag har försökt att intala mig det. Inte bara en kväll, inte bara en gång. Men ändå fastnar jag i samma tankar till slut. Jag grubblar över det förfluta, jag oroar mig för framtiden. Och vad är väl nuet värt? Just nu, i väntans tider; absolut ingenting.

Att uppskatta det man har är ännu ett sånt där konststycke. Mycket vill ha mer heter det ju. Och visst är det så. Men i samma stund som man lyckas uppskatta nuet så hoppas jag även att man ser det positiva med det man har. För det är ändå mycket mer än vad man potentiellt skulle kunna ha här i livet. Samtidigt så extremt mycket mindre än det man vill ha. För man får inte alltid som man vill, det är en läxa man snabbt måste lära sig. Inte ens den mest bortskämde med störst plånbok, bäst utseende eller mest charmiga yttre kommer få allt den vill ha. Det fungerar inte så. Ingen är perfekt.

Jag kommer bara att göra dig besviken.
Men det betyder inte att jag inte kommer göra mitt bästa.
Jag bara väntar på dagen när du inser vad alla andra redan sett,
när livet hinner ikapp och han däruppe en gång för alla - får rätt.

... drömmen om en högre värld. Symbolen för att skolka.

Riktigt så rebellisk har jag nog aldrig varit. Men nästan. Gitarren är ett instrument (och ifall jag inte har chockat ihjäl er just nu så tänkte jag fortsätta i samma anda) med sex strängar som man spelar på och frambringar ljud. Strängarnas vibrationer skapar resonans i lådan vilket skapar välljud. Förutsatt att den är rättstämd och den som spelar vet vad han sysslar med alltså.

Jag började spela för sisådär sex-sju år sedan, och ända sedan jag lärde mig takten till House of the Rising Sun med större möda och besvär än jag trodde var möjligt, så har den också varit en stor del av mitt liv. Jag ville lära mig spela, och gjorde så ganska snabbt också. Det är inte lätt att spela när man har en totalt usel koordination och dessutom saknar något skrytsam fingerfärdighet, men jag gav mig fan på att lära mig det ändå. Och idag är jag väl helt okej också.

Funderar på att börjar skriva lite musik på riktigt. Inte bara några tafatta försök, utan verkligen försöka göra ett album. I singer-songwriter stil. Ska försöka göra det på riktigt och inte bara ge upp på en gång. Får väl se hur det går. Känns inte som att jag har något att skriva om, men det kanske kommer på vägen. För egentligen har jag ju saker jag vill få sagda. Har bara *host* smärre problem att uttrycka dem. På ett korrekt sätt. Så att det låter som det jag vill ha sagt. Nåja, vi får väl se hur det går. Några eventuella resultat kanske tillochmed hamnar här.

Den som lever får se.

Minns att jag lovade mig själv att inte blogga ifall det till slut ändå bara skulle handla om "det här har jag gjort idag, och detta kommer jag att göra imorgon". Det finns redan tillräckligt med sådana. Jag ville ju skriva något bra, något lite annorlunda och något lite bättre. Det var min vision i alla fall. Det gick bra i säkert ett par, tre dagar. Det är lite problemet om man låter ens vänner läsa det man skriver. Själva grejen med att ventilera tankar och funderingar försvinner ju på en gång. För tankarna kanske låter 100 gånger värre än de egentligen är. Och de djupa funderingarna kanske slutar upp i slutsatser som låter helt knasiga.

Jag skulle kunna skriva en miljon saker. En miljon tankar, dela med mig av funderingar tillräckligt för att stjälpa även det största lasset. Men någonstans hamnar ett slags filter på. Jag kan inte skriva det här, kan inte skriva det där eller kan inte skriva någonting. Någon kan ju ta illa vid sig. Och att göra någon upprörd känns ju oerhört onödigt. Så det låter vi fint bli, som de duktiga jantesvenskar vi är.

Så istället håller man tyst och skriver vilka kläder man klädde sig i dagen till ära, vad man gjorde och vilken mat man åt. Såvida man inte åt något äckligt, eller gjorde något som skulle uppröra något, för det är ju farligt. Vet inte riktigt hur jag ska göra med bloggandet dock. Det känns på något sätt som att själva meningen med att blogga försvinner när jag inte kan säga det jag egentligen vill ha sagt. Så vi får väl se. Kanske börjar vara en gnutta mer ärlig här, och delar med mig av de tankar jag faktiskt har. Vara lite brutalt ärlig. Lite osvensk.

Och i ärlighetens namn; just nu saknar jag en röst ganska jättemycket.

Det är en konst att arbeta med människor. Men alla arbetar väl med människor kanske ni tänker? Och ja, de flesta gör ju faktiskt det, de har jobbarkompisar och så, men det är inte riktigt så jag menar, utan det där sättet där människor är det man jobbar med. Lärare, dagisfröknar, sjuksköterskor. Alla tre är yrken som enligt mig inte bara är riktigt krävande och beundransvärda, men också rysligt underbetalda. Under en diskussion idag kom vi in på sjuksköterskor och den påfrestningen det måste vara att hela tiden bara jobba med sjuka människor. För man måste inse att sjuka människor dör ibland, oavsett hur långt vi kommer med sjukvården. Människor blir sjuka, dementa, gamla eller skadar sig. Och då är det sjuksköterskorna som finns där och tar hand om dem.

Hur roligt kan det vara att arbeta på ett demensboende? Tankarna går till mamma som jobbar som just det. Vet att hon kommit hem från jobbet och varit uppriktigt ledsen över att en ung man eller kvinna dött. Ofta någon som fått demens och var i hennes ålder. Det är alldeles för tidigt för att bli dement, för att få alzheimer och tappa minnet helt. Ett öde som jag inte önskar varken vän som fiende, men speciellt inte i en sån ung ålder.

Tänk att vara tonåringsbarn till en dement mamma. När man står där, osäker på sig själv, på andra, på världen. Det enda fasta man har där, fast man just då kanske inte erkänner det, är föräldrarna. Och så plötsligt så är mamma drabbad och minns inte vem man är, vad man gör där, eller ens vad man heter.

Efter diskussionen var jag tvungen att ringa mamma och fråga ifall hon fortfarande mindes vad jag hette.

Det gjorde hon

Egentligen hade jag tänkt göra nån slags analys av matchen jag stannade uppe snudd på hela natten för att se. Hade tankarna och stöttepelarna för den hobbyjournalistiska artikeln redan klara framför mig. Och det som hade kännetecknat den hade nog mest varit förvåning. Förvåning över att Finland plötsligt såg ut som tama kissekatter istället för rytande leijon. Förvåning över att OS bästa power-play försvann ut i intet och att passningsspelet som hade varit såväl lekfullt som skojfriskt i de tidigare matcherna var försvunnet det med. Men jag låter alltså bli.

Istället fokuserar jag på vad en hockeymatch kan göra med ett känslospektra. Eller snarare sport i allmänhet. Innan matchen idag hade jag något att se fram emot, det skulle bli spännande, vi skulle slå de där rackarns svenskarna och visa att vi var att räkna med i år igen. Och observera att jag, trots förlust, skriver vi. Nu blev det inte så, och jag gick efter matchen och la mig. Vaknade strax efter två av att posten damp ner i hallen och kände en känsla av meningslöshet. Inte sådär lite och trevande, utan snarare mer åt knock-out-hållet. Total meningslöshet.

Vad gör jag egentligen? När prioriteringarna ligger så lågt att jag skippar en föreläsning i skolan för att titta på hockey, som slutligen ändå bara går åt helvete. När jag sitter där bland svenskar och hejar på ett lag som ändå aldrig vinner något, och när jag ändå, naiv som jag är, hoppas. Jag kanske har haft ett bra liv, men det har ändå varit kantat av den där oumbärligt jobbiga förmågan att sätta mig i situationer jag inte vet hur, om eller varför jag ska ta mig ur. Nu låter kanske att hålla på ett hockeylag inte direkt som något jätteallvarligt, och du må skratta åt tanken att sport kan ta mig ner på en sån banal nivå, så se det som ett substitut för livet i stort istället.

För jag har funnit att sport kanske inte är det allvarligaste i livet, men när den speglar mitt liv i stort, så blir det som en katalysator för saker jag inte riktigt kan styra över. Lite som Damien Rice formulerar sig:

But I don't wanna be the brave one
In a senseless fight

Har ingen lust att kämpa för glatta livet när det ändå, i slutändan, inte tar mig någonstans utan jag bara står kvar på samma plats och stampar. Precis som alltid.

Sitter och räknar timmar till Sverige - Finland. 9 och en halv timme plus ett par minuter. Tittar tyskt skitskytte och en taggad Ferry så länge. Först är det Tjeckien mot Ryssland. Jag vågar inte säga hur det kommer att gå. Känns helt omöjligt att gissa sig till.

Imorgon borde jag gå till skolan. Om jag dock känner mig själv bra nog, vilket jag liksom utgår ifrån att jag gör, så kommer jag ligga och sova när jag borde vara i skolan. Det är ju Sverige mot Finland. Det får man inte missa för allt smör i Småland för alla träd i Härjedalen eller för allt vatten i Vänern. Det ska helt enkelt ses. Då får resten liksom kvitta.

Börjar bli hungrig också. Dags att göra något matliknande snart skulle jag säga.

För er som missat det är det ju Vinter-OS under full gång i Vancouver. Som ett resultat av detta så blir sömnen inte blir riktigt som den borde och att dygnsrytmen inte riktigt är som den borde heller. För lite sömn på knasiga tider dessutom. Med resultatet att man får upplevelser utan dess like. Till exempel har jag fått se en finsk powerplayeffektivitet av sällan skådad art imorse innan jag tog mig i säng.

Eller som nu ikväll. Vi tittade, för skojs skull, på Norge - Schweiz i ishockeyn. En match som på pappret ser ut som en enkel historia för sjunderankade Schweiz mot våra snälla grannar i väst. Så blev det inte, de vann visserligen efter förlängning men vilken match sen. Vilken action och dramatik, och norrmännen som tog igen underläge efter underläge. OS är fantastiskt.

Och sen knallen. Hellner vinner, Angerer tvåa och Olsson trea i Skiathlontävlingen. Underbart. Det ultimata resultatet för min del. Grattis Sverige, och ett grattis även till Tyskland och Angerer som än en gång visat vilken bra skidåkare han är.

Finskt powerplay: Fyra mål och ett ribbskott på sex försök. Klart godkänt.

Idag går i viskandets tecken. Ni kan nog gissa varför. Ptja, hade jag nöjt mig med att spela gitarr och sjunga hade det säkert inte varit så farligt. Men, Guitar Hero efteråt som liksom dödade min röst helt och hållet. Sjung inte Bruce Springsteen när du redan låter som om någon har tagit en cirkelsåg och möblerat om lite i din hals ifall du vill ha en röst dagen efter. Sen lät det säkert inte bra heller, men det bjuder jag på. Ifall jag påstår att jag vanligtvis är bättre på att sjunga, tror ni mig då? Antagligen inte, men jag vet det innerst inne.

Festen blev lyckad. Vi fick plats med alla människor här, vilket kändes som en bedrift av stora mått. Vi hittade sittplats till en majoritet av gästerna också, på något finurligt sätt. De flesta verkade ha ganska trevligt också, hoppas jag verkligen. För idag ser det ut här som att vi hade trevligt igår. Eller ja, jag hade ju trevligt, det vet jag säkert.

Ikväll är det egentligen Hästpojken på V-Dala, och jag är jättesugen på att se honom spela, då jag fullkomligt älskar hans nya album. MEN... jag har inte orken. Känns som ett stort misslyckande från min sida faktiskt. Usch på mig. Sånt skulle jag ju helt undvika. Men det kommer säkert fler chanser. Kanske. Eller inte.

*klockan är 06:00, väckarklockan ringer*

Tanke 1: Jag tänker då fan aldrig jobba 7-16 i hela mitt liv.
Tanke 2: Var det verkligen nödvändigt att vara vaken den där sista halvtimmen igår?
Tanke 3: Det är fan hockey på TV. Nu kör vi!

Om det är friskt att gå upp klockan 6 på morgonen, innan solen gått upp, för att se Ryssland spela mot Slovakien i OS låter jag vara osagt. Att matchen hittills inte riktigt varit bra nog för att vara värt det är kanske beklagligt, men det är ju risken man får ta när man gör sådana galenskaper. Ryssland spelar inte övertygande och Slovakien ser trötta ut efter förlusten mot Tjeckerna igår. Enligt kommentatorerna, och bildbevis i den första periodpausen, så bjöd Schweizarna upp till dans mot Kanada tidigare inatt. Kanada vann på straffar efter att Plüss missat sin. Crosby avgjorde, inte för att det tas upp i några målskyttssiffror, men kan vara värt att notera ändå. En Crosby som går mål för Kanada. Kom ihåg det.

Försöker inte tänka på faktumet att jag om 20 minuter måste bege mig genom något snöstormsliknande till skolan för en uttalsövning. Varför i hela fridens namn lägga den klockan 8 på morgonen. Orken att ta sig upp i tid för något sånt en fredag är egentligen obefintlig, men med tanke på att det är det mest meningsfulla jag gör så att inte närvara är inte försvarbart på något sätt. Så jag antar att jag får mota snöstormen för att sitta med ett headset på huvudet och långsamt säga "un bon vin blanc" 20 gånger om. Öh boh väh blah. Bla bla bla.

Vill bara påpeka att kontaktlinser som inte gör som man vill är bland det värre som existerar på vår jord. Ni som inte har linser eller glasögon: Grattis! Ni som har det; ni vet vad jag talar om. Just nu ser jag suddigt efter varje blinkning. Får väl skylla på trötthet kanske. Kanske.

Jävla snö..

Ikväll taggar vi JD & Coke, och inflyttningsfest. Kommer nog vara en del folk här. Trevligt!

Skitskytte på tv. Bokstavligt talat. Ingen skjuter bra. Nån norska som ser ut som en eller två steroidkurer för mycket som leder och en helt okänd polska på andra plats hittills. Vet inte inte riktigt vad jag ska tycka om att varken svenskorna eller tyskorna varken åker eller skjuter bra. Blir tråkigare att titta på då på något sätt.

En ledig torsdag som har tillbringats framför boken L'Étranger som efter många om och men nu är färdigläst. Skitbok. En man utan känslor dödar en snubbe på grund av att han blir bländad varpå han döms till döden och på dödsbädden inser den stora meningslösheten med allt. Hoppas att folk kommer på hans avrättning och skriker glåpord mot honom. Då är han nöjd. Vilken intressant bok. Eller något.

Skulle gå på seminarium också men när jag hade duschat och skulle sätta mig på cykeln försvann orken. Läste bok istället. Och nu är det ju OS på TV igen. Tur att man är sysselsatt i alla fall. Vad som är lite jobbigare är att Finland spelar sin nästa match emot Tyskland klockan sex på lördagmorgon. Imorgon kväll är det ju inflyttningsfest. Vet inte riktigt hur det ska gå ihop. Jag vill ju se hockeyn. Kanske släpar upp mig själv, antagligen bakfull som ett as, på morgonen och tittar hockeyn.

Hur det går? Den som lever får se.

Falukorv i ugn, i ugnen. Kvällsmat. Ska bli oerhört gott faktiskt. Ja, jag är hungrig.

Jag lyckades med konststycket att lägga mig så sent att jag inte riktigt hann sova ut fast jag började först klockan 10. Det är bra gjort tycker jag, eller riktigt dåligt, lite beroende på hur man ser det. Så skolan idag var väl ungefär lika plågsam som alltid, även om ett par SMS gjorde den lite ljusare.



Vår kyl har fått en trevlig prydnad nu. Ett förstavärldskrigstyskland som inser att USA har gått in i kriget emot dem, och läser det i tidningen. Reaktionen är ganska klockren. Och ptja, tro det eller ej, men att ha den på kylskåpet var inte ens min idé. Inte bara jag som är tysktokig i lägenheten tydligen. Även om detta kanske mer är nåt som talar emot Tyskland, och jag egentligen inte borde tycka om. Men det är ju sanningen. Jag antar, helt obefogat, att man kunde hitta minst en handfull tyskar som reagerade precis sådär när nyheten att USA gick in i kriget mot dem. Lite FFFFFFUUUUUU-varning, lite nördigt, lite jag.

Ikväll blir det hockey tills ögonen faller ihop på mig. Först en Finlandmatch, sen en dammatch, och sen spelar Sverige mot ovan nämna land. Men som jag sagt tidigare. Jag håller inte på Tyskland i hockey, och kommer aldrig att göra, förutom ikväll då. Och när de möter Sverige i allmänhet. Räknar med en lätt vinst för Tre Kronor. De är ju helt klart det bättre laget, i alla aspekt. Perfektiva som imperfektiva. Fniss.

Ja, jag har ätit semlor idag. Då var det avklarat. Två stycken faktiskt. Tjock är jag också, japp. Jättetjock. Je suis énorme.

Man tycker ju att sex timmar i skolan, där två av dem tillbringas med att skriva läxor inför kommande dagar borde räcka som plugg för en dag. Men nej, tre timmars franskanötande till efter att jag tog mig hem. Således har jag jobbat över rätt bra idag. Hoppas det betyder att jag kan ta det lite lugnt de närmaste dagarna. Ska bara läsa en halv bok till på fredag. Det är ju rätt lugnt.

Det är onsdag imorgon. Jag börjar klockan tolv. Alldeles lagom om ni frågar mig. Bara en lektion där jag har gjort alla uppgifterna vi skulle göra också. Känns som att det blir ganska slött med andra ord. Skönt. Sen är jag ledig på torsdag vilket är ännu skönare. Det möjliggör ishockeytittande natten till torsdag. Sverige spelar mot Tyskland, och även fast Sverige kommer att vinna stort (ja, det är ett löfte nu redan) så vet jag på något sätt att det kan bli kul att titta. Hoppas det i alla fall.

Fick precis ett samtal från mamma. Hon berättade att mosters man mår sämre igen. Cancer i blodet och i benen. Konstig cancerart tycker jag, men med vetskapen om att hans mamma har något liknande så är det väl föga förvånande. Han hade ringt mamma ikväll och sagt att han antagligen inte har så lång tid kvar. Nästa person som dör. Ibland är det verkligen upplyftande att växa upp - bli vuxen. Speciellt när hela Tyskland verkar vara psyksjuka, dementa eller ha cancer.

Och på en gång slängs man ut i det där gränslandet mellan liv och död. Mamma börjar en mening tänk om vi skulle dö i en flygolycka... och jag blir jättearg på en gång. Varför blir jag det? Det hon säger är ju faktiskt inte alls omöjligt. Men det känns så diffust, så långt borta och så overkligt att jag helst inte vill tänka på det, än mindre prata om det med den beträffande. Så jag reagerar genom att bli arg och be henne sluta prata om det. Men tänk om jag aldrig hinner diskutera det med henne. Ifall något händer.

Att bli arg är väl aldrig ett bra alternativ antar jag.

Ligger och slöar framför TV'n. Hurra för vardagar!

Igår var jag, som sagt, i den kungliga hufvudstaden. Besökte Thom och Anna och hade en ytterst trevlig alla hjärtans dag (trodde aldrig att jag skulle få skriva de två sakerna i samma mening). Solglasögonen jag plockade på mig under promenaden ner till järnvägsstationen kom inte riktigt till användning, så jag fick nog en och annan blick av vilsen stockholmare i den gråmulna staden. Varför bär han på ett par solglasögon. Mina ögon kanske är känsliga, okej?

Två timmars promenad resulterade i en trött fisk så återstoden av dagen tillbringades på samma plats. I sängen. Ändå somnade jag inte alls när jag borde. Jag börjar nog hitta ett mönster här. Efter sex timmars sömn så ringde väckarklockan igen. Hurra igen!

Ny header på bloggen förresten. Vad tycker ni?

Installerade om mobilen inatt. För att två sekunder senare komma på att alla nummer låg på mobilen, inte på SIM-kortet. Resultat: Jag är nummerlös just nu. Totalt. Fick leta på Thom nummer bland skickade SMS på Internet för att jag behövde det idag. Så ni som känner er träffade, har mitt nummer och helt enkelt har orken. Skicka iväg ett SMS till mig och skriv avsändare.

Ursäktar på förhand för besväret. Det var inte avsiktligt! Jag lovar.

Lördagkväll.

Hemkommen från en mexikansk tacokväll med en hel del ordvitsar och OS-annolikt mycket sport. Ja, precis. Det där var en ordvits. Har även sprungit över det totalt oumbärliga ordspråket man måste våga vara lite feg som jag tycker är så talande att det inte finns ord för att förklara. Att våga vara feg. Vad betyder det egentligen?

Imorgon bär det av till den kungliga huvudstaden, därför borde jag väl sova just nu. Men sånt är jag ju, som ni kanske vet vid det här laget, kungligt dålig på. Så därför sitter jag har och skriver blogg, och tänker tillbaka på dagen som varit, och lyssnar musik. Samma låt om och om igen. Imorgon ska jag möta upp med min norrländska homie Thom. Tänkte konfiskera (en till ordvits, aj) honom lite från flickvännen sådär på alla hjärtans dag.

Idag kom pappa förbi en sväng. Tog med sig följande:



Plus en massa kaka från mamma och ljus. Alltid välkommet. Så nu är mitt rum perfekt. Och jag skojar inte. Det är så perfekt det blir.


Jag har provat alla knep, alla gester, alla ord.
I alla filmer som jag sett, i alla sånger som jag hört.
Men inget räcker till, för att få dig att bli min
Du tycks vara immun, har du hört allting förut?

Jag har tatuerat in ditt namn, där bara du får se.
Jag har köpt en ring, jag har inga pengar kvar.
Och ändå står jag här, ensam utan dig.
Jag kan inte förstå, vad har jag gjort för fel?

Magnus Weideskog – Desperat

Nätter är faktiskt jättefascinerande. Speciellt deras förmåga att försvinna framför ögonen på en. Är det inte panik över trettiofem miljoner uppgifter att göra till morgondagen, så är det guitarherospelande till sen timma, eller helt enkelt göra ingenting och natten bara kryper iväg. Imorgon är det visserligen bara en lektion på schemat. Något som borde gå att fixa ganska lätt. Grammatik dessutom, så det hade kunnat vara värre, dessutom har jag ju nu gjort uppgifterna till den, efter många om och men, och en massa slit, så jag hade väl kunnat vara sämre förberedd.

Nu är natten snart morgon, och jag har inte somnat än. Det är lite jobbigt, men då jag börjar först vid lunchtid så känns det som att jag bjuder på den för mig själv och inser att det, trots lång sovmorgon knappast blir någon imponerande mycket längre sömn ändå. Jag är dålig på det där med att sova.

Jag ber dig snälla, snälla...
Stanna kvar hos mig
För jag behöver ju dig.

Allt jag sa om överlägsenhet i föregående inlägg. Glöm det snälla. Ska aldrig mer ta ut en seger i förskott. Aj.

Måndag kväll. Har precis spöat en av de två på NHL och ätit kvällsmat bestående av en macka och varmt gott te. Gott med te. Snart är det dags att spöa nummer två också, oroar mig inte egentligen och hänvisar till hans egna kommentar där han erkände att jag är bäst i lägenheten. Det är sagt - således är det lag.

Skippade skolan idag på grund av halsont. Nåt som kändes ganska onödigt - om än väldigt skönt - när jag vaknade vid tolvsnåret och Oscar redan hade hunnit med en hel del sysslor. Som att spela FIFA iklädd morgonrock. Viktig syssla! Jag blev förresten väckt av en slagborrmaskin rakt in i väggen som är vid mitt öra vid 9 imorse. Den lät högre än något ljud jag någonsin hört tidigare. Det var skräckinjagande, men när jag insåg att de bara borrade fast dörrkarmen till dörren in till lägenheten i väggen - den har suttit löst ett tag nu - så blev jag genast lite lugnare. Skickade iväg ett SMS till Oscar och önskade honom en "god morgon". Han hade varit lika skitskraj när han vaknade av ljudet som jag.

Man reagerar väl ganska lika antar jag.

Nej, dags att spela vidare!

Flytta check
Krångla med internet check
Vara totalt helt slut verkligen check
Överleva en dag med väldigt ont i halsen också check

Jag har varken lust eller ork, speciellt inte ork, att skriva något informativt här. Snor bara Internet en snabbis innan jag ska gå och lägga mig för dagen. Är så trött att jag antagligen somnar inom två minuter om jag skulle stänga ögonen nu. Antagligen, jag vet ju inte med säkerhet. Vidare så ska en ny router inhandlas på Siba imorgon, hoppas bara de har den hemma. Såhär funkar det ju nämligen inte. Vår router har blivit galen en gång för alla och ska begravas långsamt. Plågsamt!


Nu ska jag sova. Förhoppningsvis vaknar jag ganska tidigt imorgon. Skulle vara riktigt skönt. Så jag kan lösa routerproblemet tidigt på dagen redan.

Huvudet snurrar fortfarande av franskalektionen jag nyss överlevde med nöd och näppe. On discutait le livre Maigret et l'indicateur, et j'ai essayé de parler français. Det var en intressant upplevelse för mig som nästan aldrig använt franska språket aktivt. Att dessutom sitta och diskutera så pass avancerade ämnen som underbyggande meningar i böcker. Här sätter vi standarden på en gång, och det är väl bra så. Till nästa fredag ska halva L'étranger läsas. Märklig bok tydligen.

Gårdagkvällen tillbringades i, vad som med största sannolikhet är, världens bästa sällskap. Såg en bra film för fjärde gången. Slängde, vidare, iväg min manlighet ännu ett par kilometer. A walk to remember. Och Mandy Moore är i vanlig ordning sådär sockersöt som hon bara lyckas vara i just den filmen. Och jag rycks med som jag gjort de tre första gångerna också. Och ja... jag tycker om filmen. Den ger mig hopp på något finurligt sätt. Människor kan förändras, bara de vill det själva. Bara de inser att de kan bli bättre. Insikt - ett regelbundet använt ord som är ganska få förunnat tror jag.

Nu ska jag döda någon timme med att göra ingenting, sen laga mat eller snarare koka upp lite ris till gulaschen jag hittade i frysen, och sen börja på att städa rummet lite innan det bär iväg på filmkväll hos Jacob. Trevligt värre!

Men först lite Amos Lee - det var ett tag sen!

14 april, Debaser Slussen, Stockholm.

Jag är inte alls sjukt taggad redan. Jag är inte alls sjukt taggad redan. Jag är inte alls... äh vem fan försöker jag lura? JÄVLAR VA NICE DET SKA BLI! Jag ska se artisterna bakom förra årets utan tvekan bästa album. Och det bara om ett par månader. Jääääääääävlar vilken humörboost. Med Thom dessutom, kan nästan inte bli bättre.

Två månader kvar.

Magi.



Mumford & Sons – Sigh No More - LYSSNA, NJUT, BLI HÄNFÖRDA!

Borde egentligen springa iväg på ett seminarium nu. Men orken infinner sig inte riktigt och istället tillbringar jag återstoden av dagen med att göra absolut ingenting. Fast med stil förstås. Ska väl se någon film och vara nöjd över att jag läst klart boken jag skulle läst tills imorgon, och således är klar med studierna för veckan. Skulle kunna börja på de uppgifter jag fått till på måndag, men det känns verkligen som att den orken knappast lär infinna sig heller.

Boken ja. Jag kan nu helt allvarligt säga att jag läst en bok på franska... och förstått den! Fast den var dålig, förutsägbar och totalt genomklyschig. Vad den däremot har gjort är att ha ökat min franskaförståelse typ hur mycket som helst, så om det fortsätter i denna takt så kommer jag nog bemästra det där grodätarspråket snabbare än ni hinner skrika caoutchouc 1000 gånger med skånsk dialekt. Det betyder tydligen suddgummi på franska. Det ni!

Det där med att prata franska är dock ett gissel. Det må jag säga. Hade första uttalsövningen idag, och satt som ett fån där och försökte få allt så rätt det kunde bli. Gjorde säkert 3 000 tabbar ändå, liksom bara för att. Nåja, vi är där för att lära oss, så det blir intressant. J'éspere.

En dag kvar i skolan, och på lördag flyttas det. Jag som är trött nu redan. Håhåjaja!

Igår var det korridorsmiddag, och det var faktiskt jättemysigt. Jag hade jättetrevligt, och var nästan lite ledsen över att jag inte kunde följa med ut på klubben sen. Synd bara att det skulle bli så bra stämning precis innan jag ska flytta. Känns typiskt på något sätt. Nåja, hoppas jag är välkommen på fest här i framtiden också!

Och justja, det snöar. Som om det vore nån slags överraskning. Tycker inte det har gjort annat.. typ de senaste tre månaderna. Och vintern ska tydligen hålla i sig februari ut. Det måste vara ett skämt. Jag orkar inte cykla genom snömodden mycket längre. Stör mig rejält på det. Rejält.

Sitter i den nya lägenheten och "känner in rummet" lite som herr Kirchsteiger antagligen hade uttryckt det. Det känns riktigt bra måste jag säga, och båda polarna verkar inte ha något emot att jag är här och inkräktar på deras Lebensraum än så länge. Kan nog bli riktigt bra detta.