Fischer

Det är en konst att arbeta med människor. Men alla arbetar väl med människor kanske ni tänker? Och ja, de flesta gör ju faktiskt det, de har jobbarkompisar och så, men det är inte riktigt så jag menar, utan det där sättet där människor är det man jobbar med. Lärare, dagisfröknar, sjuksköterskor. Alla tre är yrken som enligt mig inte bara är riktigt krävande och beundransvärda, men också rysligt underbetalda. Under en diskussion idag kom vi in på sjuksköterskor och den påfrestningen det måste vara att hela tiden bara jobba med sjuka människor. För man måste inse att sjuka människor dör ibland, oavsett hur långt vi kommer med sjukvården. Människor blir sjuka, dementa, gamla eller skadar sig. Och då är det sjuksköterskorna som finns där och tar hand om dem.

Hur roligt kan det vara att arbeta på ett demensboende? Tankarna går till mamma som jobbar som just det. Vet att hon kommit hem från jobbet och varit uppriktigt ledsen över att en ung man eller kvinna dött. Ofta någon som fått demens och var i hennes ålder. Det är alldeles för tidigt för att bli dement, för att få alzheimer och tappa minnet helt. Ett öde som jag inte önskar varken vän som fiende, men speciellt inte i en sån ung ålder.

Tänk att vara tonåringsbarn till en dement mamma. När man står där, osäker på sig själv, på andra, på världen. Det enda fasta man har där, fast man just då kanske inte erkänner det, är föräldrarna. Och så plötsligt så är mamma drabbad och minns inte vem man är, vad man gör där, eller ens vad man heter.

Efter diskussionen var jag tvungen att ringa mamma och fråga ifall hon fortfarande mindes vad jag hette.

Det gjorde hon