Femkronan som räddade från katastrof
Jag älskar den svenska mentaliteten ibland också faktiskt. Det är inte bara avsky och pinsamhet. Men ibland blir det mer än bara lite gulligt, kanske framförallt när det kommer till viljan att göra rätt för sig. Idag på ett café sitter jag där och observerar en gubbe som går fram till toaletten och ser skylten de har satt dit.
”Gratis för kunder. Andra betalar fem kronor.”
Genast börjar han ta sig mot bakfickan där man på en gubbe i hans ålder, och på mig, finner plånboken. Naturligtvis vill han göra rätt för sig, som sig bör. Det är så man gör, nämligen. I alla fall så börjar han fumla med bakfickan och lyckas till slut få upp den. Plånboken alltså. Så står han där, letandes igenom myntfacket, efter den där femkronan. När han väl hittar den så skiner han upp, tittar sig omkring och inser att det inte finns någonstans att lägga pengarna. Hur ska man då lösa problemet? Jo, man börjar titta sig om kring lite mer, ser fantastiskt frågande ut i ansiktet och börjar stega omkring lite planlöst. Till slut hittade han en dörr, till köket, där han knackar på. Bekymrat tittar någon ut därifrån och undrar vad han vill. Och jag antar att han sa något i stil med:
”Jag vill ju bara göra rätt för mig och betala femkronan.”
Hon, som öppnade dörren, börjar skratta och säger att det inte är nån stor grej, och att han lika gärna kan betala den efteråt. Antar jag. Det var så det såg ut att gå till i alla fall. Från min fåtölj tiotalet meter därifrån. Han får till slut gå in där och kommer ut och ser märkbart lättad ut. Och det klandrar jag honom förstås inte för. Vem vet, det kanske var tal om världens katastrof här på gång här. Och då tycker jag att det bara blir ännu mer imponerande att han tittar både till höger och vänster tio gånger om innan han springer in där. Jag hade antagligen betalat på vägen ut, om jag ens hade gjort det. Inte för att jag är oärlig, men hade det varit lång kö, så vet jag inte om jag hade orkat. Kanske hade slängt den där femkronan över disken eller något.
”Här har ni er femkrona ni ville. Jag är inte kissig längre.”
Att i en stund av nöd fortfarande tänka på att göra rätt för sig. Är det så den svenska mentaliteten är? Att alltid säga förlåt om man råkar stöta till någon, att överhuvudtaget använda ordet förlåt hela tiden fast man egentligen inte skulle behövas. För att verka väluppfostrad. För att dra sitt strå till stacken, gällande ansvar, trivsel och lagkänsla! Det är lika vackert som det blir gulligt sant genom en gubbe som som nödig letar på en toalett.
