INTE-gration.
Onsdag blev nog en ganska bra dag i alla fall. Lustigt dock att allt verkar köra ihop sig lite smått sista veckorna på skolan. När hörde vi senast talas om gängkrig i mellanstadiet? Liksom, vad gjorde jag då? Åt popcorn och såg lycklig ut, hittade datorn och började gå upp i vikt liksom. Blev mobbad, men inte fan var det talan om några gängkrig där den ena sidan leker gangsters och de andra inte har alla hästar hemma de heller. Tragiskt, men sant. Det finns tydligen stora splittringar mellan araber och afrikaner, vi låter det stanna där, och inte gå in på detaljer.
För att citera Rolf Bengtsson i en sketch från det svunna århundradet;
"Titta bara hur det ser ut där de kommer ifrån, ha-ha-ha-HA-ha.."
Det är någonstans tragiskt att människor inte tar hänsyn till varandra. På något plan alls. Att ungar ibland förbiser faktumet att de inte är ensamma i världen är en sak, men när det börjar gå ut över andra för sin egna vinnings skull så börjar det bli läskigt. När 90% av alla incidenter (vi kallar dem det, kort och gott) är baserade på missförstånd så blir jag dessutom lite ledsen. Vi är i Sverige, de lär sig svenska och är majoritetsmässigt väldigt duktiga på att lära sig. Men när man pratar ett annat språk och hamnar i en umgängeskrets som är bestående av en majoritet med samma modersmål så sinkas denna utbildning. Jag hade aldrig problem att lära mig svenska. Okej, visst, jag sade också fel ibland och ibland så blev allt knasigt bara på grund av det. Men jag hade ingen tysk minoritet att ty mig till och var således tvungen att lära mig språket, om jag ville ha någon att leka med. Ty tyska kom man inte långt med bland svenska småbarn, men jag har fått återberättat att jag sken upp som en sol när någon pratade tyska med mig på förskolan där jag var ibland.
Jag förstod ju verkligen vad som sades. Tänk vad glada de måste bli när någon pratar med dem så att de förstår. Eller ännu värre, tänk ifall de hamnar i en lucka mellan två språk. Det finns saker som de helt enkelt inte har ord på, vare sig på sitt språk eller svenska. Det skulle jag inte vilja uppleva. Att kunna beskriva något, men inte veta vad det heter.
De behöver inte lära sig språket i lika stor grad, de har ju ändå polare som kan svara på deras eget. Dessutom märker jag att deras värderingar slits mellan det svenska och deras egna, vare sig det är en afrikansk värdegrund eller en arabisk sådan. Det problemet hade aldrig jag, trots att tyskar med förkärlek äter surkål och surdegsbröd. Och dessutom har en slags faiblesse för hårdkokta ägg under påsken.
Efter lite diskussioner med lärare på högstadieskolan så hör jag också att stämningen där har blivit sämre sedan vi slutade. Tydligen ganska drastiskt också. Att elever påstod att det fanns gäng som styrde skolan kunde jag förstå, för den känslan delade vi också på den gamla goda tiden, även om gängen då knappast var något att skryta om. Men när lärare säger att vissa elever på många plan utmärker sig och skapar gäng på skolorna så blir jag ännu mer fundersam. Vad håller på att hända? Betyder detta att beteendet som eleverna idag visar redan i mellanstadiet kommer att såväl accepteras som bejublas av de som redan är elever på skolan? Hjälp. Hur motarbetar man detta?
För i grunden är ju tanken på en internationell skola, som den jag jobbar på, inte alls dum. Tanken är att de ska kunna gå där tillsammans med svenska barn. Så fort de kan tillräckligt bra svenska slussas de ut i vanliga klasser. Det ska således inte vara något speciellt att vara utlänning, utan de ska vara en del av samhället, precis som det idag ser ut i Sverige. Men det funkar inte så. Utlänningarna håller sig till sitt (med andra ord att invadera fotbollsplanen vid läge), och de svenska barnen leker tryggt i skuggan eller hoppar hopprep. Det kanske låter som klyschor, men det är bilden jag har sett.
Jag vill hjälpa barnen som håller på att hamna fel, men råder genast i en moralpanik inom mig själv. Vet inte hur, när, eller var jag ska börja. Så det är nog bäst att jag låter bli. Jag vill ju inte bli deras fiende.
För att citera Rolf Bengtsson i en sketch från det svunna århundradet;
"Titta bara hur det ser ut där de kommer ifrån, ha-ha-ha-HA-ha.."
Det är någonstans tragiskt att människor inte tar hänsyn till varandra. På något plan alls. Att ungar ibland förbiser faktumet att de inte är ensamma i världen är en sak, men när det börjar gå ut över andra för sin egna vinnings skull så börjar det bli läskigt. När 90% av alla incidenter (vi kallar dem det, kort och gott) är baserade på missförstånd så blir jag dessutom lite ledsen. Vi är i Sverige, de lär sig svenska och är majoritetsmässigt väldigt duktiga på att lära sig. Men när man pratar ett annat språk och hamnar i en umgängeskrets som är bestående av en majoritet med samma modersmål så sinkas denna utbildning. Jag hade aldrig problem att lära mig svenska. Okej, visst, jag sade också fel ibland och ibland så blev allt knasigt bara på grund av det. Men jag hade ingen tysk minoritet att ty mig till och var således tvungen att lära mig språket, om jag ville ha någon att leka med. Ty tyska kom man inte långt med bland svenska småbarn, men jag har fått återberättat att jag sken upp som en sol när någon pratade tyska med mig på förskolan där jag var ibland.
Jag förstod ju verkligen vad som sades. Tänk vad glada de måste bli när någon pratar med dem så att de förstår. Eller ännu värre, tänk ifall de hamnar i en lucka mellan två språk. Det finns saker som de helt enkelt inte har ord på, vare sig på sitt språk eller svenska. Det skulle jag inte vilja uppleva. Att kunna beskriva något, men inte veta vad det heter.
De behöver inte lära sig språket i lika stor grad, de har ju ändå polare som kan svara på deras eget. Dessutom märker jag att deras värderingar slits mellan det svenska och deras egna, vare sig det är en afrikansk värdegrund eller en arabisk sådan. Det problemet hade aldrig jag, trots att tyskar med förkärlek äter surkål och surdegsbröd. Och dessutom har en slags faiblesse för hårdkokta ägg under påsken.
Efter lite diskussioner med lärare på högstadieskolan så hör jag också att stämningen där har blivit sämre sedan vi slutade. Tydligen ganska drastiskt också. Att elever påstod att det fanns gäng som styrde skolan kunde jag förstå, för den känslan delade vi också på den gamla goda tiden, även om gängen då knappast var något att skryta om. Men när lärare säger att vissa elever på många plan utmärker sig och skapar gäng på skolorna så blir jag ännu mer fundersam. Vad håller på att hända? Betyder detta att beteendet som eleverna idag visar redan i mellanstadiet kommer att såväl accepteras som bejublas av de som redan är elever på skolan? Hjälp. Hur motarbetar man detta?
För i grunden är ju tanken på en internationell skola, som den jag jobbar på, inte alls dum. Tanken är att de ska kunna gå där tillsammans med svenska barn. Så fort de kan tillräckligt bra svenska slussas de ut i vanliga klasser. Det ska således inte vara något speciellt att vara utlänning, utan de ska vara en del av samhället, precis som det idag ser ut i Sverige. Men det funkar inte så. Utlänningarna håller sig till sitt (med andra ord att invadera fotbollsplanen vid läge), och de svenska barnen leker tryggt i skuggan eller hoppar hopprep. Det kanske låter som klyschor, men det är bilden jag har sett.
Jag vill hjälpa barnen som håller på att hamna fel, men råder genast i en moralpanik inom mig själv. Vet inte hur, när, eller var jag ska börja. Så det är nog bäst att jag låter bli. Jag vill ju inte bli deras fiende.
Kommentarer
Trackback
