Fischer

Sista gången jag låser dörren till fritids efter mig, och går med soppåsen till den stora containern, bänder upp ena kortsidan och slänger ner allt. Det sista barnet har gått för dagen och det är slutjobbat för denna vecka. Allt är släckt och låst och telefonen sitter på laddning, alla stolar är uppställda och jag har tillochmed kommit ihåg att tömma kaffebryggaren. För sista gången. Diskmaskinen är urplockad och all disk är torkad och har ställts i skåpen - precis som jag gjort varenda torsdag och fredag ett tag tillbaka nu. För sista gången.

Kanske är det en gnutta fånigt att bli sådär semisentimental så fort något tar slut. Idag, på årsdagen av vår student, så stängde jag fritidset. Ja, för sista gången som jag redan skrivit. Trots alla gånger man jobbat där, och tyckt att tiden har sniglat sig fram långsammare än långsammast, så sitter man där sista dagen, och tycker att tiden har varit underbar. För att inte tala om bemötandet, som varit så otroligt positivt av både föräldrar och lärare. Redan första dagen så var jag säker på att det var dunderpositivt att jobba där, och det blev inte sämre med tiden hellre. Aldrig såg någon ner på mig eftersom jag inte var utbildad, utan de gav mig uppgifter som ibland var riktiga utmaningar, och svåra att uppfylla, men samtidigt så lärde jag mig massor.

Nog lyckades jag misslyckas med en del också. Kanske inga stora fel, men att vara en bra lärare sådär på känn är ingen enkel uppgift. Det är faktiskt svårare än man kan tro att få en hel klass att lyssna på en, och att få dem att jobba kräver ytterligare en del av en. Jag minns första veckan när jag kom hem och somnade efter tre minuter hemma. Det var jobbigt, men väldigt roligt. Väldigt, väldigt roligt. Och med facit i hand så har jag nog utvecklats en del också under tiden. Att jag inte ska jobba som lärare kom jag dock snabbt fram till. Visst var det roligt, men det kändes lite för strikt och tråkigt för min smak. Fritidspedagog var lite mer min melodi, men samtidigt vill jag ju ta vara på mina språk, så jag ser fram emot studierna något enormt. Uppsala here I come.

Men det var roligt att jobba så som jag gjort. Givande, roligt, lärorikt och om än en gnutta frustrerande stundtals, fortfarande något man aldrig kände negativt inför. Jag drog mig aldrig för att gå till jobbet, utan gick alltid dit, utan någon som helst aning om vad dagen skulle ha att erbjuda. För när man arbetar med människor så kan vad som helst hända. Dessa barn, dessa underbara barn. Jag kommer att sakna det, något enormt.