Jag och min vän Murphy
När man fyller sin vardag med ihärdigt jättejobbiga konditionspass, helt förträffliga föreläsningar och mat från gårdagen, men ändå bara kan fundera på hur tusan det kommer sig att man inte orkar plugga mer än man gör, så halkar ibland tankarna iväg väldigt långt. Som till Douglas Adams. Och vad tusan han nu käkade när han skrev sin, om än totalt underbara så fortfarande, helt genomgalna Liftarens guide till galaxen.
"När någonting som inte kan gå sönder går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera."
Jag har tidigare vid flertalet gånger påpekat att jag kanske inte riktigt är den människa här på jorden som har mest tur. Fint så, det kapitlet är avklarat, utan någon form av bitterhet. Jag har således accepterat att nånting kommer att gå fel varenda gång jag försöker göra något. Och jag tar alltid de så förväntade motgångarna med ett leende. Eller ja, nästan jämt. När man på ett glänsande humör lämnar föreläsningssalen efter vad som kan ha varit terminens hittills absolut bästa föreläsning och ser regnet ösa ner, då är det svårt att ens skratta åt sig själv.
När man dessutom kommer hem, genomblöt, med iskalla händer, en jacka som känns mer som svamp än som tyg och ser på hur regnet liksom slutar falla i samma stund som man sätter sig ner i sängen, då känner nog vem som helst en uns av matthet liksom dra genom tankebanorna. Därför kan man inte ens längre bli förvånad när grannen börjar spela på pianot i exakt samma stund man sätter sig i stilla ro för att plugga, och man inte kan koncentera sig på grund av de där förbannade tempoövningarna som denne nu så flitigt har övat, vardagligen, i flera veckor.
Det är då det är rätt skönt att tänka tillbaka på boken som nog luktar mer rökt svamp än de flesta andra. Och inse att ovanstående citat är en alldeles förträfflig vidaretolkning på vår vardagsanvändning av Murphys Lag. Jag och min polare Murphy, ni vet. Vi hade nog varit bästa vänner vi, om vi bara känt varandra. Han hade kunnat ta mig som exempel på sin lag, och hade därigenom varit jättenöjd. Jag hade mest lunkat med, smått förvånad över att folk faktiskt reagerar på en så fånig och abstrakt sak som otur.
För vad är väl lite otur när det kommer till kritan? Gladast när han dör, vinner!
"När någonting som inte kan gå sönder går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera."
Jag har tidigare vid flertalet gånger påpekat att jag kanske inte riktigt är den människa här på jorden som har mest tur. Fint så, det kapitlet är avklarat, utan någon form av bitterhet. Jag har således accepterat att nånting kommer att gå fel varenda gång jag försöker göra något. Och jag tar alltid de så förväntade motgångarna med ett leende. Eller ja, nästan jämt. När man på ett glänsande humör lämnar föreläsningssalen efter vad som kan ha varit terminens hittills absolut bästa föreläsning och ser regnet ösa ner, då är det svårt att ens skratta åt sig själv.
När man dessutom kommer hem, genomblöt, med iskalla händer, en jacka som känns mer som svamp än som tyg och ser på hur regnet liksom slutar falla i samma stund som man sätter sig ner i sängen, då känner nog vem som helst en uns av matthet liksom dra genom tankebanorna. Därför kan man inte ens längre bli förvånad när grannen börjar spela på pianot i exakt samma stund man sätter sig i stilla ro för att plugga, och man inte kan koncentera sig på grund av de där förbannade tempoövningarna som denne nu så flitigt har övat, vardagligen, i flera veckor.
Det är då det är rätt skönt att tänka tillbaka på boken som nog luktar mer rökt svamp än de flesta andra. Och inse att ovanstående citat är en alldeles förträfflig vidaretolkning på vår vardagsanvändning av Murphys Lag. Jag och min polare Murphy, ni vet. Vi hade nog varit bästa vänner vi, om vi bara känt varandra. Han hade kunnat ta mig som exempel på sin lag, och hade därigenom varit jättenöjd. Jag hade mest lunkat med, smått förvånad över att folk faktiskt reagerar på en så fånig och abstrakt sak som otur.
För vad är väl lite otur när det kommer till kritan? Gladast när han dör, vinner!
Kommentarer
Trackback
