Edward Scissorhands
En stilstudie i livet för en människa som inte riktigt passar in i samhället. Okej, nu råkar Edward vara katastrofalt vanskapt och allmänt annorlunda rakt igenom, och sannolikheten att en så fin flicka som en 19-årig Winona Ryder skulle bli förälskad i honom är otänkbart utanför filmens värld. Eller är det verkligen det? Eftersom det är omöjligt att ha saxar som händer, så låter jag frågan vara obesvarad så länge, men det är i alla fall högst otänkbart. En sorgligt berättelse som andas Burton rakt igenom och som genomsyras av den överdrivna och monstruösa designen som han borde ha ett evigt patent på. Ibland undrar man vilka preparat som har påverkat honom.
Filmen anspelar mer än en gång på fullt mänskliga känslor på ett väldigt snällt sätt. Johnny Depp gör en av sina absolut bästa roller, och övertygar i sin tafatthet och sitt tystlåtna skygga skeende. Han är mitt i ett samhälle, men ändå så långt utanför. Standing on the outside, looking in. Han tittar på Kim, tonårstjejen i familjen, med stora ögon och önskar att han skulle få ta hennes pojkväns plats. Oavsett hur mycket samhället han lever i utnyttjar honom, och han kommer till nytta så räcker det inte riktigt till. Han är duktig på det han gör, däri råder det inga tvivel, men utöver det, vem är han?
Utöver det, vem är vi egentligen? It's not what we do that defines who we are, it's how we do it. Alla har vi väl känt oss utanför någon gång? Suttit ensamma på rummet, lyssnat på den där melankoliska låten både en och tre gånger för mycket, och tänkt att ingen tycker om mig, alla hatar mig. Det som är fascinerande är hur sällan det egentligen stämmer. En av människans starkaste drifter är att ha kontakt med andra människor. Det vi idag kallar för vänner kan nog förlängas långt tillbaka till flockar. För vi människor är flockvarelser, och utan flocken är vi ingen alls. Ensam är inte stark.'
Detta gällde lika mycket i det samhälle som fanns då, när vi fortfarande strök omkring och letade efter mat, som det gör nu, i en hypermodern och kommersialiserad värld full av ideal, full av krav och måsten. Sällan har bilden man måste efterleva varit så klar och tydlig, och sällan har människor i så stor utsträckning förstört sina egna liv med målet att bli den man ska vara. Jag har sällan strävat efter att vara det man ska vara, utan alltid siktat på att bli det jag själv vill vara. Med framgång? Låt mig se det såhär. Om hela samhället har en bild de tycker att man ska efterleva, och man trotsar den, kommer man lyckas då? Inte omedelbart, men med tillräckligt mycket konsekvens och uthållighet så kanske man gör det.
En sak är säker, jag har i alla fall funnit mig själv. Har ni det?
Tell me did you sail across the sun
Did you make it to the milky way to see the lights all faded
And that heaven is overrated
Tell me, did you fall for a shooting star
One without a permanent scar
And did you miss me while you were looking at yourself out there
Filmen anspelar mer än en gång på fullt mänskliga känslor på ett väldigt snällt sätt. Johnny Depp gör en av sina absolut bästa roller, och övertygar i sin tafatthet och sitt tystlåtna skygga skeende. Han är mitt i ett samhälle, men ändå så långt utanför. Standing on the outside, looking in. Han tittar på Kim, tonårstjejen i familjen, med stora ögon och önskar att han skulle få ta hennes pojkväns plats. Oavsett hur mycket samhället han lever i utnyttjar honom, och han kommer till nytta så räcker det inte riktigt till. Han är duktig på det han gör, däri råder det inga tvivel, men utöver det, vem är han?
Utöver det, vem är vi egentligen? It's not what we do that defines who we are, it's how we do it. Alla har vi väl känt oss utanför någon gång? Suttit ensamma på rummet, lyssnat på den där melankoliska låten både en och tre gånger för mycket, och tänkt att ingen tycker om mig, alla hatar mig. Det som är fascinerande är hur sällan det egentligen stämmer. En av människans starkaste drifter är att ha kontakt med andra människor. Det vi idag kallar för vänner kan nog förlängas långt tillbaka till flockar. För vi människor är flockvarelser, och utan flocken är vi ingen alls. Ensam är inte stark.'
Detta gällde lika mycket i det samhälle som fanns då, när vi fortfarande strök omkring och letade efter mat, som det gör nu, i en hypermodern och kommersialiserad värld full av ideal, full av krav och måsten. Sällan har bilden man måste efterleva varit så klar och tydlig, och sällan har människor i så stor utsträckning förstört sina egna liv med målet att bli den man ska vara. Jag har sällan strävat efter att vara det man ska vara, utan alltid siktat på att bli det jag själv vill vara. Med framgång? Låt mig se det såhär. Om hela samhället har en bild de tycker att man ska efterleva, och man trotsar den, kommer man lyckas då? Inte omedelbart, men med tillräckligt mycket konsekvens och uthållighet så kanske man gör det.
En sak är säker, jag har i alla fall funnit mig själv. Har ni det?
Tell me did you sail across the sun
Did you make it to the milky way to see the lights all faded
And that heaven is overrated
Tell me, did you fall for a shooting star
One without a permanent scar
And did you miss me while you were looking at yourself out there
Kommentarer
Trackback
