Fischer

Cornelis Vreeswijk, Zlatan Ibrahimovic och Björn Ranelid. Vad har de gemensamt? Förutom att ingen av dem talade svenska som modersmål (Ranelid har mig veterligen alltid haft dessa märkliga r), alla tre har huserat i Skåne, och de på något finurligt sätt har ett sätt att uttrycka sig på svenska som avviker från normen så finns det faktiskt en till sak. De är inetsade i svenska folksjälen. Oavsett vi vill det eller inte.

 

Det finns inte mycket som är mer mellanmjölk än Zlatan i svenska fotbollslandslaget. Och då tar jag inte ens ställning för hans prestationer på plan. Han ska finnas där, och därmed bastu. Han är kontroversiell, han är ärlig, och helt omöjlig att intervjua. Och så har han skrivit en bok. Eller åtminstone dikterat en del av en sådan. Alla vet vem han är, oavsett om de bryr sig om läderbollar eller inte, och så fort han gör mål i klubblag som rapporteras det i kvällstidningar i spaltmeter om honom och hans överlägsenhet. Han är svensk vår Zlatan. Och därför är han också del av startelvan, han är svensk fotboll. Och våga inte säga något annat. Därpå kommer hans svåra uppväxt som han skrivit om i sin bok.

 

Björn Ranelid då? Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om fejder med Jan Guillou som tydligen inte står ut med ens tanken på den litterate skåningen med de bevingade orden om kärlek. Och så uttrycker han sig som människor bara skulle göra påverkade av droger. Lite som en Di Leva, fast mer välklädd, mer systematiskt mobbad, och med fler synonymer för könsdelar. Och sen det här spektaklet med Melodifestival och hans hyllning till kvinnan och kärleken. Man måste ge honom credit för det.  När han blir mobbad och vänder det till ett mediadrev som sedan stöttar honom så kan man inte bli annat är fascinerad. Det var inte tal om musik, men på något sätt fick han ju människor att rösta. Jag antar att hans uppväxt inte alltid varit lätt, hans vuxna liv är ju sannerligen inte det alltid.

 

Cornelis Vreeswijk. Den flygande holländaren. Utlänningen som lärde sig svenska bättre än de flesta svenskar och dessutom kunde trolla ihop orden i en ordning som gjorde dem betydelsefulla, vackra, ja nästan magiska. Samtidigt idioten som söp och drogade ner sig, svinade runt och betedde sig som en paranoid skitstövel mot sina nära och kära. Och alla dessa fängelsevisiter. Sverige var nog aldrig riktigt redo för Vreeswijk, men var han redo för livet? Att bli avgudad efter sin död är något som många fått avnjuta, men för få är det så talande som för Vreeswijk. Lägereldssång och gitarrspel på sommaren kommer för alltid vara förknippad med Cornelis, och Cornelis kommer alltid vara Sverige. Fast han aldrig var svensk medborgare. Ändå lyckades han fånga svenska folksjälen bättre än någon annan. Detta efter en svår uppväxt.

 

Alla tre är personer som är av stor vikt för hur vi identifierar oss. Det är de som går emot strömmen. Laxar som färdas nedströms på sommaren. Trotsar kung och jantelag och är sig själva och blir kontrasten. Allt det där vi förmodligen aldrig lär bli, men inom oss känner att vi ändå skulle vilja vara. För de lyckas med den svåra konsten att förändra. Deras liv har betydelse, även i det stora hela. För de understryker det svenskaste vi har. Nämligen våra tankar om oss själva.

 

Utan dem skulle Sverige nog vara världens mest slätstrukna land istället för det vi är idag. Trots jantelag och lagkänsla finns det fortfarande ikoner bland oss. Och ibland är det ju avstickandet från normen som säger som mest om den.

Det finns en hel rad olika sätt en lördagkväll kan bli. Galen, händelserik, fartfylld, aspackad, glad. Eller så åker man till Tierp. ”Tierp?” kanske ni tänker, sådär lite med förakt i rösten. Vad ska man göra en lördagkväll i Tierp? Det tänker jag dock inte riktigt svara på än, för det är, hur trevligt det nu än var, lite av en bisak i hela historien.

När man tar bussen hem från utanför Tierp så kommer busschauffören ihåg en fast man bara åkt med hennes buss en gång tidigare. Hon minns en tillochmed så väl att man får frågan ”kunde ni inte sagt att ni skulle hoppa av på skolhållplatsen, nu fick ni ju gå en bra bit!” när man kliver ombord bussen. Hon fick så dåligt samvete när hon såg oss gå tillbaka mot dit vi skulle att hon bjöd oss på bussbiljetten på väg tillbaka. Det blev enklast så, tyckte hon. Att hon sedan satt på bussen och snackade skit med en arbetskollega som satt bredvid och det förutom mig, C, och en tjej till var tomt på bussen bidrar till känslan som just då började uppenbara sig.

Hon kör oss alltså till stationen och önskar oss en fortsatt jättetrevlig kväll och natt, lite sådär som man bara gör så långt utanför tullarna att det räknas som utsocknes, såklart. Vi ser av en händelse att Benny’s Grill, den förmodade lokala korvmojen, har öppet fortfarande. C utbrister i sitt vanliga ”Jag är hungrig”, eller ”Jag behöver en stödkorv”, eller åtminstone något i den stilen. Vi går alltså till Benny’s Grill, i Tierp. Och det var som att ta en teleport till 80-talets landsbygd. Hamburgare, korv, tunnbrödrulle. Alla priser på gamla reklambilder, med klyschiga beskrivningar av tunnbrödsrullar och systembolags-IPA på hamburgeruttalet. Och personalen densamma, bara trettio år äldre. Benny’s Grill drivs av Benny. På riktigt.

Efter att C har bränt sig på sin kärleksfullt grillade med bröd kommer den typiska coola killen in i kiosken. Ni vet, han som har den lite för snygga frisyrer för småstaden, de lite för dyra kängorna och den där jackan som får fjortisbrudarna att förstå att han praktiskt taget är gjord av pengar. Han springer in och skriker till till den gamla tanten som jobbar där. ”Morsan! Va kul att se att du jobbar ikväll. Du blir bara vackrare för varje dag som går morsan. Moooooorsan!” Det var alltså inte tal om hans mamma, utan något han fått för sig att kalla henne. Tanten, lite smickrad av kommentaren, serverar honom en hamburgare såsom hon säkert gjort till människor under minst trettio års tid.

Det är för övrigt bra drag på Benny’s Grill i Tierp. Det kommer och går folk lite på löpande band, de flesta från lokala nåntinget Möbeln som tydligen är stället att vara på framför alla denna kväll. I Tierp alltså. Detta får vi veta tio minuter senare på perrongen, ivrigt i kylan väntandes på tåget hemåt, när en nigerian och hans exlulebo till flickvän kommer gåendes, kanske lite för berusade för sitt eget bästa. De berättar om hur Möbeln huserade en spelning med någon vän till M, som den nu stockholmsboende nigerianen kallar sig. De hade varit där sen klockan fem och var nu väldigt trötta och på väg hemåt. Väl på tåget fem minuter senare har han somnat, medan jag sitter och fnittrar för mig själv.

En gratis bussresa i sann småstadsanda, ett gatukök som kändes genuint svenskt, och sen den något bisarra, men sjukt trevliga upplevelsen på perrongen. Tierp levererade. Och då var detta alltså bara hemresan från stället som någon gång utsågs till Sveriges fulaste stad. Kvällen på landet var även den top notch. Såhär roligt har jag nog sällan haft nykter.

Det är något vackert med barns naivitet. Deras frågor som av omvärlden säkert uppfattas som dumma eller jobbiga. Frågor som är så stora att ingen i vårt stressade samhälle har tid att ens svara på en liten del av dem. Och så alla onödiga frågor som ingen egentligen har tid att svara på eller för den delen ens har något vettigt svar på. De sållas ju bort i våra huvuden. Våra inlärda mallar av vad vi ska se tar bort allt det där som man inte riktigt ser. Barnen lär sig långsamt vad de får fråga om och vad som inte är värt att lära sig.

Jag vet inte varför, men den där naiviteten skulle vara så fantastiskt skönt att ha tillgång till ibland. När man tvekar på saker eller helt enkelt bara känner sig extremt vilsen. Vore det inte skönt att bara se världen lite som man gjorde när man var ett barn, och egentligen var helt hjälplös men inte visste om det och därför trånade efter att få reda på allt som bara gick att veta. Den ständiga nyfikenheten var något som i alla fall jag retade gallfeber på mina föräldrar med. Läsa kunde jag redan innan jag började skolan och jag vet inte hur många gånger jag ställde frågor i stil med ”Vad står det där?”. Jag var nog jobbig, men jag lärde mig saker. Många saker.

Så har livet fortsatt och nånstans mitt i slog det mig – ganska nyligen faktiskt – att den förvandlingen vi gör när vi går från att vara barn till att bli vuxna faktiskt har med våra upplevelser att göra. Att vi lyckas med den förvandlingen som gör oss till den gamla griniga människan vi aldrig vill bli. För det är ingen vacker värld som väntar barnen bakom de skyddande skynkena. Det är lidande, krig, elände, svält och sjukdomar. Och kolossala orättvisor. Precis överallt. Korruption, ondska, folkmord, expolatering, slaveri. Hur många gånger händer det att nyheterna börjar med en solskenshistoria, snarare än ännu ett lösmord i Malmö? Nästan aldrig. Men på något sätt så tvingar vi oss igenom vardagen ändå, ständigt i jakt på nya mål.

I jakt på glädjen som finns insprängd mellan allt detta negativa. All stress, och allt det nedtyngande ansvaret som det innebär att vara vuxen. För det är inte bara inte lätt när det är svårt, det är nästan aldrig lätt alls. Det mesta har en tendens att bråka lite med en, men bara lagom mycket, sådär att man hinner bli förbannad, men sen glömmer det och går genom dagen lite bittrare än tidigare. Och samtidigt är det alltid de negativa upplevelserna som påverkar en mest, och som formar det vi blir.

Har ni nånsin lovat någon att aldrig bli som han, gubben med käppen, som ni skrattade åt tillsammans som barn? Då är ni långt ifrån ensamma. Men tror ni att den bittre gubben med käppen i hand inte lovade sina vänner samma sak när han stod där med kompiskretsen och skrattade, likadant som ni gjorde då? Vi är varken den sista generationen ungdomar som växer upp med att skratta åt de äldre, och bli föraktade av dem, men också långt ifrån den första. Om man frågar den bittre gubben vad som händer kommer han nästan säkert säga något om att livet bara flög förbi, och vips så var det såhär.

Sanningen borde dock vara att han upplevelser gjorde honom lite bittrare. Gång för gång. Tills hans stod där med böjd rygg, rutig basker och en stor handsnidad käpp i hand. Nej, må vi aldrig bli såna. Må vi alltid tycka att ljuset från solen värmer mer än kylan från vinden. Må vi jubla när snön faller ner och så sakteliga gör marken vit, istället för att tänka på det stundande trafikkaoset. Må vi inte se problem utan möjligheter och alltid göra det bästa av dem, oavsett resultat och tidigare erfarenheter. Må vi helt enkelt… aldrig helt tappa hoppet.

Jag älskar den svenska mentaliteten ibland också faktiskt. Det är inte bara avsky och pinsamhet. Men ibland blir det mer än bara lite gulligt, kanske framförallt när det kommer till viljan att göra rätt för sig. Idag på ett café sitter jag där och observerar en gubbe som går fram till toaletten och ser skylten de har satt dit.

 

”Gratis för kunder. Andra betalar fem kronor.”

Genast börjar han ta sig mot bakfickan där man på en gubbe i hans ålder, och på mig, finner plånboken. Naturligtvis vill han göra rätt för sig, som sig bör. Det är så man gör, nämligen. I alla fall så börjar han fumla med bakfickan och lyckas till slut få upp den. Plånboken alltså. Så står han där, letandes igenom myntfacket, efter den där femkronan. När han väl hittar den så skiner han upp, tittar sig omkring och inser att det inte finns någonstans att lägga pengarna. Hur ska man då lösa problemet? Jo, man börjar titta sig om kring lite mer, ser fantastiskt frågande ut i ansiktet och börjar stega omkring lite planlöst. Till slut hittade han en dörr, till köket, där han knackar på. Bekymrat tittar någon ut därifrån och undrar vad han vill. Och jag antar att han sa något i stil med:

 

”Jag vill ju bara göra rätt för mig och betala femkronan.”

Hon, som öppnade dörren, börjar skratta och säger att det inte är nån stor grej, och att han lika gärna kan betala den efteråt. Antar jag. Det var så det såg ut att gå till i alla fall. Från min fåtölj tiotalet meter därifrån. Han får till slut gå in där och kommer ut och ser märkbart lättad ut. Och det klandrar jag honom förstås inte för. Vem vet, det kanske var tal om världens katastrof här på gång här. Och då tycker jag att det bara blir ännu mer imponerande att han tittar både till höger och vänster tio gånger om innan han springer in där. Jag hade antagligen betalat på vägen ut, om jag ens hade gjort det. Inte för att jag är oärlig, men hade det varit lång kö, så vet jag inte om jag hade orkat. Kanske hade slängt den där femkronan över disken eller något.

 

”Här har ni er femkrona ni ville. Jag är inte kissig längre.”

Att i en stund av nöd fortfarande tänka på att göra rätt för sig. Är det så den svenska mentaliteten är? Att alltid säga förlåt om man råkar stöta till någon, att överhuvudtaget använda ordet förlåt hela tiden fast man egentligen inte skulle behövas. För att verka väluppfostrad. För att dra sitt strå till stacken, gällande ansvar, trivsel och lagkänsla! Det är lika vackert som det blir gulligt sant genom en gubbe som som nödig letar på en toalett.

Det var en lördag i december efter en fredagkväll där det retades skåningar på löpande band, och där homofobin som aldrig existerat tydligen var alldeles för påtaglig. Framförallt var det dock en lördag då Oscar tog sig hem till Sverige igen, efter några månader i ett U-land. Ja, i alla fall om man frågar honom. Och eftersom de tre månaderna skulle tas igen på något sätt så... Laga mat efter att ha druckit alkohol, är ju alltid ett äventyr, men det här var på många sätt och vis lite av ett äventyr större än vad man brukar ta sig an den berömda dagen efter.



Inköpslistor sägs vara för kvinnor och gamla gubbar med Alzheimer. Jag hävdar dock starkast motsatsen. Ska man laga en macka av ordentliga proportioner så är det väldigt viktigt att ingen utav ingredienserna blir mobbad, eller glöms bort. Det är helheten som räknas, och detta på ett väldigt extremt vis. Min Parkinson gjorde sig också påmind, så jag ursäktar för bristen av skärpa.



Såhär kan en kundvagn se ut ifall man ska laga mackor och man har sprungit tre varv runt i affären på jakt efter nästa livsviktiga ingrediens till maten. Det kan nämnas att den där mellanmjölken inte hör dit egentligen utan hade smugit sig in med hjälp av konstiga östtyska spionpapper. Vi orkade inte riktigt käfta emot, eftersom vi inte vill ha KGB efter oss, så den fick sin del lebensraum som den gormade om. Räknar man bort kostnaden för den irrelevanta mjölken så hamnade väl räkningen på sisådär en veckobudget för mig. Men å andra sidan går det att leva i flera månader på ett sånt här äventyr.



Jag har hört att man inte ska dela på smält ost. Det låter som en väldigt dum regel. Än mår jag bra, och osten var god ändå. Den skulle ju dessutom användas till två mackor, så det var mer eller mindre ett måste. Okej!?



Bacon. Behöver jag säga mer? Jag antar att det inte behövs sägas mer, förutom att det har bara var en av två stekpannor fulla med den underbara härligheten, och att den här bilden är tagen innan den dränktes i öl.



Stor smörgås med majonnäs/smör-blandning, smält ost och kalkon. Ja kalkon. Jag tänker inte ta den här diskussionen med er, utan jag hänvisar till Fredrik Backmans blogg. Han tog den diskussionen och pratade om bikramyoga och relativ smalhet. Något sånt.



På kalkonen så lades rostbiff och från ingenstans dök potatissalladen upp och skrek åt mig att den ville vara med. Rostbiff utan potatissallad är ju hädelse, tillochmed för mig som tysk, och än mer så för min dalkarl till vän. Så potatissalladen åkte på. Utan att vi protesterade. Det var nog bara baconet därunder som hade något att säga, men eftersom jag inte pratar bacon så vet jag inte vad det skulle varit.



Sallad! Vi måste ju göra mackan nyttig också! Lite stark fin senap som får mig att tänka på julskinka på det, och sen lades det på rostad lök och ytterligare lite majonnäs. Det kan inte bli för mycket majonnäs har alltid varit en riktlinje jag stött, och så fortsätter det också! Och så förutom den smälta osten så lades även några såna där "la vache qui rit" på. Mest för att vi kan. Och det kan vi.



Jag beklagar att vi missade följande: men förutom denna härlighet så hade vi sen på salami, serranoskinka och prosciutto också. Allt för att göra varenda liten kvadratmillimeter av smaklökarna nöjda. Och Fredrik också. Så skulle det nämligen vara. Men jag glömde liksom att ta bild på det. Det kan ha varit jag som blev lite för upphets... öh... uppspelt för att kunna ta vettiga bilder när jag såg följande härligheter framför mig:



Ja. Det enda som fattas är en snabbstekning i öl/olja/smör/bacon/ost-fettet. Så att brödet också tar åt sig lite av smaken.



Efteråt kan det se ut ungefär såhär.



Och två minuter senare ungefär såhär.

Nu undrar jag mest, när är det kvällsmat?

Egentligen är det nog inte märkligt alls. Att vi mitt i mörkret samlas i stora folkskaror, äter oss lite tjockare än vi var förut. Att vi sjunger tillsammans och framförallt tänder en egentligen orimlig mängd ljus. Innan kristendomen kläckte idén att vi skulle fira födseln av deras största helgon – ja rentav Guds egen son, som kommit till jorden för att frälsa oss från det onda – och göra det mitt i vintern så fanns ju det såkallade midvinterblotet. Ett av asatrons viktigaste offertillfällen och också förknippat med en fest, mitt under vinterhalvåret. När det är som mörkast.

 

Att vi här i Norden dessutom har en ljusdrottning som i grunden har väldigt lite med oss här att göra är nog symboliskt det med. Talande för hur vi försöker att fly mörkret, om så bara en stund. Och jag tror att vi behöver det för att inte fastna i något slags tillstånd där mörket tar över en alldeles för stor del av sinnesnärvaron. Vi är ju ändå människor, och skulle inte solen ha skänkt oss värme hade det vi idag kallar liv med absolut säkerhet aldrig dykt upp. Det blir också extra tydligt den första dagen på våren när solen skiner på riktigt, och alla vandrar runt med ett omedvetet leende på läpparna.

 

Därför är det inte alls märkligt att vi firar jul. Och jag menar inte den delen av högtiden som innefattar den överdriva kommersialismen eller de stressade föräldrarna som måste stå flera timmar framför spisen för att kunna leverera ett julbord som håller en någorlunda okej klass. Heller inte den delen när man förväntas ha någon att vara med, och måste planera varje ögonblick av högtiden in i minsta detalj för att inte missa något av den.

 

Det jag syftar på är snarare ljuset. Det som är överallt, om det så handlar om skrikiga färger i köpcentrumet nere på stan, eller julgranen som lyser upp hela vardagsrummet. Eller kanske bara den snö som vi alla vill ha över julen för att det inte ska bli lika mörkt på natten, eller eftermiddagen, eller närhelst det nu är mörkt här när det är som mörkast. Det är ljusstakar i varje fönster, extrabelysning i staden. Det är granar med ljusslingor och levande ljus. Och fler levande ljus. Och ska man adventsmysa så är det en adventsstake som står på bordet. Med fler tända ljus ju närmare man kommer julen. Och crescendot över julen när alla barn går runt och tindrar som tomtebloss på grund av den speciella stämningen.

 

Jag tror att vi behöver julen mer än vi kanske inser. Att det ljuset fungerar som ett substitut för allt det som solen ger oss. Och det är nog inte bara ljuset utan även den vänlighet vi visar mot varandra som är så viktig. Lite för att upptäcka att vi dels alla är lika ensamma i mörkret. Men att vi på något finurligt sätt samtidigt är ensamma – tillsammans.

Jag får ganska ofta frågan om varför och hur jag kan vara så säker på så mycket. Hur det kommer sig att jag alltid har en åsikt och nästan aldrig tvekar i moraliska frågor. Jag vet inte varför, men det slår mig som en ganska konstig fråga. Vet inte alla vad de tycker?  Visst händer det att jag tvekar med, när man sätts inför ett riktigt knivigt moraliskt val, men de flesta frågor rörande moral har jag redan ett svar för. Alltså har jag redan tänkt på dessa scenarion tidigare. Och det gör att jag även kan stödja mina slutsater på mina andra värderingar. Konsekvens kanske det kallas.

 

Detta verkar dock inte alls lika självklart när man låter andra leka med tanken. Moraliska frågeställningar får de flesta att halka till lite i sin säkerhet. Är det verkligen okej att offra en människa för att rädda tio? Ja? Även ifall du känner den människan, men inte de andra tio? Fortfarande lika säker? Antagligen inte. Vi lägger så många olika värderingar i såna situationer att ett klart svar såklart är jättesvårt att trolla fram. Hur man än handlar så kommer någon ju att komma till skada, och vi kan inte låta bli att värdera människor vi känner högre än de vi inte känner. Inget konstigt däri, ty vi är ju skapade för att beskydda de närmast oss, men lek med tanken att se det rent idealistiskt istället.

 

En död människa är visserligen en tragedi. Tio döda människor således en tio gånger större sådan. Med tio gånger fler människor som sörjer. Även om du kanske inte är en av dem. Det är dock att kräva för mycket av en människa att tro att man i en sån situation skulle agera rationellt snarare än emotionellt. Det är där som idealismen blir så vacker i mina ögon. När den går längre än det mänskliga förnuftet. För idéer går inte att döda oavsett hur många kulor du sätter i dem. De är inte som en människa, de agerar snarare som kackerlackor. De är med andra ord helt omöjliga att ta död på.

 

Det gör dem såklart mäktiga också. Och med fel slags idealism kan man onekligen göra världen till en sämre plats, något som har bevisats mer än bara en gång, av fler än bara ett folk, med fler än bara en sorts människor som offer. Detta förhindrar dock inte att rätt idéer kan ta mänskligheten längre än vad en enskild människa någonsin kommer göra. Kanske är det där som karaktären V – som får agera lite som varenda fri tänkare, idealist och upprorsmakare någonsin – blir så vacker i mina ögon. Han är visserligen fiktiv, medan det finns många exempel på riktiga sådana vi borde uppmärksamma mer, men han lyckas samtidigt vara så mytisk att han blir enkel att relatera till.

 

Med vackra ord, fina tankar och förkastliga handlingar visar han prov på ett grundproblem. Det är svårt att ändra något som är i grunden fel, utan att det sker något slags offer. Detta tror jag kan dras paralleller till, oavsett om vi pratar om sprängandet av Parliament eller för den skullen avvänjandet av självdestruktiva beteenden. För att få dem att slå rot på riktigt måste jorden under dem skakas om ordentligt. Och detta kräver en del offer. Och när jag ser mig själv leka med den tanken förstår jag plötsligt varför jag ansåg att kommunismen och dess tankegång var så oerhört lockande för bara några år sedan.  If the ends justify the means. Om målet bara rättfärdigade uppoffringarna.

 

Jag tror inte att det är ett realistiskt mål att sträva efter att bli fullärd. För så konkret som termen än låter så är den svårare att greppa än den låter. Vad skulle det innebära? Men bara för att vi aldrig blir fullärda, så betyder ju inte det att vi inte borde sträva efter att nå dit. Lite som med mitt resonemang om perfektion som det ultimata målet – hur omöjligt det än är att uppnå. Och nu när jag kommit ännu några snäpp närmre detta mål, med ännu fler moraliska frågor besvarade så undrar jag hur ni inte kan göra detsamma, så fort ni får chansen? Är ett huvud med ett par frågetecken färre inte lättare att bära genom vardagen, som redan som den är ställer till med tillräckligt många problem för oss.

 

Men det är klart, det är ju bara en tanke.

Fotografier sägs vara det enda sättet för oss människor att verkligen fånga nuet. Det enda sättet att inte fastna i den evigt flytande tiden. Bilder med en enda huvudsaklig uppgift i ögonen på framtida generationer. Att berätta att vi minsann varit här också, en gång i tiden tog vi plats på den här jorden, och var glada eller ledsna. Antingen eller. För allt som oftast tar man bilder på de tillfällen i livet som är så långt utanför vardagslunken som man någonsin kommer. När alla har stått de extra tre minuterna framför spegeln och fixat frisyren, skägget eller ögonbrynen och tagit på sig sina extra fina kläder.

 

Vi ser alltså till att föreviga de moment i våra liv som sticker ut från vardagen så mycket som möjligt. Medan vi tenderar att glömma bort alla de där ögonblicken som vi inte fångar istället. Det må vara den extremt lyckade dagen, som i grunden bara var en vardag, men där allt gick så smidigt att den fullkomligt flög förbi. Eller de magiska ögonblicken som man ständigt jagar på sin resa genom livet. De som man inte hinner fotografera, innan de flytt, men fortfarande hade en stor inverkan på livet.

 

Jag har aldrig riktigt sett charmen med fotografi. Eller, det är kanske att uttrycka det på ett alldeles för aggressivt sätt. Jag har visst sett charmen med det. Fina bilder är fina, och det är mer än bara en gång som jag suttit tillsammans med föräldrarna och tittat på bilder från när jag var liten. Bilder på hur jag lärde mig gå, log, skrattade och var glad. Men jag har aldrig själv varit någon duktig fotograf. Varken kvalitativt eller kvantitativt. Det har tagits väldigt få bilder, och de som tagits har, i ärlighetens namn, inte varit särskilt bra.

 

Men det är inget jag sörjer. För jag har ju mina minnen i huvudet. Och de sträcker sig längre än något fotografi någonsin kan göra. Jag minns, och i minnena finns känslor, lukter, smaker, ljud, vyer. Man tittar på ett fotografi och minns med ett sinne. Man återkallar ett minne och känner det – med alla sinnen. Och visst finns det en viss risk för att även de viktigaste minnena kan falla bort när man inte har några bilder för att återkalla dem, men minnet har ju den fantastiska förmågan att återkalla även det vardagliga, det alldagliga och det som inte är bortanför det normala.

 

Och då har jag inte ens nämnt alla de magiska ögonblicken som ingen kamera i världen kan återskapa, som till exempel en solnedgång vid en sjö en sommar. Det går att fotografera den, men man upplever den inte bara genom att titta på bilden. Man känner inte värmen, hör inte vågornas sorl och man känner inte den där behagliga svala vinden som signalerar att den varma dagen är avklarad och det är dags för något annat. En mörk, sval, mysig sommarnatt.

 

Så för att sammanfatta: Upplevelser – ja. Fotografier – nja. Glömma – nej.

Jag har vid flertalet tillfället påpekat att jag som liten unge var ganska skraj av mig, något som antagligen grundades i en massa olika faktorer, däribland att jag inte direkt var det största av barn. För de flesta brukar sån rädsla dock försvinna med åren, för mig blev det nog inte riktigt så. Jag minns fortfarande idag hur jag drömde mardrömmar om att köra bil som åttaåring.

 

Det verkade ju så fruktansvärt svårt att få rätsida på gas, broms, koppling,ratt, växelspak och allt detta samtidigt som man höll koll på vart man var i förhållande till alla andra. Det verkade som litet barn nästan helt omöjligt. Och ja, än idag kanske jag råkar vara lite skraj för det, men det är inte alls på samma sätt. Just i detta moment känner jag nästan ett sug att äntligen få skiten gjord så att det slipper tynga ner mig i framtiden. Men först ska det pluggas klart.

 

Kanske har den förändrade synen på hela situationen med att göra att många av de andra rädslorna som tidigare fanns där i min hjärna numera är övervunna. Utrotade. Borta. Något som jag tror att de flesta känner igen också. För vi är alla rädda för något, om det så handlar om ormar eller att tala inför folk. Eller att tappa kontrollen – vad detta nu ska betyda. I alla fall så tror jag att vi alla går några ronder mot oss själva, eller rättare sagt våra rädslor. Fighter där vi måste hoppa ur den så sköna komfortzonen som vi så gärna håller oss inom, och se vad som finns på andra sidan.

 

Och när man har kommit igång så börjar en oanad snöbollseffekt. En rädsla som försvinner, blir snart två, som blir fyra och vips så har man nästan inga kvar och går igenom livet som om det vore en fånigt långsam dans. Förutom de där få sakerna som inte låter sig övervinnas så enkelt, och gärna blir kvar en stund extra och spökar lite i huvudet. Men även de som blir kvar är långt ifrån lika skrämmande som de än gång var. Acceptans skulle kunna vara kodordet för detta, när man inser att det här med kontroll bara är en fasad man målar upp för att lugna sig själv.

 

Det är omöjligt att ha kontroll över sitt liv. När man inser det så blir även rädslorna bra mycket fånigare, om än inte mindre verkliga. Och fåniga saker ska man väl ändå inte ta på allvar? Nej, dåså. Nu ska jag ut och stirra ner några fler rädslor som gömmer sig långt där inne. Gör det du med.

Ibland är det skrivna ordet det enda man har att hålla fast vid. I begynnelsen var Ordet, som Johannesevangeliet inleds. I begynnelsen var nog i ärlighetens namn inte många ord alls, mest bara en väldigt stor smäll. Sen gick det miljarder av år utan att det hände så mycket av relevans – sett från ordets perspektiv. Det var först när vi människor började prata med varandra som man egentligen kan tala om ett Ord-entligt uppsving. Men skrivna ord var ännu långt borta. Det var ju faktiskt först för sisådär 5000 år sedan som vi kan börja tala om skrivna ord på riktigt. Skrämmande nära det som enligt kristendomen belyser som jordens skapelse. Men hursomhelst…

 

Ordet, det skrivna, har nog aldrig varit av så styr betydelse för oss som det är idag. Man kommer ingenstans utan att kunna dechiffrera de befintliga orden eller plita ner egna. Ändå är det långt ifrån lika viktigt för oss alla. Under min uppväxt klarade jag mig länge ganska bra utan skrivna ord. Visst var jag tvungen att, precis som vem som helst, plita ner de där bokstäverna, de exotiska tingen som var så svåra att få rätsida på, men egentligen var barndomen nog inte så beroende av ord.  Det kom dock att förändras.

 

För om man inte har något annat sätt att uttrycka sig, ja, ifall det verbala ordet fastnar i vrångstrupen eller inte får ett läge att uttrycka sig blir man lätt låst. Det gäller att hitta en nisch, ett forum, där man fortfarande kan vara kung. För jag tror att vi måste få vara stora och viktiga någonstans, och ifall vi inte kan vara det i klassen eller i kompiskretsen, så börjar vi leta efter möjligheter att vara det på annan ort. Med andra ord, kanske man skulle kunna säga. Och ibland är jag tacksam för att jag lever just nu och i just den här generationen. För det fanns alltid ett forum där jag kunde utmärka mig, om det så handlade om spel eller något annat. Jag kunde bli mig.

 

Och jag hade inte så mycket mer att hålla fast vid, förutom ordet. Det blev någonstans det enda sättet för mig att uttrycka mig såsom jag egentligen ville, men ingen runtom mig intresserade sig egentligen särskilt för det. De förstod inte vikten av att pränta ner orden på papper, eller i ett dokument. Oftast blev reaktionen något i stil med – vadå är du en sån där djup jävel? Och ja, det kan man väl kanske kalla mig, eller åtminstone min inåtvända, mer litterära sida. Att jag samtidigt skrattade och skojade utåt verkade inte spela någon roll i sammanhanget.

 

Men det var viktigt för mig att få skriva vad och hur jag kände – och sett rent krasst så var nog det skrivna ordet det enda jag hade att hänga fast vid. Därför var responsen jag fick på det jag skrivit kanske det viktigaste av allt. Jag minns fortfarande att det fanns en period när jag tittade ifall bloggen hade fått någon kommentar under nattens gång – och väldigt ofta hade den också det. De kommentarerna, ofta fina ord från nästan lika vilsna själar blev den bekräftelse ingen riktigt gav mig på riktigt. Som ett OK, ett sätt att förstå att jag nog också var onormal – precis som alla andra.

 

Jag hade i alla fall det skrivna ordet.

Minns ni den där tiden när man fortfarande sov över hos kompisar. På den tiden när det fortfarande var spännande att göra det. När allt blev ett litet äventyr, och man frågade sina föräldrar om lov för att få sova hos den där kompisen, och det blev något speciellt att sitta där efter klockslaget när man vanligtvis skulle ha behövt gå hem. Man satt där, inte sällan med varsin lösgodispåse i handen, ett leende på läpparna och ett skratt som ekade från vägg till vägg.

 

Det var på den tiden när man inte riktigt ville erkänna att man var trött, bara för att det var så roligt att sitta där och titta på film när klockan var megamycket, och äta sitt godis. Att bara få vara och veta att man inte skulle behöva gå hem snart, utan att man tillochmed skulle vakna upp nästa morgon i sällskap av kompisen. Och innan dess allt det där man hann prata om när man egentligen skulle sova. För sova ville man ju inte, då skulle kvällen ta slut alldeles för fort, och det gällde oavsett hur mycket klockan var.

 

Jag minns det. Men minns också att såna händelser på något sätt var väldigt sällsynta för mig. I alla fall där jag sov hos andra. Det blev liksom aldrig så, och som vanligt var det nog en följd av min rädsla för allt. Men jag minns i alla fall att jag, när jag väl vågade, tyckte att det var värt det. Och att jag hade svårt att sluta prata även fast vi hade sagt god natt till varandra. Det blev på något sätt så speciellt, så värdefullt. Redan då. Men att kompisar sov över hos mig, det var inget ovanligt alls. Det var dessutom med facit i hand inte så galet. Jag hade ju allt i mitt rum, bortskämd som jag nog faktiskt var. Och hur vi satt uppe halva natten och kände oss busiga kan få mig att le än idag.

 

Sen när vi blev lite äldre, jag och grabbarna, och några av oss började lira datorspel, så blev det såklart inte alls lika spännande med övernattningar. Jag och J, minns jag, spelade till exempel en hel vecka tillsammans en gång. Det var vi, godis, chips och Vichy Noveau – Persika Mango. Och en veckas lir med alldeles för lite sömn, och alldeles för mycket spel. Ett år senare, på sommaren igen, så var mineralvattnet utbytt mot öl och J satt och lekte med sin snusdosa och ölglaset. På något märkligt sätt lyckas han tappa ner snusdosan i glaset och fick inte längre ut den och – vips – så var glaset sönder. Då var det dock inte lika mycket sova över, utan den där extra madrassen blev liksom mer ett ställe där man ramlade ner och toksomnade när man varit vaken alldeles på tok för länge.

 

Det var inte längre samma spänning som i början. Inte längre samma fniss som i början. Och inte samma speciella känsla som uppenbarade sig. Men man kan ju alltid minnas, och ibland är lite nostalgi den bästa kryddan.

Visst är det fantastiskt när varje fråga får ett svar, och det finns en logisk förklaring bakom allt? När man känner att man kan somna på kvällen med känslan av att jorden har slutat snurra lite grand, och de största frågorna för tillfället kanske åtminstone börjar närma sig någon form av svar. Då är man i kontroll, tror man. Tills man stolpar över nästa tröskel och rakt in i nya frågor, gärna ännu svårare och vidare i omfattning än de tidigare. Till slut står vi där med frågor som man, i sin helhet, helt omöjligt kan besvara. Men det kanske är en del av livet ändå. För tänk efter. Är inte ofta det ni inte kan svara på, som liksom hände på något oförklarligt sätt, lite mer magiskt än det som faktiskt går att förklara?

 

Jag är i alla fall i jakt på magi. Jämt. Bakom nästa gathörn, bortom nästa krön, vid nästa korsning. Och inte bara bokstavligt, utan även bildligt talat. För den som liknar livet vid ett häcklopp gör nog långt ifrån fel. Tillochmed världseliten snubblar på de där förbaskade häckarna ibland, så det är väl helt klart att det inte är enkelt för oss hela tiden. Men likväl ger övning färdighet, och det märker man inte minst på gamla människor. Dessa fascinerande människor som vi kanske borde hysa större respekt för, och lyssna mer på. För de vet hur man ska leva det här livet, och de har nog ofta tagit reda på det genom att snubbla sig fram. Gång efter annan.

 

Nu säger jag inte att man inte ska snubbla, för då skulle jag ljuga. Det ska man. Ofta också. Men det finns saker man kan lära sig, utan att göra det av sina misstag, och såna saker kanske man borde ta vara på i större utsträckning. Än att bara ta för givet att det löser sig. Lite som en blandning av två av mina favoritklyschor här i världen.

 

Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om att du reser dig en gång mer än du fallit.

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det fixar sig alltid.

Och det är nog lite så man ska rulla för att få ut det mesta ur vårt liv. Inte låta bli att bränna sig på spisplattan, men heller inte göra det så många gånger att handen går sönder för alltid. Och det är nog lite så jag lever. Ett ministeg framåt, och ett ännu mindre tillbaka. Resultatet blir en framgång i snigelfart. Men det är hursomhelst bättre än att backa.

Rastlöshet som sprider sig som en löpeld genom kroppen. En vilja att göra något. Helst nu. Inte om fem minuter, om fem sekunder eller om en stund. Nu. Men ingenting man kommer på är tillräckligt roligt och det mesta man försöker sig på att göra strandar liksom på en gång. Ingenting duger. Men fortfarande vill man köra något. Det kryper i hela kroppen.

Nästa steg hade vanligtvis, för mig, varit att gå ut i köket, och gnälla till Mamma att jag inte har något att göra. För det här – den här långtråkigheten – var något som hörde det förgångna till. När jag var ett litet barn, som ännu inte fick spela hur mycket dator jag ville, så var det ofta såhär. Jag hade långtråkigt, och alla leksaker låg och hånade mig eftersom de inte dög just då. Och jag kände igen känslan. Men detta var alltid många herrans år sedan.

 

Idag, när jag, efter att ha tittat klart på dagens första film, inte kunde hitta på något roligare än att plugga (och plugga faktiskt inte är särskilt roligt ändå, fast jag älskar ämnet) så slog det mig att jag höll på att hamna där igen. I långtråkigheten. Jag försökte plugga, men kroppen protesterade helt sonika med att somna tre sidor senare. När jag vaknade igen var känslan där fortfarande, och jag hade inget att göra.

 

Nu slutade det visserligen med att jag slängde igång en film till, och sen hade jag hela kvällen full med saker att göra, men fortfarande så var den spontana känslan av långtråkighet något häftigt. Något jag inte känt på vad som känns som en evighet. Det var som att ta tillbaka en del av barndomen igen, och trots att alla vi alltid tjatar om hur härligt det skulle vara att vara liten igen, så är jag inte lika säker nu. Det var rätt jobbigt att ha långtråkigt. Inte alls sådär som jag hade föreställt mig det i min romantiska bild.

När man fyller sin vardag med ihärdigt jättejobbiga konditionspass, helt förträffliga föreläsningar och mat från gårdagen, men ändå bara kan fundera på hur tusan det kommer sig att man inte orkar plugga mer än man gör, så halkar ibland tankarna iväg väldigt långt. Som till Douglas Adams. Och vad tusan han nu käkade när han skrev sin, om än totalt underbara så fortfarande, helt genomgalna Liftarens guide till galaxen.

"När någonting som inte kan gå sönder går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera."

Jag har tidigare vid flertalet gånger påpekat att jag kanske inte riktigt är den människa här på jorden som har mest tur. Fint så, det kapitlet är avklarat, utan någon form av bitterhet. Jag har således accepterat att nånting kommer att gå fel varenda gång jag försöker göra något. Och jag tar alltid de så förväntade motgångarna med ett leende. Eller ja, nästan jämt. När man på ett glänsande humör lämnar föreläsningssalen efter vad som kan ha varit terminens hittills absolut bästa föreläsning och ser regnet ösa ner, då är det svårt att ens skratta åt sig själv.

När man dessutom kommer hem, genomblöt, med iskalla händer, en jacka som känns mer som svamp än som tyg och ser på hur regnet liksom slutar falla i samma stund som man sätter sig ner i sängen, då känner nog vem som helst en uns av matthet liksom dra genom tankebanorna. Därför kan man inte ens längre bli förvånad när grannen börjar spela på pianot i exakt samma stund man sätter sig i stilla ro för att plugga, och man inte kan koncentera sig på grund av de där förbannade tempoövningarna som denne nu så flitigt har övat, vardagligen, i flera veckor.

Det är då det är rätt skönt att tänka tillbaka på boken som nog luktar mer rökt svamp än de flesta andra. Och inse att ovanstående citat är en alldeles förträfflig vidaretolkning på vår vardagsanvändning av Murphys Lag. Jag och min polare Murphy, ni vet. Vi hade nog varit bästa vänner vi, om vi bara känt varandra. Han hade kunnat ta mig som exempel på sin lag, och hade därigenom varit jättenöjd. Jag hade mest lunkat med, smått förvånad över att folk faktiskt reagerar på en så fånig och abstrakt sak som otur.

För vad är väl lite otur när det kommer till kritan? Gladast när han dör, vinner!

Regnet smattrar än en gång ner på gatorna, på gräset och mot fönsterrutan, och visst känns det som att även den sista sucken sommar nu långsamt dragit förbi. Tunna jackor byts ut mot tjockare sådana och det är befogat att klä sig i mysiga koftor igen. Detta dock bara efter en ordentlig avslutning på sommaren, modell storslagen. Att Rättvik är en av landets vackraste platser visste nog många redan, men det blev så bisarrt klart för mig i samma stund som vi anlände dit i fredags och solen gick ner ungefär samtidigt. Att ta en promenad längs strandkanten, titta på solen som långsamt (men ändå ganska snabbt) sjunker ner över kullarna, och samtidigt känna vad som kan vara den sista värmen som solen skänker oss är en svårslagen upplevelse.

 

Det är synd att energi är en bristvara i mig för tillfället och att jag aldrig kunde leva ut på det sättet som jag kände att jag ville, som jag kände att jag kunde, men helgen blev rätt bra ändå. Samtidigt var det inte utan lite ångest som man återvände till Uppsala, och såg mörkret, kände kylan och regnet, och liksom lyssnade in ensamheten i lägenheten. Ni vet, den där som man nästan kan ta på. Luften som känns lite tjockare än vanligt. Avsaknad av liv – och samtidigt glädje. Vardagsrummet är nog, sammanfattningsvis, lite bättre när bäddsoffan är utfälld. Lite bättre på alla sätt.

 

Uppsala, denna förlovade, förlorande, förtrollande, förbaskade stad vill dock sällan visa sig sämre än någon annan, och trots att regnet öser ner igen så blir det nog fint imorgon. Ett rött sken drog nämligen in över himlen och dränkte inte bara staden, utan även mitt ljusfattiga rum i färgen rött för en stund. Redan i Bibeln slog man fast att så var fallet, och det nämns i Matteusevangieliet att:

 

”Han svarade dem: "På kvällen säger ni: Det blir vackert väder, himlen är röd, och på morgonen: I dag blir det oväder, himlen är röd och dyster. Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna.”

 

Att det nu regnar känns lite ironiskt, men det är som det är med livet. Och ödesironi kan ju vara något av det vackraste som finns. Den går även att läsa in på de knasigaste ställen. Eller vad sägs om det talande i att Steve Jobs ger upp sin kamp mot cancern bara timmar efter att Apple haft en stor presskonferens, lanserat en ny produkt, men publiken inte blivit jätteimponerad. Jag väljer att se det som något talande i alla fall.

 

Frågan för dagen är följande: Var Digerdöden en bakteriell pest eller ett virus?

Ibland fastnar jag i en massa tankar kring det där med identitet. Vem är jag? Varför? Dessa två frågor var dock antagligen bra mycket vanligare under den så spännande tonårstiden. Numera vet jag vem jag är, och är nog ganska så på det klara med hur jag blivit den jag är också. Ingen mening att förneka det. Vad som är jag är dock stundtals sjukt diffust. Jag är mån om så många saker att de ibland korsar varandras intressezoner.  Som min skoningslöst stora kärlek till Tyskland och den livslånga uppgiften jag tagit åt mig. Den som går ut på att återupprätta ryktet som Tyskland har i svenskars ögon. För det ska sägas, att det Tyskland ni ser framför er när ni tänker på det är inte samma som jag har upplevt.

 

Jag tänker inte rada upp hundra argument om hur Tyskland är världens bästa land nu heller, men så mycket kan jag säga, att det är mer än ölmagar och nazister. Vi lämnar det där. För detta har faktiskt en sån där anknytning till nuet, en sån där relevans till vårt dagliga liv. För som student läser man mycket böcker.  Och då blir saker som bokmässor plötsligt lite mer intressanta än de var tidigare. Bokmässor, som dittills varit ungefär lika högt upp på intresselistan som schackturneringar får en viss relevans. Och i år, i den förlovade staden Göteborg, så var det alltså tema Tyskland. Något som fick mig att skina upp ännu mer. Det sades att man skulle revidera synen på Tyskland som ett land på efterkälken när det kommer till kultur.

 

Att det är en osanning är väl en självklarhet, men tänk efter en gång extra när ni tänker på Tyskland. Hur många positiva saker dyker upp? Förutom Autobahn eller möjligtvis Scorpions? Inte så många va? Nä, just det. Man må skämta till höger och vänster om hur punktliga tyskar är, eller att de saknar humor. Att det inte är sant är väl lika klart som korvspad. Bokmässan skulle alltså vara en möjlighet att återupprätta lite av den positiva syn, på det väldigt bra land i söder, som innan andra världskriget var ett faktum här i Sverige.

 

Och många var efter bokmässan också väldigt nöjda med hur det hade utvecklats. Massor med besökare, ett allmänintresse och intressanta föreläsningar hade blivit resultatet, och det rapporterades även i lokaltidningen Bärgslagsbladet (för närområdet Köping) att detta faktiskt skulle kunna påverka den synen som ”vi vanliga svenskar”. Det pratades om en väldigt lyckad händelse, och jag hann bli jätteglad att tillochmed lokaltidningen tog upp detta. Nästa sida var som ett bombnedslag i mina ögon. Kanske den värsta sortens felplacering av en artikel någonsin, eller i alla fall som jag sett. Heluppslag med ett reportage om en jude som överlevt koncentrationsläger.

 

Och missförstå mig rätt. Jag tycker att förintelsen var förkastlig. På alla sätt och vis. Men om man har en notis om en förbättrad syn på Tyskland på en sida, är det väl väldigt opassande att slänga in den intervjun, med bild och allt, på nästa uppslag? Lite som att skjuta sig själv i foten med bazooka. Flera gånger om.

 

Jag blev chockad, och skrattade sen lite åt den ödesironi som ändå fanns där. Hur ska vi kunna förbättra detta rykte ifall vi misslyckas såhär fatalt varenda gång? Grattis Tyskland på 21-årsdagen. Du är snart vuxen, låt oss hoppas att resten av världen slutar se dig som en trotsande tonåring då också!

Jag har en klocka i mitt pojkrum som alltid blinkar rött. Ordet pojkrum känns så främmande i sig, men jag antar att det är rätt ord att använda. Den går fel också, klockan. Till en början var det inte ens med flit, det där med att den alltid gick fel. Det blev bara så. Varje gång jag kom hem från Uppsala hade strömmen gått, och klockan blinkade hånande mot mig. Och visade fel tid.

Allteftersom, och när kompisarna blev mer och mer irriterande på att inte en, utan två klockor, i rummet stod och blinkade och visade fel tid, så började jag se det lite mer som en gimmick, en kul grej. Men när man funderar på det kan det ju få vara ett tecken på hur tiden, kanske inte står still när jag är borta, men ändå inte riktigt rör sig likadant. För nog går det långsammare här i Köping allt.

Det märks inte minst när man rör sig i mataffärer. Det är vagnar i mitten av gångar, och folk som liksom masar sig fram som om de vill dra ut på lidandet till det sista. Ja, jag har ju egentligen ingenting emot folk som tar det lugnt och stressar ner. Det är ju i grunden inget negativt. Förutom att jag i deras tempo lär bli överkörd flera gånger om – väl tillbaka i Uppsala. Och det vill jag ju såklart inte.

Men nej, jag är inte ute efter att spara tid, det har Momo lärt mig. Spara tid kan man inte göra, man kan bara spendera den (i ordets rätta bemärkelse) på andra människor. Då behåller den sitt värde. Den tiden man försöker spara blir automagiskt inget värt. Askgrå, som Michael Ende hade uttryckt det. Och ska jag röka cigarrer, så ska de vara gjorda på tobaksblad, och inte av tid.

Hörde precis en regnskur dra förbi. Den började inte försiktigt såsom den ofta gör utan svepte in på ett ögonblick. Dropparna som föll mot marken måste ha varit fina, små och täta, för till en början kunde man inte höra om det handlade om regn eller vinden som vem genom träden. Det ökade och minskade lite, och fick det att låta lite som vindbyar som sveper genom löven och skapar det där karakteristiskt vinande ljudet.

Efter ett tag började det dock slå lite mot fönsterblecket. En droppe i taget som faller ner och låter, och tillsammans skapar de ett knastrande, nästan likt det man kan höra ifrån gamla LP-skivor som spelats en gång för mycket, en gång alldeles för sent, eller en gång av en ovarsam. De som knastrar taktfast, med en stor fet repa som går genom skivan. Knäpp, knäpp, knäpp.

Dropparna ökade i storlek och det var inte längre det vindiga ljudet som hade överhanden utan snarare ljudet när dropparna föll mot parasollet alldeles utanför fönstret. Det var nu inte längre någon tvekan om att det var regn som föll över staden, och det gjorde det på ett så somrigt sätt som bara ett äkta sommarregn kan göra. Även fast det nu är augusti och hösten har börjat sin ankomst.

Det hade säkert varit ett varmt regn, det här sommarregnet. Ett sånt där regn som aldrig har intentionen att kyla ner, utan bara blöter den som blir utsatt för det. Ingen, av de få människor som antagligen precis gick ute, behövde frysa. Men de blev antagligen alla precis lika överraskade över de plötsliga regndropparna. Det var ju en sån fin kväll.

Ännu en sommar över.

I förrgår när jag vandrade hem genom natten hade jag precis sett en avdankad countrymusiker försöka ta tag i sitt liv. Alltså var det puramerikansk country som mina öronsnäckor levererade där jag vandrade steg för steg hem. Väl hemma var det sliskig, men ack så fångade, pop som som hördes från högtalarna. Blanda det med tragisk singer-songwriter, lite försiktig indierock, en och annan r’n’b-dänga, tysk rap och en klassisk symfoni. Sen vankades det alkohol, hårdrock och den så oundvikliga populära housemusiken. Efterfesten bestod av lite försiktigare toner igen, närmare bestämt Bon Ivers nya platta som har gått varm hemma hos mig den senaste tiden. Och idag, denna bakfyllans dag, har det varit thrash-metal som dominerat. Och i skrivande stund har både Led Zeppelin och Pink Floyd avverkats.

 

Jag är musikaliskt schizofren. Och det är nog inte ens negativt menat. Konstaterandet är ändå följande. Jag kan inte bestämma mig för vilken musik jag helst lyssnar på. All musik är ett väldigt dåligt svar, även om det antagligen är det bästa jag kan ge. Jag lyssnar förstås inte på all musik – den tanken är lika främmande som befängd. Det jag vill tro är dock att jag gärna ser bortom genre när jag lyssnar på musik. Kanske är det därför jag stöter på problem när jag försöker skapa. Jag vill göra allt. Helst samtidigt. Alla olika delar har ju sin charm, och man borde kunna göra en fusion som fungerar. Det bästa från allt, tillsammans.

 

Och än en gång så slår det mig att jag antagligen är född i fel årtionde. Jag kommer aldrig få se Pink Floyd, Led Zeppelin eller Guns n’ Roses live. Det kommer inte stå en Jimi Hendrix och stampa sönder sin gitarr på en scen, eller en Janis Joplin med den där rösten som inge förstod hur den kunde hålla. Jag är född i rätt tid för att kunna se tillbaka och förstå att det var något stort, något man egentligen inte kan greppa ifall man inte var där och såg det.  Och det låter ju inte så roligt. Frågan är bara vilka som är morgondagens legender. Vilka som man ska passa på att se som kommande generationer kommer att avundas. Det är ju lite svårt att förutse något sånt, men nog finns det band och artister man borde göra sitt yttersta för att se, åtminstone en gång innan de lägger av.

 

Och då spelar det mindre roll ifall det handlar om Bruce Springsteen, Damien Rice eller Snow Patrol. Så länge musiken finns och fortsätter att skapas så är åtminstone jag nöjd.