Förresten vol. 1
Kom att tänka på en sak...
Är vi människor inte hemskt duktiga på att leta fel hos varandra? Skolsystemet liksom fostrar oss till att leta fel i våra uppgifter, men aldrig att hitta rätt. Hur ska man kunna hitta rätt ifall man bara lär sig att hitta fel? Okej, nu överdriver jag säkert effekten av detta något absurt mycket, men fortfarande. När man skriver ett prov i skolan så fokuserar man ju inte på att man hade till exempel 52 rätt. Nej, istället så var det de åtta felen som fattades från maxpoängen som var jobbiga och de som läraren anmärkte på. I språkundervisning pratar man aldrig de "moderna språken" som de så fint kallas, eftersom eleverna är rädda att säga fel. Hur skulle man kunna lära sig att säga rätt ifall man inte får säga fel? Pratade du flytande svenska när du lärde dig prata? Nej. Krävde någon det av dig? Nej.
Crash and burn.
I believe you can't appreciate real life 'til you've been burned.
Ifall vi i skolan fokuserar på detta felsökande i allmänhet. Hur ska vi då kunna ställa om hjärnan när vi lär känna människor? Hur ska man kunna se rätt hos människor som överväger de fel de har? Det är inte lätt, men något som tål att tänkas på. I vissa fall så kanske man tittar så strängt på fel som inte ens finns där egentligen, och därför sållar bort personen automagiskt. Det vore ju hemskt orättivist gentemot personen i fråga. Och visst överväger väl vissa positiva saker de flesta negativa ganska extremt? Ja, i alla fall i mina ögon, och eftersom ni läser min blogg, så antar jag att ni, på något vis är ute efter min åsikt.
Vart jag ville komma med detta? Jo, ingen är felfri. Felfri är inte mer än ordet och är liksom perfekt något att sträva efter men ouppnåeligt. Någon som är perfekt skrämmer nog vår värld full av fel. Vår värld där leta fel är en vardagssyssla, men att leta rätt är något speciellt. Jag vill vara den som letar rätt hos människor, men slås gång på gång av att jag ser fel.
Hur ska man kunna hitta rätt ifall man bara letar fel?
Tänk på det.
Är vi människor inte hemskt duktiga på att leta fel hos varandra? Skolsystemet liksom fostrar oss till att leta fel i våra uppgifter, men aldrig att hitta rätt. Hur ska man kunna hitta rätt ifall man bara lär sig att hitta fel? Okej, nu överdriver jag säkert effekten av detta något absurt mycket, men fortfarande. När man skriver ett prov i skolan så fokuserar man ju inte på att man hade till exempel 52 rätt. Nej, istället så var det de åtta felen som fattades från maxpoängen som var jobbiga och de som läraren anmärkte på. I språkundervisning pratar man aldrig de "moderna språken" som de så fint kallas, eftersom eleverna är rädda att säga fel. Hur skulle man kunna lära sig att säga rätt ifall man inte får säga fel? Pratade du flytande svenska när du lärde dig prata? Nej. Krävde någon det av dig? Nej.
Crash and burn.
I believe you can't appreciate real life 'til you've been burned.
Ifall vi i skolan fokuserar på detta felsökande i allmänhet. Hur ska vi då kunna ställa om hjärnan när vi lär känna människor? Hur ska man kunna se rätt hos människor som överväger de fel de har? Det är inte lätt, men något som tål att tänkas på. I vissa fall så kanske man tittar så strängt på fel som inte ens finns där egentligen, och därför sållar bort personen automagiskt. Det vore ju hemskt orättivist gentemot personen i fråga. Och visst överväger väl vissa positiva saker de flesta negativa ganska extremt? Ja, i alla fall i mina ögon, och eftersom ni läser min blogg, så antar jag att ni, på något vis är ute efter min åsikt.
Vart jag ville komma med detta? Jo, ingen är felfri. Felfri är inte mer än ordet och är liksom perfekt något att sträva efter men ouppnåeligt. Någon som är perfekt skrämmer nog vår värld full av fel. Vår värld där leta fel är en vardagssyssla, men att leta rätt är något speciellt. Jag vill vara den som letar rätt hos människor, men slås gång på gång av att jag ser fel.
Hur ska man kunna hitta rätt ifall man bara letar fel?
Tänk på det.
Kommentarer
Postat av: Parden
Nice.
Trackback
