Deutschland
Ibland fastnar jag i en massa tankar kring det där med identitet. Vem är jag? Varför? Dessa två frågor var dock antagligen bra mycket vanligare under den så spännande tonårstiden. Numera vet jag vem jag är, och är nog ganska så på det klara med hur jag blivit den jag är också. Ingen mening att förneka det. Vad som är jag är dock stundtals sjukt diffust. Jag är mån om så många saker att de ibland korsar varandras intressezoner. Som min skoningslöst stora kärlek till Tyskland och den livslånga uppgiften jag tagit åt mig. Den som går ut på att återupprätta ryktet som Tyskland har i svenskars ögon. För det ska sägas, att det Tyskland ni ser framför er när ni tänker på det är inte samma som jag har upplevt.
Jag tänker inte rada upp hundra argument om hur Tyskland är världens bästa land nu heller, men så mycket kan jag säga, att det är mer än ölmagar och nazister. Vi lämnar det där. För detta har faktiskt en sån där anknytning till nuet, en sån där relevans till vårt dagliga liv. För som student läser man mycket böcker. Och då blir saker som bokmässor plötsligt lite mer intressanta än de var tidigare. Bokmässor, som dittills varit ungefär lika högt upp på intresselistan som schackturneringar får en viss relevans. Och i år, i den förlovade staden Göteborg, så var det alltså tema Tyskland. Något som fick mig att skina upp ännu mer. Det sades att man skulle revidera synen på Tyskland som ett land på efterkälken när det kommer till kultur.
Att det är en osanning är väl en självklarhet, men tänk efter en gång extra när ni tänker på Tyskland. Hur många positiva saker dyker upp? Förutom Autobahn eller möjligtvis Scorpions? Inte så många va? Nä, just det. Man må skämta till höger och vänster om hur punktliga tyskar är, eller att de saknar humor. Att det inte är sant är väl lika klart som korvspad. Bokmässan skulle alltså vara en möjlighet att återupprätta lite av den positiva syn, på det väldigt bra land i söder, som innan andra världskriget var ett faktum här i Sverige.
Och många var efter bokmässan också väldigt nöjda med hur det hade utvecklats. Massor med besökare, ett allmänintresse och intressanta föreläsningar hade blivit resultatet, och det rapporterades även i lokaltidningen Bärgslagsbladet (för närområdet Köping) att detta faktiskt skulle kunna påverka den synen som ”vi vanliga svenskar”. Det pratades om en väldigt lyckad händelse, och jag hann bli jätteglad att tillochmed lokaltidningen tog upp detta. Nästa sida var som ett bombnedslag i mina ögon. Kanske den värsta sortens felplacering av en artikel någonsin, eller i alla fall som jag sett. Heluppslag med ett reportage om en jude som överlevt koncentrationsläger.
Och missförstå mig rätt. Jag tycker att förintelsen var förkastlig. På alla sätt och vis. Men om man har en notis om en förbättrad syn på Tyskland på en sida, är det väl väldigt opassande att slänga in den intervjun, med bild och allt, på nästa uppslag? Lite som att skjuta sig själv i foten med bazooka. Flera gånger om.
Jag blev chockad, och skrattade sen lite åt den ödesironi som ändå fanns där. Hur ska vi kunna förbättra detta rykte ifall vi misslyckas såhär fatalt varenda gång? Grattis Tyskland på 21-årsdagen. Du är snart vuxen, låt oss hoppas att resten av världen slutar se dig som en trotsande tonåring då också!
