Fischer

Minns att jag lovade mig själv att inte blogga ifall det till slut ändå bara skulle handla om "det här har jag gjort idag, och detta kommer jag att göra imorgon". Det finns redan tillräckligt med sådana. Jag ville ju skriva något bra, något lite annorlunda och något lite bättre. Det var min vision i alla fall. Det gick bra i säkert ett par, tre dagar. Det är lite problemet om man låter ens vänner läsa det man skriver. Själva grejen med att ventilera tankar och funderingar försvinner ju på en gång. För tankarna kanske låter 100 gånger värre än de egentligen är. Och de djupa funderingarna kanske slutar upp i slutsatser som låter helt knasiga.

Jag skulle kunna skriva en miljon saker. En miljon tankar, dela med mig av funderingar tillräckligt för att stjälpa även det största lasset. Men någonstans hamnar ett slags filter på. Jag kan inte skriva det här, kan inte skriva det där eller kan inte skriva någonting. Någon kan ju ta illa vid sig. Och att göra någon upprörd känns ju oerhört onödigt. Så det låter vi fint bli, som de duktiga jantesvenskar vi är.

Så istället håller man tyst och skriver vilka kläder man klädde sig i dagen till ära, vad man gjorde och vilken mat man åt. Såvida man inte åt något äckligt, eller gjorde något som skulle uppröra något, för det är ju farligt. Vet inte riktigt hur jag ska göra med bloggandet dock. Det känns på något sätt som att själva meningen med att blogga försvinner när jag inte kan säga det jag egentligen vill ha sagt. Så vi får väl se. Kanske börjar vara en gnutta mer ärlig här, och delar med mig av de tankar jag faktiskt har. Vara lite brutalt ärlig. Lite osvensk.

Och i ärlighetens namn; just nu saknar jag en röst ganska jättemycket.