Fischer

Egentligen hade jag tänkt göra nån slags analys av matchen jag stannade uppe snudd på hela natten för att se. Hade tankarna och stöttepelarna för den hobbyjournalistiska artikeln redan klara framför mig. Och det som hade kännetecknat den hade nog mest varit förvåning. Förvåning över att Finland plötsligt såg ut som tama kissekatter istället för rytande leijon. Förvåning över att OS bästa power-play försvann ut i intet och att passningsspelet som hade varit såväl lekfullt som skojfriskt i de tidigare matcherna var försvunnet det med. Men jag låter alltså bli.

Istället fokuserar jag på vad en hockeymatch kan göra med ett känslospektra. Eller snarare sport i allmänhet. Innan matchen idag hade jag något att se fram emot, det skulle bli spännande, vi skulle slå de där rackarns svenskarna och visa att vi var att räkna med i år igen. Och observera att jag, trots förlust, skriver vi. Nu blev det inte så, och jag gick efter matchen och la mig. Vaknade strax efter två av att posten damp ner i hallen och kände en känsla av meningslöshet. Inte sådär lite och trevande, utan snarare mer åt knock-out-hållet. Total meningslöshet.

Vad gör jag egentligen? När prioriteringarna ligger så lågt att jag skippar en föreläsning i skolan för att titta på hockey, som slutligen ändå bara går åt helvete. När jag sitter där bland svenskar och hejar på ett lag som ändå aldrig vinner något, och när jag ändå, naiv som jag är, hoppas. Jag kanske har haft ett bra liv, men det har ändå varit kantat av den där oumbärligt jobbiga förmågan att sätta mig i situationer jag inte vet hur, om eller varför jag ska ta mig ur. Nu låter kanske att hålla på ett hockeylag inte direkt som något jätteallvarligt, och du må skratta åt tanken att sport kan ta mig ner på en sån banal nivå, så se det som ett substitut för livet i stort istället.

För jag har funnit att sport kanske inte är det allvarligaste i livet, men när den speglar mitt liv i stort, så blir det som en katalysator för saker jag inte riktigt kan styra över. Lite som Damien Rice formulerar sig:

But I don't wanna be the brave one
In a senseless fight

Har ingen lust att kämpa för glatta livet när det ändå, i slutändan, inte tar mig någonstans utan jag bara står kvar på samma plats och stampar. Precis som alltid.