Bara en tanke
Jag får ganska ofta frågan om varför och hur jag kan vara så säker på så mycket. Hur det kommer sig att jag alltid har en åsikt och nästan aldrig tvekar i moraliska frågor. Jag vet inte varför, men det slår mig som en ganska konstig fråga. Vet inte alla vad de tycker? Visst händer det att jag tvekar med, när man sätts inför ett riktigt knivigt moraliskt val, men de flesta frågor rörande moral har jag redan ett svar för. Alltså har jag redan tänkt på dessa scenarion tidigare. Och det gör att jag även kan stödja mina slutsater på mina andra värderingar. Konsekvens kanske det kallas.
Detta verkar dock inte alls lika självklart när man låter andra leka med tanken. Moraliska frågeställningar får de flesta att halka till lite i sin säkerhet. Är det verkligen okej att offra en människa för att rädda tio? Ja? Även ifall du känner den människan, men inte de andra tio? Fortfarande lika säker? Antagligen inte. Vi lägger så många olika värderingar i såna situationer att ett klart svar såklart är jättesvårt att trolla fram. Hur man än handlar så kommer någon ju att komma till skada, och vi kan inte låta bli att värdera människor vi känner högre än de vi inte känner. Inget konstigt däri, ty vi är ju skapade för att beskydda de närmast oss, men lek med tanken att se det rent idealistiskt istället.
En död människa är visserligen en tragedi. Tio döda människor således en tio gånger större sådan. Med tio gånger fler människor som sörjer. Även om du kanske inte är en av dem. Det är dock att kräva för mycket av en människa att tro att man i en sån situation skulle agera rationellt snarare än emotionellt. Det är där som idealismen blir så vacker i mina ögon. När den går längre än det mänskliga förnuftet. För idéer går inte att döda oavsett hur många kulor du sätter i dem. De är inte som en människa, de agerar snarare som kackerlackor. De är med andra ord helt omöjliga att ta död på.
Det gör dem såklart mäktiga också. Och med fel slags idealism kan man onekligen göra världen till en sämre plats, något som har bevisats mer än bara en gång, av fler än bara ett folk, med fler än bara en sorts människor som offer. Detta förhindrar dock inte att rätt idéer kan ta mänskligheten längre än vad en enskild människa någonsin kommer göra. Kanske är det där som karaktären V – som får agera lite som varenda fri tänkare, idealist och upprorsmakare någonsin – blir så vacker i mina ögon. Han är visserligen fiktiv, medan det finns många exempel på riktiga sådana vi borde uppmärksamma mer, men han lyckas samtidigt vara så mytisk att han blir enkel att relatera till.
Med vackra ord, fina tankar och förkastliga handlingar visar han prov på ett grundproblem. Det är svårt att ändra något som är i grunden fel, utan att det sker något slags offer. Detta tror jag kan dras paralleller till, oavsett om vi pratar om sprängandet av Parliament eller för den skullen avvänjandet av självdestruktiva beteenden. För att få dem att slå rot på riktigt måste jorden under dem skakas om ordentligt. Och detta kräver en del offer. Och när jag ser mig själv leka med den tanken förstår jag plötsligt varför jag ansåg att kommunismen och dess tankegång var så oerhört lockande för bara några år sedan. If the ends justify the means. Om målet bara rättfärdigade uppoffringarna.
Jag tror inte att det är ett realistiskt mål att sträva efter att bli fullärd. För så konkret som termen än låter så är den svårare att greppa än den låter. Vad skulle det innebära? Men bara för att vi aldrig blir fullärda, så betyder ju inte det att vi inte borde sträva efter att nå dit. Lite som med mitt resonemang om perfektion som det ultimata målet – hur omöjligt det än är att uppnå. Och nu när jag kommit ännu några snäpp närmre detta mål, med ännu fler moraliska frågor besvarade så undrar jag hur ni inte kan göra detsamma, så fort ni får chansen? Är ett huvud med ett par frågetecken färre inte lättare att bära genom vardagen, som redan som den är ställer till med tillräckligt många problem för oss.
Men det är klart, det är ju bara en tanke.
