Midsommar 4
Midsommardagen. Nästefter nyårsdagen den lugnaste på året vad gäller antalet bilar på vägen. Möjligtvis att julafton kvalificerar sig in någonstans där också, men nåväl, ni förstår min poäng. Första tanken när jag vaknade (på tok för sent) var följande:
Undra hur stor del av Sveriges befolkning som är bakfulla idag?
Svaret lär jag aldrig få, men jag kan nog konstatera att jag inte tillhörde den skaran. Något som kändes väldigt trevligt, då en bakfull dag idag knappast hade förtjänats med tanke på hur väl jag skötte mig igår. I alla fall så åt jag lunch, med andra ord en del av den svenska "sätt valfri storhelg här så passar det in"-maten. Sill och potäter. Kände mig gul och blå ända ut i lilltårna som inte riktigt var vakna än. Upp ur sängen och till matbordet. Lyx. Sen började små fåglar viska i mitt öra att vi skulle planera ihop en NHL 09-turnering här ikväll. Ringde runt lite och fick ihop ett gäng. En tapper skara på fyra man som först gick iväg till Willy's och storhandlade. En platta cola, ett gäng chipspåsar och till de andra tillräckligt mycket snus för att förgifta trettiofem kvadratliter dricksvatten.
Lite halvkaxigt trodde jag på stenhård seger för den tyska segermaskinen, a.k.a. jag själv, men så blev det inte riktigt. Fem timmars spelande, nötande, skrikande, gråtande (inget gråtande, men nästan) så stod Marcus som segrare och fick prestigepriset.... äran. Med en hedersvärd och likväl helgjuten insats så vann han med Los Angeles Kings (som trots namnet är allt annat än kungliga, nämligen det sämsta laget i NHL) mot Puttes Pittsburgh (som kanske inte helt obemärkt vann Stanley Cup förra veckan) i en match som var väldigt ojämn. Slutresultatet? Tror mig veta att det blev 6 - 1 eller så. Oviktigt är det i alla fall. Macke vann, förtjänt.
Samtidigt som slutsignalen ljöd i turneringen och den sista perioden hade spelats klart, och Marcus satt där och log med hela ansiktet, så slog jag ett rekord på Patriks Iphone. 101 sekunder på Eggs away. Trots att det vägrar visas nu och Patrik förnekar det så kan jag helt ärligt säga att jag slog rekordet. Har Marcus och Johan som vittnen! Och dig också Patrik, för du blev knappast glad. Och försvann väldigt snabbt gjorde du efteråt också. Haha.
Nu lyssnas det musik, som så många gånger förut och jag slås över hur livet är lite som en chokladask. Eller snarare hur man, när man köper lösgodis, bara tar goda bitar men de sista som finns kvar i påsen när den nästan är slut ändå anses vara äckliga. Lite likadant är det med låtlistor man gör på Spotify ( som jag skulle kunna hylla i all evinnerlighet, men istället bara tar för givet. Bra är det i alla fall) . När man väljer ut låtarna verkar de passa perfekt för just det syftet. Sen när man lyssnar igenom dem så är de låtarna, som tidigare var perfekta, allt annat än just det, och man undrar varför man tog med dem. Kanske är det lite som med de där lösgodisarna. Köp dem aldrig när du är hungrig, för då får du en massa konstiga sorter som "såg goda ut". Låten "verkade bra" just då, men inte sen. Saker blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Men brukar bli ganska bra ändå.
Klockan är tre igen, och jag har misslyckats med den "svåra" konsten att gå och lägga mig i tid, ännu en gång. Men hakuna matata. Imorgon händer inte mycket alls, och än mindre vettigt. Borde väl städa efter denna chipsinvasion. Ja, det ska jag nog göra. Jag vet en som blir glad då också. Kanske är dags att vara snäll mot de andra i huset också, sen när jag flyttat ifrån dem så kommer jag ju sakna dem. Det vet jag.
Det gäller förresten alla vänner och bekanta också. Hur mycket man än längtar ut ur den här skithålan till stad där rykten sprids med ljusets hastighet, så finns det ju guldklimpar lite här och var. Kvällar som denna, som jag anser vara totalt jättelyckad, kommer att bli sällsynta. Ni får hitta någon annanstans att vara och fortsätta traditionen, så kommer jag och är med när tiden, plånboken och studierna tillåter. För mycket trevligare än jag hade ikväll, det kan man nog inte ha med kläderna på.
Tack för ikväll. Tack, tack, tack! Och imorgon är det söndag...
Undra hur stor del av Sveriges befolkning som är bakfulla idag?
Svaret lär jag aldrig få, men jag kan nog konstatera att jag inte tillhörde den skaran. Något som kändes väldigt trevligt, då en bakfull dag idag knappast hade förtjänats med tanke på hur väl jag skötte mig igår. I alla fall så åt jag lunch, med andra ord en del av den svenska "sätt valfri storhelg här så passar det in"-maten. Sill och potäter. Kände mig gul och blå ända ut i lilltårna som inte riktigt var vakna än. Upp ur sängen och till matbordet. Lyx. Sen började små fåglar viska i mitt öra att vi skulle planera ihop en NHL 09-turnering här ikväll. Ringde runt lite och fick ihop ett gäng. En tapper skara på fyra man som först gick iväg till Willy's och storhandlade. En platta cola, ett gäng chipspåsar och till de andra tillräckligt mycket snus för att förgifta trettiofem kvadratliter dricksvatten.
Lite halvkaxigt trodde jag på stenhård seger för den tyska segermaskinen, a.k.a. jag själv, men så blev det inte riktigt. Fem timmars spelande, nötande, skrikande, gråtande (inget gråtande, men nästan) så stod Marcus som segrare och fick prestigepriset.... äran. Med en hedersvärd och likväl helgjuten insats så vann han med Los Angeles Kings (som trots namnet är allt annat än kungliga, nämligen det sämsta laget i NHL) mot Puttes Pittsburgh (som kanske inte helt obemärkt vann Stanley Cup förra veckan) i en match som var väldigt ojämn. Slutresultatet? Tror mig veta att det blev 6 - 1 eller så. Oviktigt är det i alla fall. Macke vann, förtjänt.
Samtidigt som slutsignalen ljöd i turneringen och den sista perioden hade spelats klart, och Marcus satt där och log med hela ansiktet, så slog jag ett rekord på Patriks Iphone. 101 sekunder på Eggs away. Trots att det vägrar visas nu och Patrik förnekar det så kan jag helt ärligt säga att jag slog rekordet. Har Marcus och Johan som vittnen! Och dig också Patrik, för du blev knappast glad. Och försvann väldigt snabbt gjorde du efteråt också. Haha.
Nu lyssnas det musik, som så många gånger förut och jag slås över hur livet är lite som en chokladask. Eller snarare hur man, när man köper lösgodis, bara tar goda bitar men de sista som finns kvar i påsen när den nästan är slut ändå anses vara äckliga. Lite likadant är det med låtlistor man gör på Spotify ( som jag skulle kunna hylla i all evinnerlighet, men istället bara tar för givet. Bra är det i alla fall) . När man väljer ut låtarna verkar de passa perfekt för just det syftet. Sen när man lyssnar igenom dem så är de låtarna, som tidigare var perfekta, allt annat än just det, och man undrar varför man tog med dem. Kanske är det lite som med de där lösgodisarna. Köp dem aldrig när du är hungrig, för då får du en massa konstiga sorter som "såg goda ut". Låten "verkade bra" just då, men inte sen. Saker blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Men brukar bli ganska bra ändå.
Klockan är tre igen, och jag har misslyckats med den "svåra" konsten att gå och lägga mig i tid, ännu en gång. Men hakuna matata. Imorgon händer inte mycket alls, och än mindre vettigt. Borde väl städa efter denna chipsinvasion. Ja, det ska jag nog göra. Jag vet en som blir glad då också. Kanske är dags att vara snäll mot de andra i huset också, sen när jag flyttat ifrån dem så kommer jag ju sakna dem. Det vet jag.
Det gäller förresten alla vänner och bekanta också. Hur mycket man än längtar ut ur den här skithålan till stad där rykten sprids med ljusets hastighet, så finns det ju guldklimpar lite här och var. Kvällar som denna, som jag anser vara totalt jättelyckad, kommer att bli sällsynta. Ni får hitta någon annanstans att vara och fortsätta traditionen, så kommer jag och är med när tiden, plånboken och studierna tillåter. För mycket trevligare än jag hade ikväll, det kan man nog inte ha med kläderna på.
Tack för ikväll. Tack, tack, tack! Och imorgon är det söndag...
Kommentarer
Postat av: Marcus "Penguin Killer" Jansson
LA KINGS FOREVER!!!!! <3<3<3
Trackback
