Lycka?
Jag faller för mig själv
Ingen får se på
Ber om att den styrka du planterat
Får vara i tusen år
Det är märkligt att filmer kan få en på ett bra humör. Okej, de är undehållning och ska väl tjäna oss i just det syftet, det vill säga, att göra oss glada, eller åtminstone underhålla oss under tiden de håller på. Vissa filmer överträffar dock detta, och kan, flera dagar efter att man såg filmen, fortfarande höja humöret och göra att man uppskattar de små tingen i livet. All the small things som Blink 182 sjöng för sisådär sju (!?) år sedan medan de sprang nakna på en strand. Minnen. Filmen som fått mig såhär sentimental är Pursuit of Happyness. Bry er inte om felstavningen, den är medveten. För er som sett filmen så är det ganska självklart. Se det stora i det lilla.
It was right then that I started thinking about Thomas Jefferson on the Declaration of Independence and the part about our right to life, liberty, and the pursuit of happiness. And I remember thinking how did he know to put the pursuit part in there? That maybe happiness is something that we can only pursue and maybe we can actually never have it. No matter what. How did he know that? - Chris Gardner, spelad av Will Smith i filmen Pursuit of Happyness (2006)
Lycka är något relativt. Så långt är jag med. Den rikaste mannen i världen är inte den nöjdaste, eller lyckligaste. Den fattigaste således heller inte den ledsnaste. Man är alltid lycklig efter sina egna förutsättningar. Efter sin egna bild av lycka. Kanske utvecklas den bilden när man uppnår de saker som man tror ska göra en lycklig. Till en början kanske det är materiellt. Ni vet som barn. Alla tuffa saker man ville ha. Nyaste mobiltelefonen kom lite senare och utvecklades i en kavakad av ha-begär. Sen kom det immateriella. Att vara populär, att vara omtyckt. Att vara cool. Efter den vågen kom någon slags strävan efter självinsikt. Ni vet. Acceptera sig själv som den man är, lära sig att tycka om sig själv. Och till sist efter möda och slit så lär man sig att älska sig själv.
Kanske tar denna jakt aldrig slut? När den skulle göra det kan jag i alla fall inte se klart framför mig. Oavsett hur långt jag tänker, så ser jag alltid nya mål som finns där. Nya sätt att jaga lyckan på. Därför är det nog ganska onödigt att jaga efter den där lyckan. Ganska onödigt att ha bråttom med att lyckas med de målen man sätter upp. Uppe vid krönet börjar bara nästa uppförsbacke, och vägen upp till Mount Everest är, som många fått erfara, både lång, brant och farlig. Jag är ingen bergsklättrare. Enda sättet för mig att ta mig upp till toppen är genom det skrivna ordet. Om jag lyckas? Det får tiden utse. Men att gräma sig för problem i framtiden, och sörja det förflutna känns inte meningsfullt.
Vi tillbringar så mycket tid med att sörja det förflutna och oroa oss för framtiden att vi helt glömmer bort nuet. Nuet, som är det enda vi egentligen har. Lär er att uppskatta nuet, och upplev en bättre framtid, och ett bättre förflutet.
Och även fast det känns jävligt svennebanan att säga att man ska fånga dagen, så är det på något sätt den kortaste vägen till att uppskatta ert liv till fullo. Carpe Diem.
Ingen får se på
Ber om att den styrka du planterat
Får vara i tusen år
Det är märkligt att filmer kan få en på ett bra humör. Okej, de är undehållning och ska väl tjäna oss i just det syftet, det vill säga, att göra oss glada, eller åtminstone underhålla oss under tiden de håller på. Vissa filmer överträffar dock detta, och kan, flera dagar efter att man såg filmen, fortfarande höja humöret och göra att man uppskattar de små tingen i livet. All the small things som Blink 182 sjöng för sisådär sju (!?) år sedan medan de sprang nakna på en strand. Minnen. Filmen som fått mig såhär sentimental är Pursuit of Happyness. Bry er inte om felstavningen, den är medveten. För er som sett filmen så är det ganska självklart. Se det stora i det lilla.
It was right then that I started thinking about Thomas Jefferson on the Declaration of Independence and the part about our right to life, liberty, and the pursuit of happiness. And I remember thinking how did he know to put the pursuit part in there? That maybe happiness is something that we can only pursue and maybe we can actually never have it. No matter what. How did he know that? - Chris Gardner, spelad av Will Smith i filmen Pursuit of Happyness (2006)
Lycka är något relativt. Så långt är jag med. Den rikaste mannen i världen är inte den nöjdaste, eller lyckligaste. Den fattigaste således heller inte den ledsnaste. Man är alltid lycklig efter sina egna förutsättningar. Efter sin egna bild av lycka. Kanske utvecklas den bilden när man uppnår de saker som man tror ska göra en lycklig. Till en början kanske det är materiellt. Ni vet som barn. Alla tuffa saker man ville ha. Nyaste mobiltelefonen kom lite senare och utvecklades i en kavakad av ha-begär. Sen kom det immateriella. Att vara populär, att vara omtyckt. Att vara cool. Efter den vågen kom någon slags strävan efter självinsikt. Ni vet. Acceptera sig själv som den man är, lära sig att tycka om sig själv. Och till sist efter möda och slit så lär man sig att älska sig själv.
Kanske tar denna jakt aldrig slut? När den skulle göra det kan jag i alla fall inte se klart framför mig. Oavsett hur långt jag tänker, så ser jag alltid nya mål som finns där. Nya sätt att jaga lyckan på. Därför är det nog ganska onödigt att jaga efter den där lyckan. Ganska onödigt att ha bråttom med att lyckas med de målen man sätter upp. Uppe vid krönet börjar bara nästa uppförsbacke, och vägen upp till Mount Everest är, som många fått erfara, både lång, brant och farlig. Jag är ingen bergsklättrare. Enda sättet för mig att ta mig upp till toppen är genom det skrivna ordet. Om jag lyckas? Det får tiden utse. Men att gräma sig för problem i framtiden, och sörja det förflutna känns inte meningsfullt.
Vi tillbringar så mycket tid med att sörja det förflutna och oroa oss för framtiden att vi helt glömmer bort nuet. Nuet, som är det enda vi egentligen har. Lär er att uppskatta nuet, och upplev en bättre framtid, och ett bättre förflutet.
Och även fast det känns jävligt svennebanan att säga att man ska fånga dagen, så är det på något sätt den kortaste vägen till att uppskatta ert liv till fullo. Carpe Diem.
Kommentarer
Trackback
